Hoppa till innehåll

Månad: november 2007

Men vars är dom?

I somras lade jag ifrån mig (och blev bestulen på) min fina, gamla systemkamera på en toa i Philadelphia.

[försvunnen bild: Strax innan kameran försvann, hann jag både ta och ladda ner denna bild på USA:s tunnaste toapapper. ”Så symboliskt”, tänkte jag då. Nu förstår jag inte alls hur jag tänkte.]

Utmärkt, så fick jag då köpa ett nytt vidunder till kamera och se till att spara ordentligt på kvittot så att kameran kunde köpas till företaget eftersom jag faktiskt tar bilder i tjänsten.

Naturligtvis tappade jag bort kvittot.

För att kunna blogga från biografer, styrelsemöten, Londons tunnelbana och mystiska föreläsningar fixade vi ett finfint ”jagkanbloggaöverallt-modem”. Det funkade bra tills jag för en dryg vecka sedan inte kunde hitta det. Samtidigt förlade jag den nya kameran, som verkar ha sprungit iväg och gömt sig med min nya Pippi Långstrump-nyckelknippa.

Hjälp mig, Saida! Vars är dom? [norrbottniskt uttal]

Men nu får det vara slut på detta slarv. Jag ska knyta fast allt som måste hållas ordning på och dessutom klistra fast tut- eller visselmojjor på allt så att de svarar när jag ropar på dem.
Mitt liv kommer att se ut som Londons tunnelbanetak.

Jag ska åka till Stockholm och jobba i dagarna två … men nu kan jag förstås inte hitta mina föreläsarskor. Jag kan heller inte hitta anteckningen om vad det var jag skulle komma ihåg i morgon och nu när jag tänker efter glömde jag nog seglarstövlarna på träningen nu ikväll och jovisst, ser man på, åkte jag hem med basketskorna på fötterna. (Jag har dem fortfarande på mig fastän jag ligger i sängen. Dekadens och förfall, ditt namn är Lotten.)

Fast mitt i allt som bara försvinner och tappas bort, hittade jag en skatt i skafferiet! En antik burk med päron och en ask med billiga After Eight-kopior. Skjuts, in i ugnen!

Vilken tidsmaskin! Smaskandes på detta mindes jag hur det var att lyssna på Magnus Uggla på fritidsgårn och tugga Hubbabubba samt vara nervös för morgondagens biologiprov.
Share
27 kommentarer

Upphovsrätt (uppdat. x 3)

Jag stal mina kompisars barbieskor när jag var 12 år. Det var väldigt dumt, för när vi sedan lekte med barbiedockorna kunde jag ju inte plocka fram skorna utan att bli avslöjad.

(Ni häpnar förstås. Lekte jag med barbiedockor när jag var så gammal som 12 år? Ja.)

Ibland publicerar jag bilder här på bloggen, bilder som jag har hittat någon annanstans. Ibland är jag noggrann med att ange fotografens namn. Ibland hittar jag mina egna bilder på andra sajter, men bryr mig inte nämnvärt. (Min bajsbild finns till dags dato på ett otal bloggar, t.ex.)

Igår visade det sig i kommentatorsbåset att kommentatorskan Tiila gick en webbkommunikationskurs på distans för Batteri Kommunikation. Där bidrog jag tydligen med råd.

Här uttalar jag mig, ser det ut som. Problemet är bara att replikerna är ett hopkok av texter som både jag och den djefla mannen har skrivit på www.bergman.com.


Min pappa (Per Stenson) är tydligen utan att han vet om det ”gästföreläsare” för Batteri Kommunikation.

Pappa är alls inte gästföreläsare. Eller är det en förskönande omskrivning för ”klok man vars texter vi gillar”?
Dessutom citerar Batteri Kommunikation min och den djefla mannens bok ”Skriv för webben” (2002) flitigt utan att källan anges.

Detta skrev vi ju 2002. (Fast rättstavat, har jag för mig.)

Det är – till synes – webbredaktören Jimmy Clark och seniorcopywritern Christer Wiklander som borde ha tänkt sig för. Eller gett oss en miljon eller två?

Nå? Vad tycker vi om detta? (”Vi” betyder i detta fall ”den samlade klokskapen i bloggosfären”. Sprid gärna frågan vidare.)

———-
Uppdatering:
Christer Wiklander har belönats med ”sju Guldägg, nio Silverägg och ett femtiotal svenska och internationella utmärkelser”. Tydligen har han därför ”en unik inblick i tänkandet bakom reklam i den absoluta frontlinjen”.

Unik, var ordet. Unik är ett ord som snart är lika unikt som t.ex. … kränkt.

———
Uppdatering 2:
Christer Wiklander har nu förklarat för mig att det är han och inte någon annan som har tillverkat kursbreven. Han menade inte att stjäla utan har bara glömt att ange källa. Att påstå att pappa var ”gästföreläsare” var helt fel och han förstår inte hur han kunde skriva av vår bok utan att ens nämna bokens namn.

Wiklanders grundprincip är att alltid ange källa, men här hade det inte skett för att det var ont om tid. Det har varit dåligt med deltagare så att kursen kommer inte att gå fler gånger. De ihopklippta citaten från www.bergman.com som lades i min citatmun minns han inte, men han ville inte länka till sajten ”för den hade inte uppdaterats på länge”.

– Det här med distanskurser på webben är ju mer en marginell grej för mig.
– Jaha. För oss är skrivkurserna vårt levebröd.

Trots ursäkterna vidhåller jag: detta var inte bra. Jag vill ha en miljon kronor och en hammock. Dessutom är jag långsint.

Uppdatering igen
Läs Dagens Medias artikel och analysera sedan kommentarerna där jag kallas en ”looser” som är ”fullständigt förvirrad” och som njuter av detta eftersom jag bara är ute efter publicitet och pengar. (Ge er dock inte in i diskussionen mot väderkvarnarna.)

Fotnot. Looser är en kusin till looseer, som i sin tur är en brylling till loosseer.

Share
55 kommentarer

Chatt- och sms-språket: :-/ lr @-}-}- ?

För ungefär ett år sedan roade vi oss här med att skratta åt hur dålig jag är på att skriva utan att titta på tangenterna. Jag övade med skymmande glasögon (som skygglappar, fast neråt) och blev alls inte bättre. Sedan skrattade vi ännu mer åt att jag inte är särskilt snabb, vilket ni tävla om hääär.

Men nu är det så att jag behöver er hjälp: chattar ni, bloggläsare?

Jag känner några få som chattar, och de är alla mina barn så dem kan man ju inte lita på eftersom de växer upp i ett hem där stor bokstav och punkt är en dygd. Företag har idag ofta chattfunktion på sina sajter – använder ni dem? Företag som har datoriserade och tecknade frågesvarare, använder ni dem? Och nu till det viktiga:

Vilket slags skriftspråk använder ni då?

Jag vet inte om det är en skröna eller ej, men för ett par år sedan lär en 13-årig tjej i Skottland ha inlett en uppsats i skolan så här, på sms-språk:

”My smmr hols wr CWOT. B4, we used 2go2 NY 2C my bro, his GF & thr 3 : kids FTF. ILNY, it”s a gr8 plc.”

(= My summer holidays were a complete waste of time. Before, we used to go to New York to see my brother, his girlfriend and their three screaming kids face to face. I love New York, it’s a great place.)


Jag antar att uppsatsen inte skrevs
för hand med blyertspenna.

Nu är jag inte särskilt stelbent och språkpolisig av mig när det gäller sms och chatt, men jag vandrar omkring i en liten språkriktighetsbubbla bland likasinnade och behöver era erfarenheter!

Hur många olika skriftspråk behärskar ni och använder ni er av?
Är smileysarna praktiska och tidsbesparande eller bara roliga?
Klarar ni dessa (på engelska, sorry) utan att googla?

‘I dnt wnt2go ot 4 lnch coz Ive 2 stdy hrd 4my finL Xams, 2 mths awy. Sry. CUA’

‘cn u 911 @ bout 4:30 pls? I nd 2 spk TU bout D srprze BDay pRT. thx’

‘cn u gt me a b%k frm D lib 2nd fl%r, 1st row? Thx a real lot’

Och en på svenska:

d o j @r donken cn? x

—–
Nu åker jag till Göteborg! (Vilket jag som en slutpoäng skulle ha skrivit på sms- eller chattspråk, men då hade jag fått forska och leta förkortningar och faktakontrollera, vilket jag alls inte hade sparat särkilt mycket tid på, och det är väl det som är det fiffiga med de nya språken: tidsbesparing?)

Men! Tänk om vi plötsligt får tid över! Eoooner av tid som bara ligger och dräller! Kommer vi då att börja skriva på ett mer tidsödande sätt? Och rentav tänka ut komplicerade och snillrika formuleringar?

Share
31 kommentarer

Lever jag blott i det förgångna?

Häromdagen anlitades jag till att tala inför ett gäng pensionärer.

– Kåsera om vad som helst! sa de.
– Om semikolon kanske? sa jag.
– Ja!
– Eller basket?
– Ja!
– Kanske lite om mina knastriga hälsenor?
– Ja!
– Eller hur man lagar mat till tolv personer utan att knorra?
– Ja!
– Hm.

Nu var detta inte ett partygäng med golfspelande, spanienresande samt facebookande pensionärer. Nej, det var 85-åringa kvinnor som hade en idrottsklubb som gemensam nämnare. De var (jag citerar) ”halvblinda, halvdöva men inte halvdöda”. Än.

Efter mitt prat, där jag för de halvdöva fick upprepa vissa ord extra tydligt (”iiinterneeeet”) och för de halvblinda beskriva bilderna (”däääär ser ni en bajskorv och dääär har vi en blodpudding”), kom några fram och pratade. När jag föddes var de i min nuvarande ålder, och på ingen tid alls hann vi dryfta

  • stärkta underkjolar
  • Hylands hörna
  • Sven Jerring
  • kaffesurrogat
  • ribbstickade barnkläder
  • Ingemar Stenmark
  • dubbelve, dubbelve, dubbelve
  • ”Smultronstället”
  • hattmode
  • stavgång
  • Olle Hedbergs användning av dej, mej och sej
  • skrivmaskiner genom tiderna
  • nattorientering
  • Dick Cavett
  • Dave Allen.

Särskilt Dick Cavett är jag intresserad av just nu. Jag kan inte påminna mig om att jag någonsin såg hans intervjuprogram när jag var liten, men jag vet i alla fall vem han är och (tadaaa) dessutom bloggar ju karln! Läs om när en av hans gäster under en intervju plötsligt dog. Eller kolla här, när Dick Cavett lyckas få den kedjerökande Yoko Ono purken.

Lyssna, han säger:
– I guess that’s better than if they’d played ”Wedding Bells (Are Breaking Up That Old Gang Of Mine)”. (Min kursivering.)

Min farbror dog nu i höst, och igår fyllde min pappa 70 år. Det är väldigt konstigt. Jag talar med människor som inte lever om bara ett par år. Det är inte alls konstigt. Jag läser Robert Frost-dikten som Cavett länkar till, och stannar till vid

”And they, since they were not the one dead, turned to their affairs.”

(Nu är det rätt naturligt att stanna till just där eftersom det ju är slutraderna, men ssscchhh nu, jag försöker vara djup och reflekterande.)

Jag lever här och nu, men fascineras storligen av dåtiden. Alla måste ju inte sitta och läsa gamla hushållsalmanackor och bläddra i snart hundraåriga veckotidningar eller ens titta på en Chaplinfilm då och då. Men tusan hakar om vi inte allihop till mans lite oftare borde samtala med en och annan 85-åring … som än så länge lever.


Dave Allen ville förresten att det på hans gravsten skulle stå:

Don’t mourn for me now
Don’t mourn for me never
I’m going to do nothing
For ever and ever.

Häpp!
————–
Jag lovar på heder och samvete att aldrig mera någonsin skriva det där kvasitummarnaupp-käcka ordet igen. För allvarligt talat är det ju ett enkelt sätt att komma ifrån en förklaring eller en på slutet sedelärande historia, att bara skvimpa över The End till läsarens hjärna. Näpp-häpp-klubben har talat!

Ehum.

(Haha.)

Share
20 kommentarer

Förr i tiden, ni vet

– Hallååå? Kan fröken koppla mig till Anderssons på hörnet?
– Tretton, ett ögonblick. *klick*


(Min mormor jobbade som växeltelefonist och jag tror att det var så här jag fick telefonerandet beskrivet för mig. Dessutom var det väl så här de gjorde när de ringde till varandra i Åsa-Nisse-filmerna? Å, nu måste jag ju citera mig själv när jag berättar om regissören till just dessa kvalitetsfilmer!

När det gäller Åsa-Nisse-filmerna, som man numera ibland kan se på tv på eftermiddagarna, var de flesta regisserade av Ragnar Frisk. År 1983 träffade jag honom, och eftersom jag då hade kunnat ge min högra hand för att få vara med i en Åsa-Nisse-film [eller vilken film som helst, faktiskt], pratade jag i flera timmar med honom om hans regissörsgärning.

– Vem är Sveriges skickligaste skådespelare? sa jag.
– Utan tvekan John Elfström, sa Ragnar Frisk och förklarade sedan [tills jag höll med honom] varför Åsa-Nisses uttolkare med sitt register var bäst .

Det sägs att Åsa-Nisse flyger i luften (1956) har fått Sveriges kortaste filmrecension, av Alf Montán i Expressen den 2 oktober 1956. Den löd helt enkelt ”Far i frid”.

Slut parentes.)

Sveriges genom tiderna bäste skådespelare. Hrm.

Mina associationsbanor går idag bakåt i tiden för att

  1. min mobil har blivit galen och jag idag måste slå upp och knappa in alla telefonnummer för hand
  2. vi har bytt internetleverantör som inte vill leverera internet just idag varför jag sitter och bloggar på en pinnstol ute på busshållplatsen
  3. mjölken tog slut och jag nyss hällde grädde i kaffet.

Fattas bara att jag klär mig i snörliv och steker strömming ikväll.

Share
21 kommentarer

Bilbesiktning

Min djefla man är av den tron att det är jag som med min charm ska besiktiga bilen. Jag har i nionde månaden stått med magen i vädret och suckat, jag har varit där med treveckorsbebisar, jag har varit där med nyklippt frisyr (sammanträffande i och för sig) och jag har varit där i ett otal olika kortkorta kjolar.

Och jag har lyckats dupera dem alla! Trots spygulgröna Citroënen utan en siffra rätt, trots kexet som hette Toyota och trots nykombibilens (1987) bristfälliga dörröppningsmekanismer!

(Tankepaus. Nu vet jag ju att jag har vägarbetare, lastbilschaufförer, taxibolagsägare, snickare, tandläkare, bartendrar, läkare och lärare i läsekretsen. Och jag vet att man i sitt yrke är klarsynt och helt oduperbar. Men låt mig fortsätta i alla fall, låt mig tro att jag har förfört alla bilbesiktningmän under åren. Slut på tankepaus.)

Nyss kom jag hem från besiktningen av nykombibilen. Den har sedan ett par år saknat belysning på insidan och ena bakdörren går inte att öppna och bakluckan skramlar som en burk med muttrar. Men kör som en gammal symaskin gör den: perfekt. Min djefla man och jag har inte tummen mitt i handen när det gäller bilar – vi saknar tummen helt och lämnar bara bort bilen då och då för en ansiktslyftning och en lätt toning. Innan jag idag körde hemifrån lade jag märke till att det växte grön mossa på bilens taklist.

Jag borde ha tagit detta som ett tecken.

I gympadojor, jeans, hoodietröja och okammad frissa samt helt utan barn eller mage, blev besiktningen en katastrof. Kontrollanten var hela tiden mycket vänlig, men allvarlig. På ett år har bilen förvandlats från (och nu citerar jag förra årets besiktningsman) ”en välhållen 19-åring” till (min egen tolkning) ett 20-årigt vrak.

Hört från undersökningen när bilstackarn fick blotta buken och bli knackad på utan att en enda reflex ryckte till:

– Katten, katten, katalysatorn här är utbytt. Kabeln är kapad. Luftsensorns sladd är alltså kapad! Har den här modellen dispens för det?
– Huh?
– Vänster bromsblock är det vajsing på. Vänster fram … ja, helt kass. Måste bytas.
– Oj, Vad bra att du upptäckte d…
– Borde du kanske ha upptäckt själv. Den här bilen måste verkligen dra bensin. Oj! Kolla här, det är ju hål i avgasröret!

(Och så slog han lite på avgasröret, som liksom började hosta blodig rost.)

– Ni tvättar inte bilen så ofta.
– Hrm … *fniss*.
– Hur öppnar man den här dörren?
– Förlåt, jag ska bara, så här …
– Bältena är bra.
– Alltid nåt, sa han so… (jag avbröt mig själv, kom inte på fortsättningen).
– Vet du att det är vatten inne i baklyktorna?
– Nämen, det ser ut som när man har cyklop och får in vatt… ja.

Jag och bilen fick sedan vår dom, jag betalade och suckade och tänkte att det var då för väl att vi inte åker på bilsemester nu i november.

– Brukar folk bli arga på dig? sa jag avslutningsvis till besiktningsmannen.
– Ojojoj, ja. Jag har jobbat i Stockholm, där är de helt vansinniga.
– Va? På riktigt? Är inte det bara en fördom mot storstadsmännisk…?
– Nejdå. Ses nästa år! Du, det är egentligen en bra bil du har!

Trallalala. Vissel, vissel. Livet är inte så dumt i alla fall.

Share
21 kommentarer

Fickparkering och andra begåvningar

Jag var i Stockholm och föreläste och försökte samtidigt hinna insupa ljuvlig storstadsluft. Jag sprang till exempel i rulltrapporna med en latte i handen, wahoo. Jag läste reklamen i tunnelbanan och aktade mig nogsamt för att titta på medmänniskorna. Jag hade hatt på mig (plommonstop) och väckte därför uppmärksamhet som vore jag en förrymd fånge i randiga kläder eller Mikael Persbrandt. (Snart samma sak, eller?)

Stadens bilägare parkerar med skohorn. Den silvriga bilen hade 4 cm tillgodo baktill och säääkert …

… 3,5 cm framtill. Jag ville skriva en uppmuntrande lapp, men var tvungen att springa till tåget. På lappen kunde det ha stått:

Min bil har hjul som kan tvärställas. Men lycka till!
/Batman

Eller:

Får jag rekommendera katapultfunktion med raketmotor?
/James Bond

Eller:

Baka alltid en reservkaka att ha i bilen för oförutsedda händelser.
/Martha Stewart

Kanske kunde jag bara ha gett bort en bild på Chitty Chitty Bang Bang-bilen? (Vi hade en sådan i leksaksformat när jag var liten. Man drog i en spak, så fälldes underbara, randiga vingar ut.)

Själv är jag en fena på att fickparkera eftersom jag tog körkort i Lund. Tyvärr får jag sällan imponera med mina parkeringssuperkrafter eftersom jag numera bor i en stad med gott om utrymme. Och det var dit jag ville komma med dagens inlägg: tänk på allt man kan, men inte får chans att visa upp eller ens använda sig av. (Jag tog balettlektioner i sex år!)

Share
27 kommentarer

Min nattliga briljans

Mitt i natten vaknade jag av den bästa och största av alla insikter och infall. Min tanke var så lysande och självklar att jag inte riktigt visste till mig av förtjusning över min egen välfungerande hjärna. Jag – som inte frivilligt går upp mitt i natten om det inte brinner – satte mig upp och sade högt:

– Ja!

(Ni ser det framför er? Ena pekfingret höjt som E.T., håret på ända, den snarkande djefla mannen fortfarande snarkande och det becksvarta rummet becksvart så att man ju i verkligen inte hade kunnat se ett dyft ens fem centimeter från mig? Ok.)

Ett litet inspelningsfickminne på hyllan bredvid mig hade varit bra, men förmodligen hade jag låtit som Walter Matthau med en het Jerry Lewis i munnen. (Vet inte riktigt vad jag menar. Finns det en filmscen där Matthau är tandläkarpatient och Lewis är tandläkaren som råkar bedöva sig själv?)

Men haha! Inte behöver man ha ett fickminne med datorn på armlängds avstånd! Ha!

Mitt i natten tog jag alltså fram datorn, fläkte upp den och skrev ner det som skulle förändra mig och världen. Nu vet ni sedan tidigare att jag är en bedrövlig tangentskribent som inte kan skriva utan att se på bokstavsknapparna. Även om jag hade kunnat vinkla skärmen så att den lyste på händerna, gjorde jag det inte. Men jag skrev! Skåda:

Ok, jag vet inte, men om jag sjuke vara tvungen att välj ammellena all möjlig mudik dom för i helvete kryddar ea dnenna planet omsvoere te de basiika och oregani allihopa, så skulle jag ha faávakllt foo fighjters.

Say what?

Share
20 kommentarer

Ett proffs slår upp fakta i böcker

Svenskan fick i somras en toppenidé: små blänkare om ord som inte finns i SAOL men som är finurliga, roliga och nyskapande. ”Lexikala luckor”. Även vi läsare får bidra med förslag. (Sedan följer tidningen upp det roliga med en reflektion med den larviga kvällstidningsrubriken ”Nya ord från SvD:s läsare men SAOL är inte intresserad”. Och? Snyft, snyft, vad vi är kränkta?)

Mina favoriter är:

 

Blygskryt [substantiv], att genom att framhålla sina enkla vanor, sin fantasilöshet, dåliga smak och sitt bristande kulturintresse få någon annan att känna sig som en fåfäng elitist eller snobb. [—] (Gunnar Harding)

Skrylling [substantiv] -en ~ar; Person till vilken släktförhållandet är så avlägset att ingen riktigt mäktar med att reda ut begreppen. [—] (Åsa Johansson)

Motroad [adjektiv], det tillstånd då man skrattar åt, eller låter sig roas av, det man egentligen inte tycker är roligt. Lämnar ofta eftersmak av varierande bitterhetsgrad. [—] (Paulina Helgesson)

(Littorinexamen, ressentimental, frizonera, åskådespelare, sladdpost, pysselsättning, pingvinisk, laicism, tölpifiering, tankefjun, blem, snarkofag, bortlängtan, nymfolepsi, dracularisera, 1900-talist [utt. nittnatalist], starkspråk, mingelska är de övriga. Förutom ett som jag har utelämnat, mer om det nedan.)

Ett Scrabble-forum diskuterade 2005 vettiga ord som saknades i SAOL, och nu när jag kollar, är nästan alla med i 2006 års upplaga. Det är coolt, det är roligt med både nya och gamla ord och att läsa listan över borttagna ord är nästan lika kul som att gå på Gröna Lund. Bottinklädd! Lakejsjäl! Hugnerlig! Ilgodsexpedition! (Sorry. Nördvarning.) Fler ord finns här.

Men nu till det underliga. Ett av orden som SvD listar kommer på förslag från Dick Harrison, professor i historia vid Lunds Universitet. Jag vet inte om han har blivit ombedd att skriva eller om han har suttit på sin kammare och klurat helt själv. Hans förslag på ord som borde stå med i SAOL:

Färst [superlativ av adjektivet få], benämning på förteelse i plural, som i jämförelse med andra, liknande företeelser (även de i plural) har uppnått en grad av fåtalighet som sätter det i särklass. Ex: ”I går kom få personer hit, men i dag var de färre. Allra färst kan vi antagligen förvänta oss i morgon.

Nåmen ska vi inte ta och kolla i vahetteren, den däringa boken, professorn?

Se där! SvD-redaktörn kanske också skulle behöva slå upp det?


Jag citerar nu Språkrådet apropå ”färst”:

Det är ovanligt, men försvarar väl sin plats. Man kan jämföra med illa, värre, värst och stor, större, störst. Färst är en gammal svensk böjningsform som det senaste seklet fallit i glömska. I stället har mer eller mindre omständliga omskrivningar kommit i bruk, som ”lägst antal”, ”det minsta antalet” etc. Färst är både kortare, smidigare och naturligare. Använd det!

Bloggare! Gån ut och förkunna ordet: färst finns!

——-
Uppdatering två sekunder efter inläggets publicerande:
Språkrådet tar emot förslag på nyord hääääär. Den djefla mannen har skickat in ”dampa” och Översättarhelena har föreslagit ”sverka”. (Man måste liksom inte ha uppfunnit ordet själv för att det ska vara ett ”nyord”.)

Uppdatering igen
Här kommer nyordsförslag ur kommentatorsbåset:

anless – annorlunda (jfr ”han är lite annars”)
beblänga – titta på (Alf Henriksonskt ord)
bortvalbar – inte oumbärlig
gohällig – snäll
jaha-upplevelse – den mer relaxade versionen av aha-upplevelse
kallefiera – oförklarligt försvinna spårlöst ur handen som i ”men jag hade den ju här alldeles nyss!”
nöss – avtryck av katt- eller hundnosar på blanka ytor
ryska – samlingsnamn för väska, ryggsäck och liknande
[tanken] perkulerar – att idissla en tanke liksom (jfr perkolator)
sekrutt – dålig, skruttig, kass
uhällig – dum
valfrid – att slippa göra val ideligen (valfrihet i all ära, men …)
örebrohatt – ersättning (för tvivelaktig tjänst), muta

Ord som nämndes, men som redan finns med i SAOL:
asa – glida, släpa
glyttig – barnslig
rälig – ful, otäck
grisk – hetsig, ivrig
förbryllelse – förvirring

Share
47 kommentarer

Total makeover (och allegori?)

I min nyckelknippa hänger Pippi Långstrump sedan drygt ett år. (Man kunde se den på Internationella riktnings- och fingerspretsdagen.) Igår såg jag plötsligt att hon såg lite sliten ut med läckande fötter och tufsigt hår.

Plötsligt? Jahadå, för i mina ögon har hon till igår varit vacker och ny och fantastisk. Jag har helt enkelt varit hemmablind precis på samma sätt som att jag inte längre ser saknade golvlister (ja, det är svårt att se något som inte finns), vardagsrummet som är ett möbellager och Femtonåringens frisyr som ser ut som en champinjonhatt.

Detta påminner om vad man i USA kallar ”stuck in a time warp” (dit min nudelsoppefrisyr väl måste höra) och som blir jättebra tv hos t.ex. Oprah. Och som säkerligen skulle göra stor succé även i bloggosfären och slå alla med häpnad och rendera mig allehanda länkar och inflytande och popularitet?

Så jag gick åstad och köpte mig i detta slit- och slängsamhälle en ny 39-kronorspippi.

Före inköpet och efter.

Men se på, tydligen har gamla Pippi glömt att ta på sig förklädet efter en hård natt ute på stan och det som jag trodde var hårslitage, är i själva verket en medvetet slarvigt hängande lugg som ger henne en lätt sensuell touch. (Tänk Brigitte Bardot.) Om man skulle ta och dra ner förklädet lite grann så att ena axeln blottades?

——
Varning. Detta blogginlägg kan tolkas som något annat än ett vanligt gammalt menlöst blogginlägg. Eller kanske inte i alla fall. (Måste jag ju skriva, annars vågar ingen kommentera.)

Nä, nu ska jag gå och kamma mig!

Share
24 kommentarer