Att vandra i Brightons centrum är som att gå lite vilse i Köpenhamn, fast ännu roligare. Det är måsar och vatten och gatuliv och småstånd med kufisk mat och gatumusikanter överallt. Som en storögd turist går jag omkring och pekar och fotograferar dumheter och allt är bara positivt. Alla ber om ursäkt hela tiden, till och med tiggaren som frågar om småpengar ber först om ursäkt och det är så trevligt.
När jag kommer hem igen, ska jag be om ursäkt sådär trevligt och ofta, det ska jag.
Men här i krokarna finns även – tadaaa – en supermarket som heter ASDA! (Låster som det gamla hederliga namnet Asta när det uttalas.) Och där inne fanns all den där maten som Jamie Oliver kämpar mot: halv- eller helfärdiga rätter som kostar bra mycket mindre än ofärdig mat. Nästan alla lådor med två portioner kostar ett pund – men vacker är den inte alltid.
Hemma i Sverige står ju mamma Scan och lagar köttbullar till alla och envar. Sedan jag fick reda på att hennes köttbullar kokas i talg innan de paketeras och att det är talgen som gör att det luktar prutt när man öppnar paketen, har jag blängt ilsket på mamma Scan. Talg! Va? Hur kan de då smaka så gott som de ju gör?
Men se här hur talgfria Storbritanniens köttbullar är:
Hur ser fiskpinnarna ut på ASDA då? Jo, som fisk!
Det är särskilt den här maten Jamie Oliver kämpar emot: den ser rolig ut och innehåller nästan bara skräp och är så billig, så billig. Barnen kan inte förmå sig att stoppa ny mat i munnen och tycker att ”smak” är helt fel. På de skolor som har infört det nya tänkandet med grönsaker och nyttig mat som smakar något utan att friteras, vägrar många barn att ens närma sig matsalen. Så då kommer deras mammor till skolan och ger dem hamburgare!
Tänk, jag som trodde att Tetra Pak styrde mjölkvärlden. Inte en svensk tetraförpackning så långt ögat når! Lite upprörande är det väl? Och dessa plastdunkar måste man väl återvinna?
Återvinningsplatserna i Storbritannien är inte som i Sverige tre–fyra containrar med yttepyttesmå öppningar eller minimala som i Schweiz. Nej, här kliver man uppför trappor och ställer sig på en avsats för att dumpa det man har. Det tar en sekund. Och så påminner det lite om scenen i Stjärnornas krig när Luke Skywalker simmar i sopor och nästan kläms ihjäl. Dessutom tas allt användbart här tillvara och säljs på plats. Det är som en egen liten by!
Att jag inte visar upp fler bilder på hur fantastiskt stor återvinningscentralen var, beror på att jag blev tillsagd på skarpen av en återvinningsstationsbevakare.
– Stop! You have to get a permit to take pictures!
– Ah, good, can you please give me a permit?
– Are you daft? You have to apply for a permit weeks in advance! Off you go!
Om återvinningsstationsbevakaren har ett besvärligt jobb med att tillrättavisa alla idioter som kommer och tar bilder, så har denna tjej i mataffären det lite lugnare:
Köanvisningsassistenten ställer sig som en ståndaktig soldat vid den kassa som för tillfället har kortast kö. Undrar om hon har en blogg – tänk vad hon har tid att tänka ut inlägg.
Anyway. Idag ska jag gå vilse i London.
Det där handlade ju inte alls om hockey.
Asda. Jag har alltid undrat hur man kan döpa en kedja mataffärer till Asda. Låter som … en sopåkarfirma. Renhållningsentreprenad. Återvinningsstation!
Jag tycker det är galet kul att spana i mataffärer när jag är utanför landets gränser. I argentina till exempel var mejerihyllan oändlig. Hur många mjölkmärken som helst och nästan hur många smaker som helst på mjölken. Mjölk med äppelsmak, kanske kan vara nåt men det är oprövat. Dock såg jag nog aldrig någon som drack mjölk där. Det måste skett i lönndom bak hemmets stängda dörrar.
Oh, jag gillar också mataffärer utomlands! När du inte tittar på den rysliga färdigmaten tycker jag du ska ta en titt på den ekologiska och vegetariska maten, där ligger England, trots sin i övrigt bakåtsträvande attityd, långt före Sverige, iallafall i de städer jag varit.
Vad fint med den där skylten! Som att man kan få hämta andan lite där, space out. Borde stå människor och hålla ”Space here”-skyltar lite varstans. Kanske inte på stan i Härnösand, det är väldigt gott om plats här, men t.ex. när man jobbar lite för mycket och behöver en paus.
Vilka jättesöta fiskpinnar! Vad består ögat av? En ärta? Sitter den kvar när man stekt på den sidan?
Men smaken på Mamma Scans köttbullar kan vi diskutera … Goda?! Nä mina är bra mycket godare!
Det måste bo bra mycket folk i Brighton om hela den där raddan var kassor!
”l”
Jag är tagen av faktum.
Det är inte ofta Lotten missar sin egen korrekturläsning.
Mataffärer utrikes ÄR vansinnigt roligt. Jag shoppar gärna lite mystiska souvenirer. Som i Warszawa, där det uppdagades att jag investerat i bantningsthé. Pja, varför inte? Hemskt gott var det i alla fall. Hamnar oftast på Carré-four som är en misstänkt fransk jättekedja, med FEMTIO utgångskassor på rad. Och en arbetsgivare som vill ha fasta pauser för sin kassapersonal. Men om någon behöver gå på toa, då? Då finns det vuxenblöjor att tillgå. Ah, så var det lilla problemet löst. Ta-da!
För det första: Grattis Ingrid! Du är en av mycket få vuxna som har sett ”Stövelkungen och gurkan”! (Och det är helt sant att jag kidnappades till min möhippa direkt från scenen.)
När det gäller mitt eget scenstående, så måste det ju bli av. Men jag vill helst stå på Dramatens scen inför fulla hus – kan ni fixa det, kommentatorsbåset?
För säkerhets skull har jag än en gång förhört mig om folk här (britterna alltså) menar allvar med att de älskar den svenska Wallander. Johodå. Och Sällströms öde ”som är så sällsamt och hur var det egentligen med henne, vet ni mer ni som är svenskar?”.
Äsch, jag glömde ju helt bort att jag skulle blocka, nej … pucka, nej … blogga om hockey!
(Jag skrev verkligen fel istället för ”blogga”. Och inte med flit.)
Och Örjan, nu har du fel. Det här med att jag missar min egen korrläsning är väääääääldigt vanligt. Särskilt ofta sker det underligt nog när jag inte hinner korrläsa. Nu ska vi se var felet står någonstans … aha, tagen istället för talgen.
Det måste vara freudianskt.
Och varför, undrar ni, fyller jag på med kommentarer i denna sena timma? Bafatt jag ju har varit vilse i London hela dagen. Utan dator, utan karta, utan allt. Imorrn ska jag gå vilse i en annan stad. Eller blogga om hockey.
Jag har suttit här och funderat på varför jag känner igen ”ASDA” så väl. Jag hade ingen aning om att det fanns en supermarket som heter så.
Men så såg jag en av kollegorna och då plingade det till i långtidsminnet: A.S.DA var ju ett av de oftast använda menykommandona när jag jobbade med stordatorer! Just ja!
Jag och kollegan förlorade oss i minnen från den gamla goda tiden. Det som däremot var lite jobbigt var att vi ofta hamnade i frågor av typen ”jo men det där programmet som skötte versionshanteringen, du vet, vad var det nu det hette?” .
Jag skyller på overflow i minnet. Eller ett internt fel i pekarstrukturen. Det har INTE med åldern att göra…
Förresten, Greene skriver ju att ”Hale knew, before he had been in Brighton three hours, that they meant to murder him.” Tycker du det är typ snabbt? Eller borde Hale kommit på det fortare, liksom?