Etikett: släkt

Släktlegendarer i legender

Publicerat av Lotten Bergman den 1 februari 2022 00:11

I min norrländska släkt har på ena sidan vi rejäla människor som rallare och veterinärer. På andra sidan finns en miljard rejäla prostar och namn som Klockhoff, Wattrangius, Sternelius, Trankil, von Essen, Terserus, Hernodius, Futhie, Plantin, Gyllenspets, Hornaeus, Rålamb, Bryngelsson, Klefberg, Krapp, Renhorn, Steuch [stök], Blanch och Eurenius.

Min mormors farfar – prosten Jakob Albert (1823–1914) i kalott – håller här litterär soaré för domprosten Wester (stående), pastor Lundblad (sittande bakom kakfatet), deras hustrur och två av von Essen-kusinerna, varav en hette Siri.

Med andra ord är jag av finfint genvirke. (Egen tolkning, finns inga vetenskapliga bevis för detta mitt påstående.) Jag är en norrländsk huldra med breda axlar, stora tänder och bedrövliga knäskrällen.

Men hur har vi det med legenderna då?

Min farfar sov 1918 ihjäl en mus, när han insjuknade i spanska sjukan på en resa mot Norge med 10 000 kronor i innerfickan.
En gammal släkting sades ha dött av ett kobett, när han i själva verket sedan flera decennier led av syfilis.
En annan släkting pantsatte sin moders silverbestick och rymde till Tyskland.
Min mormors syster uppträdde på cirkus genom att köra motorcykel på väggar.

Knäskrällena har jag ärvt av min farmor, som är gifter sig med farfar 1918 – strax efter musdöden och tillfrisknandet.

Åtskilliga är historierna om ond, bråd död, bedragare, skilsmässor när man inte hade skilsmässor, stöld och lögner samt det allra bästa receptet på palt. Men vi saknar (än så länge) de riktigt smaskiga släktberättelserna. Vi må vara rejäla, men inte särskilt våghalsiga. Förutom mormors syster, förstås.

Men i kommentatorsbåset är det bättre! Jag bad om några spännande släktingar och fick två förtjusande bidrag:

Ninja i Klockrike:
Då anmäler jag studsmedelbums min farfar, ’Krigarn’ kallad enär han var en stor, stark jävel som aldrig drog sig för att klå upp folk. En gång spöade han upp en dragon från Skånes dragonregemente, så farfar själv trodde att han tagit dragonen av daga. Då drog farfar sin färde och begav sig ut på fotvandring till Stockholm, i akt och mening att undkomma lagens långa arm. Det lyckades, mest för att dragonen kom sig och inte alls var avdagatagen.
På vägen försörjde sig farfar genom att göra cigarrer, ty detta var hans yrke, och av detta hampade det sig att blev han en av förebilderna till Bolle i ’Vägen till Klockrike’.

I Stockholm blev han far till ett par tvillingpojkar, Nils och Per. Nils blev bara dryga två år och strax efter honom dog också pojkarnas mor. Farfar, sålunda lämnad ensam med Per, träffade min farmor Ebon, som också hade en överlevande tvilling, dottern Elsa.

Sen fick farmor och farfar en skrälldus ungar till, varav två tvillingpar till. Det sista paret var Sven och Gunnar, och Sven, se det var Fassan, det.

Karin:
Till de mer originella släktingarna hör en sappör som sattes på fästning och fråntogs medborgerligt förtroende i åtta år, samt en elak baronessa, eller som sondottern uttryckte saken ”en ovanligt le kärring”. Sappören gick från att vara dräng till att nästa vecka bli sappör vid Helsinge regemente, vilket får mig att undra lite över utbildningen till till yrket. Han var en våldsam typ som slog min mormorsmor halvt fördärvad. Sedan gick han alltså direkt till fängelse, utan att passera gå.

På farfarssidan kan jag bidra med en vacker vallon från Stjärnsund (”Ingen var så grann som Pierrou”), en krutbrännare samt diverse släktingar med tillnamn som Halvöre, Rus och Drucken.

Tack!

Som ni förstår måste vi nu omedelbums samla fler släktberättelser och skriva en kioskvältare som ger oss försörjning livet ut. Fyll kommentatorsbåset!

Det här är Ernst-Lothar von Knorr, som gifte sig med min pappas kusin Britt-Gun, även kallad Grutt-Bin. Hans kompositioner grävdes ner i en trädgård under andra världskriget – och klarade sig och kunde grävas upp igen!

47 kommentarer

Fars dag – ett äventyr!

Publicerat av Lotten Bergman den 26 maj 2020 15:28

(Nej, lugn, fars dag är inte i faggorna. Det är bara en parafras på förra inläggets rubrik.)

Som jag har berättat många gånger tidigare, är min pappa ett underverk till pingislirare som sedan han fyllde 80 helst tränar en sisådär 37 gånger i veckan. Men så kom corona och alla i den där åldern skulle hålla sig hemma. Så nu åker min lillasyster Orangeluvan och levererar mat och ser till att inte ens röra hans betalkort eller legitimation. Alla gamla pingisveteraner i grannskapet vandrar som osaliga andar omkring på stela ben med bollhallucinationer.

Bild från förra året, när pensionärer fortfarande fick gå till frisören.

I söndags ringde pappa och meddelade att han skulle komma och hälsa på Orangeluvan. Bara på verandan. Bara på en kopp kaffe. Per cykel. Orangeluvan tänkte ”jaha” och ”men hittar han?” samt ”minnet och därmed lokalsinnet är ju inte vad det har varit, kommer det här att vara en bra idé?”.

– Men … kan du fortfarande cykla? undrade hon.
– Fnys, fnös pappa. Jag spelar ju pingis, klart jag kan cykla.
– Okej. Det tar 20 minuter, så säg till när du sätter dig på sadeln!
– Ålrajt!

Sagt och gjort. Men när han inte hade anlänt 90 minuter efter sadeläntrandet, hörde Orangeluvan av sig till mig. Vi enades om att fixa FindMyIphone om han nånsin hittades. Orangeluvan ringde och ringde. Så svarade han äntligen:

– Flås, flås. Du kanske undrade vart jag tog vägen?
– Jooo…
– Jag fick punka på motorvägen och har gått nästan hela vägen! (Sex kilometer.)
– På motorvägen? Cyklade du på mooo…
– Men nu är jag på Skebokvarnsvägen 165 och snart hos er!

Han kom fram, fick kaffe i Haddock-mugg, ostmacka och muffins medan Orangeluvan satte sig att laga punkteringen.

Pappa berättade – som vanligt i cykelsammanhang – att hans första jobb var ”cykelmeck”. Vilket är förklaringen till att vi syskon kan laga punkteringar i sömnen.

Men cyklade han verkligen på motorvägen? Nja, det var förstås en cykelväg bredvid.

– Men. På ett ställe var det en bil som körde så nära att jag åkte omkull.
– Va? Trillade du med cykeln?
– Japp. Bilen stannade inte – men bilen som kom efter stannade.

Och så en axelryckning. Till hemvägen fick pappa en utskriven karta med enbart cykelvägar och han rapporterade sedan lyriskt att det bara hade tagit tio minuter att cykla hem med det långa håret och de buskiga polisongerna fladdrande i vinden.

Det blir återbesök i cykelverkstan på fredag, för då ska Orangeluvan klippa håret på honom.

22 kommentarer

Farfars resa 101 år senare: bakgrunden

Publicerat av Lotten Bergman den 20 juni 2019 16:11

Eftersom vi har så haltande generationer i släkten, är det 101 år sedan min då unge farfar på statens uppdrag begav sig till Norge för att köpa kaffe. Jag har berättat om farfar förut, så nu kommer en snabbrepris:

När min farfar Sten Stenson var 27 år, fick han ett hemligt uppdrag som innebar att han skulle ta sig genom halva Norrbotten för att köpa 1,5 ton kaffe för 7 000 kr. Han fick en pistol att skydda sig med och tog sig sedan från Vilhelmina till Mo i Rana via vattenvägar och på cykel. När han sov över i Vojmån fick han låna en sovsäck av en okänd karl ”som hade mått väldigt dåligt”. Inte undra på: mannen dog senare i spanska sjukan. Och farfar blev förstås sjuk …

Mellan 50 och 100 miljoner människor dog – de flesta var precis som farfar unga och friska, om än inte med massa pengar och kaffe i sikte. Sjuk och febrig, halvdöd och ynklig lade han sig och yrade i en tom stuga i den oländiga terrängen på gränsen mot Norge. Ingen visste var han var, ingen tog hand om honom – han skulle nog dö, tänkte han.

Och nu undrar ni vad detta har med verkligheten att göra detta nådens år 2019.

Detta är vad vi ska göra nästa vecka. Med pappa (f. 1937) och lillasyster Orangeluvan ska jag åka farfars rutt från 1918! Vi ska naturligtvis köpa kaffe i Mo i Rana, men kanske i blygsammare mängder.

Som ni ser går det inte att åka tåg hela vägen, som vi inleder med att tuffa till Umeå. Sedan hyr vi en bil och åker vidare. I Vilhelmina ska vi leta reda på var farfar bodde och hela vägen har vi gamla bilder att jämföra med. Vi kommer inte att kunna åka vattenvägen som farfar, men här kommer en bild på en av båtarna som han klev på.

Bilden är tagen 1917, men det var i oktober 1918 som farfar stod så här.

Till grund för vår resa ligger en rullbandsinspelning som pappa gjorde med farfar 1973, där han ingående berättar om hela äventyret.

Fortsättning följer nästa vecka! Kom gärna med tips och frågor!

I farfars fotspår: dag 1

I farfars fotspår: dag 2

I farfars fotspår: dag 3

I farfars fotspår: dag 4

29 kommentarer

Nu är äldste sonen gift!

Publicerat av Lotten Bergman den 28 april 2019 13:49

Så här planerar man ju ett bröllop: man ser till att man ser någorlunda hel och ren ut och har bekväma skor samt att vigseln sker på utsatt tid – sedan kan vad som helst hända.

Men det första som hände var att jag fick en sällan skådad allergisk reaktion. Jag, som inte ens är särskilt pollenkänslig (vad jag vet), såg ut som om jag hade gnuggats med en katt som vore jag en ebonitstav.

Näsan rann och ögonen kliade och var rosaröda på ett inte alls charmigt sätt. När jag dessutom bestämde mig för att låna brudgummens cykel och därmed forcera in pollen i ögonen, blev det inte bättre. Jag såg ut som Robert de Niro i ”Raging Bull”, och gav inte alls intryck av att vara ”någorlunda hel och ren”.

När jag hade tagit på mig min vackra utstyrsel, var skorna (som jag har haft på mig på alla kalas i tio år) plötsligt för stora. Obegripligt – har ni någonsin hört talas om att fötter krymper? Jag lade toapapper längst in vid tårna, vilket inte alls verkade hjälpa. Lite mer toapapper gjorde att tårna låg där inne som klenäter, men skorna kändes fortfarande alldeles för stora. När jag gick, kippade hälen inte – den for som skjuten ur en kanon och hamnade alldeles utanför skon.

– Äsch, för stora skor är så himla mycket bättre än för små, resonerade jag och satte iväg på ett synnerligen oskönt sätt: släpande fötterna som en treåring i pappas skor.

Okej, brudgummens mor var alltså rödögd och gick redan före vigseln som John Cleese. Bra början.

Klockan blev 16:15, när den borgerliga vigseln skulle ske i solens sken. Men det var rätt kallt, det duggregnade – och vigselförrättaren var puts väck.

– Äsch, om han inte kommer så får vi väl ha en fest och gifta oss på nåt annat sätt under veckan som kommer, sa brudgummen lugnt när han ringde vigselförrättaren för femte gången.
– Kan vi gå in och dricka lite bubbel? sa nån.
– Jaaaa! sa alla de andra 70 på plats, och så vällde vi komplett obekymrade in i scoutstugan och värmde oss.

En kvart senare hördes en lättad brudgum:

– JAG HAR VÄCKT VIGSELFÖRRÄTTAREN!

Drygt en timme efter utsatt tid, kom han och förklarade att han kom direkt från sjukhuset (oklart varför) och skulle dit igen och att under sådana dagar blir det lätt lite rörigt. Själva vigseln gick på fyra minuter blankt, men vi är lite osäkra på om de verkligen är man och hustru eftersom Erik plötsligt fick namnet Henrik.

Uppdatering: Bruden Frida fick dessutom heta ”Cornelius” i mellannamn, vilket hon alls inte gör. Detta missade jag för att jag just då vred mig av skratt åt ”Henrik”. Slut på uppdatering.

De unga tu och den till sist närvarande vigselförrättaren.

Och så höll vi tal och skrattade och hällde punch i varandras dekolletage tills dansen tog vid och kvällen övergick i natt. Jag dansade i strumplästen

Men hur var var jag nu klädd? Klädkoden löd ”känn dig fin och bekväm”, vilket var skönt för alla män som ju trivs i jeans och kavaj.

Naturligtvis klädde jag mig då som drottning Silvia 1993. (Foto: Frida Westholm, www.kungahuset.se)

Eller som duschdraperiet på vårt Airbnb.

Här har jag förvisso en kappa med lika randigt foder på mig, men ni fattar ju prinsipipen. (Foto: Sigge Bergman)

Men hur var det nu med de förnicklade skorna? Och mina numera pyttesmå fötter?

När båda sulorna släppte (utan att jag märkte det), började skons skinn att glida ut och töja sig utan det bromsande klistret mot sulan. Jag måste ha lyft på fötterna max 2 mm i varje steg, annars hade jag ju känt ett flärpande vinddrag.

Såhär dagen efter kan vi konstatera att fler som vi känner borde gifta sig oftare. Och att om man ser någorlunda hel och ren ut och har bekväma skor samt vigseln sker på utsatt tid, så blir det ju faktiskt lite mindre att rapportera om.

28 kommentarer

Argt folk på Thielska en het dag

Publicerat av Lotten Bergman den 15 juli 2018 15:34

Igår var spretiga delar av släkten och svettades på Thielska galleriet på Blockhusudden i Stockholm.

Spretiga som i ”gå inte nära mig, det är för varmt” gick vi långsamt längs vattnet för att hitta den där perfekta skuggan som vi skyr som pesten i t.ex. april.

Först åt vi picknick med motorbåtsutsikt – satan i havet vad det var motorbåtar ute och körde kors och tvärs som radiobilar på Gröna Lund. Brrrum, brrrruuuummm, BRUUUUUM – det var som att sitta vid en rastplats utmed E4:an. Jag glömde tyvärr att ta en bild.

Under fnitter, trill, skratt och tjosan plockade vi fram det som hade grävts ur kylskåpen hemma – fortfarande fryst bröd, ostar av både illaluktande och mesigt slag, tomater, salami, plastköttbullar, en öppnad vinflaska (fy på oss), sallad, senap, salt och peppar och juice samt vatten. Plötsligt började alla klättra upp i det skuggande trädet samtidigt som vi citerade Astrid Lindgren.

”Det står väl inte i Mose lag att det är förbjudet för gamla kärringar att klättra i träd!”

Orsaken till klättreriet var att salladen på outgrundliga vägar hade hamnat där.

På bilder från mina föräldrars picknickar på 1970-talet poserar alla så fint i solskenet, men aldrig ser man vad som fanns på picknickfiltarna. Det är väl synd? Hade de raketost? Salta kex? Godis? Piggelin?

Därför poserar valda delar här så att maten är i fokus.

Mätta och lite lagom lulliga efter varsin deciliter rödtjut, vandrade vi med soppåsar i händerna mot Thielska. Vid en soptunna stod det ”parkavfall” och en annan ”färgat glas”. Här blev vi farligt uppfyllda och skojfriska och tjoiga och ropade instruktioner och dåliga skämt till varandra i säkert en halv minut. Sedan vandrade vi vidare. Då kom den första irriterade damen denna dag.

– SER NI INTE ATT NI SPÄRRAR VÄGEN FÖR BUSSEN? sa hon högt och så ilsket hon nånsin kunde, för säkerligen hade hon byggt upp irritationen i flera sekunder.
– Va? sa jag.
– BUSSCHAUFFÖREN HAR EN TIDTABELL ATT HÅLLA!!!
– Ojoj, var vi i vägen? sa jag och ursäktade mig.
– JA!

Då fortsatte jag att lite väl överdrivet ursäkta oss och vårt beteende, samtidigt som söstra mi, Orangeluvan, stod och skakade på huvudet åt mig. Hon är mycket mer förstående än jag, nämligen.

Inne på Thielska skakade tre ilskna damer på huvudet och tssssst:ade högt åt Min djefla man som gick rakt framför dem när de höll på att granska en tavla. Jag bad om ursäkt å hans vägnar och hänvisade till den ”förvirrade professorsmentaliteten”. Men damerna lät sig inte blidkas utan skickade dödande blickar i hans rygg.

Så kom vi till mitt favoritställe inne i huset: gamla inramade brev mellan kulturpersonligheter under första halvan av 1900-talet. Men jag hade supit bort mina läsglasögon, så jag fick låna Artonåringens brillor som har ett glasöga mot närsynthet och ett mot långsynthet.

Så stod jag och läste högt för ungdomarna som hade lite svårt att tolka de yviga handstilarna med knorrar och krusiduller.

Plötsligt hördes en inte alls vän eller ljuv stämma bakom mig.

– URSÄKTA! Får andra kanske också titta lite?

Jag vände mig om och såg ännu en ilsken dam. Med en Orangeluvas tålamod log jag och bad om ursäkt och trippade ut ur rummet. Och tänkte: WTF.

Inne i husets forna kök, fanns mystiska konstverk i ett metall-liknande material som jag inte brydde mig om ett enda dugg. Artonåringen – som är mycket mer konstintresserad än jag – knäppte en snabb bild.

– Men kolla! Man kan ju kika in här bakom! Är detta månne det ursprungliga köket? Hallå?

På väg hemåt igen roade vi oss med den stockholmska infrastrukturen där kassa rulltrappor stänger hela stationer – stationer som vi utomsocknes är beroende av nu när vi måste ta pendeltåg. Men allt krångel och alla ilskna damer glömdes bort i den euforiska lycka som vi erfor när vi alla hann in i tunnelbanan precis när det var 0 minuter kvar av de 75 minuter som man har på sig för att åka på ”en blippning”.

Sedan fastnade vi i en kokhet tunnelbanevagn eftersom nåt hade gått sönder på ~~Gillbergaplan~~ Gullmarsplan – men vad gjorde väl det?

Vi tog bara fram resterna av picknickmaten och fantiserade om hur länge vi skulle överleva.

35 kommentarer

Ensonglopedia med John Hinton

Publicerat av Lotten Bergman den 19 februari 2017 00:01

Vad gör man med sig själv om man kan agera, sjunga, spela all världens instrument, skriva, rimma och jonglera samt är djupt fascinerad av allt som har med vetenskap att göra?

Man skapar en teaterföreställning om Darwin.
Man skapar en teaterföreställning om Einstein.
Man skapar en teaterföreställning om Marie Curie.
Man skapar en sångföreställning om vetenskap från A till Z.

Detta sker i Storbritannien och den där superbegåvade kreatören heter John Hinton och är mitt kusinbarn. (”Mitt kusinbarn” – det låter ju som om jag äger honom. Ja, det känns bra, så vi säger väl att det är så: jag äger honom.)

Lägg märke till fjärrkontrollen på handleden – en egen uppfinning. Man undrar ju nu om den finns som färdig produkt eller om den bör patenteras. (Den är tejpad ovanpå ett vanligt armbandsur.)

Jag har precis kommit hem efter att ha sett den senaste föreställningen; en show där John till varje bokstav i alfabetet

hanterar ett vetenskapligt ämne som börjar på just denna bokstav, som DNA, röntgen, atomer, big bang
spelar på ett instrument som börjar på samma bokstav, t.ex. gitarr, munspel, ukulele, theremin
river av en låt i en musikstil på samma bokstav, bl.a. musikal, punk, opera.

Här ses några av instrumenten hemma i Johns vardagsrum.

Allt rimmar och allt är roligt och allt är så fyllt av energi att man blir trött bara av att sitta i publiken. Och alla tänker vi: ”Det här skulle man ju ha fått höra som liten i skolan!” Eller på dagis!

Och vad säger recensenterna?

”John Hinton is an absolute joy… You can’t help thinking: this guy could get anyone interested in science” – Adelaide Theatre Guide

”Hinton expertly makes the most complicated of concepts easily intelligible” – British Theatre Guide

”If you think that science is boring, think again, think Hinton” – Reviews Hub

”After beguiling me with yet another diverse, engaging show, I’m starting to wonder if John Hinton can possibly really exist” – Fringe Guru

Lysande! Hm. Här gick jag omkring i halva livet och trodde att jag skulle bli världsberömd skådespelerska utan att liksom anstränga mig. I mina drömmar skulle det gå till så här:

Ingmar Bergman, Stellan Skarsgård och Mimi Pollak skulle som en trio möta mig på gatan (ungefär 1982) och förvånat peka på mig och utbrista i ett unisont HENNE VILL VI HA! – och så skulle de sälja mig till Hollywood. Fast jag skulle få alla pengarna. Alla regissörer skulle vilja ha mig i alla roller utom sådana som Meryl Streep kunde få förstatjing på förstås. Jag skulle se till att Johnny Depp och Brad Pitt skulle spela mot varandra (och mot mig) i en och samma film. Och så skulle jag vara gift med min djefla man och få fem barn ändå mitt i alltihopa.

Näe. När jag ser hur kusinbarnet John sliter och jobbar hårt för sina fantastiska föreställningar, kan jag bestämt säga att jag inte alls har något emot att sitta på kammarn och redigera dåliga texter istället för att kyssa Depp/Pitt i Hollywood.

Uppdatering
Jag filmade föreställningen lite (ursäkta, kass kvalitet), och här kommer småbitar ur några av låtarna, dock inte den med thereminen. Men det första instrumentet är en speldosa!

63 kommentarer

Den 29 januari 1895

Publicerat av Lotten Bergman den 29 januari 2015 23:16

Nej, tydligen hände det inte så mycket den där dagen för 120 år sedan. Ingen numera omnämnd blev mördad, ingen vann någon häftig tävling och ingen politiker gjorde något skandalöst.

Men min farmor föddes.

systrarna olssonlilly — Farmor (längst till höger) med sina fyra systrar.

Hon gifte sig med den stilige Sten Stenson 1918, strax efter att han hade överlevt spanska sjukan alldeles solo i en timrad stuga i fjällen.

farmorfarfar_1918 — Bröllopet med farmors sju syskon (Manne, Ruth, Sigfrid [Sigge], Aline, Josef, Sigrid och Bertha) samt farfars bror och andra släktingar.

De flyttade in i ett hus, köpte möblemang, symaskin och taklampor, fick en son som de efter moget övervägande och en brainstorm som hette duga, gav namnet Sten. Sedan brann huset upp och av de få prylarna som de hann rädda undan eldens lågor, finns ett bokskåp, en symaskin och en taklampa idag hemma hos mig.

farfars_lampa — Farmors & farfars lampa.

Sedan fick de en dotter som hette faster Ulla, som nästan blev berömd eftersom jag skrev om henne i nästan vartannat kåseri under tio år.

Och när farmor var nästan 43 år, föddes min pappa som en glad överraskning trots krigstider och åldern och hennes späda lilla kropp. Det var ju tur det, får man (jag) ju säga.

bild — Lilly Stenson (f. Olsson), 1895–1980.

36 kommentarer

Ett av alla roliga ord

Publicerat av Lotten Bergman den 22 augusti 2014 23:52

Vi har huset fullt av intressanta ungdomar – barnens kusiner och deras respektive. Hur olika de än är, är de ändå släkt och lite lika varandra. Några ska bli läkare och studerar i Oxford, några är nygifta, några sjunger som små lärkor och alla äter vi kräftor så att det skvätter uppi öronen.

(Fast om sanningen ska fram, äter några kronärtskockor, som serveras som precis lika pillerillig mat som kräftor till alla som är skaldjursallergiker, för det är ju några förstås.)

partyyy — Min djefla man, en lustiger hatt och ett kräfthuvud på näsan.

Och då måste man ju diskutera ovanliga sjukdomar, konstiga dödsfall, underliga lärare och ord som alla borde kunna men som alla inte kan. Som karbunkel! Jag gör det enkelt för mig och citerar Wikipedia:

En karbunkel är en av flera furunklar (spikbölder) sammansatt infektionshärd som uppstått (oftast i nacken) genom att varbakterier kommit in italgkörtlarna i huden. Karbunkeln kännetecknas av en rodnad och smärtsamt hård svullnad i vilken det bildas proppar av döda vävnadsceller och varceller. Den kan ge upphov till svåra smärtor, feber och även leda till blodförgiftning. För att bli av med en karbunkel krävs ibland ett kirurgiskt ingrepp, men en del fall kan även behandlas med antibiotika.

När man är färdig med karbunkeldiskussionerna, kan man frossa i kallbrand och gå vidare till historier om ischias och matförgiftningar. Och allt detta under slafs, sug, slörp och mums på skaldjur som ju om man tänker efter faktiskt ser riktigt läskiga ut.

Och hur var er fredag?

45 kommentarer

Igår: bröllop i Uppsala

Publicerat av Lotten Bergman den 10 augusti 2014 10:06

Här ligger jag i en vandrarhemssäng och har myror i fötterna. Fötterna var oskyldigt dömda till ett bröllop i finskor, och de förstår inte alls varför.

skornalottenaj — Ni får titta med lupp för att se skornas obekvämlighetsgrad.

Naturligtvis tog jag strax efter vigseln av mig skorna och sprang sedan barfota upp och ner och fram och tillbaka i stentrappor, på filtmatta och grusgångar, på parkettgolv och cigarettfimpar och klämde in en och annan vals när jag ändå höll på, så nu surar fötterna. Myrsurar. Stickelistick, svullerisvull.

Bruden hade helt tvärtom valt lågskor till bröllopsklänningen. Men det ser man inte på mina bilder, för de togs på ett ytterst olämpligt ställe där …

bilmannen — … bilar dök upp och brudens bror ställde sig lite på brudklänningen …

cykelmannen — … eller en random Uppsala-professor med Systemetpåse susade förbi.

deungatu — Eller vänta. Den här bilden är ju jättebra!

Apropå skor. På väg till kyrkan gick mitt entourage över en gräsmatta på det här viset eftersom en av dem påstod att man kunde få gräsfläckar på de nyköpta gympaskorna (inte en klack i sikte) och de andra inte vågade annat än lyda och utföra den senaste varianten av silly walks.

Skintegrassflackar — Från vänster: Elvåringen, Tjugoåringen, Fjortonåringen, förtjusande kusin Lina, Spanjoren.

Han som gifte sig är barnens äldste kusin, född 1986 och i min ömma vård i ett halvår 1988. Jag valde nämligen att under brinnande studier vara hans dagmamma, vilket för studierna var förödande men för honom och mig synnerligen karaktärsdanande. Jag lärde honom färgernas namn och konsten att rita huvudfotingar – och dessa förvärvade kunskaper använde han raskt till att färglägga vartannat uppslag i vår fina förstaupplaga av Jan Wictors Camera Obscura. Som hämnd brukar jag berätta just detta för honom varje gång vi ses, samtidigt som jag slänger in lite kryddad information om hur det var att byta hans blöjor – och den där gången som han bytte bajsblöja på sig själv, men lade blöjan prydligt på mittuppslaget i Jan Svartviks stora engelska grammatik, Silverbibeln kallad.

Efter bröllopet åt vi och lyssnade till körsång i sex timmar för att sedan vingla hemåt i den mörka, varma Uppsalanatten. Vinglet berodde inte på runda fötter eller obalans i hörselgången utan på att vi alla helt naturligt är lite vingliga och har svårt att gå annat än i zick-zack och hoppa över cykelställ om sådana står i vägen. Elvaåringen föll pladask över ett sådant och kan idag visa upp ett vackert blåmärke.

bergmans — Klockan 01 poserade vi förstås här: jag, förtjusande kusin Lina, Tjugotvååringen, Elvaåringen, Tjugoåringen, Den djefla mannen och Fjortonåringen. (Sjuttonåringen är i England på skolresa.)

tittut — Klockan 01:30 inspekterade Fjortonåringen vandrarhemmets Bruce Willis-krypin.

Klockan 12:00 ska vi som Egyptens gräshoppor attackera en frukostbuffé som inte anar sitt öde. Om internetvågorna håller, kommer en uppdateringsbild här, annars får ni helt enkelt tro mig på mina ord: det var gott.

Uppdatering

81 kommentarer

Karlakarlar

Publicerat av Lotten Bergman den 19 oktober 2013 11:14

När min farfar var i 25-årsåldern fick han ett hemligt uppdrag som innebar att han med en farlig massa pengar i innerfickan skulle skida genom halva Norrbotten för att köpa kaffe. Någonstans på vägen råkade han på en ung kvinna som stod som biträde i en butik. Tycke uppstod, men farfar skulle ju som en 007 ta sig till kaffedepån.

Och då drabbades han av spanska sjukan. Mellan 50 och 100 miljoner människor dog – de flesta var precis som farfar unga och friska, om än inte med massa pengar och kaffe i sikte. Sjuk och febrig, halvdöd och ynklig lade han sig och yrade i en tom stuga i den oländig terrängen på gränsen mot Norge. Ingen visste var han var, ingen tog hand om honom – han skulle nog dö, tänkte han.

(Att vi vet vad han tänkte och det faktum att jag kallar honom ”farfar” är förstås en tydligt vink om att det hela gick väl.)

Under över alla under! Farfar överlevde! Han kom tillbaka till verkligheten, spände på sig skidorna, hämtade kaffet, sökte upp det vackra butiksbiträdet och uppvaktade henne så bra att de gifte sig ett par år senare.

Hälften av alla människorna på bilden är min farmors syskon.

Så långt farfar. Denna karlakarl till man fick sedan tre barn, varav ett är min pappa.

Min pappa fick i sin tur tre barn, varav ett är jag … som till make och husbonde valde ut …

Nä. Nu ska jag iväg och föreläsa för en ~~pensionärsförening~~ släktforskarförening om dessa karlakarlar och deras äventyr! (Det blir stort fokus på farfar, kan jag säga.)

53 kommentarer