Hoppa till innehåll

Lotten Inlägg

Cykelstöd i livet

I våras, när vi fortfarande hade den varma sommaren (pah) att se fram emot, tänkte vi cykla mycket. Ett gäng cyklar rotades fram från trädgårdens alla mörka hörn, och kördes iväg till cykelreparatören. Han sa skrnf och fnys samt eh och tog emot alla som vi gav honom och lovade att i gengäld laga min gamla vita springare från 1987. Byteshandel, liksom.

Efter en månad hämtade vi inte cykeln, för den var inte lagad. Än.
Efter två månader hämtade vi cykeln, som var lagad. Not. (Bakläxa!)
Efter tre månader hämtade vi cykeln igen, för den var lagad. Not.

Nu (när sommaren är slut, ja) letar jag cyklar (och cycklar och dam cykelar och herrecycke) på Blocket och banne mig även i diken och övergivna parkeringsplatser. Jag vill ha tre vuxencyklar som är gamla och fula men inte kostar en förmögenhet och dem ska jag fixa till själv, så det så.

Varför?

  • Nya cyklar har fiffigt nav med inbyggd dynamo och vadderade sitsar, men blir Ville Vesslas byte på nolltid.
  • Gamla cyklar är snygga.
  • Gamla cyklar har dessutom fungerande stöd.

Möte på cykelställsfabriken runt 1990:

– Jag tycker att cykelstöden håller för bra nuförtiden.
– Mhm. Cyklarna bara liksom står upp. Av sig själva.
– Kan man inte göra nåt åt det?
– Hm. Bultsaxmaffia?
– Mm. Stödsabotage?
– Jag vet! Vi tar bort foten på stödet och gör själva mekanismen mjuk som smör!
– Du är ett geni! Våra cykelställ kommer att ta över världen!

Se, min stödundersökning:

Stöd till salu idag. En med gummiploppen på, en där gummiploppen har trillat av redan i affären. En det-var-bättre-förr-komplott!

Cykelstöden i den nuvarande cykelsamlingen. Ett rätt, tre fel.

Share
17 kommentarer

Bananflugor och deras död


Visserligen är Salt den allvetande bananflugemördaren, men jag har mina tips jag också. Vill ni veta?

(En gång i forntiden satte jag på min arbetsplats varje vecka upp vintips från vinspecialisten Broder Jakob. En dag kom en mellanchef och sa att det skulle jag sluta med eftersom man inte ska ge sig på sådant som andra gör bättre. Det gav jag fullständigt tusan i och gör det fortfarande. Alltså klampar jag här och nu in på bananflugekännarnas område.)

Så:

  1. Mugg. Genomskinligt glas funkar som ett muggigt akvarium. Man vill inte se.
  2. Rödvin. Vitt vin Inte alla vita viner genomgår malolaktisk jäsning och bananflugorna är himla petiga med det.
  3. Bananskiva. Det hörs ju på namnet. Man måste ha banan. (Bananen innehåller amfotära balubaslipokomplex, som har en ytutvidgningskoefficient på inte mindre än 3,2 [enhetslöst] vid 298 K. Det betyder att en tillsats av 2–3 nanogram bananmateria förvandlar den stadiga vätskeytan till ett sugande gungfly som djuren inte kan gå omkring på som vore de Jesus.)

Om man vill effektivisera fällan, ställer man den bredvid fruktskålen – där bananflugorna möts för cocktailparty varje kväll kl 21:30. Om man inte har en fruktskål (utan alltså är en slusk som bara snusar, knaprar chips och äter praliner), kan fällan stå vid diskbänken. Där letar de inte så nogräknade bananflugorna – som under depressionen– mat och husrum i slasken.

Jag ber att få upprepa gamla råd härifrån:

  • Ställ slaskhinken utomhus.
  • Placera de sköljda mjölk- och filkartongerna utomhus. (Har man inte balkong eller veranda kan man hänga ut plastpåsar utanför fönstren.)
  • Sätt PET-flaskorna för återvinning utomhus.
  • Lägg öppnade vinkartonger (ja, plural) utomhus.
  • Proppa igen diskhohålen.
  • Placera bananerna som en annan bananhedning i kylskåpet.
  • Låt äpplena sitta kvar på träden.
  • Stäng diskmaskinen.
  • Ha dammsugaren beredd i bakhåll för oanade attacker. (Se bilden ovan.)

Evangelium enligt Lotten
Bananflugor är bruna och överviktiga – jämfört med blomflugorna ser de sfäroida ut. Fräls oss ifrån knott och ohyra. Om du palperar bananflugans abdomen eller klämmer en bananfluga mellan tumme och pekfinger känns kitinet lite obehagligt, varför man hellre bör klämma blomflugor på nyss nämnda sätt. Blomflugorna är inte en lika stor plåga utan är snyggt svartklädda, magrare och rör sig snabbare, varför de kan få leva i frid och ro. Bananflugornas lidande och död i fällor, slaskar och handflator kommer att åstadkomma trivsel och lägga en fulländad grund för att upprätta gemenskapen i världens bostäder.

Fotnot
Bananflugorna gökar för en större sak: genetiken och molekylärbiologin.

Tillägg
Taffel.se kallar dem slattflugor.

Uppdatering: Äpplena på Coop har skaffat husdjur. Komsi komsi.

Uppdatering igen
Pappa Brun rekommenderar denna fälla – med tillhörande pdf.

Share
25 kommentarer

Oh no – Clapton, Lennon, Ono

Tidningen Word publicerade i augusti två bilder. De är tagna vid en hotellpool den 14 september 1969 – två veckor innan John Lennon berättade för de andra Beatlarna att han ville hoppa av cirkusen. (Paul McCartney hämnades senare genom att gå ut i pressen och ensam meddela att Beatles hade splittrats. Pax! Liksom. Men det hör egentligen inte hit.)

Knasprojektet (ja, knas) Plastic Ono Band hade vid denna tid precis varit förband till The Doors, vars sångare Jim Morrison nyss hade släppts ur arresten efter att ha hotat att visa snoppen för publiken. Men det hör egentligen inte hit.

Med på bilden, där John Lennon ser glad ut och Yoko Ono dricker mjölk som smakar pyton eller bara tar sig en grappo och vill döda fotografen (Mark Hayward?), finns en 24-åring som heter Eric Clapton. Som iklädd spräckliga skor sitter och röker och också vill döda fotografen. Hans band – Blind Faith – föll i bitar eftersom instrumenten brann upp på scenen och alla bråkade med alla. Poliserna hade under dessa år ett fasligt jobb med alla konserter som ballade ur som dagens fotbollsderbyn. Och det kanske hör hit.

Trummisen Alan White (senare medlem i Yes), Eric Clapton, basisten Klaus Voorman (som designade Revolver), John Lennon och Yoko Ono. (Det vita strecket i mitten är bara mitten på tidningen som jag skannade in.)

 

Det här är väl värt att tittas närmare på.

Även Clapton kan granskas lite. Ibland vill jag också röka, bara för att få se ut så där. Kisande, blåsande. Sedan hostar jag till och kommer på att det vill jag ju inte alls.

Vad är det med musikerna från 1960-talet som gör att dokumentärer om dem är så vansinnigt intressanta? Faller jag för drogromantiken och de livslånga grälen samt de tusen dödfallen och sorgerna, det som alltid avslutas med reunion-konserter där alla faller i varandras armar?

Nåväl. Min egen fascination hör egentligen inte hit. Clapton visste där han satt vid poolkanten inte att han på väg mot ålderdomen skulle bli heroinist och alkoholist, att han skulle begrava vänner och kolleger samt ett av sina barn. Vi vet inte vad han tänkte där han satt eller vad de sa till varandra. Men på nästa bild kan vi ana:

Alt. 1: ”Alltså, hemma i England gör vi så här.”
Alt. 2: ”Vet ni vad jag tycker om er två just nu?”

Någon som kan ringa upp Clapton och fråga om han minns tillfället?

Kuriosa:
Det var alltså Winston Churchill som gjorde V-tecknet poppis under andra världskriget.

Ambivalent Churchill 1940 och 1944.

Först betydde tecknet victory med handflatan inåt. (Numera tycker vi nog alla att det är en obscen gest som möjligtvis kan tas till av en blyg men irriterad svensk i trygghet i sin bil.) Efter några år vände Churchill på handen – förmodligen hade han blivit tillsagd av någon pryd/allmänbildad.

Även i Tyskland tog man till sig V:et, men där skulle det betyda Vergeltung (’hämnd’). I USA började gesten under 1960-talet att användas i betydelsen peace. Och det är ju klart att när man vill ha fred i världen behöver man få utlopp för sina aggressioner och elda upp instrument och slåss mot poliser.

Eller kanske bara skoja till det lite. (Makarna Bush och Ford.)
Share
18 kommentarer

Mopsförtroenden och andra

När jag var runt fem år och bodde i höghusen (jättehöga – fyra våningar!) på Magistratsvägen 7a i Lund, bodde en ”rullstolstant” på nedre botten. Hon rökte och var arg, hade rosa läppstift och knotiga tår som låg som skedar på varandra.

– Nu får du den här glassen om du lovar att vara snäll! sa hon och gav mig en hemgjord isglass på plastpinne.

Jag har ingen aning om varför jag förärades en glass, jag som alltid var snäll.

– Men. Du får inte – inte – bita på pinnen. Hör du det? Bit inte på pinnen! Jag vill inte ha bitmärken på pinnen!

Jag minns tydligt min förvånade tanke: ”Varför skulle jag bita på pinnen? Jag är inte en pinnbitare”.

Tio minuter senare var glassen uppäten. Jag skulle lämna tillbaka plastpinnen till tanten och säga tacksåmycke. Men jag stod istället stel som en isglass och stirrade på en nybiten pinne. Hur gick det till? När bet jag? Varför hade jag bitit när jag ju inte fick?

– Förlåt, sa jag och lämnade fram liket av en glasspinne.

Jag fick sedan en utskällning som hördes ända ut på gården, där mina kompisar just då skrattade åt min lillebror – Broder Jakob – som nyss hade kissat på rutschbanan, stående högst upp. Trauma? Mjäh. Men relaterat till detta:

Tre dagar i veckan jobbar jag som morgonradiopratare i P4 Sörmland. Det allra lokalradioaste skedde idag, när vi idag blev uppringda av en förtvivlad dam som hade svikit ett förtroende som när jag svek glasspinnetanten i rullstolen.

– Jag skulle ta hand om min sons chefs mops och chefen har rest utomlands och jag har tappat bort mopsen och nu vet jag inte vad jag ska göra!

Inte försvunna mopsar.

Detta föranledde min kollega Jonas att berätta när han skulle ta hand om en grannes mops. Jonas egen hund blev så förvånad när han såg den lilla hundavarten att han gav till ett jätteskall, varpå den lilla mopsen blev så rädd att de jättestora ögonen trängde ut ur ögonhålorna. Tydligen är detta inte helt ovanligt när det gäller mopsar, sa veterinären som inte kunde göra annat än att avliva den lille.

Ja, så då kunde jag ju inte låta bli att berätta att

  • jag en gång i ungdomen skulle vattna åt en bortrest granne, som när hon kom hem möttes av döda krukväxter och en vattenskada på parkettgolvet
  • en kompis som heter Sara en gång skötte ett jätteakvarium åt en bortrest miljonär och lyckades ta kål på alla fiskarna genom att mata ihjäl dem
  • en kompis som heter Mårten en vinterdag på Östermalmstorg skulle kliva över en snödriva och på andra sidan satte ner foten rakt på en … knäckt … mops.

Det här är inte vandringssägner, då hade jag varit skrivit ”en systers kusins morbrors faster”. Nu är det upp till er: via mopsar eller inte – när har ni … liksom inte fullgjort ert uppdrag?

Share
35 kommentarer

Himla makter … Ramadan på er!

Brasklapp:
Iklädd både hängslen och livrem för att inte reta upp mina läsare, har jag försökt formulera mig så att ni inte ska bli arga. Alltså: bli inte arga. Jag bara funderar och filosoferar. Och vill förstå och lära mig mer.

Redan Salvador Dalí illustrerade profetens lidande.


Religion är inte riktigt my cup of tea. Men (brasklapparna haglar!) – det är intressant på samma sätt som t.ex. mitt förvirrade intresse för geografi. Jag är helt enkelt dålig på att lägga religions- och geografifakta på minnet.

Idag inleds Ramadanfirandet. (Våga inte släppa blicken från texten nu. Det här är intressant och roligt att diskutera.) Som icke gudstrogen måste jag säga att jag gillar idén att vi människor då och då bör offra något, avstå från något, lida litegrann.

– Vaddå, vrålar alla med ångest, tvångstankar och ADHD. Jag lider hela tiden!

Ok. Men offra något kanske?

– Vaddå, ropar alla med livspussel där bitarna verkar komma från tre olika lådor med extra många bitar himmel. Jag offrar både mina barn och min fritid hela tiden!

Ok, vi släpper det där. Jag, som lever för att längta till nästa måltid, vill verkligen förstå. En 14-årig muslimsk tjej som jag frågade igår, förklarade ungefär så här:

– Som god muslim som fastar, får jag det bättre i paradiset efter döden och de pengar vi i familjen sparar på att inte äta kan vi ge bort till dem som svälter runt om i världen, sa hon.
– Men är det inte att tänka på sitt eget väl och ve om man vill ha det bra i paradiset? sa jag med mina egna egoistiska tankar.

(Vi hade inte tid att gå in djupare i ämnet där och då.)

Jag har frågat alla muslimer jag känner och de förklarar:

  • Troende muslimer längtar till Ramadan såsom jag längtar till julen.
  • Att fasta är att lida, vilket tillfredsställer Gud – i alla fall enligt profeten Muhammed.
  • Men egentligen lider man inte av att tillfredsställa Gud.
  • Om man blir yr, törstig eller lågsockrig under dagen, är det Guds vilja.
  • Om Ramadan infaller under sommaren och man som muslim råkar bo i Kiruna, ändrar man reglerna så att man får äta mellan speciella klockslag och inte bara när det är mörkt eftersom det aldrig är det. Edit: Man går då efter saudi-arabisk tid, alltså tiden i Mekka.
  • Många lärare i svenska skolor verkar irriterade på Ramadan och borde lära sig mer för att förstå.

Lärare som jag har pratat med förklarar:

  • Barn och ungdomar (många fastar från ungefär tolvårsåldern) som äter frukost kl. 04 och sedan varken äter eller dricker, är svåra att hantera kl. 14 på eftermiddagen.
  • Skolarbetet försvåras och lärarnas planering sinkas under Ramadan.
  • Elever som måste ta ledigt under de tre festdagarna (när man firar att Ramadan är slut) bör på något sätt hjälpas att komma ifatt på samma sätt som elever som tar ledigt för att åka skidor.

Jag har letat efter en fastande kirurg, busschaufför eller matematiker för att kolla hur det funkar att jobba under Ramadan, men har inte hittat någon. (Edit: SvD lyckades bättre.)

En riktigt larvig jämförelse av en dum svensk som heter Lotten kommer här:
Tänk om jag blir tvungen att flytta till Grönland och där berättar att jag pga. min tro under en månad måste gå klädd i törnekrona. Grönlänningarna ställer sig då frågande och bedyrar att mössa är ett lämpligare plagg. Iklädd min törnekrona vill jag även spela basket, vilket grönlänningarna inte ens vill tillåta eftersom jag riskerar att skada både mig och mina med- samt motspelare.

Ja, jag vet att jämförelsen haltar och att jag borde ha jämfört med andra religioner. Men nu är det ju Ramadan som inleds idag, inte den katolska fastan eller jom kippur.

Vad säger ni? Ska jag dra något gammalt över mig och hålla mig till svampar, julkalendrar, trasiga tvättmaskiner och sekruttbilar?

Share
65 kommentarer

Yorrick, Merrick och en svamp på Systembolaget

Jag känner mig som en enda stor svamp, hela jag. De tre senaste dagarna har jag pratat om svamp, plockat svamp, tillagat svamp och ätit svamp. Kocken Örjan kom med en liten gåva.

The Röksvamp and the Little Deer Head.

Enligt Lisa ska man inte förvälla röksvampen utan bara njutningsfullt och långsamt hacka den i små, små bitar, steka den i massa smör på låg värme och krydda med smakkompisarna salvia, salt, peppar, vitt vin (torr marsala) samt prosciutto. (Två ingredienser i föregående mening antydde att detta inte var ett recept i min smak: ”långsamt” och ”låg värme”.)

Men först skulle svampen ut på äventyr.

– Gäsp. Jag vilar här en liten stund.

Hundtricket kan slänga sig i väggen. Gå in på Systemet och fråga personalen vad som passar till just den här svampen, och du kommer att omringas av 423 intresserade män (endast män, ja) som vill veta allt om dig och din svamp.

Svampen presenterades sedan för en avlägsen släkting. Joseph Merrick.

Svampen fick lite kärlek.

Svampen fick läsa på om kulturliv och lyssna på mina repliker.
–Alas, poor Yorick!

(Det verkar som om Yorrick stavas med två r på svenska men bara ett på engelska.)

 

Skådespelarna:
Mel Gibson 1990, Laurence Olivier 1948, Richard Burton 1953.
Alec Guinnes 1938, Stellan Skarsgård 1985, Sarah Bernhardt 1899.
Anders de Wahl 1914, Per Oscarsson 1953, Thomas Di Leva 1989.
(Jag har misslyckats med att hitta en bild på Peter Stormare och Yorrick från 1985.)

Kuriosa:
Bilderna ovan kommer från bl.a. Myggans Nöjeslexikon, som förresten saknar en artikel om Dustin Hoffman eftersom han helt sonika glömdes bort.

Så var det dags för dödsstöten. Schwopp!

 

Svampen levde ett bra liv, men under obduktionen visade det sig att särskilt höger hjärnhalva hade farit illa.

 

Kanske fick svampen nog, för den antog efter dessa äventyr en lätt grön ton. Och gröntonade röksvampar ska man inte äta.

 

Adjö.

Fotnot
William Hope Hodgsons ”Voice in the Night” är en skräckis som filmades 1958 och som många (felaktigt) minns som en Hitchcockrysare. I slutscenen kommer en svamp roende.

Share
24 kommentarer

Telefonskräcken

Det här med min telefonskräck tar sig underliga uttryck. Å radions vägnar ska jag snoka reda på bl.a. Clabbe af Geijerstam och Bert Karlsson för en ”grej” nästa vecka. Inga problem. Jag ringer och letar och ringer och luskar och ringer och finner att det där med att Bert alltid svarar i sin telefon är helt korrekt.

Men så ska jag ringa och boka hotell. Två dagar i september. Jag letar fram en hotellista och övar på mina krav: medelbilligt rum och trådlöst internet. Och så drabbas jag av kramp. Iiiih.

Vad händer om jag ringer? Någon svarar.
Vad händer om jag ringer fel nummer? Någon annan svarar.
Vad händer när jag ska säga vad jag vill? Jag säger förmodligen precis det jag ska.
Vad händer om jag inte ringer? Jag får förmodligen sova på gatan.

Lösningen blir förstås som alltid ett mejl:

Hej XXX (hotellnamnet)

Jag undrar vad ett rum för en person i två nätter (14 och 15 sep) kostar. Och så undrar jag om ni har trådlöst internet och en tekokare på rummet.

Svaren kommer under tre dagar (varför svarar de inte inom en timme i dessa datordagar?) och ser oredigerade ut så här:

1. Hej. Vi har rum dina datum. Vill du boka?
2. vi har rum den 14/9-15/9 vi har trådlöst internet men det kostar 50:- för 8 timmmar.
3. Hej!Det finns rum ledigt. Pris per rum/ natt är 595:- inkl. frukost.Internet har vi inte.Vill ni boka?
4. Vi har lediga rum från 950:- per rum/natt inkl frukost den 14-16/9. Trådlöst internet ingår i rumspriset. Vi ordnar en vattenkokare till rummet.

Självklart val, eller vad säger ni? Det är nu jag hyllar mejlandet och fnyser att telefonerna inte behövs. Telefonälskarna vänder förstås på steken och säger att hotell nr 1 kanske var billigare, mysigare och på alla sätt trevligare – men det kommer jag aldrig att få veta. Struntar väl jag i, jag slapp ju att lyfta luren. (Man borde sluta att skriva ”lyfta luren”, va?)

Men hur blev det så här? Jag citerar mig själv i en tidigare fundering: ”Mina syskon är likadana. Kanske tvingade våra föräldrar oss att prata i telefon för mycket när vi var små? Blev vi uppringda av Mårran, Scooby-Doo-spökena eller Storpotäten? Mamma och pappa kanske slog oss med telefonlurar?”

Nä, nu ska jag ringa Clabbe, rakt över hårddisk.

Jag vill tro att Prince blev inspirerad.
Share
20 kommentarer

”Säg nu förlåt till varandra”

– Håll i honom! väser Nicolas Cage till Harrison Ford.
– Så här? säger Harrison Ford och tar ett grepp om Will Smiths armar.
– Bra, säger Nicholas Cage och slår Will Smith i magen upprepade gånger, för att sedan bulta på honom i ansiktet.

När Nicolas Cage är färdig, puttar Harrison Ford omkull Will Smith, som börjar gråta. Han reser sig upp och springer därifrån.

Fast egentligen är det ju inte Hollywoodstjärnor det handlar om. Will Smith är Femåringen här hemma medan Nicolas och Harrison är två av hans klasskompisar. Femåringens grymma brott var att han hade svingat ett hopprep så att det klatschade till Nicolas.

Och ja, de har sagt förlåt till varandra.

Än en gång upplever vi detta.

Fy fan.

Share
22 kommentarer

Yearbook – årsbok alltså (uppdat.)

Kolla hur jag hade sett ut om jag hade varit 18 år 1962:


Nu har jag ju dåligt tålamod, varför jag bara valde en rätt kass bild och dessutom en som var på sniskan och dessutom gjorde jag den lite för liten. Men, stämpla en diagnos på mig då: jag är egentligen noggrann endast när det gäller stavning, tekokning och uppfostran.

Rusa dit och fixa själva era årsboksfoton på ”Yearbook yourself”. (Jag tog egentligen bara första bästa – man kan välja hur länge som helst.) Fast nu är det ju så att jag de facto gick i high school i ett år och finns med i Hillcrest High Schools årsbok från 1982. Återkommer om jag lyckas hitta den.

Via.

Uppdatering
Här är jag, 18 år 1982:

Alla andra hade välformade frisyrer med tydliga konturer.

Den där ”klänningen” som alla tjejer har på sig på bilderna är egentligen bara två bitar sammetstyg som fotografens assistent knöt på oss. Jag hade ingen bh, vilket fick assistenttjejen att hoppa två meter bakåt och hålla för både munnen och ögonen av pur skräck.

– So … you never wear a bra?
– No. In Sweden we don’t even shave our legs, sa jag stolt och inte så lite bonnigt.
– Yuk! Can I see your legs? Yuk! But doesn’t it hurt to walk without a bra?
– Hurt? No.

Årsboken är precis som alla har sett i (underbara) filmer som Grease full av utnämningar som ”most likely to succeed”, ”most athletic”, ”most spirited”, ”most photogenic” och ”class clown”. Jag? Jag var med basketlaget, i friidrottslaget, i teatergruppen, tyskklubben och … och … i ”The Honor Society” för dem med … straight A:s. Jättecoolt.

Här kommer (förstås) några kändisar i 18-årsåldern. En är fullständigt självklar, de andra får ni chansa på.
Share
28 kommentarer

Ööööken och motivation

Näe. Nä. Nope. Suck. Stön. Niente. Nein.

Snacka om backlash.

Skriva blogginlägg om något annat än OS? Nej. Sitta och titta på tv utan kamera i handen? Nej. Gnissla tänder, hoppa jämfota, läsa tabeller och tjoa? Jatack.

I vanliga fall hade Svensktoppentävlingen i lördags varit en megagrej som jag hade livebloggat från, som jag hade förhandstipsat om, som jag hade fotograferat före, under och efter. Istället var jag mest irriterad över att jag var tvungen att sända radio istället för att se på Jörgen Perssons match om tredjepris.

Klädd i Lasse Berghagen-blått sprang jag omkring bland artister och deras släktingar samt åskådare och lördagsshoppare som mest tyckte att vi var i vägen.

Vi programledare skulle vara färgglada – jag är stora blå medan lilla gul (Jonas Carnesten) syns i bakgrunden.

I ett band – Hosting Ambience – hade basisten häromdagen i en hiss klämt av sig två fingertoppar, varför han lirade med ett jättebandage.

– Men hur går det här då? sa jag förbluffat och körde micken upp i näsan på honom.
– Alldeles utmärkt. Musiken sitter inte i fingrarna, svarade basisten lugnt och spelade sedan så att strängarna glödde.

Inspirerad av den mumlande filosofen Kutte i SVT:s OS-program kommer här mitt eget avsnitt i ”Filosofrutan”.

(Fanfar och signaturmelodi. Kameran zoomar in mig och programledaren.)

– Välkommen, filosof Bergman.
– Tack. Tänk att i vissa lägen kan smärta, otrivsel, trånga skor eller dåligt väder ignoreras totalt. I andra lägen måste man ha rätt känsla, följa sitt hjärta, ha millimetrarna på sin sida (och muta domarna).
– Hur menar du nu?
– Jo, men det här att Carolina Klüft inte vill sjukampa eftersom hon saknar motivation – påminner inte det om när Christian Olsson 2004 plötsligt skulle börja tävla i höjdhopp för att han … saknade motivation? Jag ska säga att jag gör en himla massa helt utan motivation bara för att jag förstår att det i längden är bra. För mig eller någon annan.
– Är Klüft och Olsson ena mesar?
– Öh. Nu ska vi se hur jag ska knyta ihop motivationssäcken. Vad jag menar är att … orsaken till att vi som land inte är mer framstående vad gäller både idrott och andra yrken (ja, även jag inser att idrott kan vara ett yrke) är kanske att allt ska gå så himla lätt? När det tar emot, kanske det bästa inte är att ge upp utan att fortsätta?
– Är alla svenskar bortskämda?
– Lägg inte ord i munnen på mig, din slyngel. Nej, men kanske är vi alltför vana vid att bli omhändertagna och dulliduttade med. Kanske behöver alla vänja sig vid motgångar för att … klara motgångar. Om man som basist klämmer av sig fi…
– Sammanfattningsvis menar alltså filosof Bergman att vi ska slänga ner barnen i kolgruvor och göra livet svårare för ”de svaga i samhället”. Vi har tyvärr slut på programtid nu.
– Nej, stopp! Det var inte så j… hall… ååå…

(Filosof Bergmans protester dränks av signaturmelodin.)

Harry Porter (!) vinner på 1,90 m i OS i London 1908. Och landar liksom i en kolgruva. Aj.
Share
10 kommentarer