Hoppa till innehåll

År: 2007

Min symaskin och jag (uppdat.)

Publicerat av Lotten Bergman den 17 februari 2007 09:10

Översättarhelena visar att hon kan sy. Jag vill inte vara sämre. (Men är det nog.) I en kommentar till hennes konstverk skrev jag så här om mitt eget syeriande:

Jag sydde och sydde. Det var det dummaste jag någonsin har gjort. Magsår och fan vet allt. Klart blev projektet inte heller: 20 klädda knappar ligger fortfarande och skräpar i en låda. De skulle ha suttit i ryggen. I kyrkan. När jag gifte mig.

(Naturligtvis ville jag att Översättarhelena skulle kräva att jag visade upp bevis. Vilket hon gjorde.)

För tvärt emot alla råd och anvisningar, sydde jag alltså min egen brudklänning. Jag köpte ett mönster där jag tyckte om överdelen (livet) och ett mönster där jag tyckte om underdelen (kjolen) och så … satte jag igång. (Mönster är alltså ritningen på skräddarspråk. Det vill säga bruksanvisningen. Som t.ex. lappen som kommer med i alla Ikeapaket,)

Orsaken var att jag hade fått för mig att det skulle se fånigt ut att dansa till disco, pop och rock i långklänning och att min klänning alltså skulle kunna byggas om till en kort klänning med ett enkelt handgrepp. Handryck. Kalla mig gärna Lotten ”Kardborrband” Bergman.

Nu blev det här projektet liiiiite lidande av att jag samtidigt jobbade heltid på Nationalencyklopedin (i praktiken 70 timmar/vecka), läkte ett magsår samt skrev, satte upp och agerade i en barnpjäs (”Stövelkungen och gurkan”) och spelade basket. En vecka före bröllopet tappade jag rösten. Och tålamodet. Samt humöret. Men sydde vidare.

Den 18 maj 1991 gifte vi oss och det såg ut lite så här.
Det är min djefla man på de två första bilderna och en skotsk arkitekt på den sista. (Denne skotte är inte samme skotte som Bästisgrannen är gift med.) Klänningen har blankt sidentyg överallt utom på livet, där det är sidentyg med broderade liljekonvaljer. Den långa kjolen är på riktigt fastsatt med kardborrband. De 20 klädda knapparna – som skulle ha suttit längs dragkedjan i ryggen – var alls inte saknade. Men de hade nog varit trevliga att titta på i kyrkbänksraderna.

Strax innan dansen började (liten stereo med blandband med Eurythmics, Beatles, Bowie, Sweet, ZZ Top, The Cure, Talking Heads B52’s), drog jag av mig den långa klänningen, ritsch, ratsch och stuffade loss. En släkting klagade på musiken – men med blandband är det liksom inte bara att byta och ta något annat. På bilden till vänster slår jag en mortelpistill i huvudet på min man. (Vi poserade med alla presenter och skickade ut fotona som tackkort. Så där ser den djefla mannen alltid ut.)

Egentligen vill jag nu lägga upp bilder på andra sydda underverk. Mupparna som de två amerikanska spelarna Charles Barton och Ray Tarnowski i Plannja fick i julklapp 1978, alla tehuvor, alla kjolar och bredaxlade kavajer och … och … måste hejda mig. Måste leta fram symaskinen.

Share
29 kommentarer

Latmansbörda

Publicerat av Lotten Bergman den 16 februari 2007 10:21

När jag jobbar, är jag världsbäst på att göra en sak i taget och avsluta allt i tur och ordning. Jag är fokuserad, inte ett dugg splittrad och levererar på alla sätt och vis helt korrekt.

(Mhm, nu ler ni lite snett och tänker att nu kommer hon att skriva ”not!” eller något annat som vänder uppochner på uttalandet ovan. Men nej.)

Detta lärde jag mig under de tio åren på Nationalencyklopedin, eftersom det var en helt hysterisk arbetsmiljö. Vi arbetade alltid och hela tiden och var ofta sena till deadline och om man inte kunde släppa ifrån sig artiklar när de var någorlunda färdiga, hamnade man ofelbart på efterkälken och hann aldrig ikapp.

(Va? säger ni. Den seriösa och nästan helt korrekta NE måste ju ha tillkommit medelst strikta pekpinnar och under allvar samt genom en genomtänkt, klok och förutseende planering. Men nej.)

Fast när jag inte jobbar, sker allt lite hipp som happ. Jag tar på mig en polotröja strax efter att jag har satt mascara på ögonfransarna och jag borstar tänderna strax innan jag ska äta en apelsin och jag sätter på spisplattan innan jag ens har börjat hacka löken. Men det allra värsta är min fäblesse för latmansbördor. Om jag ska från punkt A till punkt B, finns det alltid saker på punkt A som bör placeras på punkt C, D, E och J. Då tar jag med mig dem och går snirkelvägar mellan hela alfabetet för att komma till punkt B. Jag har liksom fått för mig att det är gång- och tidsekonomiskt försvarbart.

Nyss var jag Papphammar, Tati och Chaplin på en gång.

Det här med att fastna i dörrhandtag med tröjärmen när man bär på en bricka med sopptallrikar är ingenting. Att slå huvudet i bordet när man ska knyta skorna är snudd på banalt. Att trassla in Ipodsladdarna med mobilsladdarna med halsband och med hår och sedan när man försöker komma loss glömmer att växla från fyran till tvåan i en liten rondell, är heller ingenting. Men gör om detta:

I källaren har vi ett extra kylskåp. När jag en gång i veckan handlar 15 liter mjölk och 15 liter fil och yoghurt, lastar vi ner hälften dit. Sedan plockar vi upp det lite allteftersom. Nu fick jag för mig att på en gång bära upp åtta filpaket, toppade med en tallrik med gamla pizzarester. Med allt detta i famnen, såg jag en plötsligt en plastpåse med plaskblöta persedlar från dagis. Den var så blöt att den läckte vatten ut på källargolvet. Måste ju omedelbart åtgärdas.

Med båda händerna upptagna, ställde jag mig på min friska högerfot och plockade med den vrickade fotens mycket starka tår upp påsen.
Lite som Ralph Macchio.

I det läget försökte jag sprätta klädpåsen uppåt, snett till höger, in i en tvättkorg. Det gick jättebra! Två poäng! Men med påsens släppande, försvann min kroppsliga jämnvikt så att jag tappade alla åtta filpaketen och alla hårda pizzabitar på golvet, på en rutig, gammal utklädningskeps från 1974 och ett par väldigt fula luddor. (Varma, norrländska skor.)

Två av filpaketen höll. And the rest is kladdigt.

Uppdatering:
När nästan hela livet numera går ut på att jag mumlar ”vad bra, det kan jag ju blogga om”, är det obegripligt att jag inte tog en bild på kladdet. Nu har jag i alla fall varit ute och fotograferat i soptunnan.
Ser ni? Grönrutig keps och kladd?

Share
25 kommentarer

Å nu blir det lite sport

Publicerat av Lotten Bergman den 15 februari 2007 10:40

Har ni upplevt ett Buster-ögonblick?

Tidningen Buster var en serietidning som bara handlade om idrott. Från början var det blott och enbart fotbollsserier, sedan handlade det om alla möjliga idrotter. Jag läste den och Fantomen – inga andra serietidningar. Numera sneglar jag inte åt en enda serie, inte ens om jag har seriesidan uppslagen och i en halvtimme sitter och stirrar på en sudoku strax bredvid dem. För tusen år sedan läste jag Mafalda … ibland skummar jag över Ernie … men, nej.

Tillbaka till Buster. För drygt ett år sedan lades tidningen nämligen ner (efter 38 år och 719 nummer) eftersom ingen köpte den. Helt logiskt. Men Super-Mac och Benny Guldfot (efter Benny Söderling på bilden till vänster, han som 1962 sköt AIK upp i Allsvenskan) saknar jag lite. Och alla dessa historier om den okände, den fula ankungen, den klumpige, den osynlige och den bortglömde – som plötsligt gör succé – gör mig lycklig. (Åshöjdens BK, ni vet?)

Nu har jag ju aldrig varit särskilt bortglömd eller osynlig. Men under en basketmatch i Ängelholm runt 1990, spelade jag riktigt uselt. Jag hade ont i knäna; förmodligen gick jag på dem. Jag passade bollen i famnen på motståndarna och blev utskälld av en elak tjej i mitt lag och jag gjorde klumpiga klatjofs-foul. Det var inte kul. Efter full tid stod det lika – och en basketmatch kan inte sluta oavgjort. Då blir det förlängningar om fem minuter tills ett lag vinner.

I den första femminutersförlängningen lyckades jag stoppa i åtta poäng. (Lidnersk knäpp?) Det var helt fantastiskt – men tyvärr var det lika många poäng som motståndarlaget stoppade i. Ny förlängning.

I den andra femminutersförlängningen lyckades jag sätta två långskott trots att jag ju inte skjuter så bra. Det var också helt fantastiskt – men avgjorde inte matchen. Ängelholm ledde nämligen med ett poäng när det var en sekund kvar av förlängningen.

En av deras spelare foulade då mig (knuffade omkull mig när jag var på väg mot korgen) och jag fick två straffar. Om jag satte den första, skulle det vara oavgjort igen. Om jag satte den andra, skulle vi vinna eftersom det andra laget på en sekund vanligtvis inte hinner göra några poäng.

Jag studsade bollen tre gånger, siktade, snurrade bollen i handflatan, sköt … och satte bollen – swåååsch – utan att den nuddade ringen. (Det spelar egentligen ingen roll, bollen får nudda ringen hur mycket den vill, men det ser snyggt ut med skott utan ljud.)

Jag fick tillbaka bollen av domaren, studsade den tre gånger i golvet och hörde den elaka tjejen säga ”fan, hon klarar det inte”, siktade, snurrade bollen i handflatan, siktade igen, tänkte ”fan, jag klarar det inte”, sköt … och såg bollen landa på ringen. Den studsade upp, landade på ringen igen, rullade på ringen nästan ett helt varv … och gick i!

Vi vann! Och jag var en vacker svan!

När Anja Pärson efter en bedrövlig säsong slår alla med häpnad under VM i Åre, när den uträknade gamlingen Järbyn ”kniper” en pallplats och när en för mig helt okänd Maria PH slår sig fram och tar silver, är det Busterkänsla och bara underbart.

Nu förekommer ju sådana här ögonblick inte bara inom idrott. I fängelsefilmen Brubaker får Robert Redford stående ovationer av alla fångar, i lärarfilmen Döda poeters sällskap får Robin Williams det, i luktfilmen En kvinnas doft får Al Pacino det. Listan över filmer med applådslut kan göras lång.

Nytt ordspråk:
Hellre ett Busterögonblick med applådslut än ett slagsmål i omklädningsrummet.

Share
34 kommentarer

Irritationsmoment

Publicerat av Lotten Bergman den 14 februari 2007 00:26

Jag vet inte hur många gånger jag har klagat på att uttrycket ”pet peeves” inte finns på svenska. *räkna räkna* Aha! Bara elva gånger. (I skrift, that is.)

Hur som helst. Det är kul att berätta om sådant som irriterar.

  • Just nu har jag lite ont i vänster öra och hostar. Det är irriterande under fliken ”hälsa”.
  • Fåglarna som bygger bo i skorstenen varje vår kommer nog snart och kvittrar så att vi inte får nattro. Det är irriterande under fliken ”snart är det vår”.
  • Våra två bilar är så gamla att de kan köpa ut på Systemet, men bara en av dem har dubbdäck och den får vi inte plats i allihop. Det är irriterande under fliken ”faan”.

Här kommer nu gårdagens två frukostförhöjare till irritationsmoment!

Nummer ett:
– Mamma. Idaaag ska vi ska vi … idag ska vi ha med oss såna där vahettere, vahettere. Schiiiidskor!

Sjuåringens ögon lyste. Munnen med fyra gluggar log så att groparna i kinderna fick mig att tänka på kvicksand. Jag svalde.

– Aha. Idag ska ni alltså åka skridskor?
– Ja! Såna där korta skidor!
– Vad kul. Jätte.

Vi saknar inte skridskor, det är inte det. Men vi har misskött barnens skridskouppfostran å det grövsta. Varje år är det likadant: vi rusar ner till källaren och rotar reda på detta trassliga ormbo.
Det här är ändå bara storlek 29–34 (sex par). De större storlekarna bor i en egen hög. Ingen skridsko har skydd för skenorna och alla skridskorna är nästan oanvända. Skäms på oss.

När jag var liten åkte jag och min kompis Ulla (vad gör du nuförtiden?) varje lördag till Delfinen i Luleå för att göra piruetter. Vaktmästaren hade en rödrinnande ögonsjuka och bjöd oss på Fox-kolor. Jag tyckte mycket bättre om kolorna är skridskorna, som var min mammas och lite för stora.

Jag är alltså irriterad på skolorna som vill att barnen ska åka skridskor fastän jag tycker att de ska åka skridskor ännu oftare än de gör? Japp!

Nummer två:

– Vem? Veeem? Vem har slängt allt det här? ropade jag eftersom det är viktigt att utreda brott som inbegriper bortslösande och missbruk av fullständigt perfekt godis.

– Det är jag! ropade min djefla man.
– Men va? Men vabaha? Men varför?
– Jag äter för mycket godis. Och det där var bara det allra sista i botten, ingenting att ha! skrek min djefla man som vore det en självklarhet som inte skulle diskuteras vidare.

Då satte jag mig att bena ut skridskosnören, räknandes till tio. Eller tolv.

Hint-hint. (Aha, ett annat utmärkt uttryck på engelska som inte riktigt är tillfredsställande översatt till svenska.) Det är ju en speciell dag idag. Jag vill inte ha rosor. Inte violinspel nedanför balkongen. Inte en candle light dinner. (Jag kan visst inte hålla mig till svenska idag?) Jag vill åka skridskor!

(Tssst. Det vill jag inte alls, egentligen. Jag vill äta godis. Dricka vin. Spela basket. Sova. Se en film. Läsa en bok. Äta potatisgratäng. Hoppa hopprep.)

Share
42 kommentarer

Snabba ryck!

Publicerat av Lotten Bergman den 13 februari 2007 10:55

Kommer ni ihåg att jag glömde inlåsta videoband på Centralen?

Om ni inte orkar kolla vad jag skrev då, kommer en liten rekapitulering här. (Man kan hoppa över den precis som man kan med poem eller drömsekvenser i böcker.)

Onsdagen den 17 januari låste jag in en påse fådda videoband i en förvaringsbox på Centralen. Den 18 januari glömde jag att hämta ut dem och åkte tomhänt hem med tåg. Samma dag (en torsdag) skickade jag nyckeln till min svågers arbetsplats, så att han på fredagen den 19 januari skulle kunna hämta banden. Men.

Nyckeln kom inte fram under fredagen.

Måndagen den 22 januari var svågern sjuk, så tisdagen den 23 januari skickade jag ett mejl till förvaringsboxinstansen om mitt dilemma, bekymrad som jag var. Nu blev ju svågern frisk och hämtade banden (mot en böter på 210 kronor), men banden var fina och roliga så det var det värt. Även om det hela var fånigt.

I söndags, nästan tre veckor efter mitt mejl till SJ, kom detta svar:

Tack för att du kontaktat oss.

För mer information angående förvaringsboxar ring Boxservice telefon 08 762 25 95

Obs! Det går inte att svara på detta mail genom att använda ”svara/reply”, då mailboxen är obevakad. För vidare kontakt i detta ärende, ange ärendenummer 349220.

Åh, tack. Det där telefonnumret skulle jag ha ringt från början, kanske?

Vad jag vill komma fram till, är de olika nivåerna på service som just nu råder. Vissa företag och kommuner har elektroniska assistenter på webben (Post- & Telestyrelsen har en Pontus, Vägverket och Ikea har varsin Anna och SAS har en Eva). Ikeas Anna funkar som ett masonitbord utan skruvar från 1973, medan Eva faktiskt kan förflytta mig från Stockholm till London. (På låtsas.) Jag har svårt för de där assistenterna.

Jag ställer tydligen fel frågor och får ofta konstiga svar. Goddag yxskaft. (Det är tydligen kul att ställa frågor som ”vilken färg har solen?” och ”är du singel?”. Men jag är ju en seriös människa.)

Runt 1996 försökte jag skicka ett mejl från Nationalencyklopedin till DN. Det fanns inga mejladresser i papperstidningen, så jag ringde till växeln för att fråga.

– Vaddå? sa damen i växeln.
– Elektronisk post.
– Internpost? I ett brunt kuvert?
– Nej, datorpo… det heter e-mail på engelska.
– Jahaaa! Då blir det utrikesavdelningen! *klick!*

Det var då, ja. Så nu sitter jag här och fantiserar. Är den elektroniska assistentroboten en fluga eller kommer den att utvecklas till något klokare? Snyggare? Mänskligare? Kommer SJ att ta bort mejlfunktionen på sin sajt? Funkar det bra att köpa SMS-biljetter till buss och tunnelbana? När kommer uppfinningen som trollar fram fritid?

En liten parentes, bara. Vi på redaktionen på Nationalencyklopedin fick tjaaata oss till mejl.

– Det behövs väl inte? sa de som bestämde. Vi har ju telefoner! Och alla papper måste ju skickas i kuvert ändå. Skribenterna kan ju inte få sina manuspapper genom ledningarna heller! Hahaha!

När vi väl fick tillgång till mejl och det där som kallades internet, fanns det i en dator i ett förråd som användes som vilrum. En internetdator. Det var tur att ingen hann…, förlåt, behövde vila, för det blev ju köbildning och bokningslappar till den där enda uppkopplade datorn. Modem? Jajamensan!

Jag har redan skrivit för långt. Men i Liza Marklunds ”Sprängaren”, som ska utspelas i Stockholm 2002, letar huvudpersonen på den stora kvällstidningen upp datorn med ”det snabba modemet”. Det tycker jag är roligt. (Måste kolla citatet, det är säkert fel.)

Share
35 kommentarer

Hey, Ikea-lovers out there

Publicerat av Lotten Bergman den 12 februari 2007 15:14

Jag åt nyss en näringsrik lunch bestående av chips, lättöl och glass. Vet inte varför, men när Ikea Family-katalogen kommer, behöver jag stärka mig. Frågorna i dagens Språkpolis är tre:

  1. Hur skriver man företagsnamn?
  2. Hur många särskrivningar kan man läsa innan man storknar?
  3. Hur många Ikea finns det i Karlstad?

Vi börjar (naturligtvis) bakifrån – med nr 3. På en av de första sidorna i Family-katalogen står det nämligen:

”I sommar öppnar IKEA sitt 17:e varuhus i Karlstad.”

Piffigt. Med tanke på att Karlstad har drygt 80 000 invånare, behöver de inte trängas ens på lördagarna utan bara sprida ut sig på de olika varuhusen.

2. Särskrivningar är ett gissel. Men de är roliga. Läs på den insomnade Skrivihop.nu eller Avigsidan. Skratta. Fnissa. Peka finger.

Meeeen. I Ikeakatalogen börjar jag sprätta chips och fnysa öl efter endast fyra sidor.

Problemet är att Ikea vill skriva sitt företagsnamn som sin logga: med versaler. Jovisst, Ikea betyder Ingvar Kamprad Elmtaryd Agunnaryd, men vi ser det inte längre som en förkortning utan bara som ett namn. Och då skriver man det med en versal först och gemener sedan, precis som Nisse, Pelle och Gudrun. (Jag märker att vi glider in i fråga nr 1 nu och geggar ihop den med nr 2. Helt ok.)

På omslaget läser jag:
”Här gör vi din nya IKEA katalog”
På första uppslaget – i redaktörsrutan:
”Efter att ha läst sönder en IKEA katalog …”
På sidan med senaste nytt:
”IKEA REKLAMEN MEST BELÖNAD I VÄRLDEN”

Snälla rara Ikea, skriv Ikea, skriv Ikea-katalog, skriv Ikea-reklam, skriv Ikea-madrass och skriv Ikea-köttbullar. Och larva er inte med fjantigt reklamspråk. Om en vattenkanna:

”Nu finns den i en ny citrusgul ton, som väcker lusten att jobba med de gröna fingrarna.”

Andra företag med osäker stavning:

SAS (inte Sas)
Abba AB (inte ABBA så länge det handlar om fisk)
O’Learys (inte O’Leary’s)
Saab (inte SAAB)
Matextra (trots att företaget skriver MatXtra)
Room (inte r.o.o.m)
Astra Zeneca (trots att skylten i fönstret ser ut som AstraZeneca)
Göteborgsoperan (fastän det står Göteborgs Operan på själva huset)

—————————————————————–
Helt off språkpolistopic:
Beröm ska Ikea däremot ha för att de skriver ut länkar till några bloggar, som har skrivit om när de var på Ikea:
Annas oklarheter och insikter
En mammas dag
Flitiga myran
Sara vill fara

Har ni fler exempel på krångliga företagsnamn?

Klurig fråga: hur tror ni att man skriver detta:
[kanalpluskanaler] ?

Share
2 kommentarer

Matblogg med en nypa stress

Publicerat av Lotten Bergman den 12 februari 2007 09:04

Nä nu! Nu är jag stressad! Fly mig en paus!

Alla skriver i dagarna om besöksstatistik och antal länkar och topplistor och Bloggportalen och Knuff och Nyligen och Twingly och vikten av att synas. Läsas. Snart kommer någon att trycka upp en t-shirt med texten

”Den som har flest länkar när han dör, vinner”

eller

”Unika besökare är också människor”

eller

”Jag finns även IRL”

eller …

Jag borde väl hänga på ett © på alla de där t-shirtidéerna förstås? Jag borde väl länka till en t-shirtfabrikör som bloggar också? Jag borde … men nej. Jag är så stressad.

Därför ägnar jag mig idag inte alls åt att läsa tidningar och försöka hitta någon artikel som jag kan skriva om och bli länkad till och få en miljard nya (ganska uttråkade men väldigt unika) läsare. Jag ska istället matblogga. Here we go!

Gå ner några hekto i veckan med Lottens PI-metod! (Det är alltså 3,14 kalorier per kvadratcentimeter mat.)

Tag en fiberformfranska och lägg på en formpressad kalkonskiva ur ett storpack och häll sedan på lite fiberhavregryn och ät. Damma ur munnen med lite vatten!

För att undvika skörbjugg kan man ta en kålrot, en palsternacka eller en morot och lägga på. Dock måste formfranskan i dessa fall ersättas av knäckebröd. Formfranska = tältsäng, knäckebröd = ribb-botten. Maniok och kassava kan fungera lika bra som pålägg, men vem tusan vet hur de ser ut?

Tag en lättfil. Hacka i små tärningar. Bryn med lite långfil och blanda sedan ihop med lite vitlökspulver som ger lite sting till anrättningen. Ät med gaffel.

Om man vid sällsynta fall får lust på den franska synden, kallad baguette, gäller det att neutralisera den med en grönsak. En purjolök smälter in väl i baguettens utseende, och är därför synnerligen lämpad för dessa tillfällen. Se även kapitlet om kamouflagemat.

Värm en flaska vin. Drick i stora klunkar så att inte alkoholen smiter ut genom näsan.

Nå, det här var väl lugnande och upplyftande? Och inte en enda länk så långt ögat når! Inte en enda tidningsartikel hänvisar jag till och med inte ett ord nämner jag musiktävlingar, politiska diskussioner, plötsligt avlidna artister eller storartade idrottsliga insatser.

Jag är med andra ord helt onödig! Hurra!

En läsarfråga:
Kan barn deltaga i PI-dieten?

Javisst! Dessutom får de sedan extra motion när de springer runt bland grannhusen och frågar efter matrester.

Detta glasspaket fiskades upp ur en soptunna längre ner på gatan.

Fler diet- eller matbloggstips emottages tacksamt!

Share
31 kommentarer

Fråga om parenteser

Publicerat av olle den 11 februari 2007 16:19

[Vi diskuterade ju vid ett tidigare tillfälle] hur man skulle göra med skiljetecken inne i parenteser. Svaret är kanske att man borde skriva om på ett annat sätt så att man inte har flera meningar i en parentes. Jag kom inte på något exempel just då men nu snubblade jag över en text som någon annan skrivit med en mening med denna uppbyggnad. Hur anser du att man borde skriva följande?

”Neanderthalarna lär ha använt samma gamla stenyxor år ut och år in, de saknade troligtvis vad vi kallar fantasi och de konkurrerades ut (eller utrotades? Det får vi aldrig veta) av våra fantasifullare förfäder.”

Fredrik i Helsingborg

Lotten svarar:

Aha! Jamen svaret är enkelt och kristallklart: det gör man helt enkelt inte!

Häpp! (Nu hade jag ju brutalt kunnat sluta här, men ska ge exempel på hur man kan lösa det hela.)

1. Man kan se till att det som står i parentesen inte är så långt att det blir många meningar. Det är ju svårläst med många och långa parenteser … även om JAG är väldigt förtjust i parenteser.

”Neanderthalarna lär ha använt samma gamla stenyxor år ut och år in, de saknade troligtvis vad vi kallar fantasi och de konkurrerades ut (eller utrotades?) av våra fantasifullare förfäder.”

2. Man kan skriva färdigt den ursprungliga meningen och sedan ta parentesen efteråt. Då kan allt inom parentes vara långt och krångligt och i hur många meningar som helst!

”Neanderthalarna lär ha använt samma gamla stenyxor år ut och år in, de saknade troligtvis vad vi kallar fantasi och konkurrerades ut av våra fantasifullare förfäder. (De lärde tvista fortfarande om det handlade om utkonkurrering eller utrotning. Och självklart lär vi
aldrig få veta sanningen. Tyvärr.) ”

Och nu vet jag inte riktigt om ”utkonkurrering” är ett accepterat ord – men du förstår vad jag menar?

Share
Lämna en kommentar

Social antifobi

Publicerat av Lotten Bergman den 10 februari 2007 11:26

Jag är blyg. Johodå, det är jag visst. Men jag gör som Pippi Långstrump: tar det på kommando.

(Igår var jag med min blygsel och en massa andra människor på studiebesök i boksläppsvärlden – igen. Det är väldigt få fjäderboor, väldigt lite paljetter och nästan inga pressfotografer, men väldigt mycket fotograferande, skratt och prat. Anne-Maj var där med en tolk, och vi fick öva oss i att inte titta på tolken fastän det var hon som pratade när Anne-Maj tecknade. På teckenspråk hittar man på personnamnstecken – något som passar personens personlighet. Anne-Maj hade runda kinder som liten, varför hennes namn tecknas genom att man med handen formar en ”rund kind” mot ansiktet. Det påminner om indiannamn som ”Gula lövet”, ”Han som red bort” och ”Fallande regn”. Mitt namn tecknas med en hand som dribblar en basketboll. Jag är så stolt.)

Tillbaka till verkligheten. (Eftersom allt som sker inom parenteser – som ovan – händer i ett parallellt universum, liksom.) Jag har nämligen vid min nästan övermogna ålder börjat förstå hur man hanterar sociala situationer som kräver framåtanda och prat. Precis som med allt annat som tar emot, övertalningsresonerar jag med mig själv. Först några exempel på sådana situationer:

– Jag borde hänga tvätten.
– Ja, det borde jag.
– Å andra sidan har jag ont i foten och källartrappan är ju livsfarlig.
– Ja, men om jag inte hänger tvätten nu, måste jag göra det senare. Just do it!

Ni ser att det påminner om en viss tv-reklam? En till:

– Åh, kolla, brevet från min mormors kusin som jag inte svarade på 1991.
– Jag borde sätta mig ner och skriva ett handskrivet brev till henne omedelbart.
– Ja, det borde jag. Men jag måste ju hänga tvätt.
– Snicksnack. Just do it!

Naturligtvis pratar jag även med mig själv när det gäller ”en kaka till?”, ”räcker bensinen ända till affärn?” samt ”varför har jag sparat den här gamla kastrullen?”. Och:

– Hjälp. Många främmande människor. Alla känner varandra. Jag vill gå hem.
– Jag kan ju hälsa på henne där, hon ser glad och snäll ut. Fast jag kan ju gå hem också.
– Jag luktar svett. Om jag sträcker fram handen för att hälsa släpps alla dofter ut och alla kommer att dö stinkdöden.
– Jag är verkligen jättelarvig. Le och prata. Just do it!

(Alldeles nyss, i ett parallellt universum:

– Jag måste hålla den där deadlinen och skriva kåseriet nu.
– Ja, fast jag kan ju blogga också.
– Nja, jag måste ju redigera de där texterna till Det Stora Företaget så snart som möjligt.
– Fast det är roligare att blogga.
– Ja, jag kan ju liksom värma upp denna jobbdag med att blogga.
– Tänk att jag måste jobba på en lördag! Nu bloggar jag!)

Share
19 kommentarer