(Neeej, jag ska inte skriva om Allbäcks skada.)
Som jag har berättat förut, är Fyraåringen lite sjuk. Men bara lite. Ett par, tre gånger per dag ”stannar” hans hjärna. Han blir helt stilla, tittar lite snett uppåt och säger ingenting. Det är barnepilepsi.
Det kan utvecklas till vuxenepilepsi (den liggande, skakande varianten som man ser i amerikanska filmer, men som även används för att illustrera akut behov av insulin — t.ex. Jodie Fosters dotter i ”Panic Room”) … och det kan växa bort. Man vet helt enkelt inte vad som kommer att hända.
Men Fyraåringen har fått medicin och blivit bättre — han kan till och med bli besvärsfri om det vill sig väl. Vägen dit innebär ett trixande med mediciner och en farlig massa blodprov, som han kallar ”stickor”.
Igår var det dags för magnetröntgen av hjärnan. Med en knapp veckas varsel gjorde jag mig beredd, för jag visste att det skulle bli obehagligt. För mig, vill säga. Så länge Fyraåringen skulle få slippa stickor, var han nöjd. Och att få åka in i en jättestor apparat som fotograferar hjärnan är ju bara hellattjo.
Hela dagen talade sjukpersonalen så här med varandra när de möttes eller pratade i snabbtelefon:
– Var var du? De har väntat här i en kvart?
– Jag var på möte. Är du ensam?
– Ja, tre sjuka och ingen vikarie.
– Hallå, kommer ni aldrig?
– Nej, jag är ensam, vi kommer!
– Vilken tid det tog!
– Ja, hon där är ensam, jag fick hoppa in i receptionen och de där tre är borta.
– Skynda er, skynda er, vi har ont om folk! Hon där har inte fått lunch än!
När Fyraåringen skulle få en kanyl i armen, var det hela så stressigt att de inte riktigt hann förklara utan försökte ta det på kommando med våld och nedtryckande på rygg i en säng. Naturligtvis höll han för höger armveck (med de fina, decinficerade artärerna) med sin vänstra, ickerengjorda hand med gulliga bakterier överallt.
– Nej nu smutsade du ju ner armen! fräste en sjuksköterska då.
– Men … näe? sa Fyraåringen och tittade på sin till synes helt rena arm.
När jag då bröt in och förklarade att det var sorts osynlig smuts, fanns det knappt tålamod till den lilla pedagogiken.
När Fyraåringen sedan skulle sövas och åka in i magnetkameran, som ser ut som en tunnel, ville jag ha Dr. Ross (George Clooney) i närheten. Eller kanske James Bond som kunde slå ner all personal.
Först blev jag förstås kroppsvisiterad eftersom man inte får komma nära magnetkameran med någon metall över huvud taget. Helt ok. Det värsta var att jag under hooden (munkjackan) med den maffiga dragkedjan bara hade ett brottarlinne och en massa påklistrade hejasverigetatueringar sedan i lördags.
– Oj, sa jag och visade upp mig i all min coolness. Men jag är egentligen en tönt, jag … öh, jag … läser böcker och är en mespropp … försökte jag förklara medan jag knäppte av mig nitbältet.
Sedan gick vi in till Den Stora Maskinen.
Min lilla, lilla son blev i sövningsögonblicket (insomningsstadiet) jätterädd och tog sig åt halsen och sa att han inte kunde andas. Sedan försökte han sömndrucket sätta sig upp och ta bort alla händer som höll honom nere medan jag kom med tröstande ord som han tydligen inte kunde höra.
Men. Detta är ett av de fyra narkosstadierna och kallas excitationsstadiet, fast det visste ju inte jag. Inte heller visste jag att man just då är extra känslig för stimuli – och där for jag och klappade och hyssjade och rabblade lugnande ord som en vettvilling.
– Han kommer att sjunka ner i en djupare sömn, sa någon till mig och tog bort mina händer som strök det lilla huvudet. Seså, hur tar mamma det här egentligen?
– Inte alls bra, det här är ju hemskt! sa jag och kände tårarna bränna i näsan.
(Ja, i romanerna bränner tårarna bakom ögonlocken, men mina tårar sitter nog inte där, jag tror att de bor i snorkanalen.)
Personalen körde ut mig till ett annat rum. Jag skickade ett snabbt sms till min djefla man (som är på skolresa i Kolmården), till lillasyster Orangeluvan och till Bästisgrannen.
”Han är inne i magnetkameran NU. Fruktansvärt att se honom somna in, han kämpade ångestfullt emot sömnen. De puttade bort mig utan att förklara vad som hände. Måste stänga av mobilen.”
Först då kom jag på att det ju inte var ett särskilt sansat och lugnande meddelande. För dem. (Jag mådde bättre, det gör man ju när man så hänsynsfullt lastar på andra människor sin egen oro.)
Runt 35 minuter senare rullades en högljutt snarkande liten Fyraåring ut. Jag fick lära mig allt om excitationsstadiet, men det var så dags. På ”uppvaket” fick jag underligt nog genom en i personalen höra allt om de omkringvaknande människornas besvär och sjukdomar. En ung, ensam tjej som ville ha socker i kaffet, fick sig också en skrapa för att hon ju då skulle få hål i tänderna. Av vad jag hörde, var inte hål i tänderna hennes främsta anledning till oro.
Allt gick bra och vi avvaktar nu resultatet. Sjukvården med de fantastiska apparaterna är otroligt effektiv och överallt går det omkring små änglar till sjukvårdspersonal. Men det hade faktiskt kunnat vara lite bättre.
——
Allmänbildningsdags
Narkosstadierna
- Inledningsstadiet som sträcker sig till ögonblicket när man förlorar medvetandet.
- Excitationsstadiet, när man alltså är mycket känslig för stimuli och kan drabbas av bradykardi (väldigt långsam puls – brukar de inte säga det i E.R.?), ofrivilliga rörelser och laryngospasm (att man inte kan andas). Tror fan att jag blev orolig.
- Kirurgisk anestesi, när
andningen är regelbunden och ögonen är fixerade centralt (man himlar alltså inte med ögonen). - Överdosering – cirkulationskollaps och andningsstillestånd. Oh, så förtjusande.