Min djefla man är av den tron att det är jag som med min charm ska besiktiga bilen. Jag har i nionde månaden stått med magen i vädret och suckat, jag har varit där med treveckorsbebisar, jag har varit där med nyklippt frisyr (sammanträffande i och för sig) och jag har varit där i ett otal olika kortkorta kjolar.
Och jag har lyckats dupera dem alla! Trots spygulgröna Citroënen utan en siffra rätt, trots kexet som hette Toyota och trots nykombibilens (1987) bristfälliga dörröppningsmekanismer!
(Tankepaus. Nu vet jag ju att jag har vägarbetare, lastbilschaufförer, taxibolagsägare, snickare, tandläkare, bartendrar, läkare och lärare i läsekretsen. Och jag vet att man i sitt yrke är klarsynt och helt oduperbar. Men låt mig fortsätta i alla fall, låt mig tro att jag har förfört alla bilbesiktningmän under åren. Slut på tankepaus.)
Nyss kom jag hem från besiktningen av nykombibilen. Den har sedan ett par år saknat belysning på insidan och ena bakdörren går inte att öppna och bakluckan skramlar som en burk med muttrar. Men kör som en gammal symaskin gör den: perfekt. Min djefla man och jag har inte tummen mitt i handen när det gäller bilar – vi saknar tummen helt och lämnar bara bort bilen då och då för en ansiktslyftning och en lätt toning. Innan jag idag körde hemifrån lade jag märke till att det växte grön mossa på bilens taklist.
Jag borde ha tagit detta som ett tecken.
I gympadojor, jeans, hoodietröja och okammad frissa samt helt utan barn eller mage, blev besiktningen en katastrof. Kontrollanten var hela tiden mycket vänlig, men allvarlig. På ett år har bilen förvandlats från (och nu citerar jag förra årets besiktningsman) ”en välhållen 19-åring” till (min egen tolkning) ett 20-årigt vrak.
Hört från undersökningen när bilstackarn fick blotta buken och bli knackad på utan att en enda reflex ryckte till:
– Katten, katten, katalysatorn här är utbytt. Kabeln är kapad. Luftsensorns sladd är alltså kapad! Har den här modellen dispens för det?
– Huh?
– Vänster bromsblock är det vajsing på. Vänster fram … ja, helt kass. Måste bytas.
– Oj, Vad bra att du upptäckte d…
– Borde du kanske ha upptäckt själv. Den här bilen måste verkligen dra bensin. Oj! Kolla här, det är ju hål i avgasröret!
(Och så slog han lite på avgasröret, som liksom började hosta blodig rost.)
– Ni tvättar inte bilen så ofta.
– Hrm … *fniss*.
– Hur öppnar man den här dörren?
– Förlåt, jag ska bara, så här …
– Bältena är bra.
– Alltid nåt, sa han so… (jag avbröt mig själv, kom inte på fortsättningen).
– Vet du att det är vatten inne i baklyktorna?
– Nämen, det ser ut som när man har cyklop och får in vatt… ja.
Jag och bilen fick sedan vår dom, jag betalade och suckade och tänkte att det var då för väl att vi inte åker på bilsemester nu i november.
– Brukar folk bli arga på dig? sa jag avslutningsvis till besiktningsmannen.
– Ojojoj, ja. Jag har jobbat i Stockholm, där är de helt vansinniga.
– Va? På riktigt? Är inte det bara en fördom mot storstadsmännisk…?
– Nejdå. Ses nästa år! Du, det är egentligen en bra bil du har!
Trallalala. Vissel, vissel. Livet är inte så dumt i alla fall.
21 kommentarer
