Denna långfredag tänkte jag berätta om den längsta fredagen i mitt liv – när jag var tvungen att sova på en flygplats och varken hade pengar, mat, dator (alltså detta var 1987) eller vettig packning. Men så här trist blev det:
”Då somnade jag. Det var obekvämt. Sedan somnade jag igen. Då blev det obekvämt igen. Om axelvaddarna bara hade varit större hade jag sovit bekvämt. Men ok, det är ju långfredag idag.”
Långfredagen är alltså dagen då vi övermåttan lida skall, och det är inte mer än rätt eftersom Jesus dog för våra synder. Nu är jag ju inte särskilt syndfull, religiös eller förtjust i lidanden och tristess, så här kommer några alternativa lid-förslag. Denna långfredag kan man:
- gå omkring med smutsigt, stripigt och fult hår hela dagen utan att prata om det
- stoppa en sten i skon och gå utan att halta … utan att berätta om ontet
- titta på ett ruskigt dåligt tv-program utan att tala om vad man tycker
- springa elljusslingan i hemlighet utan att berätta om bedriften.
Ni ser vad lidandet av idag består i? Inte smärta, allmänna påfrestningar eller obekväma stolar, nej.
Ända till 1973 var bio, teater, dans och andra ”nöjen” stängda på långfredagen eftersom det faktiskt var förbjudet att ha dem öppna. (Naturligtvis fanns det de som bröt mot lagen och bjöd upp till dans ändå.) Ännu tidigare hade människor på sig svarta kläder och så höll de barnen inomhus, hu och usch. Idag har vi frivilligt nästan enbart svarta kläder och det är stört omöjligt att få barnen att gå utomhus.
Dessutom skulle man förr (nu talar vi inte om ”förr” som i ”70-talet” utan för längre sedan) helst äta fisk och undvika mjölk. Enligt Nationalencyklopedin (i en artikel som världens brutalaste korrläsare Jan-Öyvind Swahn skrev) avstod människor till och med från grädde i kaffet på långfredagen. När man så hade lidit av det hemska kaffet, tog husfadern fram ett nyplockat risknippe och slog sitt tjänstefolk. Även barnen kunde förstås få smaka på riset.
Med långfredagssushi tycker jag att man kombinerar fisk- och ristraditionerna finfint.
—-
Vilhelm Moberg skrev ”Rid inatt” 1941. Den har nästan inget med detta blogginlägg att göra.