Idag åker jag och barnen hem till min lillasyster Orangeluvan som har blivit vuxen och köpt ett nybyggt radhus. Tänk att lilla, lilla lillasyster har blivit så stor. Klarar hon amorteringarna? Vet hon att man måste lägga om lånen ibland? Kan hon veckohandla? Tänk om det är ett fuskbygge! Hon är ju inte mer än ungefär fyra år gammal, hur ska det gå?
Orangeluvan var ett år, jag var åtta.
På bilden ovan bor vi på Mätaregränden 8 i Lund. Jag har på mig barnflickan Astrids dödscoola, vita skinnjacka med lurviga ärmar. När Astrid slutade jobba hos oss, blev hon fotomodell i Frankrike. Sedan hittade vi henne i charkdisken på Jätten (en mataffär).
Vilken fin telefonbänk vi sitter på. På just den där telefonbänken deppade min pappa när han fick höra att han inte fick tjänsten på Högskolan i Luleå. (Sedan fick han i alla fall tjänsten och vi flyttade 160 mil.) På just den där telefonbänken satt mamma och grälade med sin mamma i telefon. På just den där telefonbänken satt jag med min lillasyster en dag 1972.
Och den där telefonen, den där Cobran, vart tog den vägen? Nu är jag äntligen framme vid dagens egentliga ämne: telefoner. Kommer ni ihåg hur det var förr när det ringde hemma?
Ring ring!
– Jag tar det!
– Nej, jag tar det!
– Jag tar det, det är till mig!
Alla rusade samtidigt till den telefon som var närmast och eftersom det sällan fanns fler än två telefoner, krockade två telefonsuktare på vägen, en trillade och slog sig blodig på den knottriga vävtapeten – för att inte taaaala om när det var sjögrästapeter som vid friktionskontakt orsakade svårläkta brännsår. Hemma hos oss svarade vi alltid med för- och efternamn och det var riktigt spännande att få höra vem det var som ringde. (Andra familjer svarade med sitt telefonnummer. Det var underligt.) När det idag ringer hemma hos oss, blir det så här:
Ring ring!
Ingen gör något. Sju personer visslar obekymrat och fortsätter med sitt.
Ring ring!
Alla lystrar … kanske vill någon annan svara? Inte ens Fyraåringen kan slita sig.
Ring ring!
Någon höjer volymen på radion för att inte bli störd av ringandet.
Ring ring!
– Kan nån ta det?
Ring ring!
– Svara!
Ring ring!
– Jamen det är inte till mig! Inte så här dags! Åh! ”Okänt nummer”, jag vill inte!
Ring ring!
– LOTTEN BERGMAN!
– Ja hejsan, jag söker Charlotte.
– DET ÄR JAG MEN JAG LYSTRAR INTE TILL DET NAMNET OCH JAG VILL INTE KÖPA NÅGOT!
Dessutom har vi sladdlösa telefoner så om man faktiskt offrar sig och ska svara, så tar det ofta såpass lång tid att hitta en fungerande telefon att den uppringande ger upp och ringer till mobiltelefonen istället.
– Svaaaara! Vems mobil är det som ringer?
33 kommentarer