Lisa och Johan dundrade igår in med två barn och ingredienser för matlagning i tre veckor. För de brukar göra så. Plötsligt sprang kommentatören Örjan in i köket med en foccacia stor som en storbilds-tv. Under tiden som Lisa och jag tittade på just en sådan tv och Den djefla mannen stretchade sin ryggskottsrygg, lagade Johan en lasagne. Den var vacker och underbar och full av grönsaker och när det bara var en enda liten kall portion kvar, kom jag på att den ju skulle fotograferas.
Plötsligt hoppade Lisa upp ur tv-soffan och började stänka vin och delegeringar omkring sig och vips! stod en gigantisk chokladmousse färdig på bordet. Den höll på att skära sig och den höll på att bli grynig och den höll på att bli alldeles för söt eftersom jag hällde i en massa socker utan att bli tillsagd att göra just det och så höll den på att bli för stabbig eftersom jag vispade på full fart när man faktiskt ska vispa grädde ungefär som när man steker lök – långsamt och meditativt – och så höll grädden dessutom på att smälta bort eftersom jag ställde bunken på spisen.
Och hur umgås man då i dessa moderna, elektroniska tider? Jo, alla med varsin dator. Alla med varsin mobil på armlängds avstånd. Alla med fantastisk simultanförmåga som möjliggör både slösurfande, dumsurfande och googlande samt upprörda diskussioner. Och alla med både mål och mat i mun.
Mitt råd till alla i hela världen: skaffa vänner som bjuder in sig själva, tar med alla ingredienser, lagar all mat och – kanske allra viktigast – mår bra av en dator i knät.
57 kommentarer