Vi vaknade den 1 mars 1986, Olle och jag, i mitt urtrista korridorrum på Hallands Nation i Lund. (Det var inte Hallands fel att rummet var tråkigt.) Olle skulle tenta, jag skulle tenta. Vi gäspade oss till korridorköket och åt fil, flingor och källarfranskor med massa pålägg, för det gjorde vi alltid. Någon hade varit där före oss, för Sydsvenskan låg på köksbordet. På förstasidan stod med krigsstilsrubrik att landets statsminister hade blivit mördad.
Men detta såg inte jag. Inte Olle heller.
Kunde inte hitta min sparade SDS, men tydligen köpte jag denna dag Expressen och Kvällsposten, som på den tiden var två olika tidningar. Ni anar inte vad jag har för underliga saker i mina skattgömmor.
Jag bläddrade snabbt fram sportsidorna, kollade några tabeller, läste att SBBK hade slagit Hageby. Jocke Nyström hade besegrat underbarnet Boris Becker. Gäspade igen.
I tentasalen lastade jag upp allt jag alltid åt under tentorna, mest kexchoklad. Tre poäng amerikansk realia II hette denna tenta, men runt omkring mig var folk ovanligt fladdriga och okoncentrerade. De stod i grupper och pratade istället för att tugga på naglarna och tänka på försvunna suddgummin.
Efter tentan åkte jag till Hallands Nation igen, och möttes av en tjej med det vackraste, långa, blonda hår man kan tänka sig. Hon pratade mycket.
– Haaaar du hört? Haaar du hört att Palme är mördad? Först så … och sen så … och dom spelar klassisk musik och … bla bla bla och … på tv har dom ställt in Razzel, det blir inget Razzel ikväll bla bla bla … och kungen ska inte åka till Egypten tror jag. Eller om det var Storlien.
Och det är nu min omognad framträder. Jag var förstås förvånad, men inte särskilt bekymrad. Jag tänkte mer på tentan och visdomstanden som jag drog ut dagen innan. Och så tänkte jag på Jannes hund. Janne, som gick i min klass i högstadiet. Hans hund började yla så fort Palme talade i tv. Nu slapp han yla, tänkte jag. Vad betydde detta för Sverige? Vad betydde detta för framtiden? Hur kände sig Palmes barn – och fru? Nä, det tänkte jag inte på. Jag tänkte på en ylande hund.
Tentan klarade jag, livet gick vidare och bara ett par veckor senare grät jag ögonen ur mig för att jag inte skulle få vara med på scen i revyn under Lundakarnevalen. Jag grät och grät och grät. Se det, det var en riktig sorg. För mig.
När Anna Lindh mördades, var jag äldre och klokare. Jag ställde de rätta frågorna, jag deltog på ett vuxet, sansat sätt och jag bekymrade mig för hennes små barn och lyssnade på de stora världsledarnas beröm. Men Palme? Nej, jag är fortfarande på min 1986-års-nivå och tänker på Jannes ylande hund.
Efter att ha läst de senaste dagarnas artiklar, är det slående hur många gånger de tar fram två särdrag som ger Olof Palme en extra dimension som världsledare.
1) Han körde omkring i en ”skruttig, gammal Saab”.
2) Han gick omkring i malätna, förfärliga gamla kostymer tills hans kolleger fick ”släpa honom till ekipering”.
Det är ingen, ingen, som tycker att jag är en förträfflig människa för att jag kör omkring i en skruttig, gammal Volvo (från 1986, ja) och har på mig helt fel kläder.
Så! Nu! Plats för era minnen!
Det verkar som om många är kvar i samma situation, har kvar samma bild på något vis. Som om den där dagen för tjugo år sedan är fastfrusen i ens minne och man inte kan hantera det utifrån den person man är idag. Anna Lindh hade jag inte samma känslomässiga relation till (låter sjukt, eftersom jag inte kände någon av dem, men ändå…) och kan fundera över mordet på henne i olika perspektiv. Palme däremot, där är det bara känslor som spelar in och de lever kvar, som ivägen för ett mer intellektuellt och analyserande resonemang. För övrigt gick min värld sönder när Palme dog. Allt jag hade trott var rätt och sant och evigt var helt plötsligt upp och ner. Och min pappa grät…
(forts från föreg kommentar, min alltså) den 1:a mars var jag bakfull och chockad, lite avstängd, sov inget alls på natten pga det som hänt, ringde pappa och sa fel på dag, sa idag när jag menade igår (det blir ju så när man inte sover på natten).
OK, det är bara att läsa den redogörelse jag lämnade igår, lättlurad som jag är. Jag har alltså redan berättat om den första mars på vårdhemmet. Därför berättar jag om den 28 februari här istället: Jag jobbade kväll på sagda vårdhem och var sur över att ha helgen fullspikad med jobb. Kom hem halv tio, rökte många cigg i det äckliga lilla köket, drack te och la mig för sent.
Idag har jag bloggtröjan på.
Jag var födelsedagsegoistisk redan då och jättesur för att min födelsedagsfrukost till go’morron Sverige ställdes in för att någon skjutit Palme. Programmet ställdes alltså in och frukosten blev mindre kul. Jag fyllde tretton och kommer inte från en familj där Palme direkt hyllades… Ännu i denna dag har jag inte idats (?) ta reda på varför han ansågs vara så stor. (Ojoj vilket erkännande)
Jag hade med all sannolikhet en rosa overall och mintgröna snowjoggers på mig. Kanske höll jag på att lära mig läsa, eftersom jag skulle chocka min mor med nämnda talang nåt år senare. Kanske hittade jag på lika underliga saker som Lottens Sigge, eftersom jag var ca tre och ett halvt. Vem vet 😛
Jag läste på text-tv, och det stod hela tiden om Palme i dåtid, jag fattade ingenting. Mamma och pappa kom hem från en skidtur och var lika ovetande de. Vår bror tecknade ett Palmeansikte som jag klistrade in i dagboken.
Jag kommer ihåg att jag och bror satt och väntade på att barnprogrammen skulle börja. Istället kom den där tråkiga klockan upp och texten under förkunnade att det var en extra nyhetssändning för Palme hade mördats. Detta berättar bror för mig som kan läsa, vilket jag inte ännu kan, även om jag vet hur prdet Palme ser ut. Ilsken och inte ett dugg sorgsen reser jag mig och klampar in och väcker mina intet ont anande föräldrar och skriker högt att jag vill se barnprogram och struntar i att Palme är mördad. Min mamma tycker då att det är inget man får skämta om och blir upprörd, vilket resulterar i att hennes dotter blir ännu mer upprörd eftersom det är sant. Jag minns att jag kastade brors leksaksapa i golvet och kallade honom Palme
Jag och blivande, numera varande, maken vaknade och skulle lösa Melodikrysset, som dåförtiden var ett litet måstemys för oss.
Jag gick ut i korridorköket för att hämta korridorens tidning.
På radion var det inte alls Melodikrysset utan en taxichaufför intervjuades och klockan drog iväg.
Så småningom fattade vi vad som hänt.
Ska jag berätta vad som hände dan efter också? (relaterat)
Lördagen den 1 mars 1986 var en av de få dagar det året som vi unnade oss att ha sovemorgon. Det hade vi med besked.
Först vid 11-tiden lullade vi ner i köket och började halvhjärtat tillreda någon form av frukost. Det var först när vi, likaledes halvhjärtat, slog på radion som vi drabbades av DEN STORA NYHETEN.
I 50-årsåldern är man mera cool – jag minns att jag reagerade på att jag INTE kunde bli lika upprörd som jag BORDE.
Vi blev mera upprörda när de sköt Kennedy…
för att inte tala om utbrottet av upproret i Ungern 1956, samma vecka som Suezkrisen:
Ur Wikipeda
19 oktober – Harry Martinsons rymdepos Aniara utkommer.
20 oktober – J. R. R. Tolkiens bok Sagan om konungens återkomst utkommer på engelska.
23 oktober – I Ungern inleds en revolt mot den kommunistiska regeringen.
27 oktober – Imre Nagy bildar en nationalistisk regering i Ungern.
29 oktober – Israel anfaller Egypten.
31 oktober – Franska och brittiska flygplan bombar Egypten för att få Nasser att överge planerna på att nationalisera kanalen.
1 november – Ungern meddelar sitt utträde ur Warszawapakten och förklarar sig neutralt.
2 november – FN:s generalförsamling kräver ett omedelbart eldupphör i Egypten.
4 november – Sovjetiska trupper invaderar Ungern för att stoppa den revolution, som startade den 23 oktober. Tusentals ungrare dödas och ännu fler skadas. Nära en kvarts miljon människor flyr från landet.
5 november – Brittiska och franska styrkor landstiger i Egypten och ockuperar två städer.
7 november – För att avbryta Suezkrisen antar FN:s generalförsamling en resolution som kräver att Storbritannien, Frankrike och Israel omedelbart återkallar sina trupper från Egypten.
12 november – Efter revolten i Ungern kommer de första ungerska flyktingarna till Malmö.
Jag låg i mitt gamla flickrum. Vaknade och hörde vemodig tung musik strömma ur radion. Jag förstod att något var fel. Lördamorgnar hemma hos föräldrarna var alltid melodikrysset på. Jag skulle åka på nöjesttur till Köpenhamn med mitt x. Jag minns att jag ringde honom och frågade om vi skulle ställa in. Jag var osäker på om det var passande att roa sig.Poliser kollade bilar som skulle med färjan till Helsingör.Ingen kollade vår bil. Det var lite slappt tänkte jag men kanske hade dom redan fått tag på mördaren!
Cecilia N: Klart att du ska berätta även om den 2 mars!
(Själv åkte jag obekymrat då till Kristianstad och förlorade en basketmatch och blev först därefter bekymrad.)
För övrigt måste jag komplimanga Kristinas klädsel denna dag: rosa overall och mintgröna snowjoggers. (Har jag sådana här färgsättningar kvar i min källare? Jahadå.)
jag har inga direkta minnen, men snarare ett minne av ett minne. eller kanske är det min brors minne som jag minns (heh).
tydligen hade en kompis till honom sovit över (de bör ha varit 14-15 år) och när min bror vaknade på morgonen hörde han min pappa säga ”han är död!” och trodde att pappa menade brorsans kompis.
och sen var det inget mer 🙂
kan vi inte prata om något som jag minns nästa gång? typ hockeyfinalen i Lillehammer-OS, eller 11 september? jag tror att 11 september är mitt Palmemord faktiskt, jag minns exakt vad jag gjorde från 15.45 den dagen.
(fast så är det ju inte 20 år sen heller…)
Den 1 mars 1986 var ju en lördag, så familjen var inte uppe särskilt tidigt.
Vid lunchtid for vi dock in till Täby Centrum för att handla. Och där stod det på löpsedlarna, med s.k. världskrigsrubriker.
Just det, och då kröp mamma närmare för att kolla vad det stod mellan raderna.
PALME
DÖD
… kunde ju inte stämma, tänkte hon. Det borde stå
PALME
har en katt som är
DÖD
… eller något sådant. Tänkte hon
…….vaknade jag ganska tidigt och slog på radion. En röst sade: ” …är död” och sedan började sorgemusik spelas. Jag väckte dåvarande kärleken och sade att kungen nog är död. ”Hör, de spelar ju sorgemusik på radion”
Dåvarane kärleken tyckte jag var paranoid, såååå sorglig var väl inte musiken. Men snart blev vi varse att kungen levde i bästa välförmåga medan vår statsminister däreomt var mördad.
En konsig känsla av overklighet spred sig i kroppen.
Man dödar väl inte statsministrar i Sverige ?!
Ringde en kompis som jobbade kvar på fina hotellet mitt i Stockholm. Det var KAOS, det var HYSTERISKT. Receptionen var invaderad av utländska journalister och alla var GALNA.
Själv hade jag svårt att sörja politikern Palme – vi stod så långt från varandra – men människan och företeelsen !!!!
Man dödar väl inte statsministrar i Sverige ?!
Jag minns en tur på spårvagnen den 1 mars. Alla satt gravallvarliga. Ingen sa något. Det var verkligen en spöklik stämning. Sedan minns jag tentaläsning framför tv:n och Hans Holmér som pratade om olika ljus (tror jag det var). Man hoppades på nyheter om mördaren hela tiden. Men vi vet ju hur mördarjakten gick.
Ulla: Jag tror att Hans Holmér först pratade om att se ljuset i slutet av tunneln, och när inga tips verkade stämma, pratade han om ljus som hade släckts. Någon annan som kommer ihåg?
Varför minns jag bara sådana här saker och inte t.ex. världens huvudstäder?
Minnet är underligt, viktiga saker verkar inte vilja bli ihågkomna. Andra oviktiga saker etsar sig fast i evigheter. Det är på så sätt man lyckas skriva en bra blogg. För det oviktiga är väl ändå ofta det mest intressanta?
Jag vaknade också i mitt korridorum (Örebro) den 1 mars 1986, och började genast tentaplugga (finns det någon annan sorts pluggande?). Först framåt förmiddagen (11?) drev hungern mig ut till korridorsköket. Där stod tv påslagen och en granne var väldigt bekymrad. Resten av dan satt jag antagligen framför tvn.
Och visst minns jag Holmérs ljusmetaforer.
Den 12 mars var jag dessutom på studiebesök i riksdagen. Allt detta var under kursen: Politik i Sverige och andra länder.
Men Lotten, har inte du delegerat ansvaret för att komma ihåg världens huvudstäder? Räcker det inte att en i familjen kan?
Aequinoxia: Oj, du ”kan din Lotten”. Ja, det stämmer — jag har överlämnat allt som har med geografi till äldste sonen. Nu vill jag ympa hans hjärna på något sätt.
Den 1 mars 1986: Jag var i Täby Centrum nere vid Konsum efter en härlig skidfärd vid Skavlöten. Såg löpsedeln och tänkte att det måste stå något finstilt som ”nära att bli” mellan Olof Palme och skjuten. Så hem och slog på TV:n. Sedan in till stan med två av barnen och såg Morrhår och ärtor på Saga.
[…] Jag tänkte berätta vad jag gjorde idag för 25 år sedan. Och upptäckte att det gjorde jag minsann väldigt utförligt redan för fem år sedan, fast i inlägget om vad jag gjorde idag för 20 år sedan. […]