År: 2007

Låtom oss alla packa våra egna gympapåsar

Publicerat av Lotten Bergman den 25 oktober 2007 09:53

– Har du packat gympapåsen? sa jag till den ytterst disträa Sjuåringen.
– Näe.

Sedan vidtog stövelletning, vantskakning (grus), hjälmfäpplande och vändande av mackor som lägger sig på fel sida med flit.

– Har du packat gympapåsen? sa jag igen.
– Näe.
– Men stumpan, kom här, påååååååsen, stoppa i, klara färdiga gå.
– Jag vill inte. Ingen annan i klassen måste packa gympapåsen själv.
– Johorå.
– NEJ!
– Ojoj, nu lägger jag högen med shorts, handduk, skor och t-shirt hääär. Packa.
– Okej. Men jag vill inte.

En snabbkoll med några av mina vänner visade att Sjuåringen inte hade helt fel – barnen slipper verkligen att packa gympapåsen själva. Men varför?

– Barn måste få vara barn.
– Men hur ska de lära sig … när ska de lära sig … lider de av att packa? försökte jag.
– Tids nog lär de sig.
– Men … ska de inte göra sådant de med lätthet klarar av? Knyta skorna, välja kläder på morg…
– Nja, vi har ju karborrband och kläderna väljer jag, annars blir det bara fel, sa min kompis.

Well. Jag håller inte med. Så är det med den saken. (Och jadå, jag fick tillåtelse att blogga om det.)

Däremot erkänner jag snabbt att jag har mina egna ”vill-inte-packa-själv”. Jag ber alltså om hjälp för att jag inte vill fixa. Här är mina opackade gympapåsar:

telefonsamtal
byte till vinterdäck
källarutrensning.

Nu hjälper det ju inte, min djefla man säger (precis som jag till Sjuåringen) att man måste försöka. Så då gör jag det, med plutande underläpp.

1) Barnen bör få ta eget ansvar, även om det tar lång tid och blir fel.
2) Vuxna (=jag) borde slippa prata i telefon.

(Konsten att förvirra sina läsare: ”punkten ett verkar ju högst vettig, men punkten två är ju helt galen, är hon ironisk eller bara förvirrad?”.) Wow, nu fick jag till fyra skiljetecken på rad igen!

42 kommentarer

Idag kanslistil!

Publicerat av Lotten Bergman den 24 oktober 2007 09:07

Jag ska iklädd proper blus i kanslistil idag föreläsa om kanslistil.

Nordisk Familjeboks (Ugglans) artikel.

Först ska jag berätta om en synnerligen välskriven text till kanslisvenskans försvar – läs på Papperspalatset. Sedan ska jag nooog (man vet ju aldrig vad som händer, ibland tappar jag tråden och börjar hjula eller dra snuskiga historier) filosofera om varför man som varande extremt lättskriven svensktoka faktiskt ibland hemfaller åt meningar som är så vänstertyngda att till och med KPML(r) hade tappat greppet. I exemplet här nedan kommer det finita verbet visserligen redan som tredje ord (tack, Översättarhelena), men lite rolig är den att läsa ändå:

”En tjänsteskrivelse torde lämpligen avfattas på en sådan vedertagen kanslisvenska, inklusive mycket långa ordbildningar och menings-konstruktioner, abstrakta associationer samt inskjutna satser, att tjänstemannens objektivitet icke kan ifrågasättas och bör dessutom passiv form företrädesvis användas.”

(Ur Skriva i tjänsten av Per Stenson. Min pappa alltså.)

Men bäst är ändå artikeln om kanslistil i Bra Böckers gröna lexikon – ni vet, det där uppslagsverket med guldpluppar på ryggarna, olika många beroende på vilken upplaga det är.

Salig Alf Henrikson jobbade extra som korrläsare och redigerare på Bra Böcker på 1970- och 80-talen. Det sägs att han när han hade läst den färdiga artikeln om kanslistil, skrev en liten lustiger kommentar i marginalen. Som alla med korrekturteckensutbildning vet, ringar man in allt som är frågor och undringar som inte ska redigeras in i texten. Men det glömde Alf. Så när inskrivaren hittade den extra lilla kommentaren, lade hon till den efter ett kommatecken allra sist i artikeln.

”… men ämbetsverken skriver inte bättre svenska för det.”

Min erfarenhet är att kanslistilen nuförtiden ganska sällan skapar problem, men att illa skrivna texter på ”vanligt” språk gör det. (Nu kliar jag mig eftertänksamt på hakan och tittar snett uppåt, funderandes.)Tyck till!

39 kommentarer

Färst?

Publicerat av Lotten Bergman den 23 oktober 2007 09:55

Fråga:

Hej!
Jag har funderat på vad motsatsen till ”flest” är i det svenska språket. Alltså det som borde komma efter ”få, färre ….”. Finns ett sådant ord, som betyder det minsta antalet av något?

/Anna

Svar:
I senaste upplagan av SAOL finns färst med! Och googlar man på det, får man flera hundra träffar på ordet. (Men praktiskt taget alla handlar om att det är konstigt att ordet inte finns och att nu har det kommit in i SAOL.) Jag hittade dock bara ett exempel där man använt färst i en vanlig text.

Däremot har man inte tagit in smärst, som tur är.

/Per Stenson

1 kommentar

Sju sanningar och en önskan

Publicerat av Lotten Bergman den 23 oktober 2007 02:05

Förbaskade Ica och förbaskade Helene behagar inkräkta på min blogg och yra om utmaningar och sanningar. Inte nog med det, först ska man lista – och följa – regler!

Länka till utmanarna. Ok, nu har jag gjort det, men varför då? De är ju redan färdiga med sitt? Hallå? Hur vinner jag den här tävlingen?

(Ni förstår, jag vill ju tävla och vinna. Genom att i slutet länka till sju andra och ”utmana” dem, vinner jag länkningar av dem. Men inte för att jag har gjort något stort och fint och skrivit synnerligen initierat. Jasså, ska jag vara tyst och lyda nu? Ok.)

1. Jag fick igår erbjudande om jobb som xxkslmfmxxmlkjsfxx på Mmxksxxk Sljxm efter nyår och det är jättehemligt. Men kommer jag att kunna försörja mig på’t? Och kommer jag att hinna blogga mellan varven?

2. Jag påminner lite om Brennan i Bones: konkret och ickeromantisk.

3. Jag har haft ont i vänster knä sedan 3 oktober 1982 och höger knä sedan 3 november 1982. Det är förstås väldigt synd om mig.

4. Texter utan stor bokstav och punkt går fetbort. Hejsan svejsan, Claude Simon!

5. Den här mackan äter jag oftare än jag snyter mig. (Och jag är alltså allergiker; you do the math.)

6. Jag var förfärligt bedrövlig och skrattretande dålig när jag provade in till Scenskolan.

7. Jag är arg på genusgalningarna som trycker ner åsikter i halsen på mig och försöker omvända mig som vore de med i en sekt. (Men så får man junte tycka. Felåt dårå.)

8. Det är mitt i natten och jag kan inte sova. Oj, åtta skulle det ju inte vara.

Jag skulle vilja att John Cusack, Sophia Loren, Will Ferrell, Goldie Hawn, Charlie Chaplin och Whoopi Goldberg gjorde en film tillsammans. Eller att jag kunde utmana dem på armbrytning. Jaså det hör inte hit? Ah well.

21 kommentarer

Pippi Långstrump är Mary Pickford

Publicerat av Lotten Bergman den 22 oktober 2007 08:46

Vad var det Galenskaparna/After shave sjöng? Jo, ”Det görs alldeles för mycket musik, och här är en låt till”. Det tänker jag på ibland. (Hälsningar från Djuping-Lotten.)

Sedan övergår jag till att fundera på böcker. Bokstäver. Texter. Det skrivs alldeles för mycket text, och här är ett blogginlägg till, trallala.

Ja. Om jag skriver en bok idag, kan jag då hitta på en ny historia eller kommer även jag som alla andra att spinna loss på Romeo & Julia-temat, krydda med lite Die Hard och röra ihop hela alltet med ett par H.C. Andersenfraser? Japp. Men det kan ju bli bra ändå.

Jag kan rekommendera intressant läsning: Martin Kristenson har i Kapten Stofil nr 27-28 skrivit om hur Astrid Lindgren nog blev inspirerad av två Mary Pickford-filmer när hon skrev om Pippi Långstrump. (Artikeln är visserligen lång som en roman och spretig som ett trasigt paraply, men läs ändå!)

I Hertiginnan som tvätterska (Suds, 1920) har Mary Pickford på sig brokiga kläder och bor ensam i ett hus med en vit häst.

I Bakvägen till lyckan (Through the Back Door, 1921) knyter lilla Mary fast skurborstar på fötterna när hon ska tvätta golvet …

(Bilderna har jag tagit ur Martin Kristersons artikel.)

Nu ska jag skriva en bestseller! (Moses är Stålmannen som möter Florence Nightingale på månen, som är av ost och håller på att mögla ihjäl. In i handlingen kliver Musse Pigg och Mästerkatten i stövlar, grälandes. Deus ex machina från ingenstans: fredsmäklaren Teskedsgumman.)

—–
Och lite senare: DN skriver också om detta.

19 kommentarer

Nej! Jag vill inte! (utmaning)

Publicerat av Lotten Bergman den 18 oktober 2007 00:29

Studiomannen sabbar mina planer att här berätta en läckande hotelldusch, analysera Kim Källströms konstiga andhämtning (även när han inte är andfådd, är han liksom andfådd) och berätta att min högra hand ser alldeles gammal ut samt yra om människor man sedan barndomen inte riktigt har förlåtit fastän man bara borde vända andra kinden till så att man inte faller själv däri.

Ok. Åtta saker som jag har försökt ge mig på, men som jag inte tänker ge en chans igen:

1. Artonårig whisky
’Nuff said.

2. Trippa
Also known as komage. Jag och min djefla man åt denna bajssmakande rätt i Italien 1991. Pölsa, haggis eller tunga har jag inga problem med. Underligt nog gillar jag inte kassler.

3. Läppstift
Jag ser ut som Scarlett Johansson då. Och det är inte en komplimang.

4. Höga klackar
Men jag undviker dem endast på mina egna fötter. På hyllor, i skåp och på andra människor undviker jag dem inte alls utan ger dem hur många chanser som helst. (Skorna på bilden står i kronologisk ordning, från 1882 till 1976.)

5. MSN
Jag vill inte slösa mina synnerligen välformulerade tankar och meningar på ett medium som bara pfoff inte sparar allt i stora arkiv i källarlokaler.

6. Dry Martini
Jag är överkänslig mot beska; draja och t.ex. lila salladsblad smakar så att det gör ont i hela munnen. Rom & cola, däremot, den slinker ner som en nål i en höstack.

7. Pelargoner
Irrrk. Ni andra och Lasse Anrell får gärna älska dem, men jag tycker att de är fula, obehagliga att ta i och att de luktar illa. (Redan innan de dör.)

8. Dokusåpor och datorspel
Likställer jag dem? Ja, som tidsödande knark i alla fall. Jag är den absolut enda i min bekantskapskrets som aktivt undviker bägge. (Det är kanske därför jag har tid med de tre b:na – blogg, basket och barn?)

24 kommentarer

Rese- och hotellrapport som på vykort?

Publicerat av Lotten Bergman den 17 oktober 2007 07:04

Nämen, så han skriver:

”Blogg är, om ni ännu inte lyckats lista ut det, en slags sopstation på internet där kända och okända skrapar ihop resterna av ett liv och lägger ut till allmänt beskådande. Bloggarna är våra tiders sladdertackor, vet inte ens om de behövs, tycker mest de skickar små ointressanta vykort som folk förr adresserade mera privat till varann.”

Nåmen, inte ska jag göra honom besviken, inte. (Fast egentligen svär jag så det osar. Över min egen dumhet. En gång i tiden – när jag var skåning – tyckte jag att han var en av de klokare på den sydsvenska tidningen.)

Så här kommer sladdertacksvykortet!

PP vid pilen.

På väg hit till Göteborg var det byte i Katrineholm. Jag gick till tavlan som visar var i tåget just min vagn skulle vara, och ställde mig vid punkt B och började fantisera om Sänka skepp. Tänk om man på biljetten kunde läsa positioner som ”B2” som då betyder att man ska stå två meter till höger från punkten B och … ja.

Då kom perrongpersonalen i lysgul väst och skrek med högst omyndig stämma:

– Alla som har plats i vagn tolv till sexton ska gå till punkt E och F däääärborta [i fjärran]!

Det underliga var att då lösgjorde sig majoriteten i den klunga som vi stod i och började vandra bortåt. Ungefär elva personer som hade musik eller mobiltelefon i öronen attackerade perrongpersonalen och skrek med ena lyssnaproppen uttagen:

– Va?
– Va?
– Är tåget sent?
– Är vi på fel perrong?
– Va?
– Ända dit bort? Men för i helvete!

Min förvånade fråga är: kollar inte alla på den där ”var-ska-jag-stå-tavlan”?

Hotellets ännu orörda barskåp.

Men vänta nu, jag skulle ju sladdra som på vykort. Så här: ”Vi har supit varenda dag och solen lyser. Hälsa alla där hemma!” Var det ok?

Hotellets ännu ostulna morgonrock och fina produktsortiment.

Nu undrar jag: får man bättre rum och mera godis och sprit och hudkrämer när man bor två nätter i rad på hotell? Förra gången jag sov här hade jag ett puttesekruttrum och utgångna snacks. Nu kan jag inte ens hitta mögel i duschen.

Hej på dej, tv:n.

Fast internetsladden är för kort och på tv:n höll jag nästan på att kladda korrekturtecken när jag kom in.

27 kommentarer

Älskvärd och fräck

Publicerat av olle den 15 oktober 2007 16:38

Hur farao kan man vara ”älskvärd och fräck”? Det vore ju ungefär som att vara ”ömsint och skabrös” eller ”lyhörd och brutal”; det går liksom inte ihop. Men enligt Lovefilm är det precis vad Greta Gris är.

Vi blev nyfikna, letade upp originaltexten och konstaterade att ”Peppa Pig is a loveable, cheeky little piggy”. Det förklarar saken!

Lämna en kommentar

Öppet brev till SJ

Publicerat av Lotten Bergman den 15 oktober 2007 00:18

Tänk om SJ skulle bli lite mer goodwill-inriktade. Bli som en gammal vän som man tycker om och vill hälsa på på ålderdomshemmet? Bli som en ideellt arbetande vän som gör alla glada? Eller … bli som en god vän som man utnyttjar när det passar sig … är kanske en mer träffande beskrivning?

Här har jag nu en idé: sponsra landets idrottsklubbar med något slags lag-pass för resor till bortamatcher. Som det är nu, fylls vägarna från norr till söder med trötta föräldrar som kör mil etter mil med sina avgasbilar.

Själv är jag den störste boven av dem alla; jag kör basketspelare fram och tillbaka genom halva Mellansverige i en bil av 1987 års årgång. (Ja, nittonhundraåttiosju.) Alltid annars åker jag tåg – men med dagens tågpriser kan jag inte tvinga andra människor (och basketspelare) att göra detsamma.

Istället för att tvinga bortalaget att köra bil till matcherna skulle man starta traditionen att hemmalaget hämtar det gästande laget på tågstationen.
Istället för att slumpen styr matchstart, är det tågens ankomst som bestämmer tiderna.
Istället för att tre–fyra–fem föräldrar kör och kör i små pruttande bilar, åker de tåg och umgås med sina idrottande barn.

Vi (jag talar för alla nu, det brukar jag göra) lovar att uppföra oss och inte prata i den tysta vagnen eller förirra oss in i första klass och kommer dessutom att slänga allt skräp i därför avsedd behållare. När man väl har börjat få in vanan att åka i miljövänliga och kraftsparande tåg, kommer man inte att sluta bara för att man sedan blir vuxen och ickeidrottande, är min tanke.

Så här suddiga och glada skulle även seniorlag kunna bli av SJ-passet för idrottsklubbar.

Vafalls? Hör jag klagomål på att det är orättvist att bara idrottare skulle få dessa tågförmåner? Pah och fnys, så är det: livet är orättvist.

Gamle vän.

23 kommentarer

På bloggparty på Mosebacke

Publicerat av Lotten Bergman den 12 oktober 2007 22:02

Jag sitter på bloggkalas för att fira att My Markup-Erik och Blind Höna har bloggat i sammanlagt tolv år. Om jag slår ihop mina bloggår med t.ex. hakke, Annika Bryn, Översättarhelena, Trulsa och Ica, kommer vi också upp till dryga dussinet, så det så.

Nu ska vi se här. Coola Morsan bjuder mig på Ramlösa eftersom hakke bjöd henne på en öl. En man som oblygt kallar sig perfekt (hittar inte bloggen!), flirtar med Annika Bryn. Kommentatorsboken vandrar laget runt.

Typiska bloggare.

Servitören försöker hjälpa mig med lösenord, men beklagar eftersom det faktiskt bara är artister som uppträder på Mosebacke som kan få tillgång till internet. För de vill säkert ju bombis blogga strax innan de går på scen. Eh, hrm. Jag pratar med intressanta människor med okända bloggar, jag hinkar öl och hittar trådlöst internet och allt jag kan tänka på är:

Jag åt senast klockan 11:57.

Jag får nötter och choklad av hakke, jag snor tilltugg av alla jag pratar med och jag står snart inte ut.

Kvällsmaten.

Jag erkänner. Jag är beroende av mat.

Skoinlägg i 90-talsfärg.

För att distrahera mina yranden om feta kycklinglår och pyttipanna med två ägg samt bakad potatis med massa vitlökssmör, plockade hakke fram sina hålfotsinlägg. Jag beundrade dem och glömde för en stund mina lidanden.

Bloggservietten. Som borde ha stavats lite modernare, kom jag på nu. (Det är inte mina fingrar – Sjuåringen har målat mina med helt förfärligt nagellack.)

Uppdatering 23:21
Jag sitter på Centralen och väntar på tåget hem. Vet ni vad som är öppet på Centralen så här dags? Inget. Jag får åka hem hungrig. Buhu.

Uppdatering 00:39
Uppvärmd pizza. Macka med ost, skinka och tomat. Varm mjölk, åhupp, spill spill inne i jackärmen, usch vad det kommer att lukta. (Nej, jag tog inte av mig jackan i hallen utan rusade med den och skorna på fötterna in i köket för att mata monstret mig.)

Uppdatering 01:16

Ligger i sängen. Med den djefla mannen, raggsockor, pyjamas både uppe och nere samt två täcken. Men ingen röst. Så här låter jag:

– Hhhhhh.

Så här låter den djefla mannen:

– Sxxxxkkkrrrzzzzzz! Kkzzzkkgh! Pfffff.

18 kommentarer