I mina digra samlingar av sådant som kan vara bra att ha, finns förstås även sådant som inte någonsin kommer att behövas. Kanske kan jag idag förmå mig att slänga
- min allra första morgonrock (rosa, Broder Jakob hade en likadan fast ljusblå)
- min tandställning (en sådan som sitter fast i gommen, men som med tanke på mitt utseende faktiskt inte funkade så himla bra)
- Hej matematik (matteböckerna i lågstadiet)
- örhängen från 80-talet (stora som julgransprydnader)
- alla gamla svartvita foton som ingen tittar på längre.
Nej, jag bara skojar. Inte ska jag slänga några foton heller. Förmodligen inte örhängen heller.
Produktidé: kan man skriva ut gamla foton, laminera dem och tillverka örhängen av?Bilden här ovan togs förmodligen när mina farföräldrar firade guldbröllop 1970. Ni ser min farmor som var pytteliten och min farfar som på sin tid var längst på kompaniet och de tre barnen. Min pappa är sladdisen den med de diskreta glasögonen (storasyster Ulla är 13 år äldre, storebror Sten 17 år äldre).
Jag försjunker i bilden och Faster Ullas klänning. (Tio år tidigare såg hon ut så här.) Farbror Sten (som var ursnabb på 100 meter) har slips men inte pappa. Hm. Revolterade pappa eller slapp han eftersom han var lillebror? Hm. Hoppas att jag ser ut som farmor när jag blir gammal. Hm. Tänk att farfar överlevde spanska sjukan. Hm. Farbror Sten ser ju ut som en filmstjärna.
Men hur kunde ateljéfotografen ställa upp familjen så här? Vad var tanken? Varför är männen allvarliga medan kvinnorna fnissar? Varför är inte farmor och farfar i bildens centrum? Jag vill ha en speakerröst som förklarar. Tidsmaskin hitåt! (=Jag ringer pappa.)
Uppdatering
Pappa berättar:
”Farbror Sten sprang 100 m på 11,1 sekunder och förstörde sina fötter i dåliga spikskor. Men han var bra i kula också! Nålen på min kavaj är en LUGI-nål (pingis).”
Mamma berättar:
”Faster Ulla hade nypermanentat hår och farfar var ledsen för sina ögon (starr). Farmor ohlala, så bedårande. Men hon var inte pytteliten utan normallång för sin generation (född 1895). Jag undrar om inte de som står längst bak är upphöjda på någon pall. Faster Ulla var rolig så in i vassen när hon pratade!”
