År: 2009

Tio kilometer är väl ingenting

Publicerat av Lotten Bergman den 16 juli 2009 01:28

Det hör alls inte hit, men vilket coolt sätt att lämna notan på, va?

Jag sitter ute i hotellträdgården och tittar på Tant Brun, förklädd till palm. I hennes hår sitter en fullständigt rabiat duva och hoar.

– Hoho. Hohooooo! Ho [hulk] hooo! Hohooo!

Nej, inte rabiat. Desperat, menar jag. (Jag har på fyra dagar utomlands börjat prata som Anita, Dolph och Britt.) Duvan ropar på hjälp nästan dygnet runt, och ger sig inte ens när den får svar från trädgården intill. Det där hulkande mitt i hohoandet hittar jag inte på – duvans röst bryts som hos en målbrottspojke som gråter. Förtvivlat.

(Faktakontroll är förstås på sin plats. Det är inte ofta man hör målbrottspojkar gråta desperat. Mina erfarenheter kommer från basketturneringar. Ack.)

Jag ska bara berätta att jag nu har gift mig med en helt främmande grekservitör och ska tävla i ett 10 km-lopp i morgon. Greken tror visserligen att jag är 28 år och har sju barn (språksvårigheter), men när det gäller det där med en mils löpning finns det inga missförstånd. Jag har betalat startavgiften. Jag ska verkligen delta. Springa. Starta och gå i mål. Jag har nummerlappen här: 48. Det måste betyda succé eftersom det numret finns minst två gånger i mitt telefonnummer hemma. Och jag fyller det 2012 och 1979 lätt sprang en mil på 48 minuter.

Så: giv mig nu råd och anvisningar. Hur lägger jag upp loppet bäst? När ska jag stretcha? Äta? Bryta?

Tant Brun bakom två linnen som matchar alla dörrar, hav och himlar här nere.

23 kommentarer

En bil, några djur och ett brott

Publicerat av Lotten Bergman den 14 juli 2009 23:02

För några år sedan åkte jag till min kusin i Ditchling, England. Där hyrde jag bil och körde omkring på vänster sida och till och med växlade med vänster hand utan att krocka en enda gång.

Idag var jag och samma kusin på Paros och körde bil. Hon tog körkort i England och är alltså helt ovan vid ”normalkörning”. Vi krockade inte en enda gång, men hon körde på fel sida ibland, gasade istället för att koppla ibland – och envisades med att starta bilen utan att trycka ner kopplingen.

Starta utan att ha kopplingen nedtrampad? Vad och vaba? Kan man det? Är det bara jag med min veteranbil som måste göra så? Svara, o, svara! Är det en nymodighet eller har jag bara gjort fel sedan jag tog körkort? Uppdatering: Uppenbarligen.

Men nu till något helt annat: en karta över hur vi körde på Paros idag.

Det var alls inte meningen att vi skulle köra i zick-zack, det bara blev så när vänster hjärnhalva krockade med höger samtidigt som den skulle läsa grekiska skyltar och trampa på kopplingen.

Och så tar vi en djurrapport.

Fjärilar i Butterfly Valley
Jamen hur roliga är fjärilar? Jo, så här!

När de fladdrar omkring ser de röda ut eftersom de blottar sin ekivoka undersida och när de sitter stilla och idisslar ser de ut om en klänning från House of Eliott. (Apropå idissla så äter de inte, fjärilarna. Någonsin. Under hela sin levnad!) Lägg även märke till hur skickligt jag har lagt skärpan på det intressanta bladet i mitten.

Katter på restaurangen
Så här ser det ut mellan borden på vår favoritrestaurang.

Som pälsdjursallergiker lider jag plötsligt inte alls av katterna utan bara av knotten som äter upp våra vackra smalben. Led lite gjorde jag däremot igår, när den blandade kött-tallriken innehöll en rejäl klump lever. Men katterna blev glada.

Bläckfisk på tork
Så här hänger man dem rakt ovanför lunchgästernas bord.
Sedan beställer gästerna dem med påmmfritt till och så äter man dem med glupande aptit. Gissa om jag i fortsättningen kommer att kunna hänga tvätt utan att bli hungrig.

Get i ett gammalt rum
Eftersom alla dörrar är så löjligt vackra här, fastnade jag för denna. Och bröt mig in.

Rummet hade ett valv och allsköns bråte överallt och hade nog inte varit bebott på 50 år – och luktade precis som jag tror mig minnas att den ladugård luktar. Det visade sig att här hade man haft getter under många år. Nu var huset till salu. Med valv. Så himla 80-tal.

Åsnor med en bil
Efter en av alla promenader utanför bilen, möttes vi av denna lapp på vindrutan.

Vaaaad har vi gjort oss skyldiga till som kostar 40 euro? Hur ska vi betala vår skuld? Har de autogiro? Har inte vi svenskar egentligen diplomatisk immunitet? Gah.

Uppdatering
Jag och min kusin gick i morse med lappen till den omåttligt ilskna biluthyrerskan. (Hon blev arg redan när vi ville hyra bilen en onsdag och inte en tisdag och skällde på oss tills vi ändrade oss medan hennes make stod i bakgrunden och vred sina händer.)

Hon blev förstås arg och gjorde ett tecken som såg ut som ”lång näsa”, men i form av en gigantisk kroknäsa som föll till golvet. Hennes man vred under tiden sina sina händer och läste att vi hade parkerat där det var gulmarkerad trottoar – vilket det inte alls var! Biluthyrerskan gjorde ”ge hit med pengarna-tecknet”, varpå vi snällt betalade till henne så att hon i sin tur kunde betala böterna the Greek way. The Swedish regeltant i mig bad om kvitto, vilket inte kom på fråga.

Vi misstänker förstås en komplott. Biluthyrerskans kusiner är maffian på Paros och de lappar alla hyrbilar de hittar, oavsett parkering. Pengarna från die dummen Schweden går direkt i den arga biluthyrerskans fickor.

23 kommentarer

På plats

Publicerat av Lotten Bergman den 12 juli 2009 22:43

Båten som tog mig från Paros till Antiparos som trots namnet är väldigt positivt.

Om man reser konstant i 28 timmar, kommer man bra långt. Jorden runt på 28 timmar kanske rent av skulle vara en avslappnande upplevelse? Men om man som jag igår och idag reser i 28 timmar och då spenderar hur många timmar som helst på flygplatsgolv, kommer man så småningom bara till den grekiska övärlden.

Till detta sovrum, t.ex.

Så vad gör man då under evinnerliga timmar på flygplatser? Går man en glad promenad utanför Arlanda när man råkar komma i vansinnigt god tid? Nej, först sover man lite och sedan försöker man ta en bild på en amerikansk hippie från Dalarna.

Men bilden blev inte så bra.

Går man kanske en stärkande promenad utanför Münchens flygplats om man har fem timmar att slå ihjäl? Nej, först sover man en stund.

Sedan sätter man sig på ett marmorgolv och letar (förgäves) efter internet.

Tar man in på hotell i Aten för att hinna sova i fyra ynka timmar? Nej, man sitter vaken på flygplatsen och försöker hitta internet. Sedan somnar man i småryck.

När man har varit semivaken i över ett dygn och befinner sig på ett stängt café innan solen har gått upp, letar man dock inte efter internet. Man somnar lite. Jag har alltså dreglat mig genom Europa. Och alla som går på diet – vad sägs om denna kostcirkel under mina 28 resetimmar? Nio mackor och fyra öl.

En helt annan sak: är det egentligen så himla kul att vara arkitekt i Grekland?

15 kommentarer

Gå i kloster, Lotten!

Publicerat av Lotten Bergman den 10 juli 2009 11:25

År 1980 åkte hela klass 9a från Björkskataskolan i Luleå på skolresa till Rhodos. Vi hade nämligen till alla grannars förfäran sålt gräddbollar i tre år.

Att åka utomlands var för mig på den tiden som att, ptja, äta frukost. Helt normalt. Detta eftersom hela familjen varje sommar bilade ner till Tyskland eller Frankrike för att där på mammas order inspektera kyrkors utformning. (Jag tror att vi gjorde även andra saker som att äta, bada och sola, men det minns jag inte.) Under klassresan hade jag bara ett enda mål: att inte gå i kyrkor.

Att åka utomlands är för mig nuförtiden ungefär som att tugga taggtråd: ovant och förbaskat obehagligt. Planet blir förstås kapat och störtar och jag sprängs i bitar och rånas och strimlas i bitar och kokas i olja och kidnappas på vägen hem och blir levande begravd och hamnar slutligen i alla fall i en kyrka. Tänk den som ändå fick sitta kvar här hemma i regnet och mysa framför kakelugnen.

Jag ska imorrn till Antiparos (Kykladerna) och sova på ett ställe där man tydligen står i sängen när man kokar sin mat på kokplatta.

Lite som att campa med husvagn? Eller att gå i kloster?

Hallå, ni som reser: vad behöver jag för att överleva? Pass, biljett och handbagagets storlek har jag koll på. Dator har jag med mig, trådlöst internet har jag redan förhört mig om (finns där på den rosa filten) och nya kameran som jag snart kommer att tappa bort hänger runt min hals.

Åh! Ser nu på biljetten (som jag har förträngt och inte velat titta på) att jag kommer att mellanlanda i München! Vad kul, då kan jag prata tyska, an auf hinter in neben über unter vor zwischen och putäll på er!

39 kommentarer

”… och många med mig …”

Publicerat av Lotten Bergman den 9 juli 2009 12:21

Josh (och många med honom) skriver om hur Birro (och många med honom)

1) slutar blogga
2) sprider negativa nyheter om sociala medier
3) får förvånansvärt stor uppmärksamhet.

Vi är många som lever och andas genom att blogga, nätverka, twittra och i största allmänhet agera socialt via digitala medier. Om jag rotar i bloggexplosionens barndom på Bloggportalen, hittar jag min egen text och känner att jahapp, precis så här är det fortfarande:

”När min man – i en timme innan fina gäster skulle komma – kokade ett mögligt rådjurskranium i spaghettikastrullen, tänkte jag bara:

– Aaaaaa. Det där ska jag blogga om. Bra, mycket bra. Du är bra gullig du.”

Ni ser – bloggvänligheten kommer inte bara till bloggaren utan även till bloggarens omgivning. Min djefla man framstår som ett under av gullighet bara för att han ger mig ett bloggämne.

Men förlåt, jag krånglar till det. Det här skulle ju handla om nätvänlighet.

Varför blir vi så dumt upprörda när någon hoppar på ”vårt” medium? Kan vi inte bara rycka på axlarna och fortsätta att gå på i ullstrumporna? Om de mindre vetande säger till mig att basket är en kärringsport, lägger jag huvudet på sniskan och tänker stillsamt att den där, den där, han vet inte vad han missar.

(Oj. Nu ljög jag. Jag ville framstå som en cooling. Istället kokar jag på insidan och ber vederbörande baskethatare att ställa sig upp och så visar jag hur brutalt det kan gå till under korgen.)

Vi som agerar inom de sociala medierna måste vara smartare. Alla som har jobbat på en tidning, på tv, på radio och vad det än vara månde vet att det varken är sanningen eller förnuftet som styr nyhetsämnena. (Ok då, ibland kanske.) Ett exempel ur verkligheten:

Om man gör en enkät på tio skolor och får fram att på fem skolor är eleverna nöjda med sina toaletter och på fem skolor är eleverna missnöjda, går nyheten ut på att ”Eleverna på dessa fem skolor är missnöjda med toaletterna”. För att det är det som är grejen. De fem skolorna med fina toaletter nämns inte över huvud taget för det är inte det som är grejen.

Jag (och många med mig) möts av sagolikt vänliga människor som jag inte känner och som inte har ett dugg att vinna på att vara vänliga utom kanske ett omnämnande på bloggen. När jag skrev att

man skulle lyssna på Beatles i mono, fick jag ett paket med Beatles monoinspelningar
jag skulle till Göteborg, fick jag sova gratis på golvet i en hall
Hajk var kul, fick jag order om att göra en radiointervju med Bengt Alsterlind
min vänsterhand var ful, fick jag en hemmagjord hudkräm i ett paket
jag en gång sa till på skarpen, fick jag en mugg med ”Mutter Civilcourage” i glittrig text
min favoritmugg hade gått sönder, fick jag två nya.

(Förlåt att jag inte rabblar upp all vänlighet som har mött mig.)

När videobandspelarna dök upp, motarbetades de med frenesi av en liten klick som hördes. För att inte tala om bilarna. För att inte tala om … äh, ni fattar.

När jag under 18 månader jobbade på radion, möttes jag av anonyma telefonsvarar-elakingar som kritiserade på samma sätt som trollen gör på bloggar. Onyanserat, obefogat, ickekonstruktivt och allmänt stelbent. (Förvånansvärt många ringde från riktnummerområdet Oxelösund, vilket jag försökte bortse ifrån. Har jag någon läsare från Oxelösund här så får ni gärna komma med en förklaringsteori.) Låtom oss alla på nätet vara nyanserade, komma med välgrundad och välformulerad samt konstruktiv kritik och vara beredda att ändra vår ståndpunkt – även om vi är anonyma.

Josh listar andra som skriver om nätvänligheten. Läs och tipsa andra att läsa. Och när nätet får skäll, vänd andra kinden till. (Jag är väldigt bra på att ge tips och råd som jag själv inte följer.)

Fotnot

Uttrycket ”… och många med mig …” har jag missbrukat här för att jag tycker så innerligt illa om det. I vilka sammanhang används det mest, tror ni?

41 kommentarer

Kalsonger, kalsonger, överallt dessa kalsonger

Publicerat av Lotten Bergman den 7 juli 2009 00:09

Jag tyckte faktiskt om axelvaddarna på 1980-talet. Faktum är att jag inte slutade tycka om dem och sanningen är dessutom att jag har sparat dem i en låda i källaren. So shoot me.

Däremot tyckte jag aldrig om platåskor – varken på 1970- eller i början av 2000-talet. Och modet med de blottade magarna ansåg jag mig vara för gammal för. Nu ska man tydligen ha jeansleggings, vilka jag har lite svårt för. Tantturban hoppas jag att jag slipper ha på mig, särskilt i kombination med leggingsarna. Tubsockar i pumps gillade jag aldrig. Killar med bakåtslickat vaxhår tycker jag ser lite läskiga ut.

Jag är helt enkelt intresserad av mode, men vill sällan hänga med i det. So call me a mespropp.

Men nu måste vi tala om besvär – av modet orsakade syndrom och sjukdomar. Kalla kalsonger, blöta kalsonger, kalsonger av alla de slag och överallt fascinerar mig alldeles otroligt mycket. För de är banne mig lika svåra att hålla på plats som någonsin en för djup urringning och ett par flyende bröst. Det fixas och trixas och pillas och dras i dem hela tiden. (Smygfotar jag killrumpor? Javisst, och mina barn skäms inte ett dugg för mig. Harrrkl.)

Om jag har förstått saken rätt, är detta den ultimata placeringen: badbrallan strax ovanför bredaste punkten och de dyra kalsongernas märke väl synligt. Killen i bakgrunden måste snart dra upp och ordna till, för han visar för mycket kalsong.

De här fyra står snyggt och tryggt och med alla linningar på plats. De fixar till dem på millimetern när.

Se, här har vi två som ringde varandra på morgonen för att matcha så mycket som möjligt.

Japp, mycket lyckad posering, perfekt häng och stuk.

Ojojoj, ajajaj, hallåhallå, dra upp! (Intressant, den där kalsongen ser ju ut lite som en tapet.)

Vän av ordning har ju en och annan gång hjälpt pojkarna upp med brallorna när de har varit på väg söderut. Men modet och min fascination för detsamma tycks pågå utan avbrott i vad … tre år nu? Jag frågade en 22-åring i vänkretsen om det inte var obekvämt med kalla kalsonger som aldrig torkar.

– Obekvämt? Vaddå? Jag fattar inte vad du menar. Det som är obekvämt är ju de där innerbyxorna med små hål i som skaver och … skaver. Om man inte har kalsonger dårå.
– Och när grenen hänger ner i knähöjd, är det inte svårt att gå då?
– Ska ni säga, ni som har högklackade skor!

Har jag inte alls, så det så. Men nu till dagens avslöjande! Tutelitut!

Revelation och scoop i ett:
Detta mode har gett inte bara (enligt säker källa som lät som Deep Throat) urinvägsinfektioner utan även extrajobb för sjukgymnaster. Grabbarna som måste gå med speciell höftföring och krypa ihop lite som ishockeyspelare och samtidigt puta med rumpan för att inte brallorna ska halka ner från ekvatorn, drabbas av begränsad höftrörlighet. Höftböjaren måste alltså stretchas för att inte grabbarna ska drabbas av svankrygg och ankstjärt.

Sickna roliga syndrom förresten: svankrygg och ankstjärt. (Liktornar låter också roligt, men har ju ingenting med detta att göra.)

Apropå svårt mode: tänk att hantera sin tajta kjol lika smidigt som Elizabeth Taylor i inledningen här. (Cat on a Hot Tin Roof, 1958.) Snygglot Newman kommer in efter 45 sekunder – bra mycket mer bekvämt klädd.

Slutsats? Jag vet inte. Men jag föredrar nog en jeansrumpa utan kalsongvy. So call me a bakåtsträvare, jag vill ju till och med ha vårhatt.

37 kommentarer

Sådant man inte har en aning om (uppdat.)

Publicerat av Lotten Bergman den 5 juli 2009 12:35

Så sent som 2005 lärde jag mig uttrycken ”han var inte den skarpaste kniven i lådan”, ”han hade inte alla flingor i paketet” och ”hon hade inte alla bananer i fruktsalladen”. Förvånat konstaterade jag att jag uppenbarligen inte hade fått gången sandad hela vägen fram eftersom alla verkade säga sådär hela tiden utan att jag hade märkt det.

Idag läste jag i tidningen att man i Storbritannien inte har id-kort. Vabaha? Inte? Men? Hur? Är jag så insnöad att jag tror att id-kort ingår i det normala livet som t.ex. dator och temugg?

Min farmor och farfars gemensamma pass från 1953 och farmors legitimation från 1965.

Jag lyfte blicken, slog med pekfingret mot artikeln, läste högt och sa till de triljoner lyssnande människorna runt omkring mig att jag inte hade den blekaste aning om detta. Reaktionerna skiftade:

– Men har de körkort?
– Före 1707 hette Storbritannien England.
– Kenny Bräck gjorde tydligen en snygg omkörning igår.
– Har de personnummer?

Nej, och de flesta vill inte heller ha ett. Men hur identifierar man sig då, för det måste man väl ibland? Jo:

”Att öppna ett bankkonto, ta ett lån eller skriva ett hyreskontrakt är i Storbritannien förenat med en hel del pappersarbete. Eftersom varken personnummer eller id-kort används måste identiteten styrkas på annat sätt. Vanligtvis duger det med kopia av pass eller andra identitetshandlingar – samt olika räkningar.”

Kopia av pass? Räkningar? Hm. Min genombrottsroman kommer av lättskrivna skäl att utspela sig i Storbritannien med en bondfångare i huvudrollen.

Uppdatering den 7 juli kl. 12:25
Jag sitter på tåget mot Stockholm bredvid en man från Danmark. Han vill köpa en biljett på tåget – med sitt betalkort. Konduktören tittar i danskens pass och frågar var personnumret står.

Men det funkar inte: den lilla apparaten accepterar inte danskens födelsedatum eftersom det inte finns någon i Sverige med just det personnumret.

– 271058, nej det går inte.
– Men vänd på det, föreslår dansken på halvsvenska.
– Det går inte. Nej, det går inte.
– Godt, godt, så jeg behøver ikke at betale?
– Jo. Jag knappar in mitt personnummer istället, säger konduktören.

Och si, då fick dansken sin biljett.

I Danmark har man personnummer som i Sverige, men inte id-kort. Om man inte har ett körkort identifierar man sig med hjälp av sjukförsäkringen, som är ett papper utan foto.

– Og det fungerer godt, säger dansken och så övergår vi till att diskutera Danmarks och Sveriges alla krig istället.

47 kommentarer

Sådant man inte har en aning om

Publicerat av Lotten Bergman den 5 juli 2009 11:30

Idag läste jag i tidningen att man i Storbritannien inte har id-kort. Jag lyfte blicken och slog med pekfingret mot artikeln, läste högt och sa till de triljoner människorna runt omkring mig att jag inte hade den blekaste aning om det. Reaktionerna skiftade:

– Men har de körkort?
– Före 1707 hette Storbritannien England.
– Kenny Bräck gjorde tydligen en snygg omkörning igår.
– Har de personnummer?

Nej, och de flesta vill inte heller ha ett. Men hur identifierar man sig, för det måste man … väl?

”Att öppna ett bankkonto, ta ett lån eller skriva ett hyreskontrakt är i Storbritannien förenat med en hel del pappersarbete. Eftersom varken personnummer eller id-kort används måste identiteten styrkas på annat sätt. Vanligtvis duger det med kopia av pass eller andra identitetshandlingar – samt olika räkningar.”

Räkningar? Min genombrottsroman kommer garanterat att utspela sig i Storbritannien med en bondfångare i huvudrollein.

Lämna en kommentar

Simmaren har simmat färdigt nu

Publicerat av Lotten Bergman den 3 juli 2009 14:00

När Den djefla mannens farfar på pensionsdagen kom till jobbet, satte han sig ner, stoppade och tände sin pipa och dog. Det var förstås alldeles för tidigt i livet för en kraftkarl som han, men jag tänker ändå lite positivt på situationen ibland. Pang bom punkt, liksom.

Den djefla mannens farfar.

Igår morse gick min djefla mans pappa ner till stranden med sin hustru. Som vanligt var de iförda endast badkläder och morgonrock eftersom de bor 150 meter från det skånska havet. Min svärfar var simmare som ung (bäst i Norden), och vattnet var hans element. Morgondoppet under somrarna var den perfekta inledningen på dagen.

Den djefla mannens pappa i mitten.

De simmade lite fram och tillbaka. Förmodligen tog min svärfar som vanligt några rejäla crawl-tag sådär som bara vana simmare kan. Swooosch.

– Det svider i ögat, sa han till sin hustru när de gick upp ur vattnet.
– Jag ska kolla, sa hon och började med vana läkarhänder att undersöka ögat.

Där, i vattenbrynet, föll han i nästa sekund omkull. Död. Min ståtliga svärfar med de stora, varma händerna och de bruna, plirande ögonen samt tusen komplimanger redo, dog utan att ha en aning om att det var dags. Pang bom punkt i vattenbrynet.

Nyförlovade. De fick 52 sällsynt lyckliga år tillsammans.

Naturligtvis önskar jag mig också samma sorts pang bom punkt-död, gärna mitt i steget med en basketboll i handen. (Men oj. Får man filosofera konkret över sin egen död och tänka på sig själv redan? Ja. Änkan och jag är helt överens om att vi alla den vägen ska vandra och att det inte är något att hymla om.)

Fast hur skriver man nu kommentarer till ett blogginlägg som detta? Jo, vet ni vad – man skriver precis som vanligt. Man får det, för så här är livet. Och döden. Punkt.

Tassa inte på tå, för det gör inte jag. Hejdå, snälla svärfar.

51 kommentarer

Det åskar i huset

Publicerat av Lotten Bergman den 29 juni 2009 14:45

Lattjo ordning på gräsmattan i detta nu.

Åska uppstår när kallt möter varmt.

(Detta är en förenkling som får alla naturvetare att slå sig för pannan och ta sig åt magsåret samt skaka bekymrat på huvudet, vilket faktiskt kräver en simultanförmåga utöver det vanliga. Jag tar här fram ett snabbcitat ur rockärmen [och NE] för att tillfredsställa alla bekymrade: ”Åskmullret kommer av att blixten hettar upp luften runtomkring sig så att luften formligen exploderar.”)

Slänga slänga, åk till tippen, någon!

Nu är det åska i vårt hus för att jag lever upp och spritter av energi när det blir varmt medan de andra sex blir bedövade, bedrövade, rent av deprimerade, slappa och apatiska samt ljusskygga. Vi är helt enkelt sex Draculor mot en Wall•e. Nu gömmer de sig – utspridda i källaren, under studsmattan och på andra lite svalare ställen.

Wall•e laddar batterierna i solen och blir synnerligen effektiv. (Ni som inte har sett denna film: gör det. Mycket nöje! Och den där punkten mitt i namnet gör man med alt+shift+paragraf.)

Jag har däremot på två dagar

satt igång källarstädning (och bett om hjälp)
dragit ut hela verkstaden på gräsmattan (och bett om hjälp)
beordrat alla att hjälpa till att olja in trädgårdsmöblerna och verandan
satt upp ett segelliknande tak som ger skugga
samlat ihop sådant som ska slängas på tippen
kört sönder Bästisgrannens motorgräsklippare mot en sten
storhandlat för 2 700 kr
sorterat 12 kilo skruvar (och bett om hjälp)
hunnit ikapp i tvättstugan.

Nämen kolla, hammocken som vi köpte förra sommaren! Den måste ju snofsas upp! Eller slängas? Vem vill sy dynor? Kan någon leta upp de saknade delarna? Hoho?

Det mullrar i leden. Tur att hösten snart är här.

21 kommentarer