Jo, han var en amerikansk basketcoach som skulle ha fyllt 100 år i höst, men som dog igår.
John Wooden. (Men så här står man faktiskt väldigt sällan med sin basketboll.)
Spring nu inte iväg bara för att ni blir rädda och ointresserade när jag skriver ordet ”basket”. Det här är intressant. John Wooden var en spännande person. Snabbt nu:
född 1910 i en fattig familj
fantastiskt duktig basketspelare på 20- och 30-talen
fantastiskt framgångsrik coach på 40–70-talen
fantastiskt inspirerande talare nästan fram till sin död.
John Wooden sitter tvåa från höger i mittenraden. Observera gärna de symmetriska armhåleplaceringarna av dem som sitter med benen i kors.
Det roliga med John Wooden är att han var så väldigt noga med hur man var som människa – hans coachframgångar kom till stor del för att han fick sina spelare att sköta sig vid sidan av basketplanen. Han fick dem att tänka rätt, komma i tid och att fokusera på sig själva och sitt agerande istället för hur andra är och beter sig.
Och han är en citatmaskin; han drällde citat omkring sig som folk faktiskt inte gör i lika hög utsträckning idag. (Eller så är det bara jag som tycker att nästan allt redan har sagts av honom eller Oscar Wilde.) Här är min favorit – som inte är särskilt fyndig eller rolig, men som jag tror så innerligt på:
”Young people need models, not critics.”
(Jag tycker alltså inte att man ska skrika och skälla utan att man ska vara ett gott föredöme. Som förälder, som medmänniska eller som idrottstränare. Hm. Den här parentesen är ett tydligt bevis på att jag sedan i onsdags har snöat in på övertydliga förklaringar.)
John Wooden pratade väldigt mycket om att man måste ha tååålamooood och att unga människor vill ändra allt omedelbart, men att de glömmer att allt tar tid och att man måste ha tååålamooood. Jomen, jamen, jovisst, säger jag, fast vill ändå protestera lite mot den gode Wooden: för så är ju vi vuxna också! Allt ska ske utan ansträngning, helst utan ett enda nederlag, gå snabbt och ge stor tillfredsställelse!
Men jag och John Wooden är däremot helt överens om att:
”Failure is not fatal but failure to change might be.”
Idag hittade jag ett trösterikt Wooden-citat för mig som far land och rike runt för att berätta om skrivregler och som behagar kalla mig språkpolis (fast jättesnäll) och som för att inte irritera medmänniskorna biter mig i tungan istället för att vråla ”du sa fel!” eller ”det heter faktiskt ..!” eller ens ”så intressant, dubbel supinum, varifrån fick du det?”. Tadaaa:
”A coach is someone who can give correction without causing resentment.”
Fast vid närmare eftertanke stämmer det ju inte alls. Jag har tyckt innerligt illa om några av mina coacher. Äsch, aldrig får man vara riktigt nöjd.
Ja, John Wooden stod 1969 på golvet precis som sina två spelare: Lew Alcindor och Sidney Wicks. (Lew Alcindor är mer känd som Kareem Abdul-Jabbar.)Bill Walton, lille John och Kareem Abdul-Jabbar 1980. (Observera handväskan.)Och år 2007 – ännu en gång med Bill Walton och Kareem Abdul-Jabbar (som håller handen).
Och nu till alla slitvargar som hamnar i skuggan av fixstjärnan och till alla ungdomstränare som har fattat fel:
”A player who makes a team great is more valuable than a great player. Losing yourself in the group, for the good of the group, that’s teamwork.”
Ni vet när man är bombsäker på att pösbyxor är av ondo (1980), att videoapparater kommer att förstöra all världens filmer (1981), när man tror att nyblivna föräldrar i ens omgivning har fel bara för att man själv inte har några barn (1990), när man är övertygad om att man kan snickra allt själv för att, pah, det ju inte är någon konst att snickra (2001) och när man tror att man aldrig frivilligt kommer att stoppa den där vedervärdiga kryddan koriander i munnen (2009)?
Och man faktiskt har fel?
Och man inser att det är dags att ruska av sig den där gamla åsikten, erkänna sin gamla synapskollaps och välja mellan att antingen öppna dörren till nya erfarenheter eller bara dra något gammalt över sig?
”Jag har inte lyckats skriva en enda sida och har förlorat ett helt skrivår.”
Intervjun med Jan Guillou publicerades igår på avdelningen ”Mat & Hälsa” i SvD. Det tycker jag passar bra, för det är synnerligen hälsosamt att upptäcka nya sidor av sig själv. Samtidigt som man äter t.ex. koriander.
Låt mig nu få ångra dessa bombsäkra uttalanden som jag häver ur mig utan att skämmas:
det är idiotiskt att springa maraton
sommarpratare blir man bara om man känner rätt personer
det är omöjligt att komma på grön kvist efter 45-årsåldern
Redan nu, innan jag börjar skriva, vet jag att ni inte kommer att orka läsa alla bokstäver. Jag ska nämligen rapportera från en väldigt proppfull föreläsardag – Språkforum – där jag själv inte stod på scen mer än i ungefär 13 sekunder.
Ibland går jag på föreläsningar bara för att se hur andra för sig på scen, ibland går jag och lyssnar på människor som har samma intressen som jag: basket eller bokstäver. Igår satt jag och antecknade tills jag fick ont i mina lårmuskelbristningar och skavsår på fötterna. (Ja, helt ologiskt.)
1.
Jonas Hassen Khemiri, författare
”Kreativitet och begriplighet. Finns det en motsättning?”
Jonas Hassen Khmeri och snuttepennorna.
Jag kände mig en smula gubbsjuk fast på ett tantvis där jag satt med likasinnade på första bänkraden. Han är ju så vacker, så vacker. Men det är inte allt. Karln är ju lång som en basketspelare! (Detta är synnerligen viktigt och kan få mig intresserad på ett speciellt sätt eftersom längden och den avslappnade stilen signalerar ”jag är inte bara författare utan även en basketspelare”.)
Jodå, vi fick höra om rappare, om intervjusituationer och om hur alla ord i svenskan egentligen är fågelord. Men jag som alltid fokuserar på viktiga ting lade märke till den stora, tomma whiteboarden och den tre, tjocka pennorna som Jonas Hassen Khemiri ömt hanterade när han egentligen borde ha hållit mig i handen och pratat om dunkar, finter, poäng on the buzzer och coacher.
Efteråt smög Anna Toss och jag fram och pratade lite. Anna undrade ödmjukt med smör i rösten och sammet i blick hur det kom sig att han trodde att vi inte kände till ord som ”chilla”, medan jag ställde kulsprutsfrågor och fick veta att han var 198 cm samt att han har spelat i flera basketlag i Stockholm. Därför måste jag visa upp fotarbetet precis som häromdagen:
– Put your left foot in …
Jag tänker på de där brallorna. Jonas Hassen Khmeri är nästan två meter lång och har vikt upp sina jeans jäääättemycket. Är detta månne världens längsta byxben?
2.
Lena Ekberg, chef för Språkrådet
”Metaforer och andra språkliga bilder. När fungerar de och när blir de (nästan) obegripliga?”
Lena Ekberg med bekant kroppsspråk.
Metaforer är roliga – ja, alla stilfigurer är roliga. Ibland dyker de upp på skärmen utan att man anstränger sig, ibland får man vrida sig runt tangenterna som en disktrasa för att krysta fram något synnerligen fånigt som skapar en inre bild hos läsaren. Enligt Lena Ekberg verkar nyskapande metaforer funka bra så länge läsningen inte stoppas av att bilden kräver för mycket av läsarens kreativitet eller att läsaren börjar misstänka att skribenten har skrivit fel av okunnighet.
Medan jag lärde mig allt om metaforer fascinerades jag än en gång av benen-i-kors-föreläsarstilen. Och det akademiska föreläsarsättet som innebär att man först talar om vad man ska prata om och sedan berättar vad man inte ska berätta om och sedan avslutar med vad man borde ha avslutat med, men inte gör.
– Här önskar jag att jag hade haft en rolig knorr som ”en bild säger mer än tusen ord”, men det har jag inte, sa Lena Ekberg så att vi alla fnittrade.
3.
Alma Hjertén Soltancharkari och Emma Leeb-Lundberg, språkkonsulter på Scania
”Språkarbete som lönar sig och standardiserat språk”
Ni ska veta att lastbilschaufförerna sitter och tittar på apparater som recenserar hur man kör. Hela tiden!
Jag skulle gärna hoppa in på alla Sveriges företag för att berätta om hur viktigt språket är och hur man kan förändra företagsklimatet och rent av göra vinsten större genom att fokusera på ett språk som alla begriper. Tydligen finns det en undersökning gjord av Statens Materielverk angående den tid som företag lägger ner på att diskutera vad de egentligen menade när de sa eller skrev det där som de nyss sa eller skrev: tio timmar per anställd och år. Det är bra mycket det, om man tänker efter. (Va? Fiskar Lotten efter jobb? Ooooh ja. Ni skulle bara veta hur lite jag har haft att göra när jag denna vår har hunnit flaxa omkring på alla möjliga tillställningar som inte har gett mig betalt.)
Alma och Ebba med de tusen efternamnen berättade om sitt arbete med att styra upp terminologin på Scania, men deras upplägg påminde såpass mycket om det som vi hade på Nationalencyklopedin att jag bara kände att här skulle man ju ha kunnat effektivisera ännu mer genom att använda gamla encyklopediska databaser.
Förresten. Hett tips till gästföreläsare från stora företag: skippa alla siffror om antalet anställda och hur den senaste tiden har gett klirr i kassan och hur fiffiga just era produkter är om ni föreläser om annat än just företagets framgångar. Om ni måste göra reklam, gör det då så skickligt att åhörarna inte associerar till reklamavbrott på tv.
4.
Lisa Förare Winbladh, matskribent
”Begripliga instruktioner som faktiskt blir följda”
Lisa Förare Winbladh säger ”lilla, lilla, lilla”, men jag kommer inte ihåg vad det var som var så litet.
Heja Lisa! Hon föreläste så roligt och initierat och vältaligt och hade också dagens prydligaste skor på sig. Dessutom har hon lagt ut hela sitt föredrag på Taffel, så det är ingen idé att jag berättar mer här. Det heter gubevars ”Om matskribenten som pedagog och pornograf” och är precis så intressant som det låter. Men hur i hela friden kan männschan ha skolkat sig genom all språkundervisning på högstadiet och gymnasiet? Tänk på alla diktanalyser med facit som hon ju missade!
I mina anteckningar står det dock med 17 frågetecken ”vaddå vispa grädden till mjuka toppar” eftersom jag inte någonsin har hört vad mjuka toppar innebär och inte kunde tänka på annat än bysthållarhistoria när jag hörde orden i sammanhanget.
5. Ola Wikander, författare, översättare och språkvetare
”Språkfel och kreativa felskrivningar i äldre språk”
Ola Wikander for omkring på scenen som ett jehu – det var svårt att få honom skarp i linsen.
Den här fenomenale killen hade om jag hade legat på lite kunnat vara min son. Jag hade varit stolt som en tupp, för jädrar vad han är besatt av språk!
Ola Wikander berättade om hur namn i historien har missuppfattats och tavlor sedan har målats med obegripliga accessoarer. Mose (inte Moses) har därför på somliga bilder horn i pannan medan Vergilius vandrar omkring med en liten pinne i handen – helt i onödan eftersom det bara handlar om missförstånd när deras namn har tolkats i översättningar.
Otroligt fascinerande var det för övrigt att Ola började med att prata skånska för att glida över till en i mina öron obruten rikssvenska. (Många skåningar försöker, men misslyckas eftersom satsmelodin ligger kvar som en kletig folie över orden.)
6.
Bo Löfvendahl, kvalitetsredaktör på Svenska Dagbladet
”En morgontidnings språkarbete och gråzonen mellan rätt och fel”
– Se, jag har pepitarutig skjorta på mig!
SvD:s felrapporter om de egna artiklarna är i mina ögon det roligaste och intressantaste i hela tidningen. Men de finns inte på nätet! Jag kastade mig efter en otroligt givande föreläsning över Bosse (nu låter jag påskina att vi är på smeknamnsnivå i vår relation, vilket inte kunde vara mer fel) och avbröt dessutom en man som stod och berättade om hur journalistiken var bättre förr.
– En blogg! En kvalitetsblogg! skrek jag. De rättelser som publiceras i tidningen kan ju pluppas rakt in i en blogg och behöver inte ens redigeras! Det fanns en blogg förut, men den uppdaterades jättesällan! Kan inte du…
– Det var en utmärkt idé, sa Bo.
– Ja, för de är ju så roliga!
– Jag ska tänka på saken, sa Bo.
– Jag läser alltid rättelserna först!
– Ja, som sagt, jag ska tänka på saken, det är en utmärkt idé, sa Bo.
– För att jag ÄLSKAR rättelserna!
Här började Bo Löfvendahl flacka med blicken och spana efter den nostalgiske mannen med längtan till gamla tider.
Jag har jobbat med Ola Karlsson, som är en lugn, sansad människa med exakta kunskaper när det gäller svenska skrivregler. Han är inte en blond fladderhoppa som snubblar och skrattar på sig, vilket gör att vi kompletterar varandra perfekt. (Vill jag tro. Jag är dock inte säker på att Ola känner likadant.)
Ola Karlsson tycker att man kan skriva så här som inledningsfras i ett brev:
Hej.
Jag tycker att det ser alldeles avmätt och bedrövligt ut. Det tyckte majoriteten i lokalen också. Men Ola är inte ensam, visade det sig:
Ola och Fredrik är helt överens. Om ”hej” i alla fall.
På frågan om man ska skriva enligt skrivreglerna eller ej, är vi i alla fall överens. Ett autentiskt exempel som Ola visade upp var ett mejl till ett av de politiska partierna:
tja va tykr erat parti om miljön?
Men kolla! Hurra! Ett frågetecken utan mellanslag före!
Dagens allmänbildning: om ni stöter på ordet endonym, ska ni veta att det är t.ex. ortnamn som används i det språk som talas just där, i orten. Alltså København och Göteborg och inte Köpenhamn och Gothenburg.
8.
Karin Milles, språkvetare och författare
”Könsneutralt språk – befrielse eller överförmynderi?”
– Titta, Svenskan växlar mellan att skriva sjuksköterskan Roger och sjukskötaren Roger! Ska det verkligen vara så?
– Hur ska vi ändra språket så att det gäller både män och kvinnor? sa Karin Milles.
Ska vi tvångsändra språket? tänkte jag. Really? Hur har det funkat förut?
– Ett könsneutralt språk ökar begripligheten! fortsatte Karin Milles.
Gör det verkligen det? Om jag som Karin Milles förespråkar säger ”min djefla partner” istället för ”min djefla man”, kommer det verkligen att göra alla som lyssnar mindre förvirrade?
Alla som blir irriterade av skrivregler och stavningsrekommendationer ska veta att Karin Milles förespråkar att vi tvingar fram ett könsneutralt språk för att öka medvetenheten och därmed visar att män och kvinnor är lika mycket värda. Jag som inte ens hänger med när det gäller om man ska säga handikappad eller rörelsehinder, synskadad eller blind, jag kommer att få det tufft i Karin Milles utopi.
9.
Olle Josephson, professor i nordiska språk, Stockholms universitet
”Om vilken stil som utmärker begriplig svensk bruksprosa 2010”
Nej, här har vi en som inte stod med benen i kors en enda gång.
Ni ser att man idag ska heta antingen Ola eller Olle och ha många efternamn? (Jag är rökt.)
Olle Josephson presenterade ”fyra eviga kännetecken” på svensk bruksprosa som han vill att vi alla ska följa:
mottagaranpassning
fokus (gärna via återkommande ord som betonar ämnet)
struktur (att man berättar vad texten handlar om)
flyt (att kombinera fokus och struktur)
Det där med flytet kan enligt Olle se ut så här i en kort text som beskriver ett problem och dess lösning:
kärnmening
expanderad kärnmening
förklaring av vad lösningen skulle kunna vara
förklaring av vad lösningen nog är
extra stöd för att lösningen nog är det där vi nämnde nyss
Jomenvisst! Och visste ni att när vi nordbor presenterar oss själva, är danskarna stabila tråkmånsar, norrmännen är dynamiska, expansiva och yviga medan vi svenskar ligger någonstans mittemellan. Lagom, liksom.
Puh!
Ni som nu har hoppat över alla bokstäver ända hit, läst en och annan bildtext och bara tänkt ”men hur oooorkar hon, vem bryr sig?” kan istället få förklara detta beteende i kommentatorsbåset:
När alla föredrag var slut, bjöds alla åhörare på vin- och ölmingel. Vingelmingel. På borden med vin stod även små glas med nötter. Anna Toss grabbade tag i ett nötglas, gick 37 cm närmare mig, men blev snabbt tillsagd av en av de andra åhörarna.
– Du, du, du får inte gå iväg sådär med nötterna! sa hon uppbragt och tvingade Anna att ställa tillbaka sitt stöldgods.
(”Uppbragt” är ett typiskt ojvilkendåligromanjagläser-ord.) Men det var inte hennes nötter! Det fanns obegränsade mängder med nötter! Både Anna och jag såg både renliga och beskedliga ut! Va!
Nötterna som inte fick lämna bordet ses strax till vänster om vinglaset.
En liten bonusbild ska ni få, förresten. Det är inte bara föreläsare som fotdansar.
Språktidningens chefredaktör Patrik Hadenius viftade också lite hit och dit. Länge, länge stod han så här.
Uppdatering 26/8 2010:
Alla föreläsningarna finns att se på UR, t.ex. Karin Milles och Jonas Hassen Khmeri. (Och jag sitter i publiken längst fram, vilket ju måste vara det allra intressantaste.) Otrolig service, jag kommer ju i framtiden inte att behöva gå utomhus någonsin.
Som föreläsare på pyttipannadagar, där folk kommer för att få lyssna på många olika talare som samsas under ett någorlunda enande ämne, möts man av en moderator. Alltså en lektant, coach och reseledare.
Moderatorn inleder och presenterar, sammanfattar och avslutar samt agerar glad spelevink. Jonas Hallberg och Erik Blix är de enda jag själv har mött i moderatorsställning – och nu är jag själv en sådan. Ämnet är hjärnan (pdf) och under dagen ska jag omfamna och berömma hjärnforskare, minnesmästare och inspiratörer.
”Adams skapelse” av Michelangelo. Är det en genomskuren hjärna till höger?
På min rotvälska till amerikansk engelska med brittisk brytning ska jag dessutom inleda med poesi. I give you Emily Dickinson!
The brain is wider than the sky,
For, put them side by side,
The one the other will include
With ease, and you beside.
The brain is deeper than the sea,
For, hold them, blue to blue,
The one the other will absorb,
As sponges, buckets do.
The brain is just the weight of God,
For, lift them, pound for pound,
And they will differ, if they do,
As syllable from sound.
Min egen hjärna är som en hink full av blandsvamp, kryddad med en och annan toppig giftspindling. Himla besvärligt i lifvets omelett som steks på alltför hög värme.
Oj, nu ska jag presentera Torkel Klingberg, som har skrivit ”Den översvämmade hjärnan”. (Just den boken skickade kommentatösen Ingrid till mig efter en av mina mer besvärliga dagar.) Nu citerar jag Torkel: ”De som har bra arbetsminne är bra på att sålla bort distraktioner.” (Om ni vill arbeta upp ert arbetsminne kan ni kolla på www.cogmed.com.)
Fortsättning följer – jag ska nämligen distrahera mig med att blogga i pauserna mellan alla föreläsningar eftersom mitt arbetsminne är som en som en häst.
Ardenner. (Med en vit prick på rumpan?)
Uppdatering 1 (kl. 11:36)
Nu ska jag strax presentera Mattias Ribbing, minnesmästare från Eskilstuna. Jag gav honom nyss en hel kortlek som han på tio minuter memorerade och rabblade upp helt utan misstag.
Mattias Ribbing med en kortlek.
Och nu ska ni få lära er!
Allt handlar om kopplingar och associationer. Istället för att tänka på 16 som ”16” eller ”sexton”, ska man tänka på det som en bild. En bild av (nu hittar jag på) en kastrull. En stoooor kastrull!
Kastrull = 16.
Nu säger jag dessutom att 28 är en svart sko. En stoooooor sko!
Svart sko = 28.
När jag nu ska komma ihåg att regalskeppet Vasa sjönk år 1628, ser jag båten framför mig och på däcket står en jättestor kastrull med en gigantisk sko ovanpå. (Mitt förnuft talar förmodligen om för mig att årtalet inte är 2816 om jag skulle bli förvirrad och glömma i vilken ordning siffrorna kommer.)
Mattias har bestämt vad ruter åtta och alla de andra korten motsvaras av för sak, och så staplar han sakerna på varandra som en vision inne i huvudet. En kikare med ett smörpaket på, med en sax med en skrivmaskin med ett segel ovanpå, motsvaras av (nu hittar jag på igen) ruter sju, klöver tre, klöver åtta, ruter kung och spader sju.
När jag träffade Mattias Ribbing i höstas, förändrade han mitt liv. Jag förstod nämligen att man kan minnas om man bara anstränger sig. Tyvärr glömde jag efter bara ett par dagar bort vad han hade sagt.
Uppdatering 2 (kl. 12:25)
Kan man lära sig att lära sig saker bättre? Finns det skolor som använder den här visuella minnestekniken? När jag pluggade inför prov, läste jag och läste och hoppades att fakta skulle fastna automatiskt utan att jag behövde anstränga mig eftersom all ansträngning i tonåren är så jobbig sååå. (Det fanns klasskompisar som läste in fakta på kassettband som spelades upp medan de sov. Jomenvisst, de satte väckarklockan på ringning när bandet skulle vändas.) Jag skrev också frågor till mig själv – frågor var så ingående att jag aldrig hann förhöra mig innan det var dags att sova.
Ropen skalla – studieteknikskunskap till alla! (Redan de gamla grekerna använde sig av den här tekniken. Å andra sidan har de nog glömt den kunskapen med tanke på hur det står till i Grekland just nu.)
Uppdatering 3 (kl. 13:45)
Swooosch, hjälp, nu blev jag omkullsprungen av kreativitetskonsulten Johnny Sundin i en vansinnigt snygg kostym. Allt går så snabbt, orden flödar, bilderna flyger och övningarna aktiverar oss intensivt för att vi ska våga bryta och byta tankemönster. Hur ska jag orka vara kreativ nu?
Uppdatering 4 (kl. 15:20)
Nu kan jag andas igen. Åke Pålshammar pratar lugnt och försiktigt med oss om hjärnans förmåga att hantera stress, onödiga adrenalinpåslag och hur hippocampus och amygdala liksom kramas – och att amygdala kan förstöras av överstimulering.
– Visst blir man nyfiken på det här? Ja, jag blir också jättenyfiken, för jag vet inte riktigt vad jag kommer att säga härnäst, fnissar Åke.
Sedan berättar han om när en liten flicka blev intervjuad av Sven Jerring i radio. Hon svarade inte på frågorna som farbror Sven ställde, hur han än försökte lirka med henne. Till slut frågade han varför hon ville var med i radio när hon faktiskt inte sa något. Då öppnade hon äntligen munnen och sa klart och tydligt så att hela Sverige hörde:
– Mamma har sagt att jag inte får prata med farbröder som luktar sprit.
Alla dagens föreläsare är överens om att man mår bra av att träna – om det så är kropp eller knopp. Men att detta tar tid som inte finns. Och att det blir allt viktigare att kunna söka kunskap är att ha kunskap.
Tänk ändå att så många ändå faktiskt ägnar en hel dag åt att lyssna på föredrag.
Uppdatering 5 (kl. 15:27)
Ett intressant problem har uppstått. Mitt jobb som moderator tar slut 17:15 och planet till London lyfter 18:20. Den stress detta faktum skapar i min hjärna måste jag ta upp med Åke Pålshammar.
Uppdatering 6 (kl. 18:00)
Precis när siste talaren Olof Röhlander berättade om hur han i måndags hade dubbelbokat sig och blev tvungen att hyra ett privatplan från Kävlinge till Åre, smet jag ut ur lokalen och försummade mina plikter å det grövsta. Nu är Olof en erkänt duktig inspiratör som säkerligen klarade allt galant och lysande – men kanske skulle jag istället för att rusa till Arlanda ha bokat ett privatplan?
Nu är jag på plats. Och jag låååååååter:
Förresten kunde jag ha stannat kvar och ställt intressanta frågor och skött mig. Planet är försenat.
1)
Den 19 november håller jag och min djefla man två seminarier på en dag. I Lund. Det är bara att läsa här och boka plats här. (Eller mejla mig.) Vi har formulerat kursinnehållet så att era arbetsgivare kommer att tycka att det låter helfräsigt och superseriöst fastän vi förstås bara kommer att prata strunt och fnittra samt dricka öl i kvällningen.
2) Läs bara! En man med ett skägg blödde nästan ihjäl. I Malmö.
Under orienterings-VM i somras, fick den då ledande Martin Johansson plötsligt en inte alls imponerande pinne i låret. Inom orientering måste man hjälpa skadade medtävlare, annars kan de ligga och dö i skogen medan de andra går i mål och får lagerkrans.
Alltså bromsade tvåan, trean och fyran medan den svenske ettan med blodet sprutande bedyrade att han nog skulle klara sig ändå. [Jfr Mannen med skäggets upplevelse.] Fransmannen slet av sig tröjan, snörpte till det pulserande såret, norrmannen gav sig iväg som Tsarens kurir mot tävlingscentrum medan den halvnakne fransmannen tillsammans med tjecken bar ut den bleke Bellman Martin till en stig.
När ambulansen hade hämtat den blödande, sprang de tre hjältarna färdigt loppet och kom sist på en tid som jag nästan hade kunnat slå. Martins mamma kom i målområdet fram och grät och kastade sig om halsen på fransmannen. Slutsats: när man blöder ur ett lår blir man inte riktigt klok i huvudet.
Man kan lära sig uttalet av [ô] och man kan lära sig hur man åker spårvagn och framför allt kan man lära sig att inte säga just ”spårvagn” utan blott ”vagnen”.
– Vagnen går om tre minuter.
Sedan kan man stöta på sådant som inte nödvändigtvis är göteborgskt, men som händer i Göteborg. När jag häromdagen skulle gå hem till Översättarhelena, satt två kvinnor på huk på hennes innergård.
Vad? Hur? Varför?
Min första tanke var förstås att de satt och kissade som kvinnor på gårdar plägar göra, men sedan såg jag att de pekade på något och skakade på huvudet och tittade upp i himlen och såg synnerligen bekymrade ut. Jag beslöt mig för att hjälpa dem. Eller nåt.
– Hej, har det hänt något?
– Ja, vi tror att vi har hittat en snäcka.
– Och en eremitkräfta.
– Här på gården.
– Men vi förstår inte.
Ok, snäckan kan ju ha slingr… Krupit? Ålat medelst hasning? Tagit sig ut från ett buskage. Kanske. Men eremitkräftan?
Snäckskal fullt med kräfta.
Har ett litet barn haft dem som husdjur och sedan tröttnat? Har en mås plockat upp dem ur vattnet intill och sedan tappat dem eller rent av slängt dem för att de skulle gå sönder och sedan kunna ätas upp? Och så kommer vi – de hukande kvinnorna – och bara sabbar?
– Jag är dagisfröken här intill. Jag tar med dem in till barnen, sa en av kvinnorna och så var det inte mer med det.
(Rubriken ovan skulle kunna ändras till ”Sådant jag inte förstod i Göteborg”.)
Väl hemma hos Översättarhelena vankades det te. Den likaledes på besök varande Anna Toss plockade fram en egen liten pillerburk med små telortar som hon lade i en mugg.
Ungefär åtta stycken blir lagom. (”Nej, håll handen längre till höger! Vänster! Nej, nu ser man inte! Släpp nu! Ja!”)
Ser ni – telortar! Jag sa va! och nähe! samt oj! och men! tills Anna hällde på varmt (inte kokande) vatten på lortarna.
Då sa jag mest wow! och coolt! Ni ser – nu har de blivit blöta och börjat förvandlas till temonster.
Jag hade verkligen aldrig i min Earl Grey-tillvaro stött på sådant här: grönt jasmin-te som har handrullats till kulor för att smaken ska kapslas in. Tydligen kan man återanvända dem hela dagarna också. Rubriken ovan skulle också kunna ändras till ”Sådant jag glömde att smaka på i Göteborg”.
(Skriver jag, och tar en klunk parfymerat, svart te precis som jag alltid gör.)
Så sent som 2005 lärde jag mig uttrycken ”han var inte den skarpaste kniven i lådan”, ”han hade inte alla flingor i paketet” och ”hon hade inte alla bananer i fruktsalladen”. Förvånat konstaterade jag att jag uppenbarligen inte hade fått gången sandad hela vägen fram eftersom alla verkade säga sådär hela tiden utan att jag hade märkt det.
Idag läste jag i tidningen att man i Storbritannien inte har id-kort. Vabaha? Inte? Men? Hur? Är jag så insnöad att jag tror att id-kort ingår i det normala livet som t.ex. dator och temugg?
Min farmor och farfars gemensamma pass från 1953 och farmors legitimation från 1965.
Jag lyfte blicken, slog med pekfingret mot artikeln, läste högt och sa till de triljoner lyssnande människorna runt omkring mig att jag inte hade den blekaste aning om detta. Reaktionerna skiftade:
– Men har de körkort?
– Före 1707 hette Storbritannien England.
– Kenny Bräck gjorde tydligen en snygg omkörning igår.
– Har de personnummer?
Nej, och de flesta vill inte heller ha ett. Men hur identifierar man sig då, för det måste man väl ibland? Jo:
”Att öppna ett bankkonto, ta ett lån eller skriva ett hyreskontrakt är i Storbritannien förenat med en hel del pappersarbete. Eftersom varken personnummer eller id-kort används måste identiteten styrkas på annat sätt. Vanligtvis duger det med kopia av pass eller andra identitetshandlingar – samt olika räkningar.”
Kopia av pass? Räkningar? Hm. Min genombrottsroman kommer av lättskrivna skäl att utspela sig i Storbritannien med en bondfångare i huvudrollen.
Uppdatering den 7 juli kl. 12:25
Jag sitter på tåget mot Stockholm bredvid en man från Danmark. Han vill köpa en biljett på tåget – med sitt betalkort. Konduktören tittar i danskens pass och frågar var personnumret står.
Men det funkar inte: den lilla apparaten accepterar inte danskens födelsedatum eftersom det inte finns någon i Sverige med just det personnumret.
– 271058, nej det går inte.
– Men vänd på det, föreslår dansken på halvsvenska.
– Det går inte. Nej, det går inte.
– Godt, godt, så jeg behøver ikke at betale?
– Jo. Jag knappar in mitt personnummer istället, säger konduktören.
Och si, då fick dansken sin biljett.
I Danmark har man personnummer som i Sverige, men inte id-kort. Om man inte har ett körkort identifierar man sig med hjälp av sjukförsäkringen, som är ett papper utan foto.
– Og det fungerer godt, säger dansken och så övergår vi till att diskutera Danmarks och Sveriges alla krig istället.
