År: 2007

Med ansiktet på halv stång

Publicerat av Lotten Bergman den 7 maj 2007 10:48

Den 28 februari 1986 drog jag ut en visdomstand. Det är den enda gången som jag har fått bedövning i ansiktsregionen.

Till idag, vill säga.

Eftersom jag har mystiska bitproblem och har varit hos tandspecialist (som påminner om Stationsvakt) och dessutom röntgat mig, var det idag dags för medicinering. Jag har nyss fått kortison insprutat i vänster käkled. Jag kan blinka med höger öga, men inte med vänster. Jag ler som Elvis Presely och har fått order om att äta skonkost för att inte tugga. Käken ska vara stilla.

– Ok, inte äta, inte prata, bara vila. Men det är ok att spela basket ikväll, va? sa jag.
– Va? sa tandläkaren.
– Kan jag spela basket ikväll?
– Den där frågan hörde jag inte.
– KAN JAG SPE… oj, jaha. Ok. Hm. Men du, när du sprutade in kortisonet kände jag ingenting, det blev bara ett litet stick och kanske lite varmt och då tänkte jag att jag skulle andas lugnt för jag är himla dålig på att slappna av och det är ju en himla underlig känsla det här när man förväntar sig smärta, alltså när man veeeet att ”snart kommer jag att ha ont” fast å andra sidan kan man ju föda barn och det gör ju mer ont än ett litet stick och himl…
– Hm.
– Jag ska vara tyst, va?
– Mmm.

Nu är frågan: är man mindre rynkig och len som en barnrumpa i den ansiktshalvan som är bedövad?

—-
Uppdatering!
Iiiiih. Nu släpper bedövningen. Jag kan blinka med båda ögonen, fast bara nästan samtidigt. Vänsterögat hänger efter precis som när pratet på tv:n inte är synkat med läpprörelserna. Om jag inte koncentrerar mig, dreglar jag lite i vänster mungipa. Jag känner mig så här. (Tack, C.)

17 kommentarer

Den perfekta dagen

Publicerat av Lotten Bergman den 6 maj 2007 09:06

Jag minns en dag i gymnasiet när vi satte upp ”Sandlådan” (av Kent Andersson) och jag fick tre blackouter och teckningsmajjen ändå kom fram till mig efter föreställningen och gav beröm för min s.k. närvaro på scen.

– Jag känner inte igen dig, är du ny på skolan? sa han.
– Nej. Du har haft mig i teckning i snart två år … svarade jag, som ju inte tecknar någe vidare.

”Närvaro på scen” kan visserligen betyda precis vad som helst. Kanske lade han bara märke till mig när sufflösen fick rycka in och hjälpa mig, och trodde i sin konstnärliga själ att jag då var synnerligen närvarande. Hur som helst, så nästan dooog jag av stolthet och lycka över att få beröm, och sprang hem och skrev om det stora undret i dagboken. ”Den bästa dagen i mitt liv” skrev jag med stora bokstäver.

En annan lyckad dag var när jag gick på high school i Dallas och förstod att jag skulle få gå på bal i en syntetklänning med skolans maskot – och samma dag blev invald i skolans ”honor society” (=plugghästeklubben). Lyckan gick över snabbt och dagen beskrevs inte med ett ord i dagboken.

Och så är vi då framme vid den allra senaste alldeles perfekta dagen. Igår.

1.
Jag hittade min djefla man alldeles lycklig på detta vis. Hans närvaro på scen är total och bilden är inte ens arrangerad.

Finn sju skärmar.

Ja, alla datorer är rättvända enligt fläng shåi så att hans inre lugn inte stör hjärnans harmoni.

2.
Tolvåringens basketlag spelade match mot sina föräldrar.

Finn fem föräldrar.

Japp, det är jag under korgen. (Kolla, jag springer så snabbt att kameran inte hänger med!) Av fjorton föräldrar kunde tre spela basket och vi … vi … vi … förnedrade oss och skäms över det … men vi spelade zonförsvar och vann med tolv poäng. Vår närvaro på planen var påtaglig. Förlåt, alla barn. (Vi sjöng ”We Are the Champions” i duschen också.)

3.
Jag hamnade med Bästisgrannen och VBK-Kicki i den förstes garage, pulandes med ett hemligt papier-machéprojekt. Vår närvaro grumlades endast av att jag fastnade under en boxningssäck.

Finn ett vinställ.

Att klunka vin i garage är ju ett synnerligen underskattat nöje. Tapetklistret som hamnade på vinglasen gav en robust känsla till dryckens bouquet och vår sensoriska bedömning av det hela blev: tummen upp!

Sådana här perfekta dagar kan allt hända. Till exempel detta.

Finn fem fel.

När jag nu funderar över livets perfekta dagar, är det inte alls dagarna när jag får ligga ensam i en säng med te och en bok som dyker upp i minnet. Underligt, för det är ju en sådan dag jag hela tiden längtar efter.

25 kommentarer

Sopor

Publicerat av Lotten Bergman den 4 maj 2007 10:09

Jag tror att hela tunnelbanan och Centralen i Stockholm har en ny drive. Jag tror att den vill säga ”känn dig som hemma”. Det är sopor överallt! Jag tror även att jordens undergång är nära mitt hem, som också är fullt av sopor.

[försvunnen bild på sopor]

Jag har tidigare berört det här med sopjävlasorteringen som inte funkar. Vi har ju huset fullt av kalvar som hinkar mjölk och fil i floder. Jag har kontaktat Arla och andra bönder och bett om att få köpa storpack – t.ex. 20-litersdunkar med mejeriprodukter – men de säljs inte till privatpersoner. Jamen jag har ju företag! (Det är förvisso inte företaget som ska äta fil och flingor tre gånger per dag.)

[försvunnen bild på hallen, där de 375 skorna har fått sällskap av kartonger]

Ni ser? Påsarna i hallen har bott in sig sedan så många dagar att de till och med har slutat lukta havarti. Nu har jag inte kollat, men jag tror att det bor kartonger även i bilen. De är nästan rumsrena de också.

Vardag och fest i en härlig blandning.

Vi kör på försök sopsorteringen under diskbänken sedan en tid. (Själva slaskpåsen bor i en fiffig soptunna med fotpedal, omkringglidande på köksgolvet.) Behållare för kartongerna, säger ni? Mhm, vilken bra idé, det ska jag fixa. Imorrn.

Apropå sopor. Jag var på ett hamburgerplejs i förra veckan. Killarna (i 23-årsåldern) som satt bakom mig pratade politik, och då särskilt ”pigavdrag” och ”rika som inte orkar städa sin egen skit” samt ”respekt för de svaga i samhället”.

Någon annans skit?

När de gick, råkade de glömma något. Tur att jag hade munnen full av mat och kände mig asocial och ickepedagogisk och framför mig såg tidningsrubriken:

Medelålders kvinna
attackerade ynglingar
med hugg och slag.
–Hon var helt galen!

Ur Svenskt Husmoderslexikon, 1957.

Men i den allrakäraste dåtiden var det inte bättre. Ser ni den ”bekväma och hygieniska avfallsuppsamlingen”?

———–
Sopor är en film jag inte minns. Har jag ens sett den?

29 kommentarer

Dagen då datorn dog

Publicerat av Lotten Bergman den 3 maj 2007 00:15

Nämenvisst. Amputera gärna min högra hand. Hugg av den vänstra foten också. Och stäng av alla mina sinnen. Visst, gör det bara.

Men snälla. Om jag lovar att aldrig mer svära och ljuga, kan väl min dator börja fungera igen?

Så här var det:

Idag hade jag bara ett par deadline:ar (intressant plural, ja) och ett matintag att fixa före klockan tolv. Sedan följde en halvtimme med ”jag ska bara” och ”oj, titta, den där hinner jag ju” samt ”bara två till” med datorn vinglande i knät på en snygg, blå bänk i köket. Klockan 12:32 reste jag mig upp, smällde ihop datorn, tappade greppet, tappade datorn, tappade hakan, undslapp mig ett HUJH! innan datorn från ungefär 15 cm höjd for i golvet med ett hörn först.

(Nu har jag ju tidigare hällt te, kaffe, mjölk, läsk, knäckebröd och sågspån i datorerna genom åren, så denna lilla duns oroade mig inte nämnvärt.)

– Hallå, min djefla man, datorn for i golvet!
– Jamen det är den mest hållbara på marknaden, så det är lugnt!
– Ok, hejdå, jag åker till Tingsrätten med Kompisen nu! (Long story, tar den en annan dag.)

Intressant nog går många blivande rättegångar numera inte längre än till ett slags medlingssituation. Käranden och svaranden och deras advokater träffar en fiskal och en notarie. Alla försöker vara kompisar och fiskalen leker expresident Carter och alla går ut och in genom olika rum som i en fars för att konferera i hemlighet. Vi blev av misstag plötsligt inlåsta i ett förhandlingsrum.

Advokatens hand visar att nyckeln inte funkar från insidan.

Advokaten ropade på träskodom, poliser kom springande, Kompisen tog sig åt hjärtat och jag fotograferade paniken. Vi bankade på dörrar och väggar tills två mycket misstänksamma vakter öppnade cellen och krävde förklaringar till oredan. Allt löste sig till slut.

Utom min dator. Jag vred loss batteriet, jag startade om och höll ned R,P, alt och äpple och jag sade hokuspokus och jag dansade en stilla regndans.

– Skriftmål … hördes någon säga i fjärran.
– Ämrans, muttrade jag, tryckandes på tangenter.
– Det görs inte gällande … sade någon annan.
– Förbajade schii… fortsatte jag, kikandes in i hemliga datorprång.
– Köparen har försummat sin undersökningsplikt, sa en tredje.
– Det var då själva … väste jag och grävde efter shiftaltcontroltrollerier i minnet.

Men nej. Livet för datorn är slut. Mitt liv är slut. Min hjärna är tom. Strax ska jag föreläsa om svenska skrivregler i sex timmar för ett försäkringsbolag. Drulleförsäkring, ett kungarike för en drulleförsäkring!

(Jag har inte sedan igår klockan 12:32 kunnat ta emot eller läsa mejl. Panikmejl skickas därför lämpligen till olle@bergman.com … där de kommer att drunkna som häftstift i en mosse …)

——
Dagens allmänbildning:
Tredskodom döms när man inte kan genomföra en rättegång för att någon som borde vara där inte dyker upp. Eller kommer, men vägrar svara. Eller svarar helt uppåt väggarna. Jag är inte säker på etymologin (och kan inte slå upp det i min döda dator), men anar att ”tredsko” betyder ungefär ”trilska”.

25 kommentarer

Upp till kramp emot samvetskvalen

Publicerat av Lotten Bergman den 2 maj 2007 09:19

Det var ju första maj igår, en dag då man som ”arbetare” ska demonstrera för … ehum. Jag arbetar och arbetar, men vet inte riktigt om jag vill demonstrera annat än hur man bygger en snygg mening med semikolon.

Förstamajdemonstrationerna uppfanns i USA, där arbetarna i mitten av 1880-talet krävde åtta timmars arbetsdag. I Sverige har man bl.a. demonstrerat för rösträtt och mot hungersnöd (1917). Här har intresset för demonstrationerna fluktuerat; det var svalt efter andra världskriget men hottades upp markant under 1960-talet.

Åttatimmarsdag, oh the glory. Nu talar man ofta om sextimmarsdag. Jag skulle vilja gå ner till tolvtimmarsdag, är det ok? (Ssschhhh, jag är egenföretagare och får faktiskt skylla mig själv.)

Men vad är det jag hör? Är det ett muller baki leden? Är det bisonoxar? Är det en elefanthjord? Nej, nu avtar det igen. Det var ju bara lärarna.

Lärare har 45 timmars arbetsvecka. Japp, ni läste rätt. Det är liksom ett straff för att de är så himla lediga på sommaren. Kampen för tillvaron är enligt Darwin drivkraften i naturen. Finns det några som kämpar såsom lärarna idag? Hur jag än funderar, så tycker jag att de flesta som arbetar i Sverige har en relativt dräglig tillvaro på fabriksgolv och i kontorslandskap. (Nej, jag drar inte alla över en kam). Men lärarna?

Lärarna har inte eget skrivbord, de släpar jobbet till och från hemmet varenda dag, de tillbringar helger (och första maj) med att rätta prov i den äktenskapliga sängen och de förbereder lektioner på släktkalas. De knaprar syrehämmare och vandrar ständigt in i väggar i den labyrint som heter tillvaron.

Kan någon säga emot mig när jag idag spikar upp detta på min blogg?

Lärarna bör ha lika långt sommarlov som skolbarnen.
Läraryrket bör vara åtråvärt med allt vad gäller lön och förmåner.
Lärarna bör mullra mer. (Inte strejka, det är ett förlegat sätt att mullra.)

———-
Nej. Jag är inte lärare. Men åh, så jag känner för dem. Kan ni rabbla alla era klassföreståndare sedan ettan? Jag kan: Malin, Ulla, Selfrid, Sonja, Ulrik, Ivar, Richard, Gunnar. Båda mina föräldrar var lärare. Bloggblad, Bästisgrannen, VBK-Kicki, Kritan, IT-mamman, Clown-Ozzy, Magistern, Mirre och nästan alla som jag känner i verkligheten är lärare.

34 kommentarer

Bildsafari från Valborg 2007

Publicerat av Lotten Bergman den 1 maj 2007 09:24

Med svåger och sju barn åkte jag till Danmark.
Efter ungefär sju minuters resa behövde vi vila.

– Kultuuuuur! ropade jag mot ett måndagsstängt Kronborg.
– Nej, Kulturen ligger i Lund, svarade de skånska kusinerna.

– Munkarna byggde klostret till nunnorna, men först var de tvungna att bygga en tegelfabrik och … sa svågern och pekade mot Sankta Maria.
– Varför vill munkar och nunnor ha så tråkigt?
– Jag vill äta munkar!
– Danskarna stavar verkligen alla ord fel.

– Jag måste ju fotografera korven. Så här. Så. Och en till. Snygg vinkel där. En till. Vänta. Var är mina barn?

Sjuåringen var försvunnen, matandes korvälskande duvor på en tvärgata. Sensmoral: korvar äro lättare att ta hand om än barn.

– Titta, så vacker solnedgången är! sa ett barn.
– Ja! Ställ er framför så tar jag en bild! sa jag.

– Vad var roligast i Danmark? sa jag när vi kom hem.
– Hundar i snor! sa alla barn utom ett.

Det enda barnet som inte höll med, var Sjuåringen.

– Den döda fågelungen var inte roligast, sa hon. Men spännandest. Den dog innan den började leva. Jag är jättehungrig.

På väg hem från elden på stranden gick vi in på en becksvart kyrkogård och klappade på de döda.

Nu norrut!

20 kommentarer

Fullt hus

Publicerat av Lotten Bergman den 28 april 2007 13:47

Vi är inte hemma. (Hej alla tjuvar.)

Igår packade vi oss iväg med elva kollin för att åka tåg till Skåne. I bussen på väg till tåget insåg jag att vi borde ha haft tolv kollin.

Kostymväskan var kvar hemma.

I denna finurliga väska hängde fem klänningar och en kostym, vilket behövs när man som vi är på guldbröllops- och 75-års-släktkalas i fyra dagar. Ära vare gud i höjden och prisa mobiltelefonen:

– Bästisgrannen, hej, är du nykter?
– Ja, men inte så länge till. Vinkade inte vi nyss till er?
– Snälla spring in i vårt hus, slit med dig kostymväskan som hänger på en garderob och kör till stationen och möt oss!
– Kommer!

Ska vi ta en snabb repetition av Veckan Då Jag Glömde Allt?

måndag: frisören (förlåt, jag vet att ni är egenföretagare!)
tisdag: datorns nätsladd (jag fick springa och köpa ny i Stockholm)
onsdag: plånboken (Min djefla man fick köra till stationen och kasta ut plånboken genom fönstret samtidigt som jag sprang mot tåget)
torsdag: en deadline (det ordnade sig, uppdragsgivaren hade också glömt)
fredag: kostymväskan med snyggekläderna

Nioåringen och Sjuåringen vilar i väntan på tågbyte. Där borta vid väskorna står Den djefla mannen och spelar gitarr för väskhögen.

Gitarren har hål som vore den maskäten.

Alla tågbyten fungerade, ingen kräktes, alla tolv kollina fick vi med oss och under den sista biten från Hässleholm var det rena rama nyårspartystämningen i tåget. Vi och 75 stupfulla 18-åringar samsades om 50 platser. Fyraåringen diskuterade Doc Oc, Spiderman och Venom med de coolaste killarna, som bjöd på öl.

– Nej tack, jag och pappa dricker bara läsk, sa Fyraåringen. Men mamma vill ha öl.

Under tiden i vårt hus:
Klockan 21.00 anlände tio orienterare. De sov i sofforna, gästsängarna, på golv och i fåtöljer för att idag springa Tio-mila. Vi känner ingen av dem. Det kommer att gå så bra sååå eftersom orienterare av naturen (pun intended) inte är bovar och banditer.

Klockan 22.15 anlände min lillasyster Orangeluvan med man och två barn. De lagade kvällsmat i köket (som ju redan var ockuperat av tio hungriga orienterare), kände sig som hemma, åt glass i dubbelsängen och försåg sig med kläder ur våra garderober.

———–
Hjälp mig: Var det Gunnel Linde som gjorde ett barnprogram med fabrikör Stensson och repliken ”nu kommer de coola killarna” till bompa-pa-paaa-pa-musik?

22 kommentarer

Being Lotten Malkovich, liksom

Publicerat av Lotten Bergman den 27 april 2007 10:10

För tre år sedan skrevs det om synestesi i SvD.

Läs gärna båda artiklarna, det är fascinerande konstigt. Om ni inte orkar: det handlar om sinnesanalogi (fast det är ju också ett konstigt ord, inte blir man mycket klokare av att jag svänger mig med det här och nu). NE har en bra artikel där det kallas ”sammansmältning av element från olika sinnesområden”. Hm.

(Äh, läs bara vidare. Det kommer att klarna.)

– Ha, läs här, han kan inte skilja på 4 och 7! sa jag till Min djefla man och pekade på artikeln.
– Mhm … va?
– Fyra är ju knallrött och sju är orange! Klart man kan skilja på dem!
– Va?

Så förklarade jag att alla siffror ju har färger. Såklart. Förstås. Ju.

– Vad trist jag är, jag har bara svarta siffror, sa Olle och gick till en av våra 18 bokhyllor.
– Ettor är förstås svarta … men treor är knallblåa … fortsatte jag medan Olle ryckte ut en bok ur en av de nedersta hyllorna.
– Rimbaud … sa han och lade utan tvekan boken i min hand, uppslagen på sidan 117.
– Hundrasjutton, sa jag. Gult.
– Läs! sa Olle.
– Ok. Rimbaud skriver:

”Jag uppfann vokalernas färg! A svart, E vitt, I rött, O blått, Y grönt! Åt varje konsonant gav jag bestämd plats och uppgift och trodde mig i instinktiva rytmer finna vägen till ett poetiskt språk som förr eller senare skulle bli tillgängligt för alla sinnen. Jag förbehöll översättningsrätten.”

– Du och Rimbaud! sa Olle.

Själv tycker jag att det är bra mycket mer imponerande och användbart att han på tre sekunder hittade ett citat i en bok som han inte bläddrat i sedan lumpen 1982. Som ju är ett ljusblått årtal.

(Detta berättade jag då för SvD i ett mejl, som sedan skrev om ”Lotta Bergmans” synestesi. Hrmpff.)

Igår sprang jag på Peter Englunds bild av året, och slösade nyss bort flera minuter av min arbetstid på att rita upp hur alfabetet, dagen, siffrorna och året ser ut i min hjärna.

Analysera icke. Men klicka gärna.

I alfabetet tränger massa extrainformation in sig bland bokstäverna. Att H är åttonde bokstaven och att dusch stavas med sch, t.ex.

Dagen är en grå ståltråd med mat som fasta punkter och aktiviteterna slingrande sig huller om buller tills Fyraåringen hämtas på dagis kl 15.

Siffrorna bor ojämnt utspridda på en linjal som jag står på, någonstans mellan 9 och 10. Efter 100 svänger den tvärt.

Året är upphängt på julafton och sommarlov. Februari, november, september och maj är stora månader. Men inte nödvändigtvis långa.

—————
Being John Malkovich (1999) var en lustiger film som på svenska hette ”I huvudet på John Malkovich”.

Det här är inte John Malkovich.

31 kommentarer

Gårdagens lunchjogg

Publicerat av Lotten Bergman den 25 april 2007 00:02

Vi är lite larviga, är vi inte det?

Här är ett exempel:
Man köper en motorgräsklippare för att det ska gå snabbare (och vara lättare) att klippa gräsmattan så att man hinner åka och styrketräna.

Jag tar gärna ett annat exempel:
Man tar bilen även om det bara är tre kilometer till tågstationen och får leta parkeringsplats i tio minuter bara för att man sedan ska komma hem snabbare för att hinna cykla lite på motionscykeln.

Gör istället som jag: ta en lunchjogg!

Igår eftermiddag föreläste jag på Olof Palmes gata 31. När det var 35 minuter kvar innan jag skulle börja och jag precis hade konstaterat att adaptern, datorn och kanonen kom överens och OH-apparaten inte var helt nerdammad, suckade jag lyckligt och tänkte ”aaah, 35 minuter mitt i livet, kanske en kopp te?”.

I samma sekund insåg jag att jag faktiskt hade glömt nätsladden hemma. Om jag hade haft en pc, hade jag bara lånat en någonstans. Om jag hade varit beredd, hade batteriet varit uppladdat. Men jag hade ju bara en urladdad iBook med magnetkontakt.

In i handlingen kliver nu datorföretaget Provectum som har kontor på Holländargatan 27. ”För de har ju en sladd!”, ropade Min djefla man i telefonen när jag beklagade mig. Och så fortsatte han med att vråla:

– Spriiiiing!

Så då gjorde jag det.
Den röda garntråden var ungefär 600 meter lång på ditvägen, men i nerförsbacken på väg tillbaka inte mer än 550. Eller så var det upploppskänslan som gjorde att hemvägen gick en hel minut snabbare. (Tog jag tid? Jahadå. Föreläser jag i högklackat och tajt kjol? Nehejdå.)

De fyra minuter jag sedan hade tillgodo före föreläsningen, ägnade jag mig åt att torka armhålorna med baksidan av händerna och att badda pannan med ryggsäckens vadderade axelremmar.

Det enda jag nu grämer mig över, är att jag glömde berätta om min hjälteinsats för auditoriet. De såg mig svettas som Rocky, men visste inte varför eftersom jag bara yrade om stavningar, formuleringar, citattecken och moderna skrivregler.

Men nu vet ju ni.

28 kommentarer

Fotoväggen

Publicerat av Lotten Bergman den 24 april 2007 08:23

Den här väggen har jag nyligen målat vit eftersom den knallgula färgen från 1984 var förfärligt … gul.
Fotona ligger fortfarande i en hög på golvet eftersom jag inte kan bestämma mig för hur de ska sättas upp.

Fotouppsättningsfunderingar

Ska de sitta som förut? (Det var därför jag tog bilden.)
Ska Min djefla mans släkt sitta på ena sidan och min på den andra?
Ska jag sätta upp dem i åldersordning?
Ska jag räkna så att det är millimeterrättvisa eller helt enkelt ta de bilder som är bäst?
Ska de sitta som i ett släktträd?
Ska jag släpa in en gren från skogen, måla den med silverfärg, banka upp den och sedan hänga fotona på grenarna?

Ser ni de tre stora fotona på rad neråt? Det är jag och mina syskon 1979. Ibland stannar jag framför väggen och bara tittar. Min farmor. Åh, min favoritkusin. Titta vad farfar var stilig. Tänk, Anders Skärlund i Lundarevyn, vart tog han vägen? Åååå, mamma och hennes två svägerskor, alla tre sura som ättika. Kolla, hela tre nakenbilder. Vilken pälsmössa! Min djefla man i långt hår …

Långt hår. Suck.

Nioåringen klippte när han var tre år av sig håret mitt uppe på huvudet. Fyraåringen klippte i lördags av sig allt hår på höger sida.

– Det fanns ju så mycket! förklarade han.

Jag klippte av håret på en av mina Barbiesar, säger de som minns. Men jag tror inte på dem – jag gillar ju stort, långt, yvigt och flygigt hår. (Beatleskomplex?) När barnen har för långa frisyrer med spretande testar som skymmer öronen, då njuter jag. Alla andra säger barskt att det minsann är ”dags att gå till frisören”.

Aha. Kristallklart! Jag tror att jag ska sätta upp bilderna i frisyrordning!

28 kommentarer