När jag gick ut gymnasiet (Tibbleskolan i Täby), hämtades folk med hästar, lastbilar, motorcyklar, hästar (aaahkntschooo!) och jänkiebilar. Jag hade ont i knäna och var arg på lärarinnan i tyska som trots att jag skrev en dikt till henne (på tyska) inte hade gett mig en femma i betyg.
Alla tjoade och sprang om varandra, medan jag och mina kompisar Maite, Sanna, Ru, Perre och Erik var lite off, lite anti, lite ”nämen hörni, sansa er, vi har egentligen bara gått ut skolan”. Alla föräldrar var finklädda och bar på stora plakat med barnbilder och alla fick blommor att hänga runt halsen och eftersom detta var för länge sedan, var det ingen som brydde sig om att de vita kläderna fick blomfläckar.
Plötsligt stod Broder Jakob framför mig, vilt gestikulerande.
– VAR HAR DU VARIT?
– … öh, vaaarit ..?
– VI HAR JU STÅTT HÄR OCH VÄNTAT! OCH LETAT!
Så kom mamma, pappa och lillasyster Orangeluvan springande med blombukett och ett förstorat foto.
– VAR HAR DU VARIT?
– … jamen … jag har ba…
– VI HAR JU STÅTT HÄR OCH VÄNTAT! OCH LETAT! ÖVERALLT!
Jag var så fullständigt övertygad om att mina föräldrar inte skulle komma, att jag inte ens hade haft en tanke på att spana efter dem. Idag förstår jag inte riktigt varför, de var ju på intet sätt emot varken skolgång eller festliga tillfällen.
– VAR HAR DU VAAAAARIT?
– … jag bara … gick omkring … felåt …
Ett år senare gick den anarkistiske Broder Jakob ut samma gymnasium, och blev hämtad av mig. På två hjul. Han talar fortfarande varmt om hur stolt han blev när han bland helikoptrar, fyrspann, lastbilar och veteranbilar äntrade det säte som jag hade förberett åt honom: min pakethållare.
15 kommentarer