År: 2007

Idag: designblogg (nu med rund mikro)

Publicerat av Lotten Bergman den 23 april 2007 10:18

Allt som är nytt, är numera försett med avrundade hörn. Vart man sig i världen vänder, är apparater och möbler mulligt runda som Zornkullor eller i alla fall som lussebullar. Design är lika med runda former, heter den ekvationen. (Upphöjt till två minus x, eftersom vissa saker som platt-tv-apparater är väldigt kantiga.)

Därför studsade jag till, när jag i torsdags skulle röntga den krånglande käkleden och det konstiga bettet som orsakar öronvärk.

Välkommen till 2007?

Ni ser den vita grejen (röntgen?) i högerkanten? Avrundad. Men stolen?

– Va? sa jag. Va? Vilken cool stol!
– Jaså, jahaja, jo …
– Men den måste väl vara jättegammal? fortsatte jag på mitt allra mest diskreta sätt.

(Definitionsfråga. Tandläkarstolen som jag såg förra gången var i sanning ”jättegammal” – ungefär 100 år – men vad tusan. En liten för mig helt okänd basketspelare sa i lördags ”du är ju jättegammal”. Och min dator är ”jättegammal”. Köttfärssåsen som jag med stor framgång gjorde förra veckan smakade smaskens trots att köttfärsen var ”jättegammal”. Fyraåringen påstår att han är ”jättegammal”.)

– Jo, den är jättegammal, men vi kan inte hitta någon bättre, sa sköterskan som tog hand om mig. Vi har försökt använda moderna, men det är bara den här som fungerar som vi vill att den ska fungera. Vi funderar på att klä om den.
– Nej, gör inte det! Jag chansar på … 1969? sa jag och kisade med ögonen eftersom man chansar mycket mer trovärdigt när man kisar med ögonen.
– Oj, tror du det? sa tandsköterskan, som förmodligen inte var född 1969.

Nu finns det ju tvärtomexempel också.

Denna mikrovågsugn lanserades 1974 av Husqvarna … rund som en boll. Modellen hette ”2001” – vilket ju är jättelänge sedan – och kallades cupolugnen. (Tack Bengt och Tekniska museet!)

På Blocket hittade jag en inbyggd bollmikro till salu … för 12 000 kr.

30 kommentarer

Oj, vad jag inte är här idag (basket- & modeblogg!)

Publicerat av Lotten Bergman den 21 april 2007 00:23

Lördagarna de senaste veckorna har varit tjocksmockt fullsprängda med uppdrag som omöjliggör bevakning av den Tamagotchi som bloggen ju är. Idag är lördagen värre än någonsin. Jag har utrustat mig med matsäck och tetermos och öronproppar och tålamod.

För nu slavas det på basketturnering. IT-mammans son Magic inspekterade jag igår. (Han skötte sig.) Lördagen kommer att spenderas vid protokollskrivning, telefonerande, omplåstrande och guvetallt.

Men det var ju inte det jag skulle skriva. Jag skulle ju berätta om hur man i den tid man lever, står, går och klär på sig utan att inse hur fu… eller i alla fall konstig man ser ut. Med byxorna nere på halva rumpan, t.ex.

Det är sådana här grabbar jag antastar med byxuppdragning.

För bara två år sedan visade alla magen och inga t-shirtar var långa nog för oss som behåller våra vackra navlar för oss själva. Runt 2000 hade alla klumpfotsskor och balkong-bh. Och år 2007 ska vi alla vara så här snygga …

Blottare i illasittande poplinrock.

Basket och mode i en enda bild. (Eskilstuna Basket i mitten av 1970-talet.)

Salt skrev häromdagen om sådant man bara ser på film numera, vilket är lika fascinerande.

Alltså: vad ter sig helt normalt idag, men barockt om ett par år?

29 kommentarer

Kära dagbok

Publicerat av Lotten Bergman den 20 april 2007 01:16

En torsdag mitt i livet gjorde jag detta:

Dammsög, redigerade, skrev, bloggade, handlade mat för 1 763:-, lagade en kvällsmat som jag inte skulle äta, gick på kvartssamtal, röntgade käken, åkte till Stockholm, drack öl, stickade på en halsduk, skickade 17 sms, köpte ”Svinalängorna”, gick i snöglopp, träffade en klasskompis från gymnasiet och tog ett gäng förfärligt missvisande bilder.
Det här är den enda av mina bilder som jag godkänner. Vi är på alla de andra rödglansiga i hyn, har svullna, röda ögon och enorma dubbelhakor samt stripigt hår. Som julgrisar. Sorry. I själva verket är vi ju pudrade och stajlade och uppsnofsade.

På bloggölen var:
Anna
Bengt och hans kompis
Shamanen
hakke
KistaChic
Coola morsan
jag Lotten
Lotta
Chadie/RS/CV
Annika Bryn
Blind Höna-Jonas

Vi diskuterade förstås träskor och dess snedslitna sulor, musiksmak, tv-serien Arvingarna (som inte har ett dugg med dansband att göra), Forsytesagan, älskade Mafalda, Herrskap och tjänstefolk, matematiska listigheter, basket (mittåt!), jazz, galna släktingar, dåliga gener och oförmågan att ta betalt. Mitt i allt detta glömde jag dricka te. Eftersom jag vanliga torsdagar dricker te mest hela tiden, drabbades jag nyss – runt midnatt – av teabstinens och blev tvungen att med darrande händer och dunkande huvud koka mig en kopp. Jag är fast i teträsket.

——-
Käkröntgen var förresten mycket spännande. Jag blev upphängd i öronen, övervakad av tre snälla läkare och omslingrad av en röntgenapparat som påminde om en Star Trek-mojäng. Om de inte ser någon fraktur, ska jag få en silikonspr… nej, nu blev det fel igen. Varje gång jag ska skriva ”cortison” blir det silikon. Tänk om jag kommer ut från tandläkaren med jättestora bröst!

26 kommentarer

φ är även en premiss i argumentationsanalys

Publicerat av Lotten Bergman den 19 april 2007 10:14

Redan för fem år sedan började jag längta till pensionen. Jag, som inte ens jobbar i en gruva i England eller har utslitna leder, har mage att klaga?

– Jamen om det är så jobbigt skulle du inte ha skaffat fem barn!
– Jaha, och hur har du tid att blogga, va? Va? Va?
– Och varifrån tror du pengarna till pensionen kommer?
– Buhuuuu, stackars, stackars välfärdsmänniska.
– Dagens i-landspr…

Nej, jag ska verkligen inte klaga. Men på samma sätt som jag längtar till att få göra en resa till New York eller bara bada i Borsöknasjön, längtar jag efter att få vara lite mindre splittrad.

Idag ska jag

röntga den krånglande käken
gå på kvartssamtal
skriva två kåserier
dammsuga i alla fall undervåningen
sätta nytt blixtlås i ett par favoritjeans (jädrar, måste hämta symaskinen som varit på lagning i flera veckor)
våga köra Bilen Utan Bensin till macken
redigera tre försäkringsbolagstexter
handla mat (15 liter mjölk och 10 liter fil och sånt, ni vet)
ragga deltagare till våra kurser i maj (kom, alla bloggläsare, kom!)
förbereda kvällsmaten (varken min djefla man eller jag är hemma ikväll)
(faan) hänga den där tvätten som var klar redan igår morse.

Men plötsligt slog det mig! Jag blev röd om öronen, slog handen för munnen (så stoppar man olämpliga tankar, ja), knep ihop ögonen, stönade (nu börjar det bli absurt) och kved. En sådan skam. En sådan förnedring. Jag borde bli katolik så att jag kunde bikta mig och få denna förfärliga synds förlåtelse.

Håll andan och i er nu.

Det jag ju egentligen längtar efter … är ju att få vara hemmafru. Förlåt.

En lanthusmor. Ur Hemmet och vi – en bok om liv och arbete (1953).

Så var det sagt. Jag vill bli hemmafru när jag blir stor. Jag vill ta hand om hus och hem. Kedja fast mig vid en skampåle, häng ut mig och låt JämO kasta ruttna ägg på mig.

——————-
Bloggöl ikväll!

– Jahadu, så du har tid att förlöpa hemmet och lämna dina barn vind för våg för att gå på puben?
– Ja, precis som gruvarbetarna i England gjorde. Mormor tar hand om barnen.
– Just det, du utnyttjar den äldre generationen som svart arbetskraft!
– Jajamensan! Skål!

28 kommentarer

Nia mig inte!

Publicerat av Lotten Bergman den 18 april 2007 00:59

För tusen år sedan (1982) lärde jag känna ett gäng grabbar från Bromma. En av dem – vi kan kalla honom Hasse – såg till att jag mötte hans lumparkompis som numera går under namnet Min Djefla Man. End of story?

Nej. Med ojämna mellanrum blir jag bjuden på grabbarnas herrmiddagar. En sådan dag var igår. En och annan grå tinning, en och annan dubbelhaka, ett och annat prat om 37 utlandsresor per år kan höras, men annars är de som förr. Fast nog påminner de lite om en äldre generation?

– Jaaadu. Hur är det nuförtiden? Är det inte på tiden att du köper båt? säger en grabb.
– Nejdu, jag tror inte det … faktiskt, svarar den tilltalade grabben.
– Jahadu, är det så illa? beklagar den frågande grabben.

Jag älskar dessa grabbar. Ok, numera är de distingerade grabbar. Och jag har så fruktansvärt kul med dem.

Restaurangen vi var på heter något med Konsum på Alviksvägen. Att ölen redan innan vi satte oss höll på att ta slut var visserligen lite annorlunda, men det kan man väl stå ut med? Jag pratade med personalen:

– Hur mycket öl har ni kvar då?
– Femton liter i tappen.
– Oj. Vi är ju åtta. Ölen kommer att ta slut! Panik!
– Ja. Då finns det flasköl.
– Ok. Och vi får förstås finölen till fulölspris?
– Nej. Det som står på menyn gäller. Det är ändå väldigt liten skillnad.
– Jasså, men så större anledning att låta udda vara jämnt då?
– Va?

Det måste vara frustrerande att servera mig. Den unge servitören var inte mer än 20, going on 23 möjligtvis.

– Här är Er Key West lemon pie.
– Nä vad tusan, måste jag dela med de andra?
– Va?
– Du sa ”er” paj.
– Jamen jag säger Ni till alla äldr… eh, alla.
– Men ok, jag vill tilltalas med du, jag vill inte bli niad, jag tycker bara att det känns avståndstagande och konstigt eftersom jag fortfarande tror att jag är 19 år, kolla, jag har ju till och med hoodiekostymen på mig!
– Va?

Jag skojar inte, jag vill verkligen inte bli niad, jag begriper mig inte på Ni, Er eller ens Du och Dig eller Din med versala D:n. Och detta är inte en klassfråga, det är bara fakta. Jag vill inte bli niad. Så här är det. (Jag citerar mig själv nu, detta brukar jag berätta.)

Bror Rexed var 1967 chef för Socialstyrelsen. Han sägs vara den som satte igång du-reformen. Om den får man tycka vad man vill, politisk eller inte, demokratisk eller inte. Det spelar för mig ingen roll. Men det nias numera alldeles förskräckligt. Särskilt när folk har varit på kurs, där de obegripligt nog lär sig att nia ”av respekt för kunderna”. (Trams, de vill bara sälja, de har ingen respekt. Basta.)

De som blir niade kan reagera på olika sätt. Här är några som jag kan komma på:

1) Gud så trrrevligt! Helt på sin plats! Respekt!
2) Dra ända in i baljan, vem pratar människan med?
3) Skit, tror h*n att jag är en gammal kärring?
4) Suck. Jag som trodde att h*n tyckte om mig. Suck.
5) Äntligen! I min ålder bör man nias.

För mig känns det alltid som ett avståndstagande – kanske av den enkla anledningen att jag inte är van vid niandet. Vad tycker ni? (Johodå, i plural får man nia med liten bokstav.)

Tillbaka till herrmiddagen nu. Besöket slutade med att jag – som ju var tvungen att passa ett tåg och sprinta iväg tidigare – inte fick betala min del av notan om jag inte betalade med kontanter. En OK/Q8-check, en 25-kronorsrabatt på Ica, 5 % på Coop samt 127 kronor kunde jag skrapa ihop. Detta tog de inte emot.

– Det här är en restaurang. Det är inget konstigt med det. Så här är det i Sverige. Du kan ju gå till bankomaten 50 meter bort och ta ut pengar, sa servitören.
– Eh, 50 meter … sa jag och sneglade på klockan och bedömde chanser, risker och tunnelbanetider.
– Ja. Det är fem gånger tio meter, snoppade servitören av mig, a-r-t-i-k-u-l-e-r-a-n-d-e.

Då stegade jag fram till en servitris som verkade ha huvudet på skaft. Naturligtvis gick det alldeles utmärkt att betala min del med kort och naturligtvis och naturligtvis och naturligtvis och inga problem och vips, var jag 350 kronor fattigare. (Utan kvitto.)

En av de numera distingerade för 24 år sedan. Det han har i pannan är 3-d-glasögon som SVT delade ut när de skulle sända tredimensionella filmer.

—————-
Kuriosa: Ni-reformen hette det som ägde rum 1875. Då skulle man i Sverige sluta använda titlar när man pratade med dem som var överordnade. Man sade alltså inte ”Friherrinnan har smutsiga skor” utan istället ”Ni har smutsiga dojjor”.

50 kommentarer

När jag var Sommarpratare (uppdat.)

Publicerat av Lotten Bergman den 17 april 2007 09:49

Se där en rubrik som fick er på helspänn!

Fast det är bara lurendrejeri och buffel och båg. Men jag tänkte att jag om ett par år skulle kunna ha den där rubriken här i bloggen. Nu planerar jag istället mitt Sommarprogram:

Inledning
– Det var en mörk och kulen morgon. Flugorna från liket framför mig glänste i grönt som en sidenklänning från Thailand. Lukten …. som av fisksås … dämpade till och med belysningen från den ensamma lampan som var lika ensam som jag.

Buller och bång i bakgrunden, som när ett kastrullskåp kapsejsar. Fast jag vet inte varför. Ska hitta på det senare.

Musik: Pompa-bompa-introt från ”Alfred Hitchcock Presents ….”

Fortsättning
Detta är ett långt, ännu oplanerat kapitel där jag berättar om att liket i själva verket är en mossbelupen fårskalle som min djefla man hittade i skogen när han orienterade.

Musik: Links 2, 3, 4 med Rammstein. Eller byter alla kanal då? Kanske det.

Mittenparti
Drapa om ordet ”kränkning” och en sedelärande berättelse om de tillfällen i livet när jag har känt mig kränkt. Not.

Musik: ”Maxwell’s Silver Hammer” med Beatles. (Kolla när de repar den.) Uppdatering. På filmsnutten ser man hur en karl assisterar Beatles med att klonka med en hammare. Han hette Mal Evans och var en roadie som tydligen fick assistera Beatles på många olika sätt. Han sköts av misstag av polisen i USA 1976, och när han hade kremerats skulle hans aska skickas till hem England. Tyvärr tappade en postanställd bort askpaketet, som försvann och aldrig mer återsågs. (Se där – ytterigare några minuter är nu klara i mitt Sommarprogram.)

Radionämndenprojekt

svordomar
lögner
otillåten reklam
brandtal mot eskimåernas okvinnliga mode och okänsla för handväskornas berättigande

Musik: Är Svordomsvisan med Magnus & Brasse för banal för detta? Ja. Men det kanske funkar som plåster på Rammstein-såret.

Avslutning
Hysteriskt rolig berättelse ur mitt långa liv som får läsarna lyssnarna att kissa på sig och längta efter mer. Kanske om när jag stal en motorcykel i Italien eller när jag inte kom in på Scenskolan eller när jag träffade en naken väldigt hårig kändis som stal min matkassa eller …

Musik: Ballroom Blitz med Sweet.

———–
Blott i drömmar Olympen
Stiger till dödliga ned.

(Stagnelius)

28 kommentarer

Trumpna tanten och förbannade farbrorn

Publicerat av Lotten Bergman den 16 april 2007 10:18

(Eller ”Förbannade tanten och trumpna farbrorn”. Men allitterationsmässigt funkar det inte lika bra.)

När vi bodde i en lägenhet i Lund, hade vi en trilskande tant som ovanpågranne. Hon vattnade nämligen vår balkong – men bara, blott och endast när vi var ute på nämnda balkong.

– Oiiiih, stopp, det rinner ner på oss!
– Så pelargonerna ska dö, tycker ni? Va? Va? Tycker ni det?

Splosch, så kom en till dusch.

De arga farbröderna möter jag de mest skilda sammanhang. På bussen sitter de längst fram och kör. I baskethallar coachar de små barn. I affären har de gått vilse bland hälsokosten. I trafiken kör de runt i rondellerna. Och de är ofta riktigt, riktigt arga … på småsaker.

– Men linfrön? Är det för mycket begärt att ni har linfrön på rätt hylla?
– Förlåt, jag jobbar inte hä…
– Röd tröja, du har röd tröja, hur i helvete ska man fatta att du inte jobbar här om du har röd tröja?

Men jag tror att jag anar orsaken.

På Centralen i Stockholm: en översvämmad papperskorg. Ser ni den oöppnade uppånersalladen? Den symboliserar löneökningen som uteblev för 13 år sedan.

Deras ilskna hjärnor svämmar över av oförrätter. Den där cykeln de inte fick 1947, den där brylkrämen som bara kladdade på skjortkragen, de där förbaskade underkjolarna som skulle stärkas med potatismjölsvatten, den där bilfilten som möglade och cigarretterna som blev så onyttiga plötsligt.

Eller kan man födas arg och sedan fortsätta vara arg resten av livet? Jag har t.ex. blivit utskälld av

en inte särskilt gammal basketcoach (och det är svårt att fästa blicken när man blir utskälld av en karl som är över två meter lång)
en purung brevbärare (våra gäster hade parkerat framför brevlådan)
en lärare i USA (jag protesterade när han sade att Frankrike fortfarande hade en kung)
en boxare (som tack och lov befann sig på 60 mils avstånd).

Vänta, nu talar jag ju emot mig själv. Man ska 1) pysa ilska hela livet, annars svämmar det över sina bräddar när man blir tant eller farbror. Men om man 2) släpper ut ilskan hela livet, går man ju omkring och är arg från vaggan till graven.

Så. Var inte så himla arg. I alla fall inte hela tiden. Det var nog bara det (mesiga) jag ville ha sagt.

——
”Asså kan dom inte ens tömma papperskorgarna nuförtiden? Är det för mycket begärt i en storstad som Stockholm? Se här hur det ser ut! Vad ska de tro, turisterna? Titta, nu måste jag ju lägga min kaffemugg på toppen här! Den kommer ju att blåsa av! Det var bättre förr. Det säger jag bara! Disciplin, D-I-S-C-I-P-L-I-N, det var pli på oss! Jag fick mig en hurring då och då, men det har jag inte mått dåligt av!”

18 kommentarer

Matlagningshandlingslistetrubbel

Publicerat av Lotten Bergman den 15 april 2007 08:57

Hm. Jag undrar … Kanske så här?

Lammfärsknyten …
Laxrullader …
Kräpp schoschong ..?

Bästisgrannen gör med stor framgång veckomatsedlar som (tadaa) ”underlättar både handling och matlagning” och förbättrar familjeekonomin. Jag försöker jag också.

Apstark zucchini ([tsoki:ni] eller [soki:ni]?)
Köttfärsfylld aubergine och marockanska morötter
Fiskbiffar med chili och timjan, bönsalsa och örtsås

Jo tjenare. Kommer aldrig att hända. I ett hushåll på sju – där alla väntar ut varandra mellan klockan fem och sex – finns ingen som helst framförhållning. Dessutom vet vi aldrig i förväg om vi är sju eller t.ex. tolv runt middagsbordet.

Ett inte ovanligt scenario när klockan närmar sig kvällsmat:

Jag:
– Hm, klockan är fem över fem. Hör jag kastrullskrammel? Nä.

Fyraåringen:
– Snälla rara mamma … fårjagsnällararmammataenglass?

Min djefla man:
– Vad underlig jag känner mig. Snurrig, förvirrad och glömsk. Har jag glömt att sova? Och så det mullrar i magen. Är jag månne sjuk? Oj, klockan är tio över fem, jag måste vara hungrig. Maaaaaat.
Jag:
– Klockan är kvart över fe… oj, sitter du här och äter förrätt?

Min djefla man:
– Mmmm. Jag är en cowboy år 1826. Måste ta igen mig innan jag går ut och fångar kossor och indianer.

Ni förstår? Vi behöver hjälp!

——
Bonusbild!

Zeb Macahan åt mången böna, han.

32 kommentarer

Utklädningslådan

Publicerat av Lotten Bergman den 12 april 2007 10:40

När jag gick på lekis, fick jag ha på mig mammas bröllopsklänning när det vankades maskerad. Eftersom hon gifte sig i en kortkort sak (1963), var den fotsid på mig i sexårsåldern. Klatjofs, landade hela portionen köttfärssås vid lunchtid på de inbroderade liljekonvaljerna och så var bröllopsklänningen för all framtid mer orange än vit.

När jag numera fixar utklädningskläder till barnen, är det bara att forcera bråten i källaren och sedan spinna loss i utklädningslådan.

Fyraåringen, Tolvåringen och Sjuåringen.

Tyvärr börjar de färdigköpta kostymerna som Spiderman och King Kong ta över, men även hemmagjorda katter, jutevävstroll och sammetsprinsessor går att hitta. När jag själv går på maskerad har jag aldrig den bästa, den mest uttänkta, den finurligaste eller den mest välgjorda utklädningen utan den kostym som får folk att säga:

– Men hur tänkte du nu?
– Varför har du den på huvudet?
– Gör inte det där ont?
– Jag har några säkerhetsnålar du kan få låna.

Häromdagen åkte jag tåg med tre killar som skulle på maskerad. Kanske. Tror jag. Fast kanske inte ändå.

Klirr, klirr.

Killen i mitten hade jobbat sanslöst hårt för sitt utseende. Jag ville diskutera strumpebandshållarnas position med honom (kalsongerna ska ju sitta utanpå) och inledde därför en konversation genom att berömma honom för arbetet med rouge, kajal, mascara och läppstift. Jag skulle precis fråga vad han skulle föreställa och även påpeka att hans ben var lika snygga som Tina Turners, när jag insåg att hans kompisar ju inte alls var utklädda. Jag drog mig stillsamt tillbaka och tjuvlyssnade på:

– Och då sparkade jag honom i skrevet så han grina som en liten tjej.
(Intressant, det här att säga grina i betydelsen ”gråta” i den här landsdelen, tänkte jag.)

– Min mamma är fan 40 bast, fatta 40, jäla panscho.
(Ack, kära barn, den gyllene 40-årsåldern är ju underbar, tänkte jag.)

– Nämen pluskvamperfekt och dativobjekt heter det ju inte längre, dom har bytt ut orden.
(Skkrrrrrnffff, tyst min mun, jag biter mig i knogarna så kan jag nog hålla mig, tänkte jag.)

Biggis skrev häromdagen om en plötslig insikt om att man plötsligt ju är vuxen. Där är jag ju också! Jag klär i min jeans- och hooduniform ut mig till mig själv som 19-åring varje dag. Livets maskerad?

32 kommentarer

Orkar man verkligen ta in allt detta?

Publicerat av Lotten Bergman den 11 april 2007 00:07

Från tio till ett

Jag kämpar emot när det gäller dessa utmaningar. Inte för att jag inte vill svara, men för att jag själv inte läser dem när de dyker upp hos dem jag vanligtvis läser. För att få er att läsa har jag därför kryddat bokstäverna som ett kinder-ägg. Uppdatering: Listan är så lång att jag – och flera andra – har missat den där om sju saker man har på sig. Trist, jag har nästan alltid omaka strumpor, randiga trosor, jeans, t-shirt och collegetröja. Ny sjua kan läsas nedan.

Tio första
1. Första bästa kompis: Maria Andersson. Finfint namn att googla på när man undrar vart hon tog vägen. Hon (se bilden från 1968) bodde på Norra Fäladen i Lund, men flyttade lågt bort (till Stockholm?) innan jag började skolan. Hennes pappa hade ”sjuka lungor” och rökte.

2. Första bil: Min djefla man och jag tog körkort i 25-årsåldern och köpte runt 1990 en limegrön Peugeot utan stöt- och ljuddämpare för 10 000 kronor av en släkting. Så dumt. Vroom, vroom? Nej. Prutt, prutt, sa den.

3. Första (inte riktiga?) kärlek: Det var visst någon (Sverker?) som jag svärmade för i tvåårsåldern, enligt mina föräldrar. Själv minns jag bara senare kärlekar.

4. Första husdjur: Min syster Orangeluvan fick på sjuårsdagen en undulat som vi döpte till ”Pippi Kojak Fonzie”, räknas det? (Jag vill inte inte inte inte ha ett husdjur!)

5. Första semester: Definiera semester. När man jobbar och får betalt för att vara ledig? Och sedan spenderar hela ledigheten med att jobba, slita, inte sova, vara sjuk och längta tillbaka till jobbet? (Inte särskilt fina semesterminnen, nej.) Jag svarar istället på vilken min första utlandsresa var: Frankrike. Mamma är frankofil. Je ne parle pas français. Mais oui, je comprends un petit peu, mais … Aber ich liebe Deutsch zu sprechen. Ordnung muss sein! (Rätta mig gärna.)

6. Första jobb: Barnvakt, barnpassare och barnflicka. Fast första vuxenjobbet var som redaktör på Nationalencyklopedin.

7. Första köpta skiva: Jag köpte inte skivor, jag köpte kassettband. Verkligen jättesmart. Så här låter de nu: Wuuuuååååååteeeeeeeeöööörlooouuuu. Däremot fick jag Gilbert O’Sullivans singel Ooh-wakka-doo-wakka-day och fann därmed min första idol. (Alone Again.)

8. Första riktiga kärlek: Nämen honom berättade jag ju om häromdagen: Stenis.

9. Första piercing: Jag har hål i örsnibbarna sedan tioårsåldern och de räcker så bra så.

10. Första konsert: Thomas di Leva i Kungsträdgården 1986. Han hade en fasttejpad lock i pannan som han drog loss och slängde ner till publiken. Nej stopp, jag var ju i koltåldern med mamma på en förfärlig gnisselkonsert. Strumpbyxorna korvade sig hemskt obekvämt. När jag vred på huvudet prasslade sidenrosetterna i flätorna så att gnisslet på scenen hördes mindre. Oj, nu kom jag på att operetten ”No, no Nanette” var bättre, räknas den som konsert?

Nio senaste
1. Senaste alkoholdrycken: Rött vin skulle det ha stått vilken annan dag som helst, men jag drack en iskall lättöl igår kväll.

2. Senaste filmen jag såg: En dvd, Amelie från Montmartre. Jag ser alla filmer antingen på premiären först-först-först eller absurt sent på dvd, sist av alla.

3. Senaste ringda telefonsamtal: En uppdragsgivare som är jättehemlig. (Nej, nu ljuger jag igen. Jag minns inte – jag gillar ju inte telefoner.)

4. Senaste bubbelbadet: Nu snackar vi väl vita bubblor på en vattenyta i ett badkar? Skumbad? (Inte bubbelmaskin, för en sådan har jag aldrig varit nära.) Ok. På min födelsedag – Tolvåringen överraskade mig med skumbubblor, veckotidningar och levande ljus och jag, jag är så himla otacksam för efter endast ett par minuter har jag alltid ”badat färdigt”. Bada badkar och basta bastu och tala telefon är det jag gör mest sällan. Förutom då att slåss, spotta snus och spela volleyboll, det gör jag också himla sällan.

5. Senaste spelade cd: Ehum, cd? Kanske något av Travis för ett par år sedan?

6. Senaste kyss: För 57 minuter sedan. (Jag visste ju att jag skulle svara på frågan här, så jag sneglade på klockan istället för att sluta ögonen och vara romantisk.)

7. Senaste gången jag grät: Jag svarar nästan som Studiomannen på detta: det händer så sällan. Jag kan inte … jo, vänta, ett par tårar trillade nerför kinden under ett amerikanskt program om människor som det var synd om och som därför fick ett nytt hus. (Det känns som om jag borde förklara och försvara mig för mina icketårar, men … äh.)

8. Senaste måltiden: Lax i ugn, för en gångs skulle inte sådär torr och trist. Sås med gräslök. Potatis och god sallad med överdrivet mycket avokado och fetaost. Pinnglass. Te. Mandelmassa och blockchoklad. Te igen. Lite mer te. Oj, det var en lång måltid.

9. Senaste idrottsbedriften: ”Hedgen” på Jimmy på träningen i måndags.

Åtta har du nånsin:
1. Dejtat en av dina bästa kompisar? Dejta gjorde jag nästan inte ens i USA. Aldrig i Sverige. Men jag tolkar frågan lite fritt och svarar ja. (Och är sedan väldigt intressant och hemlighetsfull genom att inte berätta mer.)

2. Blivit arresterad? Nej. Men jag gick som tioåring en allmänbildande kvällskurs om hur polisen arbetar. Lämnade fingeravtryck gjorde jag till och med. Begriper inte hur jag hamnade där – de andra deltagarna var ju vuxna.

3. Blivit kär vid första ögonkastet? Jao. Jo, så var det nog när jag träffade min djefla man, men det var nog inte ögonka
stet utan snarare hans lappade jeans jag föll för.

4. Fastnat med blicken i någons urringning? Ooooh ja. Mycket, mycket fascinerad är jag av snygga urringningar med innehåll. Gärna 50- och 60-tal. Inte gärna 90-tal.

5. Sagt att du älskar någon utan att mena det? Nej, jag säger ju det knappt till dem jag verkligen älskar. Tänk att de står ut med mig.

6. Haft ett one night stand? Japp. (Jag skulle nu kunna dra väääääärldens roligaste historia. Men nej. Fast om jag får Sommarprata någon gång i den avlägsna framtiden, ska jag berätta.)

7. Busringt till någon? Ja, fast jag var inte den drivande. (Se ovan om telefoner.) Vi tjuvringde till basketspelare i Solna, Alvik och Södertälje.

8. Deltagit i en fransk teaterfestival med en obegriplig pantomim? Jäpp. På vår bröllopsresetågluff 1991.

Sju saker jag saknar:
1. En blå, hemstickad kofta med guldknappar som jag glömde någonstans när pappa spelade pingis 1975. Jag fick jättemycket skäll.
2. Förståelse för militanta genusteoretiker som inte erkänner kromosomskillnader.
3. Onedinlinjen.
4. En flisa på en framtand.
5. Ett par nycklar i en strypkoppelskedja som jag tappade 1979. Inte för att jag behöver nycklarna, men för att det sedan dess har irriterat mig: kedjan satt ju fast i brallorna! Hur kan man tappa något som sitter jättefast?
6. Golvlister.
7. Ordningssinne.
8. En stulen cykel. Nej, tre stulna cyklar. Massa stulna cyklar. Jävla cykeltjuvar.
9. Fräknar.
10. En rejäl verkstad i källaren.
12. Tydligen förmågan att räkna till sju.

Sex saker jag gjorde igår:
1. Ljög.
2. Sov middag.
3. Handlade allt utom mjölk. (Hur kan man glömma mjölk med fem barn i huset?)
4. Redigerade en (tyvärr) välskriven text i fyra timmar.
5. Stoppade en älskad raggsocka som allt mer påminner om Staffan Westerberg.
Uppdatering! Glömde:
6. Målade en gul, röd och grön hall med knottrig vävtapet helt vit.

Fem favoritsaker utan rangordning:

Datorn.
501:orna
Temuggen.
Halva dörren i köket som jag inte får ha längre för att den bara är i vägen.
Jympaskorna. Gympaskorna? Jumpaskorna? Basketskorna.

Fyra personer jag kan berätta allt för:
Nej, hu så trist, det vill jag inte utsätta någon för. Tänk bara:

– Lyssna, inatt drömde jag att …
– Du, jag skulle vilja köpa …
– Tänk jag tror att världen …
– Hör här, igår när jag petade mig i näsan hittade …
– Jag har kommit på att i morgon tror jag att jag ska …

Iiiih! Bloggvarning!

Tre val:
1. Blått eller rött? Blåa jeans och ett glas rött vin utan en tanke på politik.
2. Sommar eller vinter? Bara en ordningsfråga. Sommar på sommaren, vinter på vintern. Tack.
3. Choklad eller chips? Både och samt hela tiden hade varit trevligt. Båda passar bra till rött vin, by the way.

Två saker att göra innan jag dör:
1. Uppleva ett sommar-OS på plats.
2. Uppleva ett vinter-OS på plats.

En sak jag ångrar:
Jag ångrar väldigt mycket som är på fjantnivå. Att jag inte 1986 såg Bergmans version av Hamlet på Dramaten med Peter Stormare i huvudrollen, t.ex. (Foto: Bengt Wanselius.)

Stora, viktiga saker har jag inte ångrat ännu, förmodligen för att jag inte vågar utsätta mig för sådant som jag kan komma att ångra. Jag är en mespropp.

Fyra personer som jag vill ska anta utmaningen:
Mina morföräldrar.
Mina farföräldrar.

—–
Om du har läst ända hit, har du vunnit en hammock.

49 kommentarer