Hoppa till innehåll

Etikett: maskerad

Att se lite sliten ut är väl … coolt?

Publicerat av Lotten Bergman den 10 mars 2009 00:04

Lykke Li (dotter till en Tant Strul och en Dag Vag) trallade på i slutet av Skavlan häromdagen. Skavlan är en norrman som är så bra på att intervjua att han fick komma till oss i Sverige och intervjua, men han fyller studion till bristningsgränsen så att det känns som ”hur många scouter kan man få in i en Folka-bubbla utan att den spricker?”. (Förmodligen är jag bara avundsjuk.)

Lykke Li i sönderrivna strumpor och en plötslig, naken axel. (Bilder från SVT Play.)

Men det där med trasiga nylonstrumpor och med flit avhalkande tröja körde jag med redan 1979. (Förmodligen är jag bara avundsjuk.)

Lotten, 15 år. Foto: Lottens mamma – helt utan protester eller frågor om syfte.

I mina fotopärmar finns det bilder på mina syskon som spelar kazoo och på mina föräldrar som pratar i gråa dialogtelefoner och en hel del gäster på midsommarkalas eftersom pappas midsommartårta var värd ett foto – särskilt eftersom vi bodde på Midsommarvägen. Och så finns det många foton på människor som sitter i en soffa och tittar på tv. (Tänk om jag hade tagit bilderna så att tv-programmet syntes. Det hade varit så mycket roligare att se Macahan i bakgrunden istället för en trist tapet.)

Men så finns det förstås även bilder på mig. Där jag är utklädd. Jag var tydligen alltid utklädd. Jag har på mig skiddräkt från 40-talet, jag har på mig clownkläder, pappersmössor, farmors balklänning från 20-talet, trollkostym, trashankskostym, barnkläder … ja nästan allt utom mina vanliga Dallas-jeans och collegetröja med skjorta under. På bilden ovan föreställer jag enligt en handskriven lapp ”en trasig servitris”. Jag minns att den uppslagna tidningen och det skrynkliga papperet ingick i min servitrisinstallation, men kan tyvärr inte se vad det är.

Ganska läckert tycker nog i alla fall Lykke Li – och de där skorna har jag ju kvar. Man kanske skulle bjuda in till maskerad med nylonstrumpetema?

Uppdatering
Suvi har hittat alternativ servitrisklädsel.

Share
12 kommentarer

Tandställningen, hålfotsinlägget och utseendet

Publicerat av Lotten Bergman den 17 november 2007 12:05

När jag föddes som en liten vingmutter, tillverkade mamma en nätmössa som skulle klämma åt de röda, utstående öronen så att jag som vuxen inte skulle vara olycklig.

När jag var i tvåårsåldern fick jag hålfotsinlägg för att inte gå plattfot genom livet. Jag är nu inte plattfot men borde få stöd för mina ickeelastiska hälsenor.

När jag var tio år fick jag en tandställning som skulle putta tänderna i rätt riktning (bakåt) så att jag inte skulle påminna om George Formby (som vid en närmare titt inte alls har mina tänder). Eftersom tandställningen var en nattmodell för gommen och inte satt fast, hittade jag den på morgonen oftast i armhålan.

Nu har Trettonåringen här hemma fått en tandställning av 1950-talsmodell eftersom en av hennes tänder gått vilse och hamnat helt bortitok. En metallbåge utanför munnen spänns fast på kvällen och sitter som ett skruvstäd åtsnörd bakom nacken. Trettonåringen är milt sagt inte särskilt nöjd med ”Kurt”, som vi kallar honom. Dock var han på skolans maskerad nyttig eftersom Trettonåringen vann tävlingen för bästa kostym. (Tyvärr syns Kurt väldigt dåligt på bilden. Men kolla maskeradprispokalen! Och den beigefärgade slipovern! Och kjolen! Och de stora tjockglasögonen som kostade 10 kronor på Myrorna! Och fotställningen!)

Men tillbaka till mig och mina kroppsliga tillrättavisaden. Öronen står fortfarande ut som på Sven-Bertil Taube (innan han fuskade och opererade dem), fötterna krånglar som på en trestegshoppare och tänderna strävar framåt. Dock var jag häromdagen såpass nöjd med både min festklädsel och sminkning att jag bad om att få bli fotograferad och inför framtida förfall förevigad.

 

Fotoresultatet.
Share
24 kommentarer

Jävla … nej f’låt … kära dagbok

Publicerat av Lotten Bergman den 28 oktober 2007 10:16

Igår var det maskerad hemma hos oss. Jag var häxa, vilket jag är varje år under just den här maskeraden. Ibland är jag en död och ur graven uppgräven häxa, ibland är jag en nymördad häxa, ibland är jag en väldigt trasig häxa. En gång häxa, alltid häxa.

I köket när barnen hade fått gå ifrån.

En intet ont anande gäst visste inte varför jag ville ta bilder där ansikten inte syns.

– Det här med bloggar. Är det som en dagbok på nätet?
– Mjaeh, det är ett sätt att publicera sig så att vem som helst kan läsa.
– Varför skulle man vilja läsa andra människors dagböcker?
– Nämen jomen alltså det är liksom inte en dagb… Dessutom hade det nog varit ganska intressant att läsa andra människors dagböcker. Tänk om du hittar en dagbok på gat…
– Alex Sch…
– Ssssccchhhh. Min blogg är inte …
– Din blogg?

Hugaligen, det försvarstal för bloggar som jag spottande och fräsande och gestikulerande ideligen håller, börjar likna väckelsemöten där församlingen är lika intresserad som en dagisgrupp i trotsåldern. Tyst, min mun så får du blogga ifred.

——
Förresten. Den där extratimmen som någon skulle ha levererat inatt, vart tog den vägen? (Så här ser det ut hemma hos oss nu, fast tvärtom.)

Share
26 kommentarer

Utklädningslådan

Publicerat av Lotten Bergman den 12 april 2007 10:40

När jag gick på lekis, fick jag ha på mig mammas bröllopsklänning när det vankades maskerad. Eftersom hon gifte sig i en kortkort sak (1963), var den fotsid på mig i sexårsåldern. Klatjofs, landade hela portionen köttfärssås vid lunchtid på de inbroderade liljekonvaljerna och så var bröllopsklänningen för all framtid mer orange än vit.

När jag numera fixar utklädningskläder till barnen, är det bara att forcera bråten i källaren och sedan spinna loss i utklädningslådan.

Fyraåringen, Tolvåringen och Sjuåringen.

Tyvärr börjar de färdigköpta kostymerna som Spiderman och King Kong ta över, men även hemmagjorda katter, jutevävstroll och sammetsprinsessor går att hitta. När jag själv går på maskerad har jag aldrig den bästa, den mest uttänkta, den finurligaste eller den mest välgjorda utklädningen utan den kostym som får folk att säga:

– Men hur tänkte du nu?
– Varför har du den på huvudet?
– Gör inte det där ont?
– Jag har några säkerhetsnålar du kan få låna.

Häromdagen åkte jag tåg med tre killar som skulle på maskerad. Kanske. Tror jag. Fast kanske inte ändå.

Klirr, klirr.

Killen i mitten hade jobbat sanslöst hårt för sitt utseende. Jag ville diskutera strumpebandshållarnas position med honom (kalsongerna ska ju sitta utanpå) och inledde därför en konversation genom att berömma honom för arbetet med rouge, kajal, mascara och läppstift. Jag skulle precis fråga vad han skulle föreställa och även påpeka att hans ben var lika snygga som Tina Turners, när jag insåg att hans kompisar ju inte alls var utklädda. Jag drog mig stillsamt tillbaka och tjuvlyssnade på:

– Och då sparkade jag honom i skrevet så han grina som en liten tjej.
(Intressant, det här att säga grina i betydelsen ”gråta” i den här landsdelen, tänkte jag.)

– Min mamma är fan 40 bast, fatta 40, jäla panscho.
(Ack, kära barn, den gyllene 40-årsåldern är ju underbar, tänkte jag.)

– Nämen pluskvamperfekt och dativobjekt heter det ju inte längre, dom har bytt ut orden.
(Skkrrrrrnffff, tyst min mun, jag biter mig i knogarna så kan jag nog hålla mig, tänkte jag.)

Biggis skrev häromdagen om en plötslig insikt om att man plötsligt ju är vuxen. Där är jag ju också! Jag klär i min jeans- och hooduniform ut mig till mig själv som 19-åring varje dag. Livets maskerad?

Share
32 kommentarer