När Den djefla mannens farfar på pensionsdagen kom till jobbet, satte han sig ner, stoppade och tände sin pipa och dog. Det var förstås alldeles för tidigt i livet för en kraftkarl som han, men jag tänker ändå lite positivt på situationen ibland. Pang bom punkt, liksom.
Den djefla mannens farfar.Igår morse gick min djefla mans pappa ner till stranden med sin hustru. Som vanligt var de iförda endast badkläder och morgonrock eftersom de bor 150 meter från det skånska havet. Min svärfar var simmare som ung (bäst i Norden), och vattnet var hans element. Morgondoppet under somrarna var den perfekta inledningen på dagen.
Den djefla mannens pappa i mitten.De simmade lite fram och tillbaka. Förmodligen tog min svärfar som vanligt några rejäla crawl-tag sådär som bara vana simmare kan. Swooosch.
– Det svider i ögat, sa han till sin hustru när de gick upp ur vattnet.
– Jag ska kolla, sa hon och började med vana läkarhänder att undersöka ögat.
Där, i vattenbrynet, föll han i nästa sekund omkull. Död. Min ståtliga svärfar med de stora, varma händerna och de bruna, plirande ögonen samt tusen komplimanger redo, dog utan att ha en aning om att det var dags. Pang bom punkt i vattenbrynet.
Nyförlovade. De fick 52 sällsynt lyckliga år tillsammans. Naturligtvis önskar jag mig också samma sorts pang bom punkt-död, gärna mitt i steget med en basketboll i handen. (Men oj. Får man filosofera konkret över sin egen död och tänka på sig själv redan? Ja. Änkan och jag är helt överens om att vi alla den vägen ska vandra och att det inte är något att hymla om.)
Fast hur skriver man nu kommentarer till ett blogginlägg som detta? Jo, vet ni vad – man skriver precis som vanligt. Man får det, för så här är livet. Och döden. Punkt.
Tassa inte på tå, för det gör inte jag. Hejdå, snälla svärfar.
Tänk att man kan bli avis på hur någon får dö. Min farmor tog ett glas sekt (tyskt bubbel), skålade med min far för sitt liv, som hon var nöjd med och kröp till sängs för att Pang Bom dö. Dagen efter skulle hennes ende son fara hem till Sverige igen.
wv. kan ett ord idag, men icke stava. Än. pleas
Exakt så ska det gå till. Mitt i steget.
Sedan säger jag, som gick ur svenska kyrkan för tio år sedan och inte tror på någonting, att alla hamnar i just den himmel de önskar sig och behöver.
Oj! Jag tänker mest på all ledsenhet som blir för de som blir kvar. Men ändå, jag håller med dig Lotten. Det är väl så man önskar ändå att det ska gå till, precis när man gör något med den man älskar och något man verkligen tycker om att göra.
Min pappa dog för två år sedan mitt i en snark, kvällsboken låg kvar på magen när han hittades. Oväntat men lugnt. Det känns bra att tänka på det.
Ja, tänk vilket storartat sätt att få gå på. Slippa tyna bort långsamt som "vårdtagare på ett boende", som alla mina fyra mor- och farföräldrar har gjort.
Ändock en sorg att förlora en älskad anhörig. Skickar deltagande tankar.
Alla ska vi ju dö, och det där måste vara det bästa sättet. På ett ställe man tycker om, görandes nåt man tycker om och i händerna på en människa man älskat i ett halvt sekel.
Visst är det precis så jag skulle vilja dö en gång fast långt fram i framtiden. Inte långsamt tyna bort i någon sjukdom som är smärtsam både för den döende och för de nära. Utan mitt i steget och helst i armarna på någon jag älskar.
Men jag, som nu lever kvar efter en man som hastigt dog, tänker också att det kan bli jävligt svårt för de efterlevande med många osagda ord och obesvarade frågor om man levt sitt liv som vore man odödlig. Eller i värsta fall som om ingen skulle sakna en ifall man dog.
Prata om döden. Hur tänker man sig döendet, hur vill man vårdas och kan man tänka sig organdonation? Har man några önskningar kring begravningen?
För den som tycker att det låter makabert och känslomässigt svårt kan jag säga att det är ungefär tusen gånger svårare att fatta besluten i chockad sorg.
Jag har skrivit ner hur jag vill ha det i de avseenden som spelar roll, bland annat musiken, hur jag har det med försäkringar osv, jag är också bättre på att inte lämna konflikter oavslutade, och säger varje dag till min unge att jag älskar henne – även om hon inte gjort sin del av disken – och när jag väl gjort det kan jag leva lite mer bekymmerslöst.
Det pratas mycket, om solheta dagar, om rosévin och Almedalsvecka, det pratas till och med om kärleken och livet. Men väldigt sällan talar vi om döden. Och sorgen. Tack Lotten för att du gör det!
Mitt deltagande till simmarens efterlevande.
/K
För jävla – ursäkta svordomen – fint skrivet! Du gjorde något fint av det, inte massa *snyft*, utan fick med hur och vem han var. Och jag håller med – det är så man ska dö.
För den som dör är troligtvis pangbommet bäst – men säker kan man inte vara. För dem som blir kvar är nog ett aningen mer utdraget slut bättre. Någon vecka tror jag, enligt egna erfarenheter som närstående, är optimalt. Åtminstone om den döende börjar från noll i processen och inte varit långvarigt sjuk innan.
Kondoleanser till alla berörda.
Lille Maken och jag hade ju förmånen att få träffa din svärfar, Den Gamle, med maka förra sommaren. De bjöd oss på en charmant lunch i sin trädgård, som sannerligen inte går av för hackor. (Hur blev det där nu? Låter som om dom försökt rensa utan att lyckas … Strunt samma.) Efter maten bars kaffekorg och äppelkaka ned till stranden där vi fikade under filosofiska utläggningar om diverse. Vi säjer: Vilken tur att vi hann få träffa Den gamle!
Karibien har rätt i att döden nämns för sällan. Och det är då verkligen konstigt, med tanke på hur ofta det faktiskt dör nån.
Och dessa frågor man får, som Kribien nämner. "Hur lång var er dotter och vad vägde hon?" Varför frågar dom – aha, för måtten på kistan.
Om man nu alltså får kommentera alldeles som vanligt så måste jag ju bara uttrycka min beundran för badbyxorna på prispallsbilden. Verkar ha varit en stilig och hyvens karl på det hela taget, din svärfar.
Vill man inte ha minsta förvarning? Hinna ta farväl och allt det där. Känns det inte konstigt när någon är frisk och mitt i livet bara dör utan synbar anledning? Är det inte svårare att acceptera, funderar jag.
Jag pluggade konfliktlösning i Göteborg och det var ännu början av terminen så alla ansikten hade ännu inte fått namn, men en dag meddelades det att en ung kvinna (20-årsåldern) inte skulle komma tillbaka. Hennes sambo hade på morgonen upptäckt hennes livlösa kropp bredvid sig i sängen. Jag kan inte tänka mej att han reagerade med annat än fullständig panik!
Själv har jag fått för mej att jag kommer dö relativt hastigt, inte av utdragen sjukdom iallafall. Det finns två alternativ, antingen dör jag av blodpropp eller brusten aneurysm, nåt åt det hållet, eller så dör jag av att jag sätter i halsen och kvävs till döds. Jag hinner alltså vara vid medvetande en stund, kan ringa 112 men inte säga vad som felas mej och så dör jag.
Två av mina kusiner, två systrar, dog nyligen av hjärncancer vid 29 respektive 30 års ålder. Den sista av dem var oerhört arg och bitter, skyllde sjukdomen på sina onda föräldrar och vägrade träffa dem fram till sin död. Hon talade tydligt om att de inte skulle informeras om sjukdomens fortskridande och förbjöd dem komma till begravningen. Kanske berodde allt på att cancern satt sig på hjärnan och fördunklade sinnet, kanske var det dödsångesten som talade. Men det känns så fruktansvärt fel ändå.
En annan tanke jag har är att tala om hur man vill ha sin begravning i god tid!
En hel familj som dog i tsunamin skulle naturligtvis begravas här, men detaljerna kunde de anhöriga inte komma överens om. En anhörig påstod att hon fick instruktioner "från andra sidan" vilket var väldigt svårt för de övriga att bemöta.
Själv har jag inga önskemål. Jag har svårt att tänka mej att det skulle komma särskilt många och tycker mest att det låter som ett dyrt spektakel = onödiga utgifter för mina anhöriga.
Min storebror gick bort vid 35års ålder.
Hastigt, han trillade inop och dog på gatan en kall vinterdag på väg till bilen.
Han var född med hjärtfel, och hjärtat slutade helt plötsligt fungera.
I efterhand är det skönt att det gick så snabbt. Speciellt vetskapen att han aldrig behövde lida i dödsögonblicket.
Men saknaden, att inte få ta farväl, tog antagligen hårdast på våra föräldrar.
Mina tankar är med dig och Din familj
Min bror dog i hudcancer vid 43, efter en månader lång och emotionellt mycket plågsam slutprocess där alla insåg vart det var på väg.
Min mor fick ett brock på kroppspulsådern och var borta sju timmar senare. Vi hann –tror vi– ta farväl innan Det hände.
Själv lever jag med en cancerdiagnos som många numera snackar bort eftersom jag har klarat två årskontroller. (Tre till, så är jag kanske klar)
Nu lär man knappast hoppa Dit mitt i steget om man har cancer, men det är ändå det jag skulle föredra för egen del.
(Ha lite koll på testamenten och försäkringar, vänner. Tänk på Stieg Larsson)
Min morfar är väl den som dog mest pang bom i min familj. Nöjd och med mamma och mormor i köket i rummet bredvid.
Jag har inte följt din svärmors blogg speciellt slaviskt. Men jag har vetat om den och de verkar alltid ha det så trevligt.
Varma tankar till er allihop.
Jag vill inte dö mitt i steget. Jag trodde att det nog skulle vara bäst, här och sen inte. Men nu har jag lite mer erfarenhet av livet och av att ha varit i närheten av döden. Döden eller döendet snarare är sin egen resa. Ingen vaknar på morgonen och tänker att idag ska jag dö, och det är bra. Men liksom jag levde vill jag också genomgå döendet, komma till en plats där man känner att nu, nu är det bra. I den bästa av världar är den processen inte förknippat med lidande men det finns det dessvärre inga garantier för. Smärta eller ångest, det finns lindring, men får man rätt sorts lindring och i rätt tid.
Mina egna nära erfarenheter av döden har kommit hastigt. Jag har snabbt blivit sjuk, på några timmar bara. Därför skulle känslan av att vara någotsånär "färdigpackad" uppskattas. Man blir aldrig färdig med livet men om eller när snarare, man är sjuk så får man med tiden släppa vissa saker därför att priset för att jaga dem är för högt.
Jag har inga erfarenheter av bländade ljus, pukor och trumpeter. Vad jag upplevde var ett tryggt och fridfullt mörker som fanns att vila i. Hade jag dött så hade det varit att sjunka djupare ner i det mörkret tills det inte var något mer. Resten hade varit för de efterlevanden att ta hand om.
Samtidigt, känslan av att vilja styra, jag vill dö så men inte sådär, är en fråga av att vilja utöva kontroll. Helst av allt ska man inte dö alls. Jag ville leva för evigt tills jag insåg att det inte var jag som hade makten att bestämma. Jag tror inte på någon traditionell gud. Vad som händer efter döden lär bli en stor överraskning. Vad som har blivit viktigt är att leva såsom att om jag dör imorgon så ångrar jag inte att jag inte gjorde det där eller det, och varför gjorde jag inte…
Många kramar till dig och familjen, Lotten!
Nämen se — man kan kommentera och skriva och reflektera precis som vanligt fastän min svärfar har dött mitt i steget!
Jag är mycket nöjd.
Och huuur kan jag bry mig om eventuella kommentarer på en obskyr blogg när min svärfar ju har dött mitt i steget? Jo, för det är ju så det är.
Badbyxorna runt 1950 andas Tarzan, eller hur?
Ja, verkligen, kolla här!
Mmmm, nöjd och mitt i steget – när det är dags vill säga. Hade en kompis vars farfar dog på golfbanan i hög ålder, en avundsvärd död tyckte min kompis (som också spelar golf och alla höll med. Men sedan hände samma sak en annan kompis pappa. Och det var inte dags. Och då var det inte lika roligt längre…
Nu förstår jag varför det tog lite tid innan det kom ett nytt inlägg. Ante mig att det var något.
Beklagar sorgen till Olle, hans mamma och även dig och alla barnen. För er måste det vara plötsligt och förbryllande och tomt. För pappa själv var det nog, som alla säger, precis som det ska vara – alltför tidigt, men innan han hann grubbla över saken eller riktigt förstå.
Nu är det precis som innan han föddes. Man sörjer ju inte själv att man inte var i livet, låt säga, fjortonde februari 1421, även om man kan vara nyfiken. (Kallt var det säkert.) Tillvaron består bara av en massa "nu".
Din svärfars död var nog som min väldigt djupa svimning för några år sedan. "Det här känns konstigt", hann jag tänka innan det blev bara ingenting, men definitivt inte "aj då, nu är det slut". En bekant tror att det stod och vägde där någon minut för mig, för när jag vaknade var jag så totalt avslappnad som man nog bara är när man är barn. Och skönt kändes det. Kanske kändes det skönt för svärfar, på något sätt? Naturen kan vara snäll ibland.
"Man sörjer ju inte själv att man inte var i livet, låt säga, fjortonde februari 1421."
Näe, det förstås. Fast jooo, nu när jag tänker efter. (Men det är ju bara larvigt av mig. Jag är bara tidsresefanatiker.)
Nackdelen med att dö mitt i steget, som t.ex. i en basketmatch eller mitt i en Bachmotett, som jag skulle föredra, är ju att det i så fall måste ske relativt snart, dvs. medan man ännu kan spela eller sjunga. Och man vill ju ändå vara med så länge som möjligt, och när man är 90 kanske man inte sjunger så mycket längre. Jag har alltid undrat vad som skulle hända, om jag verkligen skulle falla död ner under en konsert. Skulle kören sjunga färdigt stycket, kanske avsluta hela konserten innan de tog någon notis om mig? Jag lär aldrig få veta.
52 år tillsammans, det är något att vara tacksam över.
Jag måste lägga till: Vilken underbar förlovningsbild. Om de hade det så där i 52 år – ja, då finns det inte mycket att klaga på.
Nyfiken på hur det var 1421? Jovisst! ENORMT irriterad på att man inte kan tidsresa? (Jag vägrar fortfarande att helhjärtat tro att det är omöjligt.) You bet!
Men det var inte riktigt poängen. Poängen är att man inte sitter på en molntapp och är ledsen – varken före eller efter sitt liv.
Min f.d. svärfar dog idag, han fyllde 90 igår …om man tänker sig döden skulle jag hellre dö på väg ut i badet. Jobbigt för de anhöriga men ack så skönt för en själv om man får välja. Huvudsaken för alla är väl ändå att få ett så respektfullt omnämnande av sina anhöriga som Lotten ger. Man kan väl dö hur som helst om man ändå är älskad för den man är.
De verkar alltid ha det så trevligt.
Jag vet besked för jag var med….=
Jag måste lägga till: Vilken underbar förlovningsbild. Om de hade det så där i 52 år – ja, då finns det inte mycket att klaga på.
Visst vill vi ju alla ha evig ungdom och evigt liv. Men det har vi ju inte och ju mer man inser det desto mer får man ut av livet. Så här i dödens skugga sätter man värde på alla s.k. klyschor som ju ändå sammanfattar folklig erfarenhet och visdom: Vi skola alla den vägen vandra – Carpe diem – Sorgen och glädjen de vandra tillsammans – Sörj ej att han är död – gläds åt att han har levat osv.
Det är bitterljuvt, eller snarare ljuvbittert att mista sin älskade när man FAKTISKT haft det – för att citera ab:Om de hade det så där i 52 år – ja, då finns det inte mycket att klaga på.
Den nyblivna änkan
som på sin blogg det närmaste halvåret nog kommer att biografera den gamle på längden och på tvären…
Fru decibel, det var verkligen en fundering att göra: Sjunger de klart, eller?
Skulle de sjunga klart med större sannolikhet om vi höll på med ett requiem?
I höstas sjöng vår kör ett requiem tillägnat en person som vi alla hade mött och hade haft en relation till.
Det gav en extra dimension. (Dock var inte den personen sångare.)
Kära den blyga. Mycket att vara tacksam för, mycket att sakna. Varma tankar till dig.
Något jag har haft stor användning av är att var sak har sin tid. Att leva och att dö. Dö kommer jag oundvikligen att göra och har slutat vara rädd för det, vissa saker får man helt enkelt acceptera att man inte vet något om. Men just känslan av döendet som en egen process är väldig stark, precis som livet så finns det en del att säga också om döden.
den blyga: Det måste vara så blandade känslor för dig – en så enorm saknad, en så enorm tacksamhet för alla åren och för att det gick så fort att han inte blev rädd. Och för att du var där.
Stor kram!
Tack för att du delade, tänker på er.
Mina farföräldrar hade fina liv men ödet ville att de skulle tillbringa sina sista år i skymningslandet. Båda borde ha dött knall och fall – farmor med kantarellkorg i handen och farfar i sitt hobbyhus med alla vertyg och maskiner som tysta vittnen.
Tack för en fin skildring av din svärfars liv och död, Lotten. Mitt deltagande till din man och hela familjen.
Hos Jeez hittade jag orden som jag visste fanns formulerade:
Varje djup sorg har en förlorad glädje till föremål.
Tappa inte bort denna riktning.
Låt inte sorgen glömma sitt ärende.
Sorgen är den djupaste ära som glädjen kan få.
Det låter som ett riktigt önskeslut för en älskad och älskvärd friluftsmänniska. Mina varmaste hälsningar till er alla!
Först och främst vill jag framföra mina varma hälsningar till er som simmaren har lämnat efter sig. Jag tänker på er.
Min egen far hade förmånen att hastigt lämna sitt liv om än alltför tidigt. Det hade min mor väldigt svårt att komma över. Men eftersom hans största skräck var att bli liggande som ett paket under lång tid vilket hade drabbat min farmor så kan jag, trots att det var alldeles oförberett, inte känna annat än tacksamhet så här i efterhand.
Min mors död var däremot en lång, utdragen och smärtsam, process som jag inte ens önskar en riktig ovän. Här var vi i familjen länge förberedda på vad som skulle hända och önskade till och med att det skulle gå fortare när det stod klart att det bara skulle bli värre.
Saknad känner jag när någon i min närhet lämnat men sorgen tycker jag har varit lättare att bära då döden varit barmhärtig.
Saknad känner jag när någon i min närhet lämnat men sorgen tycker jag har varit lättare att bära då döden varit barmhärtig.
Så här två dygn efteråt ploppar det upp allehanda tankar:
1. Tack gode gud att jag var DÄR då det hände.
2. Den första RIKTIGA saknaden har infunnit sig – se blogg som publiceras efter midnatt!
Dieva: med att döden varit barmhärtig oh att det gör sorgen lättare att bära. Jag läste ju på din blogg hur utdragen din mors sjukdomstid var och att hennes död kom som inget mindre än en befrielse. Tack gode gud att det är över i stort sett. Är det sett till lidande som du tänker dig barmhärtighet? Att det där utdragna där man till slut, när döden kommer och man mest tänker på det som en befriare, att det är något alla borde slippa?!
Själv vill jag inte lida, jag vill inte ha ont eller hamna i en oändlig vårdkedja där ingen vet vem som gör vad. Mina egna erfarenheter baseras på att jag har gått från förhållandevis frisk till i stort sett döende på några få timmar. Första gången det hände, det var en svår chock. Jag var ännu inte fyllda trettio då. Herregud jag kan dö! Jag kunde ha dött utan att ha fått fylla trettio! Jag hade sett mig själv som odödlig, jag skulle leva för evigt. Nu vet jag att livet är inget att tas för givet, jag föreställer mig att jag lever med en större respekt för livet nu. Om jag dör av det syndrom jag har fått så kommer den döden att vara i stort sett smärtlös, kroppen kommer att stängas av bit för bit. Man kan inte ständigt vara förberedd för att dö, man glömmer att leva om man fokuserar på döden, men förvarning som i att dina värden är urdåliga och vi har gjort vad vi kan. Något sånt har jag tänkt mig. Lidande som så tänker jag mig inte även om jag vet att när allt kommer till kritan så har man inget val.
Jag vill, precis som Ö-Helena också kommentera precis som vanligt. Jädrarns vilken bringa snubben till vänster om salig svärfar har. Bodybuildingens förfader?
Jag undrar också; får man vara skojig på sin gravsten? Jag vill inte att det ska stå här vilar bla bla. Varför inte "Bla bla hade ett jävla roligt liv som hon firar med att svära på sin gravsten"?
Jag är också väldigt fascinerad av badbyxorna. Tror känslan är någon slags skräckblandad förtjusning, men vet inte åt vilket håll det lutar mest.
(Beklagar sorgen.)
Ozzy, man får vara rolig på sin gravsten. Fritiof Nilsson Piraten hade själv formulerat orden på sin gravsten:
"Här under är askan av en man som hade vanan att skjuta allt till morgondagen. Dock bättrades han på sitt yttersta och dog verkligen den 31 januari 1972."
Annars kan man ju välja en annan sten än det för tillfället rådande modet för att göra den personlig(jodå, visst är det modetrender även på kyrkogården, gå en promenad genom decennierna så ser du tydligt). Låt intresse eller yrke synas i form & design. Schackspelaren kan få en sten rutig i mörk blankpolerad & ljus skrovlig granit. Curlingspelaren en liggande blankpolerad häll med en curlingsten på. Simmaren kan få en våg. Det finns en broschyr att beställa från en gravvårdsfirma
Stenar berättar
På vår skogskyrkogård blir det fint med en natursten, hög skrovlig och mossig. Vi ska bara hitta den först…
Intressant karibien
den gamle och jag hade sedan flera år pratat igenom hur vi skulle förfara vid dödsfall.
Han ville kremeras och helst strös i Öresund. Det är tydligen möjligt, men kräver en ansökan hos Länsstyrelsen.
Men jag har börjat fundera om vi inte kan kombinera det med att upphöja vårt monument till Minnessten.
Det blev tydligen något fel på länken!
Vi försöker igen Monument
En alldeles utmärkt minnessten, anser jag.
Den blyga: Vilken bra idé! Och den är ju redan både gillad, baxad och omtyckt av den hedrade själv.
Mitt fjärde dygn som faderlös har nyss börjat. Huvudet upp, fötterna ner, något fumliga händer, viss oförmåga till koncentration och en djup trötthet. Men mitt i vemodet är livet gott, och tillvaron indränkt av kärlek.
Om jag är alldeles tyst och stilla hör jag någon spela ett entonigt bluessolo i någon av hjärtats inre kammare.
Samtidigt börjar Livet Efteråt redan skymta i sommargrönskan.
"And they, since they
were not the one dead,
turned to their affairs."
Robert Frost (Out, Out)
Precis just häromdagen, somnade en älskad människa in. Inte alls mitt i språnget, utan lite sakta sådär. Inte helt oväntat. Hon opererade bort cancer för ett år sedan, eller bort och bort, den var inte borta, så cellgifter var det nog tillslut som ändade hennes för korta liv. Starka friska, nötkärne-bonussvärmor (kan man kallas så?)Som snart skulle fylla 70 och som jag älskade djupt och högt. Som var äldste sonens stora trygghet i livet och som tagit alla barn och barnbarn till sig, såväl biologiska, som tillkomna på annat vis. Hon saknas mig så det gör ont i kroppen, men som du säger, så är det så det är, vi kommer och föds och vi dör och om någon gjort något bra av de år hon fick så var det ju hon. Får jag välja så ska jag dö så, som du beskriver, mitt i språnget, eller bara somna ljudlöst en natt.
Ozzy:Jädrarns vilken bringa snubben till vänster om salig svärfar har. Bodybuildingens förfader?
Jag vill bara stolt påpeka att det var min lille man, då 16 år, som kom överst på prispallen! Det gäller inte att vara störst utan simma fortast.
Det var Värmlands DM 1946 i Arvika tror ja, i varje fall i en sjö(efter kriget hade man ju inga simhallar utanför de stora städerna) – ibland var det bara 10° i vattnet.
Nu sitter jag med två av den blygas två söner samt en skotte och dricker whisky till simmarens ära.
Skål!
(Vi hällde upp ett glas till honom, men eftersom han inte kan dricka nu, tog jag just det glaset.)
To absent friends 🙂
Nu sitter jag med två av den blygas två söner
Det märks att det blev litet för mycket whisky…
Skall vara 2 av 3!
1-2-3. Två av de tre sönerna ska det vara!
(Sorry, det var den 18-åriga whiskyn som talade.)
Och så sa vi precis som Jessika "to absent friends".