Hoppa till innehåll

Dag: 5 mars, 2010

Barndomsböcker och nostalgi

När jag hittar gamla saker från förr, känns det nästan som att dricka det första glaset vin till matlagningen på fredagskvällen. Pirrande lycka, svindel och underliga associationer samt längtan efter mer.

Igår ställde Stationsvakt en fråga. Han hade hittat något som han inte riktigt kunde placera och vi var många som rusade till hans hjälp och rabblade Le Manège enchanté och The Magic Roundabout. Jag borde ha skottat snö från taket, dammsugit hela huset, packat upp 23 lådor som fortfarande står staplade sedan branden i november istället för att leta efter boken som var lösningen på allt. Men då hade jag ju inte kunnat presentera detta, och så kan man ju inte ha det.

Framsidan och baksidan. Karusellböckerna hette de och ”Mimmi och Pollux” är nummer 3, som utkom 1965. 

Men precis som nästan allt annat som var färgglatt och fantastiskt på 1960-talet, är det något som är lite förvirrande här. Kolla förstoringen:

Just denna, som utkom på franska 1965 och trycktes på svenska 1967, ska komma ut i framtiden: 1968. Groovy.

Pollux heter den lurviga hunden, vilket jag kommer ihåg mycket tydligt. Att barnen runt honom heter Mimmi, Rosa, Viktor och Paul har jag däremot inte något som helst minne av. Vad de gör vet jag inte heller, tydligen ska de bygga ett hus för att kunna hålla kalas. Som jag minns det, balanserade Pollux sockerbitar på nosen – men det måste vara i en annan bok.

 Men tydligen ville mina syskon vara med och rita i boken. 
Jag minns de färgglada tegelstenarna där barn jag lekt, men tänker inte på några villkor gå med på att det är jag som har ritat det där gröna på texten. Redan som tre–fyraåring var jag en synnerligen sansad människa som talade franska, broderade tavlor och drack kaffe med spretande lillfinger.

 

Jag läser andäktigt boken … som är riktigt tråkig. Så här går dialogen:
”Hjälp, jag sitter fast i skorstenen! Hjälp! Viktor, kan du hjälpa mig?”
”Snälla Mimmi, linda om mitt finger. Jag har gjort mig illa” säger Viktor.
”Vänta så ska jag hälla på lite desivon först …”
”Ajjj, ajjj, ajjj! O, vad det svider!”
”Usch, vad du är pjoskig.”
”Viff! Viff! Är ert hus snart färdigt? Det är i alla fall inte min lilla koja.”
Men! Desivon! Desivon! Jag var där! Mamma och pappa skvätte med desivon på allt som gjorde ont (och naturligtvis fick jag hela ansiktet insmörjt i Nivea när det var kallt ute). Tänk att jag har närt fem barn vid min barm utan att en enda gång hälla desivon på ett enda.
På sista sidan dyker några bekantingar upp.

  Pappa Positiv och Simsalabim! Dem minns jag!

När jag nu har skannat in och bloggat om Karusellböckerna, känns det som closure – alltså avslutning. Så är det med all nostalgi som bloggmanglas; plötsligt måste jag inte längre spara på’t. På detta vis har jag – visserligen motvilligt men ändå – kunnat slänga gamla jeans, sparkbyxor, dockor, pärlplattor och teckningar.

Men hu. Vad händer nu? Kommer alla att göra som jag och slänga ovärderlig nostalgi så att vi om 20 år bara har kvar dem i digital form? Usch. Bäst att jag slutar slänga och nogsamt sparar allt nere i min fina källare. Imorrn ska jag kanske sniffa lite på en lukt-T-shirt som jag köpte i London 1979 och sortera chintz-tyger från 1988.

Share
39 kommentarer