Redan för fem år sedan började jag längta till pensionen. Jag, som inte ens jobbar i en gruva i England eller har utslitna leder, har mage att klaga?
– Jamen om det är så jobbigt skulle du inte ha skaffat fem barn!
– Jaha, och hur har du tid att blogga, va? Va? Va?
– Och varifrån tror du pengarna till pensionen kommer?
– Buhuuuu, stackars, stackars välfärdsmänniska.
– Dagens i-landspr…
Nej, jag ska verkligen inte klaga. Men på samma sätt som jag längtar till att få göra en resa till New York eller bara bada i Borsöknasjön, längtar jag efter att få vara lite mindre splittrad.
Idag ska jag
- röntga den krånglande käken
- gå på kvartssamtal
- skriva två kåserier
- dammsuga i alla fall undervåningen
- sätta nytt blixtlås i ett par favoritjeans (jädrar, måste hämta symaskinen som varit på lagning i flera veckor)
- våga köra Bilen Utan Bensin till macken
- redigera tre försäkringsbolagstexter
- handla mat (15 liter mjölk och 10 liter fil och sånt, ni vet)
- ragga deltagare till våra kurser i maj (kom, alla bloggläsare, kom!)
- förbereda kvällsmaten (varken min djefla man eller jag är hemma ikväll)
- (faan) hänga den där tvätten som var klar redan igår morse.
Men plötsligt slog det mig! Jag blev röd om öronen, slog handen för munnen (så stoppar man olämpliga tankar, ja), knep ihop ögonen, stönade (nu börjar det bli absurt) och kved. En sådan skam. En sådan förnedring. Jag borde bli katolik så att jag kunde bikta mig och få denna förfärliga synds förlåtelse.
Håll andan och i er nu.
Det jag ju egentligen längtar efter … är ju att få vara hemmafru. Förlåt.
Så var det sagt. Jag vill bli hemmafru när jag blir stor. Jag vill ta hand om hus och hem. Kedja fast mig vid en skampåle, häng ut mig och låt JämO kasta ruttna ägg på mig.
——————-
Bloggöl ikväll!
– Jahadu, så du har tid att förlöpa hemmet och lämna dina barn vind för våg för att gå på puben?
– Ja, precis som gruvarbetarna i England gjorde. Mormor tar hand om barnen.
– Just det, du utnyttjar den äldre generationen som svart arbetskraft!
– Jajamensan! Skål!