Hoppa till innehåll

Lilla lillasyster

Idag åker jag och barnen hem till min lillasyster Orangeluvan som har blivit vuxen och köpt ett nybyggt radhus. Tänk att lilla, lilla lillasyster har blivit så stor. Klarar hon amorteringarna? Vet hon att man måste lägga om lånen ibland? Kan hon veckohandla? Tänk om det är ett fuskbygge! Hon är ju inte mer än ungefär fyra år gammal, hur ska det gå?

Orangeluvan var ett år, jag var åtta.

På bilden ovan bor vi på Mätaregränden 8 i Lund. Jag har på mig barnflickan Astrids dödscoola, vita skinnjacka med lurviga ärmar. När Astrid slutade jobba hos oss, blev hon fotomodell i Frankrike. Sedan hittade vi henne i charkdisken på Jätten (en mataffär).

Vilken fin telefonbänk vi sitter på. På just den där telefonbänken deppade min pappa när han fick höra att han inte fick tjänsten på Högskolan i Luleå. (Sedan fick han i alla fall tjänsten och vi flyttade 160 mil.) På just den där telefonbänken satt mamma och grälade med sin mamma i telefon. På just den där telefonbänken satt jag med min lillasyster en dag 1972.

Och den där telefonen, den där Cobran, vart tog den vägen? Nu är jag äntligen framme vid dagens egentliga ämne: telefoner. Kommer ni ihåg hur det var förr när det ringde hemma?

Ring ring!

– Jag tar det!
– Nej, jag tar det!
– Jag tar det, det är till mig!

Alla rusade samtidigt till den telefon som var närmast och eftersom det sällan fanns fler än två telefoner, krockade två telefonsuktare på vägen, en trillade och slog sig blodig på den knottriga vävtapeten – för att inte taaaala om när det var sjögrästapeter som vid friktionskontakt orsakade svårläkta brännsår. Hemma hos oss svarade vi alltid med för- och efternamn och det var riktigt spännande att få höra vem det var som ringde. (Andra familjer svarade med sitt telefonnummer. Det var underligt.) När det idag ringer hemma hos oss, blir det så här:

Ring ring!

Ingen gör något. Sju personer visslar obekymrat och fortsätter med sitt.

Ring ring!

Alla lystrar … kanske vill någon annan svara? Inte ens Fyraåringen kan slita sig.

Ring ring!

Någon höjer volymen på radion för att inte bli störd av ringandet.

Ring ring!

– Kan nån ta det?

Ring ring!

– Svara!

Ring ring!

– Jamen det är inte till mig! Inte så här dags! Åh! ”Okänt nummer”, jag vill inte!

Ring ring!

LOTTEN BERGMAN!
Ja hejsan, jag söker Charlotte.
– DET ÄR JAG MEN JAG LYSTRAR INTE TILL DET NAMNET OCH JAG VILL INTE KÖPA NÅGOT!

Dessutom har vi sladdlösa telefoner så om man faktiskt offrar sig och ska svara, så tar det ofta såpass lång tid att hitta en fungerande telefon att den uppringande ger upp och ringer till mobiltelefonen istället.

– Svaaaara! Vems mobil är det som ringer?

Share
Publicerat iBloggen

33 kommentarer

  1. Här hos oss är det inte heller rusning till telefonen. Oftast är det den åttaåriga dottern som inte klarar av att lyssna på ringet till slut. Det är ju nästan alltid till henne ändå.
    Jag blev lite nyfiken på almanackan ni har på väggen. Skriver HAR eftersom jag tar för givet att du sparat den. Är den reklam för något?
    Min dotter tittade på bilden där du har julkalenderbloggtröjan på dig. Sa till mig:
    – Är det Lotten? Jag tycker hon är smal. Tycker du inte att du är tjock jämfört med henne?
    Ja, vad ska jag säga…Jag har storlek S i min kalenderbloggtröja. Men det var väl något konstigt med storlekarna vill jag minnas.

  2. Ökenråttan

    När våra äldsta barn var i tonåren fick det ett eget telefonabonnemang. Det var de smartast använda pengar vi nånsin gjort av med. – Kan man skriva så? – I alla fall hade de apparater i sina egna rum och dem befattade vi föräldrar oss aldrig med. – Det där var ingen vidare svenska heller. – Och ringde kompisarna på vårt nummer hänvisade vi konsekvent till barntelefonen. Vilket litet lugn detta spred i det ändå, av olika andra skäl, relativt kaotiska hemmet.

  3. Får väl inleda med att tipsa om Nix-telefon, om man nu inte gillar att bli trakasserad av försäljare, förstås.
    Det funkar faktiskt!
    Annars utbryter ofta vilt tumult här när telefonen ringer. Tumultet står IT-mamman för, hon får alltid väldigt bråttom, kanske för att det kan ta tid att lokalisera någon av de tre trådlösa telefonerna som kan ligga under en soffa, bakom en kudde, på en hylla eller på någon annan outgrundlig plats.
    Själv skyndar jag långsamt, särskilt sedan jag avskaffat firmatelefonen och skaffat ett så kallat fastnätsnummer till mobilen. Som jag ALLTID har i fickan. Förr hade vi grabbar ringar efter snusdosan på våra jeans, den har numera ersatts av konturen av en mobiltelefon.

  4. Jag bor själv men när det ringer brukar jag få ägna mig åt att jaga den bärbara telefonen genom kuddarna i sängen, soffan eller vad var det nu jag la den för tusan?!
    När folk ringer på mobilen så ringer de först en gång. Sedan ringer de en gång till. Då vet de att jag har hunnit hala fram telefonen ur väskan.

  5. Jessika har förstås helt rätt: Om jag glömt att ta upp mobilen ur fickan när jag sitter i bilen, då är chansen minimal att jag hinner svara på första försöket. (Jag har ju hotpants numera…)

  6. Stalker

    Min pappa är en sån som svarar med nummer.
    Från början var det hela nummret
    712 XX XX som sedan reducerades till den kortare versionen XX XX.
    Alltid.
    Tills han flyttade till Norge.
    Nu säger han helt plötsligt bara, “Ja hallå!” eller möjligtvis “Ja, mitt barn?”.
    Förmodligen för att han har nummerpresentation och vet att det är jag.

    I Italien skriker alla “PRONTO!” i telefonen när de svarar vilket jag inte alls begriper.
    Något annat jag inte begriper är varför de i filmer nästan aldrig säger hejdå till den de pratar med innan de lägger på.

  7. Ewa

    Jag har aldrig upplevt någon rusning till telefonen. Däremot så är det alltid någon som svarar.

    Lite lustigt är det att min mamma alltid svarar med vårt efternamn, min pappa med telefonnumret och jag antingen med bara förnamnet eller så med hela namnet. Ingen konsekvens i fostran där inte…

    Mitt ex svarar bara “hallå”, han tycker att dom som ringer ska veta vart dom ringt…

    Om jag ringer till mina föräldrar och det är papsen som svarar – då är nästan garanterat min första fråga “var är mamma då”. Så av det kan man väl utläsa vem det är som svarar hos dom…

  8. Ahrtnniihuuuniiåtta svarade vi med!
    Översatt till lugnare tempo blir det helt vanliga nuffror.
    Se’n när jag flyttade hemifrån så svarade jag helt plötsligt med förnamn istället. Maken är dock värst med sitt “dime” (säg mig på spanska)…

  9. När jag kom till Italien första gången så trodde jag att “pronto” betydde “vänta ett ögonblick”.

    Så det gjorde jag. Det tog några försök innan jag insåg att meningen var att jag skulle börja prata på direkten.

  10. Min mormor svarar fortfarande med sitt telefonnummer. Vi brukar skoja om det ibland, att vi ska svara i våra mobiler med mobilnumret. Så förbluffade folk skulle bli. Och så lång tid det skulle ta att svara.
    “nollsjunollfemtvåtresjutrefyraåttaåttatreettettfemarton”.
    (Eller kanske inte riktigt så långt om man tar ett äkta nummer, men nästan).

  11. 21221 var vårt nummer på 60-talet.
    Sedan skulle det bli 6-siffrigt=121221.
    Vi slet och arbetade – festade gärna på lördagkvällen (om vi inte var jour)
    Därför uppskattade vi LÅNGA sovemornar på söndagar.
    Men det ringde väldigt ofta TIDIGT.
    På andra sidan jollrades det.

    Vi var länge ilsket förbryllade tills jag kom på sambandet:

    Om man är ca 14 månader och utan tillsyn och leker med en petmojtelefon så blir det INTE ett nummer med 9:or och 7:or.

  12. PGW

    Det fanns en ekonomisk poäng med kobran, den var för tung att sitta och prata länge i. Mycket bra.

  13. Moster Mjölgumpa: Vad trevligt att du frågade om almanackan. Det är reklam för pingisracketar!

    Pappa fick som den materialspelare han var (och är) den där almanackan varje år.

    Ökenråttan: Japp, så är det ju numera här också — ungdomarna har sina mobiler och dera kompisar ring… Hm. De ringer ju aldrig till varandra. De bara sms:ar.

    Stellan: Här har vi nixat så ujujuj. Men de ringer i alla fall. Nyss föll Olle (som kallades “Olof”, vilket han inte lystrar till) för en brandspruteförsäljare.

    Ny produktidé: mobilhölster för hotpantsfantaster.

  14. När det gäller Cobran (Kobran? Ericofonen?), undrar jag varför jag inte kan prata i min fina, röda längre. Har det något med digitalt och analogt att göra?

    Min mormor svarade med nummer i sin bakelittelefon, men eftersom hennes nummer var snarlikt slaktarns, fick hon ideligen beställningar på grisfötter och oxsvansar.

  15. ab

    Här lever man i lyx med två fasta telefoner som alltid står där de står – och mobilen vet jag inte ens hur den fungerar längre. Jag svarar med namn, men fram till sjuttiotalet var det med nummer vårt var 32 19 03. På FEMTIOTALET var farmors nummer i Sandefjord 2206 (jag hör henne säga det på norska.) Sedan kom det Nya Numret med en sexa framför – 62206. Nu är farmor borta sedan 1981, men för mig kommer det där alltid att vara det nya numret.

  16. AB: Jag kan mina telefonnummer från när jag var liten: 046-14 55 14 och 0920-470 44. Tydligen stoppade jag in annat skräp i hjärnan från 18-årsåldern, för därefter minns jag inga nummer. 08-586… nej. Men varför skulle jag komma ihåg dem? Då är det ju mycket nyttigare att lägga på minnet att Lasse Berghagen kom åtta med “Jennie, Jennie” 1975. Eller?

    Nu ska jag försöka ringa till Saom!

  17. The Pale Green Woman: Cobrans tyngd passar mig perfekt — jag gillar ju inte att prata i telefon. Istället för att bara säga “måste sluta nu” kan man dra till med muskelvärk och allmän fatigue.

  18. Vårt nuvarande telefonnummer liknar landsnumret till Finland. Och sena helgkvällar då fingrarna är extra tjocka händer det att Pekka eller Sirpa ringer till oss. Och blir ganska förvånade.

  19. Jag gillar telefonbänken, min farmor hade en likadan. Den försvann inte förrens (får man skriva så) hon gick bort 97 år gammal (2005) och ingen hade plats för den eller önskemål om att behålla den.

  20. Jo, nu har vi köpt en brandspruta till företaget. Hästarna tjudrar vi vid gungställningen, själva vagnen ställer utanför fönstret till kontoret och insugsslangen doppar vi ner i en dagvattenbrunn.

    Nu väntar jag otåligt på att en eldsvåda ska bryta ut så att vi kan pröva om brandsprutan funkar som den ska. Eftersom det drar från det öppna fönstret så har jag svept in mig i den brandfilt som hörde till.

    Brandkapten Holm – en välbyggd snabbhetspremie med vaxad mustasch och blänkande hjälm – drar frivola historier på skånska för den som orkar lyssna.

  21. I japan svarar alla moshi moshi vilket i princip betyder jag är här på ett väldigt försynt sätt. I Frankrike säger man je coute (jag lyssnar).
    Jag svarar med namn. Och har nummerpresentation däröver så ibland räcker det med hej, vad vill du typ.
    I Tyskland verkar det vanligaste sättet vara Bei x, hos den och den.

  22. Om man ringer ett visst nummer här i Västerås så hamnar man hos en man som det är otroligt synd om, han har samma nummer som försäkringskassan, bara det att försäkringskassan har 0771- som “riktnummer”. Han har lärt in vad han ska säga som en papegoja. Ska du till FK? Då är det 0771 framför.
    Åh okej, förlåt att jag störde…

  23. Ullah

    Men Lotten, har inte du telefonskräck?

  24. Klart att jag har, Ullah! Men den visade sig inte förrän jag var 16 år och skulle ringa till en pojkvän i Stockholm varje söndag klockan 20.00 piiip.

    Numera är jag ju vuxen. Jag måste lyfta på luren och svara även om jag inte vill. Jag tar det på komando, precis som Pippi Långstrump när hon är på kafferep.

    Jag jobbar förresten ibland för ett försäkringsbolag som har ett 0771-nummer. Men om man slår 08 istället, hamnar man hos en trött man i Solna.

  25. djefla man:
    Du tog väl ett foto vid leveransen!?

  26. Marianne

    Från Orangeluvan via catwalken till charkdisken?

    Strunta i telefonerna, nu vill jag veta mer om Astrid!

    Min kusin (sjutton äldre än jag)hade förresten likadan skinnjacka när hon en dag i början av 70-talet kom hem till oss och gav mig “Nasses bok” i present. Den finns fortfarande kvar, och kusinen är fortfarande stencool.

  27. Snälla tanten

    På MIN tid……DÅ fanns det telefonväxel, Tant Britta svarade:

    -Lidensboda?

    OM jag ville prata med farmor svarade jag:

    – 41.

    Så kopplade hon på gammaldags vis. (Så som som man ser på gamla filmer.)

    När vi varit borta en längre stund, ringde vi upp tant Britta och frågade:

    -Har någon ringt?

    Om någon hade ringt, berättade hon detta.

    Det var tider det. Ingen metallisk röst som talar om att det är många som ringer nu …

  28. Så skönt med nummerpresentation:)

  29. Amen strumpstickan :).

  30. desperate housewife

    “Hej, det är Anneli!”

  31. Wahooo — kl 20.00 i tv2 nu på söndag: telefonnostalgiprogram!

  32. Vilken vansinnigt söt liten Orangeluva! (Jo, storasyster också, såklart!)

  33. Min pappa hade anknytning 1527 på jobbet. Så småningom kunde man ringa direkt, men under många år fick man ringa till växeln där jag tror att de satte snören i hål för att jag skulle kunna ringa till pappa.

    F ö svarar jag både nu och då med efternamn. När jag fått egen telefon försökte jag med förnamn, men det blev så jobbigt med såna där som ringde till ensamstående kvinnor.

    Nix biter f ö bara på telefonförsäljare. Marknadsundersökningar och politisk och religiös information slinker förbi.
    Jag var faktiskt förvånad inför valet i höstas att det inte ringde en massa politiska informatörer.

    Svara gärna på telefonintervjuares frågor. Det tycker vi (intervjuarna) är trevligt.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

wp-puzzle.com logo

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.