Hoppa till innehåll

Dag: 11 mars, 2010

Älu mä? (Nej, tydligen är jag helt väck.) (uppdat.)

Kommer ni ihåg att jag tjoade om Fredrik Lindström och ”Morgonsoffan” i förra veckan? Det såg ut så här:

Lägg gärna märke till ”Nyheter, debatt, triss och frukost” där i mitten, för det gjorde inte jag.

Anna med dotter Julia kastade sig omedelbart på anmälningsknappen och begav sig hem till oss för att dricka arton liter te, lyssna på Den djefla mannens orerande och sova lite i gästrummet. Jag funderade igår på hur jag skulle vara klädd och var lite pirrig för hur jag skulle framstå i jeans eller i kjol eller i randiga ben eller svarta ben och i stövlar istället för gympaskor. Istället skulle jag ha fokuserat på att leta fram visitkorten som vi tryckte upp till Bokmässan i höstas eftersom jag hade fattat helt fel.

För att dessa Morgonsoffor och frukoststunder för dem som är intresserade av ”företagande, näringsliv och marknadsföring” är tydligen allmänt kända för vad de är: reklam med en kändis närvarande.

Jag hade verkligen ingen aning. (Nu ska man inte bita den hand som föder mig, men jag fick faktiskt inte betalt för min insats och nämnde varken blogg eller företag där jag satt i soffan – eftersom jag är en idiot.)

Först äter man frukost tillsammans, minglar och samlar visitkort. (=Jag stod i ett hörn och funderade på livet och blev upphittad av Pipopp.) Sedan kom olika företagare och gjorde reklam för sig från scenen. Publiken (och jag!) applåderade reklamen. Klockan 08:13 klev jag fram till soffan och fick definiera ”språkpolis”. Fram till halv nio pratade vi om språk och drog vitiskort ur en skål, lät fler företag göra reklam för sig och applåderade lite till. (Även jag!) Det var som att befinna sig mitt i TV-shop på riktigt.

Hela tiden tänkte jag:

– Men hur kunde jag missa att det var såhär det skulle vara? Varför visste jag inte att jag skulle dra visitkort, varför trodde jag i min enfald att jag och Fredrik Lindström skulle sitta och pokulera om språk och dialekter i en soffa i 90 minuter? Är jag helt pantad? Ja, det är jag. Skäms på mig.

Så kom då Fredrik Lindström. Han fick ha headset-mick medan jag fick en handmikrofon. Detta irriterade mig mer än jag trodde till en början – med handmick kan man inte vara lika spontan och framför allt inte gestikulera och fara omkring som annars faller sig naturligt. Vi pratade lite språkutveckling, lite skrift- kontra talspråk samt härmade några dialekter och jag viftade lite med vänsterhanden tills jag faktiskt glömde att jag inte hade förärats den där headset-micken (som säkert heter något annat egentligen). Dessutom pajade Fredriks på slutet, så då fick vi dela mick.

När vår stund i soffan var till ända, gav jag implementerings-T-shirten till Fredrik (ja, jag vet inte hur det är med honom, men nu har i alla fall jag lagt bort titlarna) och så swoooooosch var han borta i fjärran.

Den djefla kameramannen gjorde så gott han kunde med en iPhone:

Ursäkta det dåliga ljudet. Mejla om ni vill ha en utskrift i tre exemplar på allt det där ohyggligt viktiga som vi säger. Eller hoppa till slutet, när Fredrik Lindström spelar trummor.

Sedan åkte vårt lilla gäng hem för att umgås en stund och dricka ännu mer te vid köksbordet. Den djefla mannen höll andravärldskrigsmonologer samt härmade apor och ödlor medan vi alla på något sätt hittade fakta som kvickt ifrågasattes och därför omedelbart måste kollas upp på nätet.

Helt naturligt sätt att umgås. Det kan definitivt jämföras med hur det var hemma när jag var liten och matbordet stod på armlängds avstånd från SAOL och andra uppslagsböcker.

Tidningsbildsuppdatering:

Aha, ”det som nu börjar bli ett begrepp”! (EskilstunaKuriren 12/3 2010.)

Share
25 kommentarer