För tre år sedan skrevs det om synestesi i SvD.
Läs gärna båda artiklarna, det är fascinerande konstigt. Om ni inte orkar: det handlar om sinnesanalogi (fast det är ju också ett konstigt ord, inte blir man mycket klokare av att jag svänger mig med det här och nu). NE har en bra artikel där det kallas ”sammansmältning av element från olika sinnesområden”. Hm.
(Äh, läs bara vidare. Det kommer att klarna.)
– Ha, läs här, han kan inte skilja på 4 och 7! sa jag till Min djefla man och pekade på artikeln.
– Mhm … va?
– Fyra är ju knallrött och sju är orange! Klart man kan skilja på dem!
– Va?
Så förklarade jag att alla siffror ju har färger. Såklart. Förstås. Ju.
– Vad trist jag är, jag har bara svarta siffror, sa Olle och gick till en av våra 18 bokhyllor.
– Ettor är förstås svarta … men treor är knallblåa … fortsatte jag medan Olle ryckte ut en bok ur en av de nedersta hyllorna.
– Rimbaud … sa han och lade utan tvekan boken i min hand, uppslagen på sidan 117.
– Hundrasjutton, sa jag. Gult.
– Läs! sa Olle.
– Ok. Rimbaud skriver:
”Jag uppfann vokalernas färg! A svart, E vitt, I rött, O blått, Y grönt! Åt varje konsonant gav jag bestämd plats och uppgift och trodde mig i instinktiva rytmer finna vägen till ett poetiskt språk som förr eller senare skulle bli tillgängligt för alla sinnen. Jag förbehöll översättningsrätten.”
– Du och Rimbaud! sa Olle.
Själv tycker jag att det är bra mycket mer imponerande och användbart att han på tre sekunder hittade ett citat i en bok som han inte bläddrat i sedan lumpen 1982. Som ju är ett ljusblått årtal.
(Detta berättade jag då för SvD i ett mejl, som sedan skrev om ”Lotta Bergmans” synestesi. Hrmpff.)
Igår sprang jag på Peter Englunds bild av året, och slösade nyss bort flera minuter av min arbetstid på att rita upp hur alfabetet, dagen, siffrorna och året ser ut i min hjärna.
Analysera icke. Men klicka gärna.I alfabetet tränger massa extrainformation in sig bland bokstäverna. Att H är åttonde bokstaven och att dusch stavas med sch, t.ex.
Dagen är en grå ståltråd med mat som fasta punkter och aktiviteterna slingrande sig huller om buller tills Fyraåringen hämtas på dagis kl 15.
Siffrorna bor ojämnt utspridda på en linjal som jag står på, någonstans mellan 9 och 10. Efter 100 svänger den tvärt.
Året är upphängt på julafton och sommarlov. Februari, november, september och maj är stora månader. Men inte nödvändigtvis långa.
—————
Being John Malkovich (1999) var en lustiger film som på svenska hette ”I huvudet på John Malkovich”.
Det här är inte John Malkovich.