Hoppa till innehåll

Etikett: lapp

Dum dag!

Fredagen den 16 mars var en ”sån där dag” när nästan allt blev fel. Förmodligen kortades mitt liv med flera minuter pga. hjärtklappning och bekymran.

Det började i ottan, när jag skulle ta bilen till radion för att prata om dialekter – men blott förardörren gick att öppna. Det berodde inte på is eller kyla eller okunskap om dörrhandtag, utan på något elektriskt mankemang. Att inte kunna öppna alla dörrar kan man ju leva med, men vår bil hade under den förhållandevis kalla natten (– 16 °C) bott under ett framrutetäcke som gnistrar och glimmar som stjärnorna på himlen. Och som kläms fast i de båda framdörrarna för att skydda framrutan från isbildning.

Tidsbristen (och väldigt mycket oskrapad is på alla andra rutor) tvang mig till slut att helt enkelt riva sönder täcket för att sedan köra iväg på två hjul i kurvorna.

Det sönderslitna biltäcket och den jättelåsta bildörren. (Låter som en kioskvältare.)

– Pling-plong, pling-plong, pling-plong sa det i min mobil på väg till Sveriges Radios redaktion.

”Jag såg dig när du var arg på din bil!” skrev en kompis som tydligen hade kört förbi huset när jag kämpade med dörrarna.”

”Tips: Nya vindruteskydd finns billigt på Biltema!” 😉 skrev en annan kompis som nog hade kört förbi mig precis i slitögonblicket.

”Gud vad du såg arg ut nyss” skrev en tredje bekant som hade sett mig slänga biltäcket i buskarna vid huset.

Mina egna tankar gick mer åt det här hållet:

”Hm. Skriver de sms medan de kör bil?”

Radioprat om det där “jo” som man uppåt landet säger på inandning. Det stavas på dessa två sätt.

Efter radiosnacket, var det dags att handla mat. Jag fyllde tre medhavda tygkassar på Lidl, och fick sedan se en av dem spricka med ett ritsch! så att ägg, apelsiner och konservburkar rullade omkring på parkeringsplatsen. (Faktakontroll: äggen rullade verkligen inte. De gick sönder inne i sin fina kartong.)

Och så till dagens stora begivenhet.

Vad kan ha hänt här, eftersom gräsklipparen och fotbollar samt diverse annat plötsligt är ute på snömattan?

– Mamma! Det sprutar ut vatten i förrådet under huset! vrålade plötsligt den annars så kolugne Tjugoåringen när jag precis hade satt mig ner med en het potta te.

Jag sprang ut, såg vattenkaskaden och förstod att han inte skojade, sprang ner i källaren och vred av huvudkranen, sprang till huvudsäkringen och knäppte av all ström, sprang ut igen och konstaterade att mina stövlar funkade bra.

Röret som leder till utomhuskranen hade lossnat från sitt ställe (utan att gå sönder, underligt nog) och sprutade vatten (sedan vem vet hur länge) fullständigt hysteriskt – som när man sätter en brandspruta på full sprutt. Jag ringde försäkringsbolag, letade pumpföretag, satte igång en jakt på uppdragsgivare som ju inte kunde ha möte med mig, berättade allt för Den djefla mannen som jobbar i Berlin, ställde in laxmiddagen (yay, pizza!) och såg till att dokumentera allt.

– Pumpa läns! sa jag till mina pumpare när de äntligen kom.

Pumpföretagets fantastiska pumpbil pumpade loss.

Under tiden som pumpen pumpade och vattennivån sjönk, pratade jag med pumppersonalen, som berättade att det hade varit en hektisk dag för att alla rör överallt hade sprungit läck. Pumpbilen hade åkt som en flipperkula mellan städerna i Sörmland och den enda förklaringen som stod till buds var:

– Det är fredag. Allt händer på fredagar.

En annan fredag hade de blivit hotade med pistol när de kom för att pumpa. En gång hade kunden legat död när de kom fram. En tredje gång hade kunden bara velat bjuda på kaffe; översvämningen var puts väck.

Många översvämningskunder är förresten  fullständigt övertygade om att det är pumpföretagen själva som orsakar alla översvämningar.

Nu har vi städat undan alla prylar, slängt allt som har förstörts (bl.a. 20 tillplattade flyttkartonger som inte har sett solen sedan 1998), lagt tre stycken skidor och sju stycken stavar i en hög ovanpå fem pulkor, flyttat på åtta sommarhjul och elva navkapslar samt placerat tre finfina hammare i den inte lika fuktiga källaren.

Dagen avslutades med att Elake Grannen (vem det nu är) berättade om sin upprördhet i ännu ett anonymt (hot)brev som låg i postlådan.

Ska jag erbjuda någon lite korrläsning?

Jag och barnen gick då ut och hällde tio kilo salt och grus på den 100 meter långa trottoaren som vi betalar kommunen dyra pengar för att röja.

Så himla halt var det faktiskt inte.

Nu till det allra mest spännande i översvämningens kråksång: bakom vedstapeln som syns i filmerna, finns ett tillslutet utrymme som inte går att nå, och som sägs innehålla blott lite luft och damm. Hålrummet (eller vad man ska kalla det) syns på planritningarna och vi har känt till det sedan 1999, men nu finns en stor risk att vi måste bryta upp väggen för att kolla om det har läckt in vatten där.

Jag är helt övertygad om att det rymmer en skattkista. Eller ett mausoleum. Eller champagneflaskor från 1932. Eller …?

Share
76 kommentarer

Sickna rebellfasoner

Jag funderar fortfarande på om jag någonsin rebellerade mot mina föräldrar. Visst, jag slutade att ta pianolektioner, men annars? (Nu rynkar jag pannan, känner efter och tänker än en gång. Uppror, uppror?)

Näe, jag åt mina grönsaker, gjorde de få läxor jag hade och accepterade storleken på min månadspeng samt lyssnade på den musik som mamma och pappa lyssnade på: Beatles och Vivaldi.

När vi nu är inne på musik, så är jag idag en allätare med stark aversion mot ett fåtal artister; spelas  Eric Gadd, Ulf Lundell eller Håkan Hellström på radion så byter jag kanal. (Bli nu inte uppretade av detta faktum, det är precis som att jag inte gillar stekt lever och handbollsskor.)

Barnen här hemma är heller inge vidare på att vara rebeller. Grönsaker, läxor, månadspeng, musik … check. (Fast än så länge påstår både 18- och 15-åringen att de är nykterister, vilket ju är upprörande. Eh.) Men nu mullrar det lite i leden – vi är inte riktigt överens om vilken musik som ska spelas när man lagar mat och städar köket. Det är lugnt när jag byter till Coldplay, en annan byter till Kent, någon byter till The Killers … men så plötsligt kommer örk-musik så att  kökspysslet avslutas för att alla vill diskutera musikvalet.

Och nu går skam på torra land. Man kommer intet ont anande hem och se här, trallala, vad fint och välstädat det är i köket!

Men så intressant, där ligger en liten lapp.

 

Nämen va i helv…
Share
26 kommentarer

Kalla mig gärna Fläskläppen

Vi är inte helt olika varandra just nu, jag och Nicole.

Jag har nämligen helt utan synbar anledning slängt en kökslucka i munnen på mig själv. Jag skulle bara öppna den för att sätta in ett glas, men tappade i samma ögonblick glaset i golvet och koncentrationen på luckan, som jag fortsatte att öppna i full fart. Splaff, sa det i överläppen. Uff och stånk sa jag, medan tårarna rann utan att jag riktigt ville det.

Minns ni barndomens ohyggligt frustrerande smärta som egentligen inte var något att bry sig om? Som att skrapa upp stortåskinnet på asfalt? Knäskrubbsår mot grusplan? Blånagel pga. dörrspringa? Panna mot annans panna? Sprucket ögonbryn mot gunga? Sprucket ögonbryn mot marmorgolv? Sprucket ögonbryn mot grannens framtand som var avslagen och därför knivskarp?

kändes det.

När jag stod där och huffade och puffade kom den djefla mannen och skulle vara deltagande.

– Hur gick det? Har du ont? Lotten? Får jag se? Hur är det med d…

Note to all of you: var inte deltagande när jag har ont. Av någon anledning blir jag arg, ilsk och tuff. Som när man kallar Michael J. Fox för ”chicken”. Jag svarade som en fullständigt normal hysterika:

– Den där jävla filmen med fåniga finnpajsare som du tvingade mig att se var så förbannat dålig och dom där dryga två timmarna som försvann får jag aldrig tillbaka! *snyft*

Jag har nu lugnat mig. Vi (jag och mina läppar) ska titta på Åskbollen. Det gör ju bara ont när jag skrattar.

Åskbollen. Efter 1,23 står faktiskt en hund och kissar mitt i bilden. Efter 1,34 syns faktiskt en snygg bikini. (Så fokuserad är jag på handlingen.)

Uppdateringsäsch.
Klockan är efter 02 – mitt i natten – och jag kan inte sova. Så fort jag blundar har jag cyklop på mig och så kommer hårige Sean och sticker en harpun i mitt öga.
Share
23 kommentarer

Larm och lapp samt lite kräk

Det var förvirrat här igår morse. Jag skulle iväg och föreläsa i Stockholm, Trettonåringen hade svårt att hitta gympashorts, Elvaåringen skulle praoa (hörni, var inte prya ett lättare ord att uttala?), och Sex- resp. Treåringen skulle lämnas till dagis i ottan.

Då kräktes åttaårige Oskar. Det var ingen okontrollerad katastrof- och sprutkräk som vi läser om så ofta. Nej, det här var med skål i handen och i-förvägen-varningar.

Problemen hopades:
1. Olle är fortfarande i Ryssland/Ukraina.
2. Man kan inte vabba eller sjukanmäla sig som föreläsare på en konferens.
3. Åttaåringar kan inte vara ensam hemma en hel dag.

Lösningen kom snabbt:
1. Bästisgrannen har en skotsk man.
2. Denne skotte jobbar skift.
3. Skotten var ledig igår och villa gärna ta hand om Oskar.

Som jag har berättat tidigare, har vi installerat larm i huset för att skydda alla våra gamla skor och trasiga femtiotalsmöbler från tjuvar. Detta larm gör oss hela tiden nervösa eftersom koder och nycklar tappas bort och försvinner. Ibland (hör upp alla tjuvar!) glömmer jag att sätta på larmet. Igår bestämde jag mig helt frankt för att strunta i det – Oskar eller skotten kanske skulle behöva hämta något i huset under dagen. (Nej, jag lovar, kära larmföretag, jag ska aldrig göra så igen.)

Sedan förflöt dagen helt utan problem. Shortsen hittades, praon på lekis gick bra även om en elak sexåring slog och nöp min elvaåring, de två minsta barnen fick vara ovanligt länge på dagis men överlevde även detta. Den sjuke tittade på tv, åt skorpor och drack nyponsoppa med skotten. Men Oskar var tydligen bekymrad över vårt hus, som stod där olarmat och helt tömt på folk. Någon gång på förmiddagen tog han (tydligen) saken i egna händer. När jag kom hem, satt det en lapp på dörren.
Vi är en dröm för alla bovar och banditer.
(Kolla: versaler, skiljetecken, ng-ljudet och dubbeltecknad konsonant!)

Share
16 kommentarer