År: 2007

Hotellblasé?

Publicerat av Lotten Bergman den 21 november 2007 00:05

Är jag trött på att bo på hotell så här flera dagar i veckan?

Neeeeeej.

Däremot kan man ju som hotellgäst precis som Björn Borg på sin tid börja få vanor och krav – för att inte tala om det plötsligt uppdykande modet att lämna hotellrummet med överkastet fortfarande liggande på golvet. (Wow, liksom.)

I september förra året bodde jag i Lund på ett fyrstjärnigt hotell och blev besviken. Ett sådant hotell ska ha massa ickedammigt te, stora muggar, god frukost och sakna mögel i duschen. Nu är jag på samma hotell – som har ryckt upp sig märkbart! Jag har både hunnit bränna mig på byxpressen, bada och dricka champagne ur tandborstglas. Nu ligger jag iklädd en stor, fluffig morgonrock i en stor säng och lyssnar på Lunds uteliv, som påminner om … Milanos?

Jag gick förresten in på Hemköp och köpte apelsiner och mörk choklad (de tar ju ut varandra). Sedan gick jag till hotellet … utan mina nyköpta varor. Det var då – när jag helt logiskt var arg på Hemköp – som jag bröt mig in i minibaren och öppnade minichampagnen som hade maxipriset 45 kronor.

Fina Lund är faktiskt den stad jag med störst glädje återvänder till. Jag vill att alla städer ska bli lite mer som Lund vad gäller

cykling
restauranger
slingriga gator
enorma lampträd
stora tegelborgar, fulla med scener och fantasi.

Sedan är det ju förstås ett rent helsicke att dra en bokfylld rullväska på kullersten.

Ljusträdet. Som i verkligheten inte lyser än. Jag gick dit med kameran och stirrade på ett väldigt mörkt novemberträd. (Denna bild kommer härifrån.)

24 kommentarer

Att sortera eller inte sortera är en livsstil och en karaktärsbrist

Publicerat av Lotten Bergman den 20 november 2007 11:38

När jag nyss fick syn på denna bild, utbrast jag i ett lyckligt ”åååååååå!”, ungefär som när en tolvåring tittar på en bild av en kattunge.

De tre yngsta barnen. Idyll eller idyll?

Min djefla man (som i vanliga fall är den som åååå:ar) reagerade tvärtom plötsligt, häftigt, spontant och ilsket på en gång – med händerna i sidorna:

– MEN HUR SER DEN DÄR BOKHYLLAN UT EGENTLIGEN?

(Jag ska inte servera en ny bokhylleutredning, men för nytillkomna tittare bara berätta att ordet ”bokhyllan” är ett understatement.)

– Ja, den är grön ..? sa jag som den ickepedant jag ju är sedan födseln.

Den djefla mannen satte omedelbart igång ett boksorterande som inte bara inbegriper alla böcker, utan även alla hyllor, alla barn, den motsträviga hustrun som endast med mutor kan fås att sortera något över huvud taget, den gode grannen på tillfälligt besök och tre deadlinear som plötsligt fick skjutas på framtiden.

För boksortering! Jag tycker att 2011 låter som ett boksorteringsår. Eller 2019 – när yngsta barnet flyttar hemifrån.

Så här far han fram. Och upp. Och ner. Och hu.

Han gillar systematik och tankekartor. Hon gillar ingen ordning på allting. Denna karaktärsskillnad oss mellan skulle kunna vara alla till gagn eftersom vi då kompletterar varandra, jag och den djefla mannen. Om det inte vore för att jag går totalt i baklås vid boksortering.

– Harrrkl, jag måste nog åka och handla mjölk, försöker jag lamt.
– Hm, vad var det nu jag skulle göra, jag måste åka till Stockholm en sväng tror jag, säger jag och kliar mig på hakan och tittar i taket.
– Fnys, host, jag är väldigt allergisk mot damm idag, hosthostar jag ansträngt.

Fast nu ordnar det ju sig idag. Jag måste nämligen åka ner till Lund och föreläsa. När jag kommer hem sent i morgon kväll är bokhyllorna nog färdigsorterade. Undrar om barnen kommer att få mat.

55 kommentarer

Har du gjort läxan?

Publicerat av Lotten Bergman den 19 november 2007 10:08

Inte hur jag än rynkar pannan och kliar mig i det lusiga håret (ja, vi har äntligen fått löss igen, det var hela fem år sedan sist) kan jag minnas att mina föräldrar undrade om jag hade gjort mina läxor.

Vid närmare eftertanke minns jag inte ens att jag hade läxor.

Visst, vi hade prov som jag pluggade till för sent och oförberedda läxförhör för en massa förberedda elever och så för mig, jag som trodde att jag skulle kunna improvisera fram svaren med jääääättemånga ord och därmed lura läraren att tro att jag kunde ämnet.

Men läxor? Näe.

Bild lånad från bloggen Four Starters, inlägget ”Homework is for Wimps!”.

Mina barn har däremot läxor. Jädrar anåda vad de gör läxor! Den ambitiösa sidan av mig säger ja och hurra vad bra att skolan är på allvar och att barnen måste kämpa lite. Den trötta och till sömnen längtande sidan av mig vrålar ett stort:

– Nnneeeeeeeeej, enough is enough!

Detta vrål undslapp mig när Tioåringen kom hem med en lapp från läraren, en lapp där det höttes med pekfingrar mot oss föräldrar eftersom vi hade underlåtit att rätta läxorna nu under höstterminen. Fy på oss.

Eftersom så många av mina vänner är lärare, vet jag att läxornas vara eller inte vara diskuteras flitigt. Vilka barn gör sina läxor och vilka struntar i dem? Vem ska rätta? Är det som det sägs ett bra tillfälle att under läxläsningen passa på att ”ha en trevlig stund och umgås med sina barn”? Minns ni era läxstunder med era föräldrar?

Men. Vänta, nu kommer jag ihåg mina föräldrars engagemang lite. Fast det var nog inför prov. Pappa – kemisten – sa:

– Men lilla gumman, grundämnen är grundämnen, kemiska föreningar är kemiska föreningar. Godnatt!

Mamma – franskläraren – sa:

– Men lilla gumman, fransk grammatik är fransk grammatik, det är bara att acceptera. Godnatt!

Nä, nu ska jag göra min egen läxa: förbereda en 40 minuter lång föreläsning om skrivregler. (Svårt. Jag kommer att vara som Heimat på snabbspolning.)

19 kommentarer

Tandställningen, hålfotsinlägget och utseendet

Publicerat av Lotten Bergman den 17 november 2007 12:05

När jag föddes som en liten vingmutter, tillverkade mamma en nätmössa som skulle klämma åt de röda, utstående öronen så att jag som vuxen inte skulle vara olycklig.

När jag var i tvåårsåldern fick jag hålfotsinlägg för att inte gå plattfot genom livet. Jag är nu inte plattfot men borde få stöd för mina ickeelastiska hälsenor.

När jag var tio år fick jag en tandställning som skulle putta tänderna i rätt riktning (bakåt) så att jag inte skulle påminna om George Formby (som vid en närmare titt inte alls har mina tänder). Eftersom tandställningen var en nattmodell för gommen och inte satt fast, hittade jag den på morgonen oftast i armhålan.

Nu har Trettonåringen här hemma fått en tandställning av 1950-talsmodell eftersom en av hennes tänder gått vilse och hamnat helt bortitok. En metallbåge utanför munnen spänns fast på kvällen och sitter som ett skruvstäd åtsnörd bakom nacken. Trettonåringen är milt sagt inte särskilt nöjd med ”Kurt”, som vi kallar honom. Dock var han på skolans maskerad nyttig eftersom Trettonåringen vann tävlingen för bästa kostym. (Tyvärr syns Kurt väldigt dåligt på bilden. Men kolla maskeradprispokalen! Och den beigefärgade slipovern! Och kjolen! Och de stora tjockglasögonen som kostade 10 kronor på Myrorna! Och fotställningen!)

Men tillbaka till mig och mina kroppsliga tillrättavisaden. Öronen står fortfarande ut som på Sven-Bertil Taube (innan han fuskade och opererade dem), fötterna krånglar som på en trestegshoppare och tänderna strävar framåt. Dock var jag häromdagen såpass nöjd med både min festklädsel och sminkning att jag bad om att få bli fotograferad och inför framtida förfall förevigad.

Fotoresultatet.

24 kommentarer

I en säng på Domus

Publicerat av Lotten Bergman den 16 november 2007 00:39

Bilden från Blocket har förstås inget med mitt eget sängliggande och dito avlande att göra.

Här ligger jag i en säng. En meter bort ligger Översättarhelena i en helt annan säng. Jag blev nämligen lite strandsatt i Stockholm, men alltså snabbt uppraggad efter att ha druckit öl med kommentatösen Ökenråttan mitt på blanka torsdagseftermiddagen.

(Förklaring tarvas: jag har en miljard släktingar och vänner i Stockholm och är därmed aldrig riktigt strandsatt. Men vem säger nej till ett halvt hotellrum?)

Kanske sov pappa i just detta rum för 50 år sedan, när han pluggade. Det här är nämligen Domus – Stockholms första studenthem (som även nämns här).

Och hur ska jag nu knyta ihop denna mystiska säck? Jo, trubaduren Kjell Höglund har (förlåt, alla väldigt känsliga läsare) skrivit en textrad om just detta hus, som tydligen redan för länge sedan var lyhört:

”… Jag hör hur dom ligger med varandra i våningen ovanför …”

*fill-in på pukorna*

Nu nynnar jag på ”Vi hör hur dom nyser här i rummen på våningen ovanför”.

11 kommentarer

Men vars är dom?

Publicerat av Lotten Bergman den 15 november 2007 00:03

I somras lade jag ifrån mig (och blev bestulen på) min fina, gamla systemkamera på en toa i Philadelphia.

[försvunnen bild: Strax innan kameran försvann, hann jag både ta och ladda ner denna bild på USA:s tunnaste toapapper. ”Så symboliskt”, tänkte jag då. Nu förstår jag inte alls hur jag tänkte.]

Utmärkt, så fick jag då köpa ett nytt vidunder till kamera och se till att spara ordentligt på kvittot så att kameran kunde köpas till företaget eftersom jag faktiskt tar bilder i tjänsten.

Naturligtvis tappade jag bort kvittot.

För att kunna blogga från biografer, styrelsemöten, Londons tunnelbana och mystiska föreläsningar fixade vi ett finfint ”jagkanbloggaöverallt-modem”. Det funkade bra tills jag för en dryg vecka sedan inte kunde hitta det. Samtidigt förlade jag den nya kameran, som verkar ha sprungit iväg och gömt sig med min nya Pippi Långstrump-nyckelknippa.

Hjälp mig, Saida! Vars är dom? [norrbottniskt uttal]

Men nu får det vara slut på detta slarv. Jag ska knyta fast allt som måste hållas ordning på och dessutom klistra fast tut- eller visselmojjor på allt så att de svarar när jag ropar på dem.
Mitt liv kommer att se ut som Londons tunnelbanetak.

Jag ska åka till Stockholm och jobba i dagarna två … men nu kan jag förstås inte hitta mina föreläsarskor. Jag kan heller inte hitta anteckningen om vad det var jag skulle komma ihåg i morgon och nu när jag tänker efter glömde jag nog seglarstövlarna på träningen nu ikväll och jovisst, ser man på, åkte jag hem med basketskorna på fötterna. (Jag har dem fortfarande på mig fastän jag ligger i sängen. Dekadens och förfall, ditt namn är Lotten.)

Fast mitt i allt som bara försvinner och tappas bort, hittade jag en skatt i skafferiet! En antik burk med päron och en ask med billiga After Eight-kopior. Skjuts, in i ugnen!

Vilken tidsmaskin! Smaskandes på detta mindes jag hur det var att lyssna på Magnus Uggla på fritidsgårn och tugga Hubbabubba samt vara nervös för morgondagens biologiprov.

27 kommentarer

Upphovsrätt (uppdat. x 3)

Publicerat av Lotten Bergman den 14 november 2007 00:07

Jag stal mina kompisars barbieskor när jag var 12 år. Det var väldigt dumt, för när vi sedan lekte med barbiedockorna kunde jag ju inte plocka fram skorna utan att bli avslöjad.

(Ni häpnar förstås. Lekte jag med barbiedockor när jag var så gammal som 12 år? Ja.)

Ibland publicerar jag bilder här på bloggen, bilder som jag har hittat någon annanstans. Ibland är jag noggrann med att ange fotografens namn. Ibland hittar jag mina egna bilder på andra sajter, men bryr mig inte nämnvärt. (Min bajsbild finns till dags dato på ett otal bloggar, t.ex.)

Igår visade det sig i kommentatorsbåset att kommentatorskan Tiila gick en webbkommunikationskurs på distans för Batteri Kommunikation. Där bidrog jag tydligen med råd.

Här uttalar jag mig, ser det ut som. Problemet är bara att replikerna är ett hopkok av texter som både jag och den djefla mannen har skrivit på www.bergman.com.

Min pappa (Per Stenson) är tydligen utan att han vet om det ”gästföreläsare” för Batteri Kommunikation.

Pappa är alls inte gästföreläsare. Eller är det en förskönande omskrivning för ”klok man vars texter vi gillar”?

Dessutom citerar Batteri Kommunikation min och den djefla mannens bok ”Skriv för webben” (2002) flitigt utan att källan anges.

Detta skrev vi ju 2002. (Fast rättstavat, har jag för mig.)

Det är – till synes – webbredaktören Jimmy Clark och seniorcopywritern Christer Wiklander som borde ha tänkt sig för. Eller gett oss en miljon eller två?

Nå? Vad tycker vi om detta? (”Vi” betyder i detta fall ”den samlade klokskapen i bloggosfären”. Sprid gärna frågan vidare.)

———-
Uppdatering:
Christer Wiklander har belönats med ”sju Guldägg, nio Silverägg och ett femtiotal svenska och internationella utmärkelser”. Tydligen har han därför ”en unik inblick i tänkandet bakom reklam i den absoluta frontlinjen”.

Unik, var ordet. Unik är ett ord som snart är lika unikt som t.ex. … kränkt.

———
Uppdatering 2:
Christer Wiklander har nu förklarat för mig att det är han och inte någon annan som har tillverkat kursbreven. Han menade inte att stjäla utan har bara glömt att ange källa. Att påstå att pappa var ”gästföreläsare” var helt fel och han förstår inte hur han kunde skriva av vår bok utan att ens nämna bokens namn.

Wiklanders grundprincip är att alltid ange källa, men här hade det inte skett för att det var ont om tid. Det har varit dåligt med deltagare så att kursen kommer inte att gå fler gånger. De ihopklippta citaten från www.bergman.com som lades i min citatmun minns han inte, men han ville inte länka till sajten ”för den hade inte uppdaterats på länge”.

– Det här med distanskurser på webben är ju mer en marginell grej för mig.
– Jaha. För oss är skrivkurserna vårt levebröd.

Trots ursäkterna vidhåller jag: detta var inte bra. Jag vill ha en miljon kronor och en hammock. Dessutom är jag långsint.

Uppdatering igen
Läs Dagens Medias artikel och analysera sedan kommentarerna där jag kallas en ”looser” som är ”fullständigt förvirrad” och som njuter av detta eftersom jag bara är ute efter publicitet och pengar. (Ge er dock inte in i diskussionen mot väderkvarnarna.)

Fotnot. Looser är en kusin till looseer, som i sin tur är en brylling till loosseer.

55 kommentarer

Chatt- och sms-språket: :-/ lr @-}-}- ?

Publicerat av Lotten Bergman den 12 november 2007 10:04

För ungefär ett år sedan roade vi oss här med att skratta åt hur dålig jag är på att skriva utan att titta på tangenterna. Jag övade med skymmande glasögon (som skygglappar, fast neråt) och blev alls inte bättre. Sedan skrattade vi ännu mer åt att jag inte är särskilt snabb, vilket ni tävla om hääär.

Men nu är det så att jag behöver er hjälp: chattar ni, bloggläsare?

Jag känner några få som chattar, och de är alla mina barn så dem kan man ju inte lita på eftersom de växer upp i ett hem där stor bokstav och punkt är en dygd. Företag har idag ofta chattfunktion på sina sajter – använder ni dem? Företag som har datoriserade och tecknade frågesvarare, använder ni dem? Och nu till det viktiga:

Vilket slags skriftspråk använder ni då?

Jag vet inte om det är en skröna eller ej, men för ett par år sedan lär en 13-årig tjej i Skottland ha inlett en uppsats i skolan så här, på sms-språk:

”My smmr hols wr CWOT. B4, we used 2go2 NY 2C my bro, his GF & thr 3 : kids FTF. ILNY, it”s a gr8 plc.”

(= My summer holidays were a complete waste of time. Before, we used to go to New York to see my brother, his girlfriend and their three screaming kids face to face. I love New York, it’s a great place.)

Jag antar att uppsatsen inte skrevs för hand med blyertspenna.

Nu är jag inte särskilt stelbent och språkpolisig av mig när det gäller sms och chatt, men jag vandrar omkring i en liten språkriktighetsbubbla bland likasinnade och behöver era erfarenheter!

Hur många olika skriftspråk behärskar ni och använder ni er av?
Är smileysarna praktiska och tidsbesparande eller bara roliga?
Klarar ni dessa (på engelska, sorry) utan att googla?

‘I dnt wnt2go ot 4 lnch coz Ive 2 stdy hrd 4my finL Xams, 2 mths awy. Sry. CUA’

‘cn u 911 @ bout 4:30 pls? I nd 2 spk TU bout D srprze BDay pRT. thx’

‘cn u gt me a b%k frm D lib 2nd fl%r, 1st row? Thx a real lot’

Och en på svenska:

d o j @r donken cn? x

—–
Nu åker jag till Göteborg! (Vilket jag som en slutpoäng skulle ha skrivit på sms- eller chattspråk, men då hade jag fått forska och leta förkortningar och faktakontrollera, vilket jag alls inte hade sparat särkilt mycket tid på, och det är väl det som är det fiffiga med de nya språken: tidsbesparing?)

Men! Tänk om vi plötsligt får tid över! Eoooner av tid som bara ligger och dräller! Kommer vi då att börja skriva på ett mer tidsödande sätt? Och rentav tänka ut komplicerade och snillrika formuleringar?

31 kommentarer

Lever jag blott i det förgångna?

Publicerat av Lotten Bergman den 9 november 2007 09:53

Häromdagen anlitades jag till att tala inför ett gäng pensionärer.

– Kåsera om vad som helst! sa de.
– Om semikolon kanske? sa jag.
– Ja!
– Eller basket?
– Ja!
– Kanske lite om mina knastriga hälsenor?
– Ja!
– Eller hur man lagar mat till tolv personer utan att knorra?
– Ja!
– Hm.

Nu var detta inte ett partygäng med golfspelande, spanienresande samt facebookande pensionärer. Nej, det var 85-åringa kvinnor som hade en idrottsklubb som gemensam nämnare. De var (jag citerar) ”halvblinda, halvdöva men inte halvdöda”. Än.

Efter mitt prat, där jag för de halvdöva fick upprepa vissa ord extra tydligt (”iiinterneeeet”) och för de halvblinda beskriva bilderna (”däääär ser ni en bajskorv och dääär har vi en blodpudding”), kom några fram och pratade. När jag föddes var de i min nuvarande ålder, och på ingen tid alls hann vi dryfta

stärkta underkjolar
Hylands hörna
Sven Jerring
kaffesurrogat
ribbstickade barnkläder
Ingemar Stenmark
dubbelve, dubbelve, dubbelve
”Smultronstället”
hattmode
stavgång
Olle Hedbergs användning av dej, mej och sej
skrivmaskiner genom tiderna
nattorientering
Dick Cavett
Dave Allen.

Särskilt Dick Cavett är jag intresserad av just nu. Jag kan inte påminna mig om att jag någonsin såg hans intervjuprogram när jag var liten, men jag vet i alla fall vem han är och (tadaaa) dessutom bloggar ju karln! Läs om när en av hans gäster under en intervju plötsligt dog. Eller kolla här, när Dick Cavett lyckas få den kedjerökande Yoko Ono purken.

Lyssna, han säger:
– I guess that’s better than if they’d played ”Wedding Bells (Are Breaking Up That Old Gang Of Mine)”. (Min kursivering.)

Min farbror dog nu i höst, och igår fyllde min pappa 70 år. Det är väldigt konstigt. Jag talar med människor som inte lever om bara ett par år. Det är inte alls konstigt. Jag läser Robert Frost-dikten som Cavett länkar till, och stannar till vid

”And they, since they were not the one dead, turned to their affairs.”

(Nu är det rätt naturligt att stanna till just där eftersom det ju är slutraderna, men ssscchhh nu, jag försöker vara djup och reflekterande.)

Jag lever här och nu, men fascineras storligen av dåtiden. Alla måste ju inte sitta och läsa gamla hushållsalmanackor och bläddra i snart hundraåriga veckotidningar eller ens titta på en Chaplinfilm då och då. Men tusan hakar om vi inte allihop till mans lite oftare borde samtala med en och annan 85-åring … som än så länge lever.

—
Dave Allen ville förresten att det på hans gravsten skulle stå:

Don’t mourn for me now
Don’t mourn for me never
I’m going to do nothing
For ever and ever.

Häpp!
————–
Jag lovar på heder och samvete att aldrig mera någonsin skriva det där kvasitummarnaupp-käcka ordet igen. För allvarligt talat är det ju ett enkelt sätt att komma ifrån en förklaring eller en på slutet sedelärande historia, att bara skvimpa över The End till läsarens hjärna. Näpp-häpp-klubben har talat!

Ehum.

(Haha.)

20 kommentarer

Förr i tiden, ni vet

Publicerat av Lotten Bergman den 8 november 2007 08:52

– Hallååå? Kan fröken koppla mig till Anderssons på hörnet?
– Tretton, ett ögonblick. *klick*

(Min mormor jobbade som växeltelefonist och jag tror att det var så här jag fick telefonerandet beskrivet för mig. Dessutom var det väl så här de gjorde när de ringde till varandra i Åsa-Nisse-filmerna? Å, nu måste jag ju citera mig själv när jag berättar om regissören till just dessa kvalitetsfilmer!

När det gäller Åsa-Nisse-filmerna, som man numera ibland kan se på tv på eftermiddagarna, var de flesta regisserade av Ragnar Frisk. År 1983 träffade jag honom, och eftersom jag då hade kunnat ge min högra hand för att få vara med i en Åsa-Nisse-film [eller vilken film som helst, faktiskt], pratade jag i flera timmar med honom om hans regissörsgärning.

– Vem är Sveriges skickligaste skådespelare? sa jag.
– Utan tvekan John Elfström, sa Ragnar Frisk och förklarade sedan [tills jag höll med honom] varför Åsa-Nisses uttolkare med sitt register var bäst .

Det sägs att Åsa-Nisse flyger i luften (1956) har fått Sveriges kortaste filmrecension, av Alf Montán i Expressen den 2 oktober 1956. Den löd helt enkelt ”Far i frid”.

Slut parentes.)

Sveriges genom tiderna bäste skådespelare. Hrm.

Mina associationsbanor går idag bakåt i tiden för att

min mobil har blivit galen och jag idag måste slå upp och knappa in alla telefonnummer för hand
vi har bytt internetleverantör som inte vill leverera internet just idag varför jag sitter och bloggar på en pinnstol ute på busshållplatsen
mjölken tog slut och jag nyss hällde grädde i kaffet.

Fattas bara att jag klär mig i snörliv och steker strömming ikväll.

21 kommentarer