Så sent som 2005 lärde jag mig uttrycken ”han var inte den skarpaste kniven i lådan”, ”han hade inte alla flingor i paketet” och ”hon hade inte alla bananer i fruktsalladen”. Förvånat konstaterade jag att jag uppenbarligen inte hade fått gången sandad hela vägen fram eftersom alla verkade säga sådär hela tiden utan att jag hade märkt det.
Idag läste jag i tidningen att man i Storbritannien inte har id-kort. Vabaha? Inte? Men? Hur? Är jag så insnöad att jag tror att id-kort ingår i det normala livet som t.ex. dator och temugg?
Min farmor och farfars gemensamma pass från 1953 och farmors legitimation från 1965. Jag lyfte blicken, slog med pekfingret mot artikeln, läste högt och sa till de triljoner lyssnande människorna runt omkring mig att jag inte hade den blekaste aning om detta. Reaktionerna skiftade:
– Men har de körkort?
– Före 1707 hette Storbritannien England.
– Kenny Bräck gjorde tydligen en snygg omkörning igår.
– Har de personnummer?
Nej, och de flesta vill inte heller ha ett. Men hur identifierar man sig då, för det måste man väl ibland? Jo:
”Att öppna ett bankkonto, ta ett lån eller skriva ett hyreskontrakt är i Storbritannien förenat med en hel del pappersarbete. Eftersom varken personnummer eller id-kort används måste identiteten styrkas på annat sätt. Vanligtvis duger det med kopia av pass eller andra identitetshandlingar – samt olika räkningar.”
Kopia av pass? Räkningar? Hm. Min genombrottsroman kommer av lättskrivna skäl att utspela sig i Storbritannien med en bondfångare i huvudrollen.
Uppdatering den 7 juli kl. 12:25
Jag sitter på tåget mot Stockholm bredvid en man från Danmark. Han vill köpa en biljett på tåget – med sitt betalkort. Konduktören tittar i danskens pass och frågar var personnumret står.
Men det funkar inte: den lilla apparaten accepterar inte danskens födelsedatum eftersom det inte finns någon i Sverige med just det personnumret.
– 271058, nej det går inte.
– Men vänd på det, föreslår dansken på halvsvenska.
– Det går inte. Nej, det går inte.
– Godt, godt, så jeg behøver ikke at betale?
– Jo. Jag knappar in mitt personnummer istället, säger konduktören.
Och si, då fick dansken sin biljett.
I Danmark har man personnummer som i Sverige, men inte id-kort. Om man inte har ett körkort identifierar man sig med hjälp av sjukförsäkringen, som är ett papper utan foto.
– Og det fungerer godt, säger dansken och så övergår vi till att diskutera Danmarks och Sveriges alla krig istället.
Apropå denne Bräck (som ju inte har ett dugg med legitimation att göra), så står det så här:
Bräck bjöd bland annat på en fantastisk omkörning på den långa rakan och nedförsbacken efter velodromkurvan. 20 000 människor kände hur nackhåren reste sig och hur en ilning for längs ryggraden.
Jag begriper mig verkligen inte på motorsport. (Han kom på 14:e plats.) Men nu har jag lärt mig något nytt (vilket ju har med detta att göra) — man kan köra om snyggt.
Jag minns nu när jag läser detta att när min kära syster bodde i Storbritannien för ett par år sedan så kunde inte hon skaffa lånekort på biblioteket för hon kunde inte styrka sin identitet. Hennes svenska pass räckte inte till. De krävde räkningar utställda i hennes namn oh några sådana fanns inte eftersom allt var skrivet på sambon. Lysande system.
id-kort skulle vara mer praktiskt än räkningar.
Gemensamma pass? Nu har jag lärt mig något nytt.
Jag tycker det är intressant att din farfar är passinnehavaren och din farmor är "hustrun".
I Australien har man inte heller id-kort och de flesta är aktiva motståndare till det eftersom man rent allmänt ogillar samkörda databaser. Staten ska inte ha för mycket makt, är tanken som ligger i grunden. Staten BEHÖVER inte den makten, så varför ge den det. Man litar inte på ett alltför centraliserat system.
Att identifiera sig fungerar hur bra som helst ändå, och att visa upp ett körkort, en räkning med hemadressen på och ett kreditkort eller pass, det låter säkert ologiskt och ineffektivt i en svensks öron, men är ett välfungerande system som även anses vara bättre på så sätt att det är svårare att stjäla någons identitet. Att sno ett id-kort är lätt, men att få ihop de olika delarna är svårare. Alltså litar man mer på detta system.
Lite svårt kanske att förklara i ett par meningar, men jag är såld på detta. I början fann jag det helkonstigt, men nu skulle jag inte vilja återgå till det svenska systemet med personnummer osv. Varför, liksom?
Under rubriken "Overview" står det en del om hur man tänker i Australien, och kanske detsamma gäller för Storbrittanien.
http://www.efa.org.au/Issues/Privacy/accesscard.html
Ett litet tillägg: Det är sällan man måste identifiera sig på samma sätt som i Sverige. Man behöver t.ex. inte visa id när man använder kreditkort. Kreditkortet fungerar som identifikation i sig självt.
jo, det är olika, min mor hade nyss svårt att hämta ut pengar på banken med sitt svenska ID-kort i Finland, de ville ha körkort (min mor har inte körkort)
(inte så längesedan mor och barn hade gemensamt pass i Sverige)
Men men men men … om det brittiska eller australiska sättet funkar bättre med tanke på säkerhet (de verkar ju vara nöjda, Matilda?) … varför har vi då id-kort?
(Min fråga kan verka banal, men tänk efter.)
Men, men , men – jag blev tvungen att visa leg när jag betalade med Visa- kort i England. Jag reagerade på att de inte kollade fotot utan koncentrerade sig på att jämföra signaturen. Var det månne bara för att jag var utlänning?
Själv har jag fått legitimera mig med namnteckningen på resor i österland. En gång fick jag skriva fem gånger innan jag fick tillbaka mitt pass(!) från hotellreceprionen.
Jag fick visa pass i Vancouver + Toronto, å andra sidan bor jag inte där i avsaknad av kanadensiskt körkort men det är ju också ett sätt att identifiera sig. Jag antar att man såväl i Australien som i England har något sorts socialförsäkringsnummer, även om det sällan, som i USA, används som ett medel för identifiering så finns det identifiering och identifiering. I Canada OCH USA har jag förutom ett kreditkort fått visa upp ett till med mitt namn på. Då har jag å andra sidan inte behövt passet.
En rääkning är narutligtvis extremt lätt att förfalska, och det låter helt ossanolikt att de skulel bara acceptera kreditkortet utan vidare.
Snacka om att det måste begås många bedrägerier där men man kanske vill ta det.
Dessutom verkar det ju uppstå massor av situationer där folk ifrågasätter deras indentitet, det skulle jag anse mer kärnkande än att ha ett id kort, vad är det för kränkande, det är närmast en mänsklig rättihet att kunna indetifiera sig och bli trodd !
Jag reatr mig isåfall mer på våra naiva öppna register, att saker som vart jag bor och vad min inkomst är ska vara öppet för vem som helst, helt sjukt.
Och Lotten: Hamsterhjulet snurrar men hamstern är död 😉
Dessutom har jag fått det från säker källa att det är dig jag ska skylla mitt bones-beroende på! Köpte en dvd, köpte en till. Nu kan jag inte sluta.
Jag bor i England sedan två år tillbaks och man kan verkligen bli galen på just det här. Att t ex skaffa ett bankkonto kan lätt bli ett Moment 22 – för att få ett bankkonto måste du ha räkningar i ditt namn men för att överhuvudtaget få en lägenhet (dit räkningar och dyl kan skickas) ska du ha ett bankkonto… Jag har kommit undan lätt eftersom jag är student men andra har haft ett litet helvete.
Dessutom är britterna TOTALT emot ID-kort (det har föreslagits) och börjar hojta om storebrorssamhälle – men det faktum att det sitter övervakningskameror ÖVERALLT är helt okej. Heja…
Men eftersom britterna är så bra så står man ut. Hellre lite (nåja, mycket) trassel än sura jantelagssvenskar.
Bra fråga, och inte alls banal. Varför har ni id-kort i Sverige? För att "någon" räknat ut att det är jättebra?
Bortsett från själva id-kortet, så får inte företag längre bygga upp sina kundregister efter där kundnummer är det samma som personnummer. Hur identifierar man sig i kontakten med myndigheter i Australien eller England?
Hellre ett id-kort som ett visa-kort kan kollas mot än ett kapat kort eller än jävligare, även om det kan hända även med id-kort, identitetsstöld. För egen del finns det större hot mot integriteten än just id-korten om man ska tillåta sig att vara allvarlig.
Sen finns det ju en krånglighet att skaffa det första id-kortet i Sverige.
Någon måste följa med och legitimera sig och påstå sig veta att du är du.
För mina väldigt svenska egna barn, "med firmamärke" som en gammal morbror uttryckte det, var det ju inte så svårt.
Men om man är en flykting som kommit hit? "Det vet man ju …"
De har det knepigare.
Hur gör svenska butiker vid kortbetalning av turister? Av en svensk avkrävs id-kort men av turisten som inte har sånt? Eller visar de passet?
Cecilia N: Tack för den kommentaren, och så är det ju. Att vara ny i Sverige är inte lätt på det här området det heller, det har jag god erfarenhet av (inte jag själv men en närstående).
Jag vet inte om jag orkar kommentera mer om "vi gör si och ni gör så", vad jag tycker är intressant är att man så benhårt vänjer sig vid sitt eget lands system att man tycker andra länders system verkar korkade.
Man kan alltså göra på en massa olika sätt som är lika bra allihop, men ter sig underligt för den som inte är van. (Visst är jag jättebäst på att vara övertydlig!)
Det är också intressant att jag sällan hör om kontokortsfiffel bara för att man inte måste visa leg. Under alla mina år har ingen på jobbet eller bland mina bekanta någonsin klagat på detta, så jag tror det är en slutledning man lätt kan dra bara för att det verkar på ett visst sätt. Återigen för att man är van vid sitt eget sätt.
Numera är det ju väldigt sällan man behöver visa upp leg när man handlar eftersom nästan alla har apparater som kräver kod.
Men när vi var i USA för två år sedan, krävdes inte kod utan en autograf på en elektronisk platta.
Men frågan kvarstår ju: vad gör en affär som har id-kortstvång och vill skriva upp personnummer när det kommer en britt och viftar med en hyresavi istället?
Vilka affärer kräver personnummer? Jag har ingen koll på hur många länder i Europa som kör med personnummersystemet. Är det vanligt numera?
Tja, är det svenska affärer så får de väl klara sig ekonomiskt utan de spenderbyxbeklädda turisterna. Visa dem på dörren, bara! No number, no buy.
Och P.S., jag tror inte hyresavier gäller som leg i någon affär någonstans i världen. Men det vore kul att veta om det gör det någonstans.
När jag fick mitt social security number i USA memorerade jag det omedelbart, eftersom jag trodde det var ungefär som ett personnummer. Döm om min förvåning när ingen av mina amerikanska vänner kunde sitt eget nummer! Och körkortet fick man ju i ett flingpaket (ungefär), utan någon som helst koll av identitet. Man fotades på plats, gjorde några fåniga prov och hade lappen i handen. Sedan kunde man ta ut miljonbelopp med körkortet (nä, det testade jag tyvärr aldrig).
Jag har haft ett brittiskt bankkonto. Har inget som helst minne av hur jag fick det. Inte med hjälp av räkningar i alla fall.
@Matilda:
Om man betalar med kort och det inte finns nån kodmaskin så legitimerar man sig och försäljaren skriver upp ens personnummer från id-kortet och så skriver man på med sin underskrift.
Jaadu … hur gör de om det kommer en som inte har nåt nummer?
Kassörskan Elisabet i Ystad säger så här: jo, idag hade jag en man som betalade med sitt bankkort, men ingen kod hade han.
Jahapp ,. då får han signera i stället och som legitimation får man då kundens pass och det är väl etthundra siffror som ska plitas ner och helt säker på att det är "rätt nummer" man plitar ner, det vet man inte .., så man skriver kanske själva banken också och förtydligar namnet.
Helt lätt är det inte och det händer rätt ofta att turister inte har kod.
Det kan ju inte rimligtvis vara så att alla som läser här är just de som inte har någon som helst kontakt med butiksvärlden! Vi måste ju känna någon som jobbar i butik som vet besked?
(Jag jobbade på JC — Junior Center — runt 1980. Då drog vi betalkort mellan karbonpapper.)
Nämen titta, nu kom Elisabet med besked! Tack! (Men om man inte har passet med sig då?)
Hrrrm, jag gick omkring utan id-kort mellan stölden i november 2008 och april 2009. Körde alltså bil utan körkort också. Nema problema.
Med ett trött igenkännande läser jag inlägg och kommentarer. Den -unika- svenska liggitimasjons- och kådparanojan som alltid leder til mitt första missnöjesutbrott när jag ca en gång om året kommer på svensk mark! Och den typiskt svenska attityden att det är ju så det ska va ju och hur kan nån tycka nåt annat va? Det är också ett kärt och återkomande ämne på mina egna div. bloggar. Till att börja med kan jag ju bjuda på det här:
Att lattja med identiteter.(Läs speciellt artikeln om det engelska identitesbegreppet).
Liggitimasjon.
Jag har ingen "kåd" eftersom mina bankkonton finns i utländska banker som per defintion är skumma. Jag har ingen liggitimasjon heller. Hittills har jag klarat mig med mitt pass men det har nu gått sönder trots att det gäller i ytterligare fem år. Så jag är en operson i Sverige.
Ett vanligt svar man får är att legitimationskontrollen "är till för din egen säkerhet." Det är emelletid inte alls sant. I motsats till alla andra länder (åtminstone i Europa och Nordamerika men förmodligen i de flesta andra länder)innebär legitimationstvånget att risken vid missbruk överförs på köparen i stället för att stanna på säljaren eller kreditkortsföretaget (utom vid grov oaktsamhet). Det är alltså säljarens säkerhet det är frågan om.
Ni som är så entusiastiska för personlig integritet och så hur kan ni acceptera att man måste tala om hur gammal man är när man köper kalsonger på Åhlens t.ex.?
Operson – ja men det brukar fixa sig. Jag visar mitt 30 år gamla österrikiska körkort och i den förvirring som uppstår brukar kassörskan som regel ge upp. För några veckor sedan visade jag av misstag upp bilens registreringsbevis. Det gick bra det också. Legitimationskontrollen vid kortköp har nämligen inget egentligt syfte, den utförs bara för att det är bestämt att det skall vara så. Det drabbade också HM Konungen som visserligen av kassören på NK titulerades "Ers Majestät" men sedan krävdes på legitimation vilket han givetvis inte hade med sig.
Ps. En man från Tyskland var det. Ds.
Sen finns det bankkort, norska tror jag, där id-bild av kortinnehavaren finns på baksidan av kortet. Genialiskt, tycker jag.
Har jag fattat Bengt O rätt, så spelar det tydligen ingen roll vem som debiteras när han räcker fram fordonsbeviset för sin Messerschmitt i Konsumbutiken.
I sanning en nutida tolkning av det här med åt var och en efter hans behov efter var och ens förmåga.
Tar Systemet din Messerschmitts nummerskylt, Bengt O, så antecknar jag gärna numret
🙂
@Plastfarfar. Du tänker på precis det där bakvända sättet som man möter i varenda konsumkassa. Det blir jag som debiteras eftersom det är mitt kort. Vilket papper eller vilken plastbit jag viftar med har ingen som helst betydelse.
Skall det där med "Messerschmidt" vara roligt? Även om det kan man nog ha skilda meningar.
Förra året i London fick man inte handla med kontokort om man inte hade någon pinkod. Det var en ny lag, sa de då.
Luuugn, Bengt O., Plastfarfar är snäll och vänlig och rolig.
Så: kan vi här och nu komma på uppfinningen som förenklar på alla sätt och vis utan att orsaka integritetskränkningar och övervakningskänsla? Och som inte underlättar för tjyvarna (som ju levde loppan på min bekostnad i november).
Eller (ve och fasa) … finns det ett land i världen där alla är nöjda med hur allt funkar?
Oj, Ullah — jamen dåså. Plastkort + pinkod = lösningen?
I Tomelilla brukar konsumkassörskan fråga efter min pinkod med långt i. Inget ont om det skånska språket som jag själv också talar. Men det låter lite tragikomiskt.
Det var lite knöligt för den i sällskapet som inte hade någon pinkod. Några affärsidkare som hemskt gärna ville sälja tänjde på reglerna och accepterade kortet utan pinkod, medan de på Harrods var stenhårda så JAG fick betala med MITT kort i stället. Det kan man kalla smidigt!
Lotten, på vilket sätt kunde tjyvarna leva loppan? Jag antar att du spärrat kreditkorten och betalkorten?
Det handlar i mångt och mycket om kulturella skillnader i hur man ser på personuppgifter och vad som är att överskrida gränsen för integritet och vad som funkar.
JAG skulle ha svårt att se varför ett id-kort är mer identitetskränkande än något annat, särskilt om man sätter det i relation till Ipred och Fra.
Tjyvarna levde loppan — men jag blev inte ekonomiskt drabbad eftersom jag ju precis som du säger hade spärrat korten.
Till exempel gick de och köpte mobiltelefoner med hjälp av mitt leg — köpte per faktura alltså. Till vårt företag. Då fick banditerna mobiltelefonen i handen medan sim-kortet och fakturan kom hem till oss.
Felet är då att försäljaren inte hade kollat id-kortet (som ju också var spärrat).
I vår brevlåda låg det därför under några veckor drösvis med simkort och högar med telefonfakturor. Vi slapp förstås att betala, men fick sitta i kilometerlånga telefonköer för att inte få påminnelser och förseningsavgifter.
Det hör inte hit, men åh vad jag saknar kameran som tjyven tog.
Det här blir ju bara mer och mer spännande! Om de lyckades köpa per id-kort, då måste åtminstone en av dem sett ut som du? Och hur visste de namnet på ditt företag? Och att du hade konto på just den firman?
Matilda — de hade tillgång till hela min plånbok, hela min dator, hela mitt liv … de förbannade tjuvjävlarna.
Fast en av dem var en himla snygging?
Tur du inte hade några räkningar i väskan också. Då hade de kunnat leva loppan utomlands också …
Nudelhåriga kan tydligen också vara bovar.
(hihi, wv menar att den nudelhåriga boven nog var transvestit som heter Jerry: quenieri)
Just det, DATORN som försvann. Och kameran! försvann inte en kamera till sen?
Sicken koll du har, Jessika, det stämmer: här försvinner kamerorna som mjölktänder på en sjuåring.
Uppdateringen är underbar och ger mig vatten på alla mina kvarnar.
(Litet OT: Jag kan inte boka tid på bilverkstan i Sverige eftersom min bil har ett utländskt regnr. Skumt, skumt.)