Häromdagen anlitades jag till att tala inför ett gäng pensionärer.
– Kåsera om vad som helst! sa de.
– Om semikolon kanske? sa jag.
– Ja!
– Eller basket?
– Ja!
– Kanske lite om mina knastriga hälsenor?
– Ja!
– Eller hur man lagar mat till tolv personer utan att knorra?
– Ja!
– Hm.
Nu var detta inte ett partygäng med golfspelande, spanienresande samt facebookande pensionärer. Nej, det var 85-åringa kvinnor som hade en idrottsklubb som gemensam nämnare. De var (jag citerar) ”halvblinda, halvdöva men inte halvdöda”. Än.
Efter mitt prat, där jag för de halvdöva fick upprepa vissa ord extra tydligt (”iiinterneeeet”) och för de halvblinda beskriva bilderna (”däääär ser ni en bajskorv och dääär har vi en blodpudding”), kom några fram och pratade. När jag föddes var de i min nuvarande ålder, och på ingen tid alls hann vi dryfta
- stärkta underkjolar
- Hylands hörna
- Sven Jerring
- kaffesurrogat
- ribbstickade barnkläder
- Ingemar Stenmark
- dubbelve, dubbelve, dubbelve
- ”Smultronstället”
- hattmode
- stavgång
- Olle Hedbergs användning av dej, mej och sej
- skrivmaskiner genom tiderna
- nattorientering
- Dick Cavett
- Dave Allen.
Särskilt Dick Cavett är jag intresserad av just nu. Jag kan inte påminna mig om att jag någonsin såg hans intervjuprogram när jag var liten, men jag vet i alla fall vem han är och (tadaaa) dessutom bloggar ju karln! Läs om när en av hans gäster under en intervju plötsligt dog. Eller kolla här, när Dick Cavett lyckas få den kedjerökande Yoko Ono purken.
Lyssna, han säger:
– I guess that’s better than if they’d played ”Wedding Bells (Are Breaking Up That Old Gang Of Mine)”. (Min kursivering.)
Min farbror dog nu i höst, och igår fyllde min pappa 70 år. Det är väldigt konstigt. Jag talar med människor som inte lever om bara ett par år. Det är inte alls konstigt. Jag läser Robert Frost-dikten som Cavett länkar till, och stannar till vid
”And they, since they were not the one dead, turned to their affairs.”
(Nu är det rätt naturligt att stanna till just där eftersom det ju är slutraderna, men ssscchhh nu, jag försöker vara djup och reflekterande.)
Jag lever här och nu, men fascineras storligen av dåtiden. Alla måste ju inte sitta och läsa gamla hushållsalmanackor och bläddra i snart hundraåriga veckotidningar eller ens titta på en Chaplinfilm då och då. Men tusan hakar om vi inte allihop till mans lite oftare borde samtala med en och annan 85-åring … som än så länge lever.
—
Dave Allen ville förresten att det på hans gravsten skulle stå:
Don’t mourn for me now
Don’t mourn for me never
I’m going to do nothing
For ever and ever.
Häpp!
————–
Jag lovar på heder och samvete att aldrig mera någonsin skriva det där kvasitummarnaupp-käcka ordet igen. För allvarligt talat är det ju ett enkelt sätt att komma ifrån en förklaring eller en på slutet sedelärande historia, att bara skvimpa över The End till läsarens hjärna. Näpp-häpp-klubben har talat!
Ehum.
(Haha.)
20 kommentarer