(Eller ”Förbannade tanten och trumpna farbrorn”. Men allitterationsmässigt funkar det inte lika bra.)
När vi bodde i en lägenhet i Lund, hade vi en trilskande tant som ovanpågranne. Hon vattnade nämligen vår balkong – men bara, blott och endast när vi var ute på nämnda balkong.
– Oiiiih, stopp, det rinner ner på oss!
– Så pelargonerna ska dö, tycker ni? Va? Va? Tycker ni det?
Splosch, så kom en till dusch.
De arga farbröderna möter jag de mest skilda sammanhang. På bussen sitter de längst fram och kör. I baskethallar coachar de små barn. I affären har de gått vilse bland hälsokosten. I trafiken kör de runt i rondellerna. Och de är ofta riktigt, riktigt arga … på småsaker.
– Men linfrön? Är det för mycket begärt att ni har linfrön på rätt hylla?
– Förlåt, jag jobbar inte hä…
– Röd tröja, du har röd tröja, hur i helvete ska man fatta att du inte jobbar här om du har röd tröja?
Men jag tror att jag anar orsaken.
På Centralen i Stockholm: en översvämmad papperskorg. Ser ni den oöppnade uppånersalladen? Den symboliserar löneökningen som uteblev för 13 år sedan.Deras ilskna hjärnor svämmar över av oförrätter. Den där cykeln de inte fick 1947, den där brylkrämen som bara kladdade på skjortkragen, de där förbaskade underkjolarna som skulle stärkas med potatismjölsvatten, den där bilfilten som möglade och cigarretterna som blev så onyttiga plötsligt.
Eller kan man födas arg och sedan fortsätta vara arg resten av livet? Jag har t.ex. blivit utskälld av
- en inte särskilt gammal basketcoach (och det är svårt att fästa blicken när man blir utskälld av en karl som är över två meter lång)
- en purung brevbärare (våra gäster hade parkerat framför brevlådan)
- en lärare i USA (jag protesterade när han sade att Frankrike fortfarande hade en kung)
- en boxare (som tack och lov befann sig på 60 mils avstånd).
Vänta, nu talar jag ju emot mig själv. Man ska 1) pysa ilska hela livet, annars svämmar det över sina bräddar när man blir tant eller farbror. Men om man 2) släpper ut ilskan hela livet, går man ju omkring och är arg från vaggan till graven.
Så. Var inte så himla arg. I alla fall inte hela tiden. Det var nog bara det (mesiga) jag ville ha sagt.
——
”Asså kan dom inte ens tömma papperskorgarna nuförtiden? Är det för mycket begärt i en storstad som Stockholm? Se här hur det ser ut! Vad ska de tro, turisterna? Titta, nu måste jag ju lägga min kaffemugg på toppen här! Den kommer ju att blåsa av! Det var bättre förr. Det säger jag bara! Disciplin, D-I-S-C-I-P-L-I-N, det var pli på oss! Jag fick mig en hurring då och då, men det har jag inte mått dåligt av!”
