När jag blir stor ska jag bli basketproffs med jättemuskler och guldkedjor.
Sent igår kväll spelades en komplett ointressant division 3-match i Linköping. Det var jag och mitt lag mot ett gäng stjärnor på uppåtgående. Den som är äldst i vårt lag fyller 50 i år, den som var äldst i deras lag var liksom knappt torr bakom öronen. (Vetenskapliga fakta säger att torkan inträder i 20-årsåldern.)
Och vi hade inte skuggan av en chans att slå dem. Förlust med 50 poäng svider, ska ni veta. Rejält.
Just nu sitter jag på tåget mot Stockholm för att där föreläsa om svenska skrivregler och sociala medier, men fokuserar faktiskt mest på en gruvlig träningsvärk i armarna. Armarna? säger alla ni och blir väldigt bekymrade för mig. Har jag månne gått på händer under matchen igår, borde det inte vara benen som man känner av när man springer där och jagar boll? Nej, inte när man spelar mot tockna ungdomar, för då spelar man vansinnigt tufft försvar med armarna – liksom stångandes som handbollsspelare längs linjen. (Och ni förstår att det smärtar nästan lika mycket som träningsvärken när jag sänker mig så lågt att jag ser likheter mellan basketspelare och handbollsspelare. Se här bara.)
På tåget sitter en ”affärsman” och berättar för sina kolleger vad de ska säga till ”Tysken”. Han heter tydligen så.
– Vaddå vårt fel, säg att det är han som har fel och säg dessutom att det inte är första gången.
– Nejmen då drar du bara upp S-798, den minns han säkert-
– Ok, haha, fråga då hur det var i München 2003. Säg ”Apfelstrudel” så kommer han inte att klaga mer.
– Nejnej, hans fru heter Marlene. Nämn gärna hennes namn i förbifarten.
På tåget sitter även en kille som ser ut precis som prins Carl Philip, men inte är det eftersom han läser Sveriges rikes lag lika intresserat som vore den … eh … Clas Ohlson-katalogen? Han har rutiga byxor instoppade i knähöga stövlar; det ser intressant ut.
Och slutligen sitter även på tåget en mamma i 21-årsåldern med sin dotter i 4-årsåldern. Mamman berättar i telefon om hur skönt det är att vara arbetslös igen. Dottern berättar samtidigt för mamman om tofsen på sin mössa.
– Mamma, min tofs här, kolla. Min tofs här är som sallad. Ja. Den känns som sallad och ser ut som sallad.
– … och det ska jag faktiskt ha som mål resten av livet. Ja, seriöst … hela …
– Som sallad. För den har såna här fladdriga, mamma, som sallad.
– … allvarligt. Ja, aldrig mer att jag jobbar. Hellre dör jag. Seriöst!
– Som sallad är den.
– Men jag får ju pengar för att göra ingenting! Fatta! Lyx!
Själv ska jag som sagt bli basketproffs.
Uppdatering
Jag är framme i Stockholm efter en spännande resa där parkeringsbromsen fastnade och vi blev (tadaa) sena.