Jag har förut skrivit om Hembygdsboken, som jag hade i början av 70-talet. (Ulf Löfgren ritade och många texter skrevs av Lennart Hellsing.)
Rekommendationerna till lilla, lilla Lotten inför sommarlovet var bl.a.
1. Du hjälper väl till på sommaren också? De vuxna måste ha sin fritid.
2. Det är mycket man kan göra när det regnar. Tänk på att ta hand om mindre barn.
”De vuxna måste få ha sin fritid”?
Nåväl. Nu har jag hittat Hemkunskap 1 från slutet av 70-talet. Förvånansvärt många sidor handlar om ljussättning, kalorier och vitaminer och jag måste hejda mig för att inte skanna in varenda bild i hela boken. (Klicka på dem om de känns för små.)
Av undervisningen minns jag blott och enbart diskmedelsfajterna, pyttesmå stekpannor och att lärarinnan vid fler än ett tillfälle satte sig att gråta vid katedern.
Den här karlen illustrerar näppeligen dagens hemkunskapsböcker.
När vi träffades hemma hos varandra, brukade vi spontant ställa oss och dansa även om andra hellre spelade sällskapsspel. Not.
På just denna sida (som heter ”Möblera för ljud”) lär vi oss att en ”stereobänk bör vara 40 cm djup och 60–75 cm hög så att man inte behöver ligga på knä för att sätta på en skiva”. (Jag pillar nu lite förstrött på min Ipod som sitter fast i tröjan.)
Ser ni vad som står på bordet? Vad var det jag skrev häromdagen: det är dags för en fondue-revelj! Bilden på köket här ovan är tydligen ett exempel på hur ett fungerande kök ser ut, står det. Därefter följer ett stycke förakt för … kommersialism? Status? Elegans?
”Vi har idag både kunskaper och resurser för att kunna bygga kök som fungerar perfekt. Ändå ser man ofta exempel på motsatsen. Det finns köksinredningar vars viktigaste funktion är att vara ’statusmässiga’, ’eleganta’, ’rustika’ osv – allt enligt kökskataloger och tidningar.”
Jag bläddrar vidare och hittar ett kapitel om hur man kan förstöra potatis genom att tillverka chips och brännvin och lär mig en massa om hur man ska göra för att inte barnen ska komma åt cigaretter och får lust att kopiera tvättanvisningarna och sätta upp någonstans.
VDN-fakta kryddar varje sida och ett hårstrå kryllar minsann av bakterier, varför man bör ha hårnät. Och vet ni, att en bra ”bädd” ska vara tillräckligt lång och bred, hygienisk, lätt att sköta och inte kosta för mycket.
Bildtexten förklarar att personen i blå tröja är kortare än personen i röd tröja.
Förvånansvärt få recept förgyller hemkunskapsboken. Men mackan längst till vänster måste ni alla göra: banan och hamburgerkött.
Ordet ”hamburgerkött” kunde killarna i min klass kasta i ansiktet på hästtjejerna, som omedelbart bröt ut i gråt. Det betyder ”rökt hästkött” – men säger man så idag?
Nu frågar jag Trettonåringen och Femtonåringen om deras hemkunskapslektioner. Vad fick ni göra?
– Bre mackor! (Stort stön.)
– Kleta smör i håret!
– Diska!
– Låtsasköpa saker i en affär!
Ah, well. På frågan om vad hamburgerkött är, svarar de ”rått kött” och fnissar sedan ihjäl sig åt associationen till råttor. Det ska fan vara hemkunskapslärare.
Detta tog en evighet att skriva eftersom jag håller på att lära mig rätt fingersättning.
Tangentbordskunskap. Det ska fan vara sin egen skrivmaskinslärare.
När jag gick på högstadiet ansågs det som en fastslagen sanning att hemkunskapslärare var överrepresenterade i kategorin ”alkoholiserade lärare”.
Vår lärare grät såvitt jag vet aldrig, och vi hade inga böcker som uppmanade till osjälvständigt tänkande heller. Men hon var faktiskt alkis.
Är det din bok på översta bilden, Charlotte? *ler*
Hamburgerkött heter fortfarande hamburgerkött och är fortfarande gjort av rökt hästkött… Riktigt gott!
Sjutton oxå, trodde jag skulle bli först att kommentera, trea – men titta på tiderna, dött lopp!
Snygg trippel, det där!!
Min dator säger att jag bara får titta på fonduegrytan och karusellaskkoppen.
Min hemkunskapslärare pratade med tänderna bistert ihopbitna.
Jag minns att vi fick laga mat och diska (osäkert vad det var för mat), smaka på olika mejeriprodukter, däribland olika ädelostar; vi fick mangla och på pappret inreda en enrumslägenhet med kök för … 5000 kr(?). Till vår hjälp hade vi ikeakatalogen.
Men jag ”köpte” trasmattor på habiliteringen och gröna växter istället för gardiner. Det där sista envisas jag fortfarande med.
Ikea har fortfarande fått tämligen liten del av mina möbelinköpspengar.
Jag får bara titta på askkoppen, buhu!
Jag får också bara se askkoppen, men det är väl don efter person, antar jag.
Mina barn har faktiskt haft riktigt bra hemkunskapsundervisning i skolan. De älskar dessutom hemkunskapsdagarna eftersom man då får äta lunch två gånger!
Hemkunskapslärarinnan var en bitter skånska. Hon ville lägga persilja på allt. Man skulle diska i rätt ordning och gud nåde den som inte gjorde det. Vi skulle göra nån macka nån gång och då stod hon längst fram i klassrummet och skrek på skånska att alla får en fjärdedels vindruva att dekorera med.
Åh jamen tack!!!!!!!!!
Hon var verkligen en satkärring och hemkunskapsboken om hur man städar rätt och allt sånt, den har jag slängt sedan länge.
Hon gjorde så att jag inte hade lust att laga mat på flera år efter det. Sen blev jag visserligen matnörd men det var många år senare.
Och jag gick på högstadiet på sena åttio- tidiga nittiotalet.
Inte mycket verkar ha förändrats förutom att man inte talar om barnsäkra askkoppar.
I maskinskrivningen fick vi göra troll med hjälp av o och x och annat veckan före jul.
De dansande barnen tryckt på en tröja vore rätt coolt på nåt vis. Texten kunde vara: PARTY!!
Äsch, vad ska man med rätt fingersättning till? Jag har t o m i perioder varit proffs-maskinskrivare med fel! Skriver med två fingrar och fick litet a (= 4+) i maskinskrivningsprov i min gröna ungdom.
Tror alla ser alla bilder nu – det tog ett tag innan de dök upp, faktiskt.
Vi (jag talar stenåldern här) fick olja teakmatbord, baka och laga mat. I alla tider tycks det vara obligatoriskt att dissa stackars hemkunskapslärare! Men det ÄR bra att veta att arbetsytan mellan diskho och spis ska vara minst 90 cm, helst en meter. Till exempel.
Annika (ab), jo, det stämmer att det är bra. Och konsumentverket som i tidernas begynnelse typ, hette hemmets utredningsinstitut och avsnitten om, vad ska vi kalla det?, konsumenträtt?, var faktiskt mer än okej. Som tonåring uppskattade man inte värdet av sånt. Och hemmets utredningsinstitut underlättade livet för en massa kvinnor. Konsumentverket och konsumentkraft borde få mer uppmärksamhet. Jag förstår inte varför media tragglar på med börsinformation när vad folk efterlyser är mer renodlad konsumentinformation.
Hemmens forskningsinstitut – jag tror min mamma skrev artiklar om dem. De behandlade hemkunskap som en vetenskap (vilket det ju faktiskt är) och mätte och testade och hade sig för att folk som jobbade hemma inte skulle bryta ryggen av sig vid för låga bänkar etc.
I och med att hemmafruarna (tack och lov) försvann, försvann också all respekt för jobbet. Men medan de fortfarande var kvar, var jobbet förstås också föraktat, därför att det var fruntimmer som hade hand om det. Direkt efterföljd: den s k pigdebatten där hemjobb likställs med självklar underordning.
Jaha, det var dagens förnumstiga inlägg!
Jag kan inte minnas att vi någonsin fick något gjort på hemkunskapen förutom att lära oss att duka och hur man startar en tvättmaskin. Laga mat tror jag inte vi gjorde alls. Men det fanns ingredienser, det minns jag, för killarna brukade ta äggen och kasta ut genom fönstret. Hm. Kanske det var därför det inte fanns något kvar att laga med.
Vi hade två hemkunskapsfröknar. Den ena var robust och …. robust. Den andra var klen och alltid perfekt sminkad, och med stora runda träörhängen. Hon stod alltid och såg orolig ut och flackade med blicken så att örhängena svängde fram och tillbaka, men jag tror inte hon kunde prata. Minns inte att hon sa ett knäpp, ens. Skruvade på händerna möjligtvis.
Men BÖCKER i hemkunskap? Va? Det minns jag inget av.
Våra hemkunskapsfröknar hette Kerstin och Kerstin – liksom större delen av resten av lärarkåren.
Hemkunskapsboken (den beigea(?) från Sparbanken var en av få böcker som vi fick behålla. Den använde jag rätt länge när jag flyttade hemifrån. Var det något grundläggande jag undrade så gick det ju att läsa denna bra, men osexiga bok.
Numförtiden står boken bland kokböckerna i hyllan och av ungefär samma nostalgiskäl som ”Kristidsnyckeln” till mormors exemplar av Stora kokboken,som står bredvid.
Att äta hästkött, förresten, är helt otänkbart i Australien. Här vräker man glatt i sig både krokodil och känguru, men häst? Kommer inte på fråga. Det anses som ett för ädelt djur. Liksom katt och hund.
Jag hade också den hemkunskapsboken, men det bör väl ha varit en något tidigare upplaga? Eller gick Lotten i en sparsam skola?
Nog lagade vi mat på hk:n men det var mycket som ledde raka spåret till komsumentverket.
Jag måste ha varit en avvikande tonåring för jag fann allt som konsumentverket gav ut mycket intressant. Tror till och med att jag hade nån sorts abonnemang på småskrifter. Förnumstiga små häften med oumbärlig kunskap. Och prenumeration på ”Råd&Rön” från den dagen jag flyttade hemifrån och flera år framåt.
Jag skulle säkert ha blivit en effektiv konsumentrådgivare. Sverkers kvinnliga motsvarighet, typ.
Om det vi fick göra i köket kan kategoriseras som ”matlagning” är väl högst osäkert. Vi fick göra smörgåsar och sånt minns jag. Och nån gång fick vi göra nån linsgryta och en annan gång någonting med kycklinglever i. Jag äter inte inälvsmat för övrigt. Vafalls? En matnörd som vägrar äta inälvsmat? Jo, det är sant, hemkunskap, skolmatsal och en mamma som inte gillade att laga mat färgade mina upplevelser. Försök i vuxen ålder att närma mig matslaget igen har inte varit framgångsrikt.
Och förlåt att jag är splittrad och disträ idag men hemma hos föräldrarna så är köksbänken lägre än normen så man tror faktiskt att man håller på och bryter ryggen av sig efter en stund.
wf comkibed
bed som i säng låter inte helt fel…
Ungefär mitt på bilden med den sprayande mannen syns det en gul flaska oljeschampo med röd kork.
Jag undrar jag när vi slutade använda den sorten hemma hos oss? Kanske när Timotei kom? Jag minns den från när jag var liten iaf.
Lotten hade en annan hemkunskapsbok än jag. Min var full med symboler i fulgrönt och lila har jag för mig.
Jag anar att jag hade samma hembygdskunskapsbok. Men minns inte så mycket av den.
Ååååh, hemkunskap, som är så fantastiskt att berätta om för våra utländska vänner!! De tror att man ljuger. Tur att jag har boken kvar som bevis. Samma som pernilla ovan skriver om, tror jag. Det är ju underhållning på hög nivå.
På en kompis hemkunskapsbok står förresten LIX på baksidan. Rätt fantastiskt. Vem bryr sig om läsbarheten i en hemkunskapsbok som väl ändå mest består av tabeller?
Hemkunskapsfröken sa ’naaringslaara’ i stället för ’näringslära’ och det var ju väldigt fnissframkallande. Vi fick baka knallhårda rågbullar som smakade sågspån. Samt lära oss att man inte behöver skölja glasen sedan man diskat dom, bara torka dom direkt!?
Matilda: Om hästkött och annat. När Kenzaburo Oe fick Nobelpriset i litteratur hade man blodduva på menyn. De japanska gästerna var förfärade. Duvor är fredssymboler — ÄTER ni verkligen fredssymboler?!? Jag menar, alltså hur? Hur kan man äta en fredssymbol?
Jag åt hund i korea. Helt okej. Och jag åt det inte för sensationsfaktorn utan för att jag inte kunde läsa menyn.
Jag känner igen framsidan av Hembygdsboken 1b; vi är lika gamla.
Ökenråttan: Jag har hört att de allra flesta fall av matförgiftning i själva verket är diskmedelsförgiftning på grund av till exempel dåligt sköljda glas. Er hemkunskapsfröken ville väl helt enkelt härda era magar. Vilket uppenbarligen har fungerat väl, med tanke på att du och maken klarade er undan Montezuma under åren i öknen!
Hjälp, att dundra in här i denna sena timme känns som att komma för sent till en hemkunskapslektion. (Mössan i hand, svansen mellan benen.)
Nu ska vi se här om jag kan beta av några frågor:
Ja, jag är döpt till Charlotte. Ingeningeningen utom Broder Jakob säger Charlotte, så jag lystrar inte längre till det namnet. Dessutom hette jag ju Charlotte Stenson, vilket inte alls låter som Lotten Bergman.
Att bilderna inte dök upp var ju konstigt, men jag hoppas att allt syns nu. Fast om man bara såg askkoppen, såg man ju i alla fall askkoppen. (Visdomsord.)
Så man kan köpa hamburgerkött som heter hamburgerkött? Det ska jag göra. Måste nog lägga på ett par bananer också, va?
Måste ha ”Kristidsnyckeln”. Ska kolla om den finns i gömmorna. Nu.
Ah shit! Jag inser nu att mitt påslakanset jag hade som barn uppenbarligen härstammar från sjuttiotalet. Det bruna med vita månar där det på andra sidan var vitt med bruna månar.
Jag älskar bilderna! Helt underbara. Vi brukade ofta dansa och spela sällskapsspel i dunkel belysning under högstadiet. Ja, när vi inte rökte hasch och spelade tv-spel vill säga 😛
Från hemkunskapen minns jag mest disklektionerna. Vi var tvungna att diska i rätt ordning och framförallt från rätt håll! Att hävda att jag gillade att diska från andra hållet uppskattades inte alls. Tyvärr (?) har jag fullständigt förträngt vilket håll som var det rätta.
Vår hemkunskapslärare var också skånska, men eftersom jag bor/bodde i Skåne såg jag inte det som något värt att notera.
I hennes hus fick barnen ostförbud om de gjorde kälkbackar, så hon levde som hon lärde, verkar det som.
Hon blev sedermera riksdagsrepresentant för centerpartiet (varpå vi fick en annan skånsk lärare).
Jag är dock tacksam för att jag fick lära mig stryka skjortor, något som behövdes när jag var aupair. Tydligen hade hemkunskapen gjort ett gott jobb, eftersom till och med au pair-barnens petiga farmor (som hade två egna städerskor) var nöjd med min insats. (Au-pair-barnes pappa, som bar skjortorna var inte så noga.)
Jag minns mitt ”skolkök”(som vi s´a) med glädje. Det var 1948 och i skolan hade de ELSPIS!
(det vanliga i Helsingborg på den tiden var gasspis. Den är ju bra när man lagar uppe på spisen, men var väldigt osäker när det skulle ugnsvärmas eller gräddas) – nu kunde man ju STÄLLA IN gradtalet.
Inte hade vi någon lärobok, vi fick skriva upp recepten för hand – DET SKA JAG BLOGGA OM endera da´n.
Hahaha! Jag sitter JUST nu i dagarna och sätter ihop en tvådagarskonferens i oktober! Vete sjutton men frågan är om man inte ska ta med dom på en liten nostalgitripp 😉
… och barnens HKK-lärare (det heter faktiskt hem- och konsumentkunskap nu för tiden alltså … ) verkar vara lite trött och sömnig? Skicka henne (honom?) till min konferens!
Christina! Faktiskt!
När jag läste i Umeå för sisådär 25 år sen så fanns det en kille som läste till hkk-lärare.
Sen fanns det några som läste dietist/storköks-nånting också, men han läste till lärare.
Just det, lotta, man lärde sig stryka skjortärmar så det inte blev pressveck på dem.
Skrattar så jag gråter! Helt underbart inlägg.
Under 70-talet gick jag lärarutbildning, dock icke till hemkunskapsdito, men samma VDN-fakta-nit vidlådde alla ämnen. Livet var allvarligt.
Att läsa sagor för barn i skolan var mer eller mindre förbjudet. Högläsning anbefalldes men då av lämplig litteratur, socialrealism.
”Sverre vill inte gå hem” hette en bok som lärarutbildare gillade. Den handlade visst om en liten pojke vars pappa var alkoholist.
De där böckerna hade jag också i skolan. Hade alldeles glömt av dem, letar jag så hittar jag säkert något gammalt ex. på min arbetsplats, det finns ju de av mina kollegor som sparar allt ”som kan vara bra att ha”.
Även i mitt skolkök — som det hette på min tid och skolkökslärarinna kallades hon som ett helt läsår, tre eftermiddagstimmar i veckan, undervisade oss i husligheter — fanns elspis. Många elspisar. Hemma hade vi precis som hos den Blyga gasspis.
Jag lärde mig trenne saker under detta skolköksläsår:
• Baka Ullas sockerkaka
• Rensa strömming
• Göra ren spisar så de såg fabriksnya ut!
Den sista grejen tyckte jag var skoj då jag i själva matlagande var så klantig att det inte roade direkt. Vi lagade hela måltider i allmänhet, bestående av huvudrätt och efterrätt. Somliga ingredienser fick vi inhandla på ett närbeläget torg. Sådan uppgift, samt uträkning av näringsinnehåll och måltidskostnader roade mig en del.
Det hela tilldrog sig under min flickskoletid, så äggkastande pojkar slapp vi. Men vi var många som trängdes vid grytor och kastruller — bortåt 35 stycken fjortisar.
Som avslutning på vårt husliga skolår hade vi stor och fin middag, med rektor och biträdande rektor (vår tysklärare) och några honoratiores till från skolan närvarande. Jag hade, av någon som inte tänkte sig för, blivit utsedd till att servera. Jag började med att tappa en hel jättebricka med entrérätten i skolköksgolvet. Det var ägghalvor med kaviar och dillkvistar. Och kanske någon smaksatt grädde. Några halvor lyckades vi hjälpligt forma om och så serverades de till de inbjudna på ett betydligt mindre fat. Klasskamreterna som redan satt till bords fick ingen entré.
Medan entrén avåts, fick jag försöka får bort det värsta från golvet i köket, samt spärra av de delar som fortfarande var alldeles halkiga.
Dags för huvudrätten, som jag alls inte minns vad den bestod av mer än att en sås hörde till. Uppdraget att servera den varma såsen föll på mig. Bortsett från att jag inledde med att spilla sås över hedersgästen rektorns (kvinnlig rektor i hundraårsåldern) gula blus, så klarade jag den uppgiften. Vi som serverade hade på oss serveringsförkläde och servingshätta som vi sytt i syslöjden året innan. Även speciella skolköksrockar hade vi fått sy som förberedelse till året vid spis och disk och beredningsbänk.
»MAT i vardagslag« hette den blårutiga receptbok som var vår vägledare. Tryckt 1952 i sin sjätte upplaga. I inledningen med ett stycke om »Mått och vikt«, tillfogas:
»Om Hemmets Forskningsinstituts måttsats användes, bör matskedsmåttet tagas något drygt.«
Boken innehåller inte den allra minsta lilla bild, men en del anteckningar som är gjorde av mig, min storasyter och min lillasyster. Vi har tydligen använt samma bok alla tre.
En blyertsanteckning av mig vid den allra första rätten ger vittnesbörd om vi lagade den: Grönsoppa. Kanske var det också den första rätt vi gjorde och till vilken jag och några till inhandlade morötter, palsternacka, selleri, purjolök, blomkål samt persilja på torget.
Vi hade också någon form av hemkunskap, som jag tror ingick i det hela. Eller så hade vi det separat. En liten lägenhet om ett rum och kök fanns till förfogande på skolan och där fick man ägna sig åt andra husligheter som att klä på babydocka, sortera och tvätta diverse plagg, samt stryka dem. Golvtvätt och allmän golvskötsel.
Någon form av ekonomi snuddade vi nog också vid. Kassabok och budget och kalkyler. Samt vilka redskap som var bäst för att hålla ett hem i ordning. Och vilken utrustning i övrigt som var bra att skaffa: Konserveringsapparat, dammsugare och levang. Malgarderober och malmedel. Vardagsporslin o glas samt kanske festdito. Bra sängbottnar. Bra kastruller, stekpannor och stekgrytor.
En del råd om att lära sig känna igen bra råvaror av fisk och kött har jag också minne av.
Agneta, vissa kommentarer skulle man klippa ut och stoppa in i en liten bok och sälja. Min favorit:
»Om Hemmets Forskningsinstituts måttsats användes, bör matskedsmåttet tagas något drygt.«
Agneta: Du har gett mig morgonens första goda skratt men vad är en levang?
Jag fick minsann lära mig hur man tvättar en ylletröja.
Först är det viktigt att man mäter bredd, längd och ärmar med ett måttband. Sedan tvättar man den för hand enligt tvättråden. Efteråt ska den plantorka, gärna på en frottéhandduk. Lägg tröjan plant på handduken och sträck den så att den får samma storlek som den hade innan tvätt. Använd dig av dina tidigare mått! =)
Är inte levang en sorts mopphistoria? jag associerar i alla fall till golvtvätt.
En levang är en grov borste med hård borst och skaft (tänk rotborste på långt skaft). Levang används än idag för att skura båtar.
I mina gömmor med gamla, roliga böcker finns även ”sjöspråk” från 1922. Där läste jag senast i lördags förklaringen av just ordet levang. Boken är nämligen ett ypperligt hjälpmedel vid konstruktion av kluriga båtfrågesporter. 🙂
ia sofia ellinor:
det låter fruktansvärt smart, faktiskt! jag brukar stå där med min tvättade tröja och undrar vilken som är den ursprungliga form som plagget enligt tvättrådet skall formas till. kanske kan man lägga tröjan på ett stort papper och rita av före tvätt?
Förresten:
jag har en gång på senare år bakat paj i ett hemkunskapskök tillsammans med en hemkunskapslärare, tillika svärmor (då blivande) till min kompis. Vi skulle förbereda bröllopsmåltiden och alla medhjälpare (alla i trettioårsåldern med eget hushålle) blev åthutade. Jag för att jag inte alltid använder måttsatser utan min egen hand för att mäta upp tex salt, andra för att de inte kanderade rosenblad på rätt sätt.
Bruden själv, som har tillbringat många somrar med att dela kök med hemkunskapsläraren, vittnar om ett hårt liv med exakta mått och temperaturer. Och en benfast tro på ”det enda rätta”.
Man lär sig väldigt mycket av bloggar :).
Tyvärr har jag ingen båt *skrattar*
Men nu har jag en svag minnesbild av en lång borste i trä och en trasa som man la om själva borsten och så skrubbade man som en bäver. Och slå trillade mopptrasan av var femtonde sekund och så fick man börja om. Ett väldigt tidsslöseri.
agneta:
Först- Även du tillhör tydligen dem som tillbringar nätterna framför datorn.
Som skrivet – jag skall så småningom publicera mina, med prydlig skolflicksstil handskrivna recept – läroboken ”Kokbok för skola och hem” kom först att kunna utnyttjas av min syster född -39.
Men nu en kommentar till:
”Vi som serverade hade på oss serveringsförkläde och serveringshätta som vi sytt i syslöjden året innan.”
Det minns jag ju bestämt!
Dessutom hade man året innan sytt ett FÖRKLÄDE att ha i skolköket – Det var särskilt marigt med rynkningen vid höften som skulle dras med knappnål, för att sedan ”naturligt” sys in vid hopfogningen med den med korsstygnsnamn och passepoile försedda överdelen!!!
Lära mig känna igen goda råvaror av hög kvalitet skulle jag jättegära lära mig, eftersom jag återupptäckt nöjet att handla i saluhallen. Faktiskt billigare kött än ICA! Men frågan är ju hur bra kött ser ut?
Min hemkunskap var också i början av 90-talet, den var uppdelad i matlagning, konsumentkunskap, ekonomi (hur hushålla med pengar?), sanitet (rengöring, tvätt, osv) samt ämnet barnkunskap. Finfin femma i hemkunskapen men i barnkunskapen endast en fyra. Tror jag föll på vad barnets första bajs heter på provet som var betygsgrundande … skitsak. 😉
Åh, just det. Min hemkunskapslärare Hillevi var också bilskolelärare. Fast jag tror inte hon jobabde som det? Men hon hade nog en del strängar på sin lyra, för när jag blev lite äldre såg jag att hon skrev i ICA-kuriren då och då. Kanske inte nu längre, men då gjorde hon det. Minns henne som trevlig men bestämd. Och att jag fick göra petit chouxer från grunden, när de andra fick äta efterrätt med socker (diabetiker). Men en petit choux fylld med grädde vispad utan vaniljsocker eller en nypa socker smakar … trist. Och då hade jag ändå fått göra tre och var tvungen att äta i alla fall två. Men tanken var god.
Barnbeck kallas en nyfödds första avföring. Men efter att ha presterat detta så var min förstfödde en gosse som levererade sin mer normala bebisavföring högst var tionde dag. Och då rejält! Lyckligtvis hade jag läst att det kunde funka så ibland, annars hade jag säkert blivit en orolig moder.
Det där med hemkunskapsböcker. Jag samlar på Husmoderns presentböcker. De är utgivna på 1920- 1930-talet och där talar vi hemkunskap på hög nivå. Hur man håller hembiträde, hur man bäddar sängar, hur man håller visit, hur man tackar för visit, hur man manglar, hur man tvättar, hur man… ja i stort sett vad som helst. Jag samlar på dem som tidsdokument. Den första hittade jag i morföräldrarnas källare. Om jag någonsin befinner mig på ett bröllop med en amiral och en general samt en jägarmästare och en friherinna så vet jag vet jag ska hälsa på först och hur jag ska bordplacera dem.
Agneta, blårutig kokbok, ”Mat i vardagslag”. Månne det var den som mamma har/hade?
Jag tror det är i den som receptet står som vi använder till tårtbottnar. Man ska använda sig av 1½ dl potatismjöl och kokhett vatten, vill jag minnas. (Bl a. Som vanligt ska man vispa 2 ägg med 2½ dl socker.)
Den kakan är mer fast än ”saftig sockerkaka” som kommer ur Vår Kokbok och som gör sig bättre som ”naken” sockerkaka.
Cecila, det låter som ”Fars sockerkaka” som finns i den blårutiga.
Jag får ta och starta en sockerkakeblogg!
Jessika: Jag har två Husmoderns KÖKSALMANACK. Den ena från 1939 och den andra från 1946. Båda kommer från min mammas hushållsböcker.
En vecka imaj 1939 får man instruktioner på att göra en kavaj med påsydda fickor till Pelle av pappas kostym. Veckan därpå finns en artikel »Provning är en konst — och här lär vi ut den!«
Det handlar om provning av kläder man syr.
Nästkommande vecka är »Hur skall hushållspenningfrågan ordnas¿« som är på tapeten.
Varje veckodag har Lunch och middagsförslag och en del recept. Här var interfolieras det hela med annonser på färgat papper: Skultuna konservkokare, Lidköpings äktavanilin.
Vad varje humor bör ha: Lindells hushållsvåg.
Lindells vågfabrik fanns i min hemstad och tillverkade allehanda kvalitetsvågar. Varje lördag då vi for till landet passerade vi den.
i 1946 års Köksalmanack lockar AB Trygg-produkt med FREDSKVALITET TILL FREDSPRISER för vattenvärmare, lyx-glansmangel och elektrisk tvättmaskin.
Skultuna ligger ju inte långt från där jag bor. Konservkokare, inte dumt ;).
Konservkokare … jag vill plötsligt äga en konservkokare!
Kommer ni ihåg ”De överlevande” som visades på tv på 70-talet? Jag brukar fantisera om hur jag själv hade klarat mig om jag plötsligt hamnade i samma situation. Om jag hade haft en konservkokare, hade jag i alla fall kunnat konservera grannarnas grönsaksland.
Men hu vad jag hade fått ont i huvudet av att inte få dricka te ideligen och hela tiden.
Och så konserverar man själv och så drabbas man av botulin-förgiftning ;). Men då har du ju definitivt något att blogga om, Lotten ;).
Själv lägger jag in en massa grönsaker och sånt såhär års, pickles, rödbetor, gurka etc, men att konservera på det sättet har jag aldrig gjort. INte med något som innehåller protein i varje fall.
De där ”rekommendationerna” låter lite väl gammeldags för att vara 1970-talet, men däremot är väl indiantältet i Sverige ganska passande. 1970-talet var ju mycket internationalism och ”vänster”, och hembygdskunskap förknippar ju många annars med nationalism (hade det varit Sverige under 1930-talet hade det säkert varit en röd stuga, granskog, sommar, Solen och Sveriges flagga på bilden) så man kanske ville vara mer politiskt korrekt (vet ej om ordet fanns då, men eftersträvan fanns nog). Jag minns också diskmedelsfajter frå 7:an i grundskolan läsåret 1995/1996, och förken började lipa, så det var sig likt cirka 15-20 år senare.
Hej,
Jag hade samma HK bok som dig och känner igen mig i beskrivningen av HK:n! Kommer inte ihåg att våran lärare grät men själv har jag varit HK lärare ett tag och satt ibland med tårar i ögonen. Och det var inte för att barnen var söta och rara 😉