Jag tog på mig en hatt. I hatten satte jag påskfjädrar, vilket hatten (inköpt av min morfar någon gång 1943) inte hade varit med om förut.
Tre- och sexåringen skulle vara utklädda till påskkärring och dito gubbe, så det var inte tal om att cykla eller gå till dagis idag. Alltså packade jag i bilen in
- en prinsessa med kringlor och glitter och stjärnor i blick
- ett Stålmannen-monster med jätteklor och morr i mun.
Då lossnade gallret plötsligt mellan baksätet och kombiutrymmet och så det hängde på trekvart. Jag öppnade bakluckan och klättrade in för att fixa och trixa lite. Med fjäderhatten på, blev jag dock feldimensionerad och inte alls på hugget, så jag gav upp, lät gallret hänga där det hängde och kröp baklänges utåt.
Kryyp. Kravel. Precis när det första (bakersta liksom) byxbenet kom över kanten, träddes det lika smidigt som en hand i en handske över dragkroken. Eller som en hatt på ett huvud. Eller som en födsel baklänges.
Men det visste ju inte jag. Så jag ropade UUUÄÄÄÄÄÄLP!
Som när Gene Hackman eller Eric Roberts hänger på utsidan av framrusande tåg, hängde jag med byxan i en dragkrok. Tyngdpunkten låg helt fel och armbågen jag landade på var inte ett dugg beredd på smällen. Egentligen borde jag av hävstångskraften ha brutit smalbenet. Hade det varit en tecknad film, hade jag gungat fram och åter lite lätt. Med armarna i kors.
(Hatten klarade sig, byxan gick inte sönder och känslan i armbågen dämpar de knastriga hälsenornas signaler till smärtcentrum.)
ajajaj då…*blåser på Lottens armbåge…och hälsenor…*
Aj.
Men glad påsk.
hur många såg de här hända? Så brukar ja tänka i såna här pinsamma situationer och fort upp!
Jag blåser och tröstar dej Lotten, tur att du inte bröt varken ben eller arm. Glad påsk!
Hejsan! Var ju tvungen att spana in på mammas favoritblogg.
GLAD PÅSK PÅ DIG!!! (och sätt på ett plåster på armen (bamseplåster skulle jag rekomendera, det är finast))
Välkommen Evas snälla dotter! (Var är Eva själv då?)
Plåstren sitter fint, men det är fasligt irriterande att ontet inte syns; mina skador är än så länge osynliga. Bittert, mycket bittert.
Margareta: Inte nog med att det nu inte syns hur ont jag har — ingen i hela världen såg mitt fall. De två fastspända barnen hörde mig visserligen i bakluckan, men de var fullt upptagna med att borsta tänderna.
bra att ingen såg dej på kroken, några hemligheter ska man ha… för sina grannar om inte annat
Det är så att mor är uppe i fjällen, och jag är säker på att om jag frågade så skulle hon hälsa, så jag framför en hälsning nu.
Mamma hälsar!
Hare gött!