För några år sedan smällde jag upp min bärbara dator lite här och där och hittade trådlösa nätverk som var öppna som uppslagna böcker. Schwåpp, knattrade jag ner en bloggrapport på en kvart och sedan trippade jag in i kommentatorsbåset då och då för att vara en korrekt värdinna även när jag var helt väck.
Men nu – när jag inte är ensam om att vara lika beroende av internet som någonsin frukost eller sköna skor – är det svårare. Även jag begriper ju att man inte kan släppa vågorne loss bara för att det är vår eller ens praktiskt. Men … kan inte någon uppfinna ett internetvågskvalp som funkar alltid och överallt? Jag betalar gärna för’t!
(Bara för nördarnas nördar: jag har alltid släpat med mig modem och nu på senare tid Iphonen. Men ibland funkar det, ibland funkar det inte. Och jag är inte människa att fatta vad det är som felar när det felar. Blogga från telefonen pallar jag inte; jag kan bara tänka från tangentbord.)
Om jag hade kunnat, hade jag realtidsbloggat om alla museerna som jag och delar av den femhövdade barnaskaran har betat av under de senaste dagarna:
Postmuseet: för tredje gången kom vi dit när det var måndagsstängt.
Medeltidsmuseet: måndagsstängt.
Att vi inte begriper att man inte ska gå på museum på måndagar är ju vårt eget fel. Men visst känns det precis som att tidningarna inte kommer på helgdagar: himla omodernt?
Polismuseet är … mesigt. Men ok. Jag jämförde storögt hur polisuniformerna har förändrats under åren, medan Tioåringen skrämdes halvt ihjäl när hon råkade hamna i ett par till synes oskyldiga hörlurar som visade sig innehålla en förfärlig historia om en kvinnomisshandlare.Visst, man kan sitta i en polisbil och man kan lyssna på små historier om en tjuv, en polis och ett brottsoffer. Och man kan få knacka på en skyddsväst. Men hallåhallå – med det material som finns, skulle Polismuseet kunna vara det allra intressantaste av alla museer. (Jämför med Fängelsemuseet som vi inspekterade förra sommaren.)
Nordiska museet har jag alltid gillat – om inte annat för storslagenheten. Byggnaden är oerhört stor och Gustav Vasa som möter alla besökare i entrén är nästan lika stor som sin kusin – Regalskeppet Vasa. Man kan frottera sig med Strindberg och granska dockskåp och frossa i klädhistoria.
Där kan man dessutom fotograferas som man går och står för att vara med i en dokumentation vad gäller nutidens mode. Jag, som ju är den minst moderiktiga norr om Sydpolen, måste ha sänkt ett eventuellt modemedel rejält.
En tillfällig utställning på Nordiska museet är just nu ”Plast”. Japp, plast genom tiderna – inklusive en plastcykel och hårtorkar. Glasögonbågar och tandborstar. Skålar, bunkar och termosar. Allt!
Men det var denna BH som jag stirrade på såpass länge att barnen i lekrummet (bland oken i 1800-talsmiljö) började undra om jag hade gått vilse. Ser ni? Varför hade man skumgummikoner där? Vad är det för årtionde? Hur formades behagen då? Och jag fick inga svar!
(Jag är hemma igen. Där det alltså finns förtjusande, snabba, fungerande internetvågor. Aaah.)
20 kommentarer