SvD har en intressant serie om lycka just nu. Jag har bubblat om det tidigare – och nästan bett om ursäkt för att jag kan se stor lycka i en klafsig hamburgare bara för att jag i och med den blir 1) mätt och 2) kan blogga om skiten.
Ni vet hur man under förberedelser till något kan känna stor förväntan och enorm anspänning kombinerat med pirrande lyckokänslor? Inför stora fester, stundande födelsedagar eller prisutdelningar som eventuellt skulle kunna kaaaanske resultera i utdelning? Och hur besvikelsen i sådana fall blir så mycket mer kännbar. Jag spelar på Lotto två eller tre gånger per år, t.ex. Ungefär 37 kronor betalar jag och precis som alla andra är jag i betalningsögonblicket fullständigt bombsäker på att det ”är min tur”.
Anna Toss och de andra galningarna i kommentatorsbåset har skapat en Facebookgrupp för mitt deltagande som Sommarpratare. I och för sig tror jag att det är en väldigt ineffektiv mutningsväg att gå på, men jisses vad kul man kan ha ändå. Det är inte alls ”min tur” att vara Sommarpratare, jag är verkligen en nobody och jag kan absolut inte berätta om traumatiska upplevelser som får lyssnarna att gråta. Men ändå känner jag stor förväntan och lite anspänning kombinerat med pirrande lyckokänslor. Jag har en grupp på Facebook! Jag har vänner som jag inte känner!
Två av besvikelserna i lifvet – när jag tidigare trott att det var ”min tur”:
1.
Jag var en trogen slav i Täby Basket. Jag coachade små barn, jag skrev protokoll på så många matcher jag kunde, jag hade 100-procentig närvaro på alla mina egna träningar och jag snittade 28 poäng per match i div II. På avslutningsmiddagen skulle ett pris delas ut till ”den som med stort hjärta bidragit till Täby Baskets klubbkänsla”. Ordföranden höll i en stor blombukett och läst upp motiveringen som passade perfekt för mig, och avslutade med:
– … och priset går till … Pierres mamma!
(Pierre var en av spelarna i herrlaget och vad hans mamma hade gjort har jag än idag inte en aning om. Jag var 20 år och stora tårar föll ner i dagboken när jag på kvällen deklarerade med svart penna att jag var besvi-hiii-ke-hen.)
2.
Jag var en effektiv coach i Eos Basket. Visserligen skrev jag inte alla protokoll och visserligen var jag ny i klubben (tvångsförflyttad när Lugi lade ner sitt damlag), men de 13-åriga killarna – som jag tränade med min assisterande, unge coach som hette Magnus – gjorde enorma framsteg. Jag gav mitt allt, och tänkte på avslutningen att jag nog i alla fall skulle kunna ha en liten chans att bli Årets coach. När motiveringen lästes upp, insåg jag att det ju var jag – ordföranden läste upp mitt lags vinster och berömde laget som jag ju kände utan och innan. Han avslutade med:
– … och priset som Årets coach går till … Magnus!
(Magnus: min assisterande coach som egentligen bara gjorde som jag sade och som var flera år yngre än jag och som inte alls hade haft samma engagemang! Va? Jag var 26 år och stora tårar föll ner i dagboken när jag på kvällen deklarerade med svart penna att jag var besvi-hiii-ke-hen.)
Nu är jag äldre och klokare – och väldigt sällan besvi-hiii-ke-hen. Tårarna kommer mest när jag stukar fötterna. Jag inser att det gäller njuta medan man kan, och älskar min Facebookgrupp som den är. Jag är lycklig.
38 kommentarer