Jag skulle vilja rekommendera Sentensers funderingar om vad man får och inte får skriva om. (Kommentera gärna på hennes blogg!) Hon har tre exempel på situationer, som jag listar här nedan. (Nu måste ni alla tänka er att ni är i en situation där ni lätt som en plätt kan bli publicerade utan besvärliga refuseringar – ni är kanske redan etablerade, kända och lästa sedan tidigare. Trevlig fantasi, eller hur?)
1. Du får reda på en fascinerande, men hemlig berättelse, och utan att fråga om lov publicerar du den. Du döper förstås om karaktärer och platser så att ingen ska kunna räkna ut vem det handlar om. Huvudpersonen känner dock (förstås) igen allt, och blir ledsen.
2. Du får reda på en fascinerande, men hemlig berättelse, och får tillåtelse att skriva om den så länge ingen kan räkna ut vem det handlar om. Detta låter sig inte göras eftersom alla – när de ser att det är du som är författare – förstår vem huvudpersonen är. Vad göra?
3. En annan skribent berättar en osannolikt fascinerande historia. Du vill publicera den, men vet inte om berättaren redan har gjort det eller planerar att göra det.
Jag har en fjärde variant:
4. Du är arg på din barndom; din farmors faster var galen och elak. Mycket spännande och fascinerande samt osannolikt hände, och nu vill du skriva om det. Men farmors fasters närmaste släktingar som är i livet skulle bli ledsna om du gjorde det – även om du ändrade fakta och maskerade platser och personer. Är detta dilemma ännu känsligare när det handlar om släktingar?
Kom gärna med fler exempel på kniviga situationer!
Nästan snöstorm! (Som alls inte syns på bilden.)
Ni ser att jag är glad, va? Jag gillar när det blir oljeransonering och snöstorm och undantagstillstånd och allmän kraftsamling mot … något. Och paniksnö i slutet av mars, ger mig livsandarna åter. Om jag nu skulle ha tappat dem någonstans på vägen.