Hoppa till innehåll

Etikett: 1970-tal

Psalmsång, religiositet och konstiga ord

Så okyrklig och ickereligiös som jag är, borde jag ju inte bry mig särskilt mycket om psalmsång på skolavslutningar. Men tjosan, så tvärtom jag känner!

skolslut1977
Broder Jakob, Orangeluvan och jag 1977. Jag hade designat min outfit helt själv, tryckt mönstret och sytt på förlängningen på jeansen. Och jag ansåg mig vara vansinnigt flott! I träskor.

Fly mig genast en kyrka och en falsksjungande församling så att jag får ta i från tårna i:

Den blomstertid nu kommer
med lust och fägring stor.
Du nalkas, ljuva sommar,
då gräs och gröda gror.
Med blid och livlig värma
till allt som varit dött,
sig solens strålar närma,
och allt blir återfött.
––
De fagra blomsterängar
och åkerns ädla säd,
de rika örtesängar
och lundens gröna träd,
de skola oss påminna
Guds godhets rikedom,
att vi den nåd besinna
som räcker året om.

I denna ljuva sommartid
Gå ut, min själ, och gläd dig vid
Den store Gudens gåvor.
Se, hur i prydning jorden står,
Se, hur för dig och mig hon får
Så underbara håvor.
––
Av rika löv är grenen full,
Och jorden täckt sin svarta mull
Med sköna gröna kläder.
De fagra blommors myckenhet
Med större prakt och härlighet
Än Salomos dig gläder.

Nu ser ni framför er hur jag när jag sjunger, rynkar pannan vid orden som jag inte riktigt förstår – jag är ju liksom bara åtta år här, på min första skolavslutning:

Värmaaa? Ah, det måste vara felstavat.
SIG solens strålar närma … vem närmar sig och hur? För om det är solens strålar som närmar sig är det ju felskrivet.
Fagrrra? (Med skånskt uttal, för detta var i Lund.) Faaaagrrrra?
Lunden? Hm, då sjunger man förstås ”luleåt” i Luleå.
Håvor? Hallå, nu har de skrivit fel igen.
Salomon, det är ju skidor. Jättekonstigt.

Med detta vill jag egentligen bara ha sagt att jag inte alls är särskilt irriterad över de små religiösa inslagen som vi stöter på vid jultid och skolavslutningarna. Äsch, se det som lite allmänbildning bara!

skolslut1980
Jag, Broder Jakob och Orangeluvan på skolavslutningen 1981. Våra tröjor (inklusive pappas röda som skymtar i höger bildkant) hade jag köpt på JC, där jag helgjobbade och lärde mig att med en snabb blick bedöma storleken på folks rumpor.
Share
69 kommentarer

Ljuva 1970-talsdesign

När man ser hur jag klär mig, omger mig med underliga ting och struntar i om bilen är ren eller ej, kan man inte ana att jag är väldigt intresserad av mode, design och estetik. Det är  som om Frank Andersson plötsligt skulle bekänna att han sedan barnsben knypplar spets, som om Angelina Jolie plötsligt sågs delta i sin favoritsport dragkamp eller som om världens främste sedelförfalskare under 1950-talet visade sig vara Astrid Lindgren.

(Nej, så är det inte alls. Men det är roligt att tänka ut sådana där tosserier.)

Igår åkte vi hem till kommentatorn hakkes (gement h och kk, ja) nya sommarstuga – som inte är ny per se, utan bara nyinköpt. Stugan fick ny kostym någon gång på 1970-talet av en person som visste precis hur man skulle inreda för att vara först med det senaste. Och som inte var rädd för att ta ut svängarna.

Tapet hos hakke.
Tapet hos hakke.

Om jag bläddrar i tapetkataloger, fastnar jag ofelbart för svenskt 1700-tal eller diskreta ränder.

Tapet hos Lotten.
Tapet hos Lotten.

I hakkes nya sommarstuga gick jag omkring och på mitt synnerligen diskreta sätt medelst tjoanden och pip samt avgrundsvrål föreslog K-märkning, inredningsreportage och museiutställning.

Se bara hur gardinen och tapeten här nästan smälter in i varandras sommarängar!
Se bara hur gardinen och tapeten här nästan smälter in i varandras sommarängar!
Dagens fondtapeter är en västanfläkt mot 1970-talets väv som effektfullt kontrasterar mot garderobens accentuerade, brandgula ton.
Dagens fondtapeter är en västanfläkt mot 1970-talets väv, som effektfullt kontrasterar mot garderobens accentuerade, brandgula tapetvådston.
Frottégardinen i verkstaden accentuerade maskinernas brutaldesign och oljedoften nästan dränktes i blomassociationer.
Frottégardinen i verkstaden betonar diskret maskinernas brutaldesign och oljedoften nästan dränkts i blomassociationer.
Kökskaklets mönsterpassning skjuter mål mitt i prick.
Kökskaklets mönsterpassning skjuter mål mitt i prick.
De klinkersinspirerade heltäckningsmattorna mötte våra trötta fotsulor med värme och gemenskap.
De klinkersinspirerade heltäckningsmattorna mötte våra trötta fotsulor med värme och gemenskap.
Snacka om att ligga i framkant utanför boxen.
Snacka om att ligga i framkant utanför boxen.

Eftersom huset inköptes inklusive inredning och köksattiraljer samt eventuella lik inmurade i källaren, hittas hela tiden saker som inte får bara mig att tjoa och pipa samt vråla. I en kökslåda låg detta, till exempel.

Vabaha?
Vabaha?

Nu ska jag försöka komma på om jag någonsin har varit så modern och i tiden att jag idag om detta säger “men hur tänkte jag, vilken tur att jag tog mitt förstånd till fånga”?

Axelvaddarna? Ja, jo, där var jag nog lite extrem. Men jag tycker fortfarande att de är snygga.

Frisyrerna? Ptja, nej, där har jag suttit fast i nudelträsket sedan 1976.

Skorna? Nope, bara gympadojor, inga klackar eller platåer.

Möblerna? Hahahahaaa, nej.

Aha! Jag vet! Lappade jeans! Ojojoj vad jag inte har på mig lappade jeans längre! Fast … jag skulle bra gärna vilja.

Nittonåringen i mina älsklingsjeans från 1990.
Nittonåringen i mina älsklingsjeans från 1990.
Share
51 kommentarer

Elton Johns mammas tapeter och bebishantering

Ibland vill jag resa i tiden. Eller vänta, vad säger jag? Vi börjar om.

Jag vill alltid resa i tiden. Men ibland lite extra mycket. Kolla på de underbara bilderna som LIFE:s fotograf John Olson tog i början av 1970-talet – på berömda storheter och deras gamla föräldrar eller andra släktingar. Vissa bilder är mindre intressanta än andra (Jackson 5 med sina slavdrivare till föräldrar), andra kan jag inte riktigt se mig mätt på. Som den här på Elton John med mamma och styvfar:

Fnitteranfall, posering, ultramoderna möbler och tapeter. Samt ett par ormskinnsstövlar med matchande blus. Foto: John Olson.
Fnitteranfall, posering, ultramoderna möbler och tapeter. Samt ett par ormskinnsstövlar med matchande blus. Foto: John Olson.

Jag vill ha lika fnittriga bilder på dagens intressanta stjärnor! Tänk er … eh … öh … Vad konstigt, jag kommer inte på någon som är intressant. Madonna med sin … bror? Oasisbröderna med … nej, jag måste tänka modernare. Lady Gaga med sin farfar? Justin Bieber med mormor och morfar, som funkade som föräldrar? Hm. Ett sådant här projekt kanske bara är intressant 40 år senare när man har facit i hand och kan skratta åt ormskinnsstövlar?

Jahaja, men ok, då vältrar vi väl oss i facit? Här kommer bilden på Grace Slick, sångerskan i Jefferson Airplane – gravid med sitt enda barn (fast det visste man ju inte då):

Inte alls lika modernt – och väldigt annorlunda positionering. Foto: John Olson.
Inte alls lika modernt – och väldigt annorlunda positionering. Lite underligt. Foto: John Olson.

Med  Grace Slick var det så att hon gjorde lite som hon ville – uppträdde svartsminkad (”för jag bara tog allt jag hade och kladdade på”), var öppet för Svarta Pantrarna, var nära döden i en brutal bilolycka som orsakades av drag racing. Och så hade hon stora problem med droger och blev sedermera alkoholist. Fotografen fick tillfälle att ta om bilden efter förlossningen, och den är om möjligt ännu underligare.

"Ja, håll ungen uppåner! Såja, så ler ni båda två och tittar hit! Perfekt!" Foto: John Olson.
“Ja, håll ungen uppåner! Såja, så ler ni båda två och tittar hit! Håll stilla! Braaa! Perfekt!” Foto: John Olson.

Det där barnet som relativt obekymrat ser världen upp och ner, heter China Wing Kantner. På BB deklarerade mamma Grace att bebisens namn skulle vara “gud” med litet g för att det ju skulle göra barnet till en ödmjuk och fin människa. Fast … hon skojade bara, vilket framkom först sedan hela rock- och popvärlden hade gått i spinn och skrikit om kränkning av guds namn och LSD-tokiga mammor.

Eftersom jag sitter med facit här, så kan jag tyvärr meddela att även lilla China blev alkoholist samtidigt som hon försökte vara skådespelerska och hjälpa Jefferson Airplane (och dito Stardust) att fungera. Nu är hon nykter och ägnar sig åt bibelstudier.

Bonusbild!

Frank Zappa i lila brallor med vikveck. Foto: John Olson.
Frank Zappa i lila brallor med vikveck. Foto: John Olson.

Vill ni se en inplastad soffa, Eric Claptons mormor eller ung Joe Cocker? Kolla häääär.

Share
54 kommentarer

De överlevande

Med det senaste ehec-utbrottet med 1 500 sjuka i Tyskland och flera tragiska dödsfall borde jag inte tänka på geléhallon så fort jag ser tidningsrubrikerna. Men alla visar ju upp fantastiska vackra bilder på just geléhallon – som sägs vara bakterien.

Ehec-bakterien, fotograferad med elektronmikroskop. (Bilden är från Helmholtz Centre for Infection Research och jag har inte kunnat fråga Reuters om jag fick ta den, så nu är jag kriminell igen.)
Ehec-bakterien, fotograferad med elektronmikroskop. (Bilden är från Helmholtz Centre for Infection Research och jag har inte kunnat fråga Reuters om jag fick ta den, så nu är jag kriminell igen.)

I detta sammanhang måste jag innan vi alla döden dör rekommendera er att på något sätt få tag i första säsongen av ”De överlevande” (Survivors) som gick på tv i mitten av 1970-talet. För det är så bra. Och det är så dåligt. Jättedåligt och jättebra. Jag har faktiskt aldrig sett något så bra som är så dåligt.

Jag nämnde denna serie tidigare i ett nostalgiskt sammanhang och förärades därför de tre säsongerna på dvd i julklapp. Men inte förrän nu har jag börjat titta.

Och det är så bra! Och så dåligt! (Fast det kanske ni har förstått nu?)

Pling plong! Allmänbildningsakuten!

  • I mitten av 1750-talet var medellivslängden runt 35 i Sverige.
  • Det allra sista nödåret i Sverige var 1867.
  • År 1901 var medellivslängden runt 55 i Sverige.
  • Den sista … förlåt … senaste riktigt stora dödliga epidemin i Sverige var spanska sjukan 1918.
  • År 2011 är medellivslängden runt 80 i Sverige.

Självklart står vi här i vår nutid och klagar på kass uppkoppling och onyttiga chips eftersom det ju är vår verklighet – precis som att man strax före spanska sjukans utbrott säkerligen klagade över besvärliga knäppkängor och marmelad som fastnade i mustaschen.

Tv-serien ”De överlevande” (där jag av någon mystisk anledning säger de och inte dom) inleds med att folk klagar på att tåget är försenat, att det är långa köer på sjukhuset och att telefonen inte funkar. I realtid steker huvudpersonen Abby Grant bacon till sin hungrige make så att fettet sprätter upp på kameralinsen och vi nästan inte hör dialogen:

Baconstekningen inleds efter 6 minuter och är inte klar nästan tre minuter senare när klippet tar slut.

Ett par dagar senare är nästan alla människor döda av ett virus – och det roliga börjar.

För allt sker ju 1975. Kläderna och frisyrerna är från 1975 och tv-tekniken är från 1975. Alla vandrar omkring i fluffiga afghanpälsar och midjehöga jeans som är så utsvängda nertill att de överlevande har svårt att gå normalt. Klafs, klafs, klafs låter brallorna i varje avsnitt.

Och INGEN har ryggsäck!
Och INGEN har ryggsäck! (Skådespelerskan här heter Lucy Fleming och hon är brorsdotter till Bond-författaren Ian Fleming samt gift med karln som spelade James Bellamy i ”Herrskap och tjänstefolk”.)

Om jag idag fick skapa en apokalyptisk tv-serie skulle jag ägna ett helt avsnitt åt funderingar på hur man kläd- och persedelmässigt bäst rustar sig för ett liv utan moderna bekvämligheter. Först skulle jag förstås söka upp en Fjällrävenfabrik och kanske en Gore-Tex-fabrik samt en Victorinoxfabrik och därmed garantera produktplaceringarna så att finansieringen var fixad. Sedan skulle jag sätta igång på riktigt.

Det gjorde nämligen inte tv-teamet som producerade ”De överlevande”. Och det är därför serien är så dålig fastän den är så bra.

  • Alla vandrar omkring i stadskläder med klackar och stora skjortsnibbar.
  • Förnödenheter packas i otympliga axelväskor.
  • Trots att nästan alla människor dör, får vi inte se mer än en handfull lik eftersom statister inte fanns med i budgeten.
  • Vissa utomhusscener är till hälften filmade utomhus med filmkamera, till hälften med videokamera i studio.
  • Obegripligt långa, händelselösa scener utan dialog illustrerar något – men vi tittare vet inte riktigt vad.

Och det är så bra! För att inte knarka film hela dagarna och inte få något annat gjort, har jag bestämt att jag måste motionscykla när jag tittar, så mer än ett avsnitt per dag pallar jag inte. Jag cyklar och svettas och biter på naglarna och skrattar och lider och älskar och gapar. De agerande är mina bästa vänner och Löjliga familjen på en gång.

Rollkaraktären som heter Greg ska vara ”den snygge”, men jag tycker mig ana att han har våldsamma problem med frisyren. När det största hotet mot de överlevande är annalkande svält, elaka bovar med gevär, komplicerade förlossningar, störtregn och blodsprutande sår, dyker han plötsligt upp så här välkammad:

Hårspray, anyone?
Hårspray, anyone?

Rollkaraktären som ska vara ”den läbbiga och opålitliga” heter Tom Price och är mitt starkaste minne från när jag såg serien som 11–12-åring. Skådespelaren Talfryn Thomas var tydligen läbbig på riktigt och kom alls inte överens med de andra skådespelarna.

Tom Price dyker upp efter 5:38 i detta klipp. (Men allt är värt att se.)

Mitt i alltihop blir jag en domedagsprofet som talar om för barnen här hemma hur man gör upp eld utan tändstickor och att man faktiskt måste kunna skriva för hand och att man inte kan ta allt för givet och tänk, barn, att er morfars far nästan dog 1918 och vad skulle ni göra om ni var tvungna att stycka en kyckling och rensa en fisk? Hjälp vilken värdelös uppfostran ni har fått! Ta genast på er säck och aska och gå barfota ut i skogen för att förstå hur medelåldern medellivslängden kunde vara 35 för några hundra år sedan!

Nu blir det ju lite dyrt om ni måste köpa dels dvd-filmen, dels en motionscykel för att leva ett lika roligt liv som jag. Men jag kan väl låna ut första säsongen? (Det är bara den jag har sett hittills.) Om inte annat har jag ju lärt mig en viktig sak bland alla håriga bringor som skymtas bakom till naveln uppknäppta skjortor, friktionssprakande gabardinbyxor, raspande manchester, långa promenader med av blåsten mumliga dialoger och svettiga pannor som baddas med kalla handdukar: man ska hjälpa sina vänner i nöd.

OBS! Rör inte nyinspelningen av ”De överevande” från 2008 ens med tång. Proffsiga klipp och trovärdiga lik samt moderna miljöer kan inte dölja det faktum att det är en bedrövlig kalkon.

Share
49 kommentarer

En resa i tiden: 1973

Under juldagarna snubblade jag över ett gäng gamla tidningar och höll inte på att ta mig upp igen. För hur kan man låta bli att frossa i antika kaffepriser, tidstecken, mode och synnerligen upprörda texter om politik?

Men som vanligt fastnar jag för oviktigare saker än politik. Som t.ex. tv-programmen. Visserligen är det uttjatat nu, allt dravel om hur det

  • aldrig fanns något intressant på tv
  • bara fanns två (2) kanaler
  • var ovanligt med program i färg
  • inte någonsin gick tv-program på natten, morgonen eller eftermiddagen
  • bara sändes tråkprogram
  • bara sändes politiska program
  • bara sändes program med Allan Edwall.

Titta så fint! Det är den 19 september 1973, min mammas 36-årsdag och det är verkligen … dötrist. (Men kaffet, nötlevern och osten kostade alla 11 kr/kg.)

Man borde kunna klicka på bilden så att den flärpas upp i kolossalformat. Men tekniken krånglar.

Så vad handlade denna dags tv-program om? Är det som vi minns i ett rosa, politiskt skimmer bara Allan Edwall överallt?

1. Ugandaflyktingar i färg. (Och ett språkfel – det är ju det jag säger: de/dem-okunskapen är inte ny!)
2. Fröken Ensam Hemma! Ett av världens bästa barnprogram. Tänk vilket intryck detta gjorde på oss som såg den. Gunnel Linde: tack!

 

3. Ett finskt program om de politiskt förföljda. Med dikt och musik!

Vad var nu Moses Makone? Jo, en sång med musik av Carl-Axel Dominique (som bodde på samma studentkorridor som mina föräldrar) och text av – tadaaa – Lars Forssell! Jag har hittat refrängen. Koncentrera er nu.

Moses Makone var med i ett parti
som ville ge [sic] Moses Makone fri.
För sånt blir man häktad, för sånt blir man piskad,
för sånt blir man hängd i ett rep, min vän!
För friheten blir man våldtagen! För friheten blir man tagen!
Den som vill bli fri som skogarnas djur: han blir satt i bur.
Så är lagen. Hos oss. Så är lagen.

Jaha. Tänk ändå vad han kunde, Lars Forssell.

4. Ännu mer dikt! Aha, ännu en kärv höst för den svenska lyriken.
5. En pjäs om ett lärarrum – ett lärarrum som kallas ”en avskärmad värld”.
 6. Japp, Allan Edwall.

Förutom detta kunde man se på

  • en kvarts fransk följetong om  krig och kärlek
  • 90 revolutionära minuter om proletariatets kamp i 1960-talets Argentina
  • Sten Feldreich som för ”nyfikna” berättar om vatten
  • Gary Engman i Kvällsöppet – ännu mer om skola, elever och lärare.

Men ändå satt vi ju där och glodde! Jädrar vad vi tittade på tv! Till skillnad från hur det är idag, när utbudet är megalogargantuastiskt och vi i vårt hus inte har en susning om vilka bondefruarna och de ensamma mammorna som söker är. Jag måste ha fått en överdos Rapport och Aktuellt någon gång, för inte ens nyhetsprogrammen lockar mig längre. Eller, vänta. Sportspegeln! Det är ett roligt program.

Ännu mer nostalgi: sport, sport, sport!

Är vi representativa här? Eller lockar tv:n fortfarande hemma hos er?

Share
47 kommentarer

Med 30 års intervall händer det

År 1979 stod jag en dag och tittade storögt på två basketspelare som talade med mig. Att jag tittade storögt beror på att jag

  1. beundrade dem gränslöst
  2. har stora ögon.

Charles Barton och Ray Tarnowski var de två amerikanska spelarna i Plannja. Jag och Bästisgrannen dyrkade Ray & Charles såpass att vi sydde porträttlika dockor till dem i slöjden. Nu skulle man ju kunna tro att vi som normalt folk lade dessa dockor att sova i våra egna tonårssängar. Men så var det inte.

Vi gav en Ray-docka till Ray och en Charles-docka till Charles.

– Spitting image! sa den 213 cm långe Ray och pillade i Ray-dockans lilla garnmustasch.

Såpass förvirrade var vi alltså att vi trodde att de absolut ville ha wodoodockor. Charles ”Kalle” Barton gick trots detta vidare i livet och spelade både här och där och coachade lag i Grekland, Danmark, Israel och Tyskland och har fått basketbarn. Ray blev visst pappa när han återvände till USA. (Någon som vet mer?)

I alla fall så stod jag där och gapade med både mun och ögon den här dagen 1979. Av pur nervositet knäppte jag av mig halsbandet och började svinga det framför mitt eget ansikte. Svingelisving, for den lilla berlocken – en blå glaselefant – som en katapult mot mina utstående tänder och slog av en bit av höger framtand.

Utan denna lilla framtandsbit gick jag sedan i gymnasiet, försökte komma in på Scenskolan, blev trots allt kysst och med pojkvän. Jag läste även ett år på high school i landet där tandställning och porslinsfasader är ett halvt måste. Och jag flyttade till Lund och träffade stans snyggaste tandläkare – som morrande klistrade på ett litet plasthörn samtidigt som han svor över alla tandläkare som mött mig utan att knysta ett ord om små plasthörn.

Det lilla plasthörnet har under åren trillat av – särskilt inför bröllop, klassåterträffar och fotograferingar. Men just nu sitter det där.

Idag höll jag (som sagt) en skrivkurs som förgylldes av era fantastiska replikskiften från igår. Efter avslutat värv, hjälpte en av kursdeltagarna mig med att kolla tågtiderna i dessa rälsombyggnadstider när man måste åka halva Sörmland runt i buss för att komma hem.

– Direkttåg! Klockan 17:26!
– Men hinner jag det?
– Om du älgar NU!

Och som jag älgade. Rullväskan for som en bowlingkägla på drift i alla Sveagatans trottoargropar och regnrännor. En liten uteliggardam (som dock stod upp) försökte hugga tag i mig när jag sprang förbi.

– Stressa inte! ropade hon.

I gången på väg mot tunnelbanespärrarna sprang jag som Bruce Willis i kulvertar – alla andra resenärer vek undan som Röda havet för Moses. Men rullväskan fick plötsligt snetändning och lade

  • sig på tvärsan
  • fälleben för mig.

Precis som när jag nattorienterade, föll jag som en fura och han inte ens tänka ”hoppsan, nu trillar jag”. Med den lilla detaljskillnaden att 100 personer såg mig och att jag i fallet formade kroppen som gungstolsmedar eller undersidan på en eka. Först landade smalbenen på väskan, sedan rullade jag med magen mot golvet för att slutligen hugga tänderna i klinkergolvet.

– Ojojoj, gick det bra? hörde jag en röst säga.
– Huff skruff hump, svarade jag och bet mig i läppen med den numera vassa tand som redan har varit med om så mycket.

Jag reste mig upp, sprang vidare och hann med tåget eftersom det (surprise, surprise) var försenat. Tungan dras nu som en magnet mot tanden – tanden som för 30 år sedan tappade ena hörnet. Och idag det andra.

Share
20 kommentarer

Fredagstips: förrätter

Är det kanske lite lyteskomik att dra fram foton ur gamla kokböcker? Som att sparka på liggande anka? Strunt samma, jag testar – Boken om förrätter av av Lotte Haveman och Margareta Wickman (1980).

Ni ser den råa äggulan på tomaten? Mums.

Om det finns någon fotograferingskunnig med erfarenheter från denna tid bland läsarna här: berätta – hur tänkte man då? Eller har matmodet bara förändrats? Mina ögon från 2009 tycker nämligen inte att det här ser gott ut. Inte alls.

Till många av förrätterna i just denna bok, serveras ägghalvor. Detta är ”Blomkål med skinka.”

Ett av recepten är ägghalvor där gulan tas bort och ersätts av svart kaviar, varefter man gömmer halvorna under enorma mängder majonnäs och gräddfil. Och naturligtvis smulas gulan sedan över klegget.

Det ser ut som en gräddtårta med parmesan på, men kan nog smaka ok.

 

”Foreller Italiano.” Såsen görs av gul lök, hackad morot, smör, mjöl, rödvin, vitpeppar, timjan och persilja. Potatis till förrätten är om inte annat … mättande.

 

”Tomatrand med kycklingsallad.” Tomatranden är tomatjuice som har stelnat med hjälp av gelatin. Dallriga rätter får mig alltid att tänka på den fantastiska Josephine Baker.

Jämför nu med en av Lisas förrätter. Ikväll äter jag, iklädd stora skor, förrätt hääär. ”Ge mig vadsomhelst med champagne” ska jag säga.

Share
20 kommentarer

Öl och macka på 70-talet

I dessa GI-tider är det här med mackor och bröd mer syndigt gott än någonsin.

(Det konstiga är att jag nyss trodde att GI var ett självklart begrepp. Men icke. Väldigt förkortat handlar GI-tanken om att vi människor mår bra av en någorlunda jämn blodsockernivå. Själv mår jag ypperligt även under blodsockertopparna. Dalarna? Äh, det är smällar man – och kanske omgivningen – får ta. Den dagen jag efter en macka säger ”aaaldriiig meeer” ska jag kanske ta mackförbud under övervägande.)

Jag har förut berättat om vår ytterst brokiga boksamling, where old books go to die när alla släktingar har källarrensningar och förbereder sig inför döden.

Idag hittade jag Kom in på en öl och en smörgås (1967), red. Per-Henry Richter (copywriter f. 1928).

Själva mackan dominerar verkligen på framsidan. För att inte tala om citattecknens viktiga funktion i sammanhanget.

Men kolla, sicken trevlig text – ”ymnig ölkonsumtion”! Fast att äta pyttipanna på macka måste funka lika bra som att balansera bestick på huvudet eller förvara konfetti på ugnsgaller.

Hm. Ölvisan som sjunger av sig själv.

Är texten på baksidan en experimentell dikt som deklarerar att boken innehåller ängsliga och trötta värdinnor eller bara i all hast nedtecknade stödord? Nä, nu är jag mer än lovligt sugen på öl i ymnighetshorn. (Öl som jag ska dricka på ett hotell i Katrineholm, tror jag.)

Några andra böcker:

Blindtarmen.
Böcker 1973.
Drutten & Jena.
En konstig bok.
Att sätta bo.
Småtips.
Huvudbonadsdagen.
Kroppskultur.

Share
23 kommentarer

Skolböcker från 70-talet (uppdat. bilderna)


Jag har förut skrivit om Hembygdsboken, som jag hade i början av 70-talet. (Ulf Löfgren ritade och många texter skrevs av Lennart Hellsing.)

Rekommendationerna till lilla, lilla Lotten inför sommarlovet var bl.a.

1. Du hjälper väl till på sommaren också? De vuxna måste ha sin fritid.
2. Det är mycket man kan göra när det regnar. Tänk på att ta hand om mindre barn.

”De vuxna måste få ha sin fritid”?


Nåväl. Nu har jag hittat Hemkunskap 1 från slutet av 70-talet. Förvånansvärt många sidor handlar om ljussättning, kalorier och vitaminer och jag måste hejda mig för att inte skanna in varenda bild i hela boken. (Klicka på dem om de känns för små.)

Av undervisningen minns jag blott och enbart diskmedelsfajterna, pyttesmå stekpannor och att lärarinnan vid fler än ett tillfälle satte sig att gråta vid katedern.

Den här karlen illustrerar näppeligen dagens hemkunskapsböcker.

När vi träffades hemma hos varandra, brukade vi spontant ställa oss och dansa även om andra hellre spelade sällskapsspel. Not.

På just denna sida (som heter ”Möblera för ljud”) lär vi oss att en ”stereobänk bör vara 40 cm djup och 60–75 cm hög så att man inte behöver ligga på knä för att sätta på en skiva”. (Jag pillar nu lite förstrött på min Ipod som sitter fast i tröjan.)

Ser ni vad som står på bordet? Vad var det jag skrev häromdagen: det är dags för en fondue-revelj! Bilden på köket här ovan är tydligen ett exempel på hur ett fungerande kök ser ut, står det. Därefter följer ett stycke förakt för … kommersialism? Status? Elegans?

”Vi har idag både kunskaper och resurser för att kunna bygga kök som fungerar perfekt. Ändå ser man ofta exempel på motsatsen. Det finns köksinredningar vars viktigaste funktion är att vara ’statusmässiga’, ’eleganta’, ’rustika’ osv – allt enligt kökskataloger och tidningar.”

Jag bläddrar vidare och hittar ett kapitel om hur man kan förstöra potatis genom att tillverka chips och brännvin och lär mig en massa om hur man ska göra för att inte barnen ska komma åt cigaretter och får lust att kopiera tvättanvisningarna och sätta upp någonstans.

VDN-fakta kryddar varje sida och ett hårstrå kryllar minsann av bakterier, varför man bör ha hårnät. Och vet ni, att en bra ”bädd” ska vara tillräckligt lång och bred, hygienisk, lätt att sköta och inte kosta för mycket.

Bildtexten förklarar att personen i blå tröja är kortare än personen i röd tröja.

Förvånansvärt få recept förgyller hemkunskapsboken. Men mackan längst till vänster måste ni alla göra: banan och hamburgerkött.

Ordet ”hamburgerkött” kunde killarna i min klass kasta i ansiktet på hästtjejerna, som omedelbart bröt ut i gråt. Det betyder ”rökt hästkött” – men säger man så idag?

Nu frågar jag Trettonåringen och Femtonåringen om deras hemkunskapslektioner. Vad fick ni göra?

– Bre mackor! (Stort stön.)
– Kleta smör i håret!
– Diska!
– Låtsasköpa saker i en affär!

Ah, well. På frågan om vad hamburgerkött är, svarar de ”rått kött” och fnissar sedan ihjäl sig åt associationen till råttor. Det ska fan vara hemkunskapslärare.

Share
58 kommentarer

Östtyskland

När jag var liten, drog mina föräldrar mig, Broder Jakob och lilla Orangeluvan runt Europa. Vi åkte från Luleå i en gul VW Variant 411 med registreringsnumret FMJ 242.

(Min hjärna funkar så här: ”Åhå, här finns lite onödig kunskap om t.ex. ett registreringsnummer, den klistrar vi fast hääär, och titta där står något viktigt om hur synapserna fungerzzzzzzzzzzznark.”)

I Västtyskland bodde vi på familjehotell som jag vill kalla Zimmer und Frühstück men som väl kallas något annat? Alla sängar hade dunbolster och vädret var alltid fantastiskt. I Frankrike åt vi grodlår och glass, och jag lärde mig att säga framboise. Ja, detta gjorde vi sommar efter sommar, i kyrka efter kyrka, på museum efter museum med en och annan guidad stadsvandring insprängd däremellan. (Nämnde jag att båda mina föräldrar är lärare?)

Tyvärr förstod jag inte mitt eget bästa och ansåg att man i Östtyskland på sin höjd kunde … kunde … kunde … Nej. I Östtyskland kunde man inte göra ett skvatt. På toa var papperet (om det ens fanns papper) antingen glatt som smörpapper eller skrovligt som asfalt. Maten var grå, brun, grönbrun eller off white. Mamma och pappa pekade, berättade, tog bilder, förfasades och berättade om politiska förvecklingar och hur muren … MUHUUREN … (sägs med fördel med darr på rösten) byggdes hux flux 1961.

Vi fick inte åka omkring i Östberlin med vår egen bil, utan stoppades in i en turistbuss: Broder Jakob 13 år, Orangeluvan, 8 år och jag 15 år, var verkligen hemskt intresserade av det hela. (Tänk att jag hade en armbandsklocka på mig. Det var ju praktiskt. Begriper inte varför jag slutade ha det.)

Hos Den Blyga läser jag att det egentligen var den 10 november 1989 som östtyskarna skulle få börja gå över gränsen utan tillstånd och utan att bli stoppade av taggtråd, ihjälskjutna av vakterna eller söndersprängda av minorna vid den fyra mil långa muren. Men redan dagen innan råkade propagandaministern offentliggöra denna nyhet utan att inse att gräns- och murvakterna inte hade blivit informerade.

– Hörru, vaktkompisen Günther, ser du att det kommer folk springandes mot muren?
– Kamrat Friedrich, vad säger du? Folk? Var är mitt gevär? Vaddå, vanliga människor?
– Ja, i tusental!
– Ring någon! Ska vi skjuta dem?
– Jag tror det.

Vakterna sprang panikslagna omkring som yra möss (i min version i alla fall), ringde förvirrade samtal till sina överlydande (nej, så heter det inte, men de kanske ringde till sina generaler då?), tvekade mellan att öppna gränsavspärrningarna helt och att skjuta in i folkmassorna och tyckte (i min version i alla fall) att på det hela taget var det som hände i alla fall ganska spännande.

Gränsen öppnades i alla fall efter en stund, tjoande östberlinare kramades av glada västberlinare, alla klättrade i sina stentvättade pösjeans upp på muren även om det ju faktiskt måste ha varit himla svårt, alla skålade i öl, journalister som kunde prata tyska (!) for fram med mikrofoner och i Sverige satt vi och tittade på tv. (Efter 1,10 blir till och med jag lite känslosam. Efter 4,35 säger en storögd reporter till en f.d. gränsvakt att han ju verkar vänlig.)

– Är det graffiti på muren? sa vi framför tv:n.
– Konfetti?
– Graffiti! Dom har målat på muren!
– Konstigt ord, graffiti.

Mitt i stora händelser och omvälvande skeenden som skapar historia bryr vi oss ofta om de små tingen som toapapper och läbbig mat. Från min resa till Leipzig 1991 minns jag bara två saker.

1) Die Dame mit der Schlange (Är tyskan rätt? Die Schlange blir der för att aus, ausser, bei, mit … styr … dativ?) Det var på en nattklubb en nakendansös som hängt en sovande orm runt halsen.
2) Ett konferenscocktailparty där vi serverades Dunkelbrot mit Schweinespeck och avslagen Bier som hinkades upp som vore den soppa ur en stor kantin. (Mörkt bröd med ister och avslagen öl.)

Uppdatering:
3) En kyrka (alltid dessa kyrkor!) med rosa och mintgrön inredning.

Share
30 kommentarer