Bästisgrannen och jag träffades när vi var 12 år. Vi bodde under flera år på 160 mils avstånd från varandra. Jag pluggade lydigt medan hon fladdrade runt som bartender. Men nu bor vi sedan sju år grannar i en mellansvensk stad. Jag bloggar hysteriskt medan hon bara är hysterisk när snuset håller på att ta slut.
Vi är som natt och dag – fast vi gillar ju basket. Och varandra.
Igår började jag prata om bloggandet och det faktum att Carl Bildt har gjort Bertil Torekull irriterad efter att även Bertils kompisgranne PM Nilsson hade blivit irriterad och att hela svenska bloggvärlden samt SvD:s ledarskribent nu är irriterade. Bästisgrannen sa:
– Bildt, han är … utrikesm… eller …?
– Just det, och han bloggar, är det inte coolt?
– Den där PM Torekull, vem är det då?
Vår ankdamm intressanta tillvaro som heter blogg, får i alla fall mig att hela tiden tro att jag lever i världens centrum. Men det gäller ju inte bara min bloggvärld – jag tror alltid att jag befinner mig i en smältdegel av intresse. När jag bodde i Lund och Lugi lade ner sitt basketdamlag för att någon hade satsat hela föreningens pengar på att bygga en tennishall, trodde jag att hela Sverige skulle rasa av ilska. But no. När Plannjas amerikanske spelare Joel Copeland flyttade hem igen, trodde jag att hela Sverige sörjde. But no. Jag drömmer till och med om detta scenario:
– Hej, jag heter Lotten Bergman.
– Åh, heeej, vilken äääära, det är ju du! Du som bloggar! Hallå, allihopa, Lotten Bergman står här! Låt oss alla utbringa en skål och ett fyrfaldigt leve …
But no.
– Hej, jag heter Lotten Bergman.
– Hej … Lotta?
Jag pratar med en kompis och raljerar fnissande om ”dagens outfit”. Hon förstår absolut ingenting eftersom hon aldrig har hört talas om det uttrycket. När jag förklarar och säger ”modeblogg” tror hon att jag pratar om ”modekatalog”.
För er allmänbildning: dagens outfit i min ankdamm bubbla.
