Hurra, jag har idag attackerat och intervjuat bl.a. Peter Stormare, Benny Haag, Alexandra Zazzi, Olle Josephson, Fredrik Belfrage, Jan Guillou, Sören Holmberg och Bert Karlsson. Men det roligaste hittills på årets bokmässa var detta:
Jag, Översättarhelena och Studiomannen står framför Lettlands monter och beundrar deras design. Hela montern är nämligen byggd av kartong. Och är en kopia av det framtida nationalbiblioteket i Lettland! Kartonkonstruktionen går upp i taket och är helt fantastisk.
Man kan sitta i kartongfåtöljer, ta skydd under kartongtak och plocka böcker ur kartonghyllor medan man blir upplyst av kartonglampor.
Ser ni NE-tatueringen? Encyklopedidefinitioner is da shit. (Konceptet är däremot bara snott direkt av min Hemlisbloggartröja från 2006.)
Kalsongkillarna roar sig hos ett förlag som heter Kraft & Kultur. Jag drog bara upp brallorna lite, lite.
K & K ovan lockar sina bokköpare med trumset, biljard, jukebox, flipperspel och en bil från 1971. När jag frågade en av de anställda hur de tänkte nu, sa han bara att det funkade jättebra … ”du är ju här”.
Så sitter jag nu.
Den djefla mannens senaste bokserie och den glada redaktören.
Benny Haag (Xerxes!) och jag provade in på scenskolan samtidigt 1984. Han kom in.
Alexandra Zazzi till höger. Hon var banne mig 1,90 m lång! (Helt i onödan. Så dumt. Hon spelar ju inte basket.) Foto: Översättarhelena.
Här kommer Peter Stormares livvakt och drar honom bort från mig. Vi hann bara vara överens om Bröderna Karamazov och Rasmus Nalle.Foto: Översättarhelena.
Jag sitter på X2000 på väg mot Göteborg, och vi är än så länge bara en timme försenade. Nu är vi lyckligtvis i samma situation allihop här, eftersom alla tåg är sena.
I början av resan hördes en konduktör med både tång och rolig dialekt i högtalarna. (Oj, vilken rolig syftning. Den måste jag ha kvar.)
– Ja, vi har ett meddelande. Det är svart i hela Mälardalen, så vi kommer att stå stilla … ett bra tag.
Jag och Ica (som inte alls hade planerat att resa ihop) kastade oss mot fönstret för att kolla på jordens undergång i Mälardalen, men såg inget annorlunda. Tydligen var det bara alla monitorer i Stockholm som hade svartnat – som om John Cusack skulle stirra på en tom skärm när han leder alla flygplan rätt.
Vi hade installerat oss på ett för benen väldigt snålt tilltaget säte. Det kändes instängt som på minimala toaletter, där man sitter med näsan i dörrhandtaget. Så på ungdomars vis slängde vi upp benen mot närmsta stöd. Som var en vägg.
Ica vill äga en sådan där röd hammare som man kan slå sönder vad som helst med. Vi enades om att det inte var lämpligt att stjäla en.
Nu ska jag snart ut på spårvagnsäventyr och köpa sms-biljett och installera på mig på ett hallgolv sova i ett hemligt rum hemma hos Översättarhelena. Om hennes man snarkar inatt, kommer jag att blogga om det. (Jag har ju med mig SR-mikrofoner, så jag kan ju spela in allt och lägga ut ljudklipp!)
1.
Jag sitter under varje ledig minut (ha ha) och redigerar försäkringsspråk. Jag eliminerar ordet premie (= pris, det kostar) och jag kör find & replace på
skall
ej
försäkringstagaren
kunden
delkasko
pro rata.
Det är jättekul! Kolla vad jag hittar på: ”Skadehändelsen är inte ersättningsbar inom ansvarsmomentet.”
Som betyder: Din försäkring gäller inte för [fyll i det som hände].
En till: ”Bevisbördan för styrkande av skadeståndsskyldighet bärs av den som kräver ersättning.”
Som betyder: Du måste bevisa att du har rätt till ersättning.
2.
Jag försöker få ihop ett basketmatchprogram i fyrfärgstryck, med intervjuer och snajdiga fotografier.
Ett amerikanskt basketlag utan matchprogram runt 1915.
Spelarna ska presenteras med svar på frågor som i mångt och mycket liknar blogguppmaningar:
Längd
Moderklubb
Favoritmat
Skryt om mig
Jag behöver nästan alltid hjälp med att
Detta är min frukost
Personlig förebild
Favoritklädsel
Nämn fem saker du har i frysen
Favoritmusik
Favoritfilm
Jag önskar att
Detta ska det stå på min gravsten
Detta har jag alltid med mig
Vad är din styrka på basketplanen?
Som ni ser är det dags att hitta på finurligare, roligare och mer fantasieggande frågor. Hjälp!
3.
Jag planerar min resa till Göteborg och bokmässan som egentligen heter Bok & Bibliotek. Eller det gör jag ju inte. Jag funderar på om jag kanske skulle börja planera för min resa till … eller det gör jag ju inte heller. Egentligen går jag bara och tänker ”det var nåt jag tänkte på, va vare, va vare?”
Sådan där avspärrning med tjockt rep vill jag äga. Coolt att ha liksom. (Uppdat.: Enligt Bengt i kommentatorsbåset är det denna bild som symboliserar de tusen trådarna.)
På torsdags- och fredagsmorgonen ska jag gå omkring på mässgolvet och leta intervjuobjekt som vill bli intervjuade i direktsändning. Jag har bokat tid med chefredaktören för Språktidningen och med chefredaktören för Nationalnyckeln. Finns det fler chefredaktörer som vill bli intervjuade kanske? Jag ska fråga vad de tycker att ordet ”skada” ska bytas ut till inom försäkringsvärlden, det ska jag.
Ni som inte har varit på bokmässan – så här är det ungefär:
I en monter sitter en för allmänheten känd författare och akademiker. Han blir intervjuad och har så stor publik att folk sitter på golvet, står lutade mot själva montern, nästan ligger vid hans fötter. Även alla som bara är på väg förbi lyssnar. Ingen ler, ingen rynkar pannan. Ingen lyfter på ögonbrynen eller ens kliar sig i örat. De ser ut som statyer. Men det gör inte författaren. Han viftar och skriker och mumlar om vartannat. Jag hör:
– Ja, på fyrahundratalet mummel mummel mummel och då! Mummel mummel … Men varför? VARFÖR? Mummel mummel *yviga gester* mummel. Men varför? För att hans FRUmummel mummel … På fyrahundratalet! FYRAHUNDRATALET! Mummel mummel.
Åhörarna fortsätter att slött titta på honom. Ingen lyfter ett finger för att hjälpa honom med mikrofonens finesser. Det är därför han skriker så. Han försöker helt enkelt väcka sin publik.
(Detta var min beskrivning från år 2005. Vem tror ni författaren var?)
Känsliga fysiker varnas.
Nivån på detta inlägg är inte som fysiknivån som ni är vana vid.
Kommer världen att gå under för att tokiga vetenskapsmän bedriver mystiska experiment som vi vanliga människor inte begriper oss på? Kan man verkligen åka bil fortare än 50 km/h och vem bestämmer om man kan flytta partiklar fortare än ljuset eller bakåt i tiden? Och hur kan egentligen flygplan flyga och båtar flyta och hjärttransplantationer äga rum?
Typisk forskare och vetenskapsman: professor Kalkyl.
Fakta 1
LHC är inte bara Linköpings hockeyklubb utan även Large Hadron Collider. Nu behöver ni inte lägga det namnet på minnet, särskilt inte om huvudet redan är fullt av hockey.
Apollo 13 då, LHC nu.
Men läs gärna vidare här. Ni kommer kanske att lära er något.
Jag har varit på en ultrakort föreläsning med David Milstead, som bor i Sverige men som ändå är en av forskarna som är med om det där mystiska experimentet som ”ska få jorden att gå under”.
Not.
(Alltså, han är med. Men jorden kommer inte att gå under.)
Expressen är minsann en tidning att lita på.
I Geneve blev han mitt i forskandet uppringd av sina gamla studenter som berättade att i Sverige fanns det människor som var panikslagna och att många pga. tidningarnas artiklar hade blivit tokiga av rädsla. David hörde med sina forskarkolleger, som visste att berätta att den där rädslan var i särklass störst i Sverige – ingen annan befolkning i världen erfor samma känsla.
Så är svenskar skrajare än andra?
Är vi mindre upplysta än andra?
Tror vi på överheter som domedagsprofeter hellre än forskare, som ju bara går omkring i foträta skor och hummar (när de inte har strumpor i sandalerna)?
Typisk domedagsprofet: Pythagoras.
Fakta 2
Fysik är lite svårt. Johodå. Orsaken till att pennvässaren är blå är att pennvässaren suger åt sig komplementfärgen till blått (gult), så att den enda färg vi ser är den som reflekteras: blå. Hade den sugit åt sig blått, hade pennvässaren varit komplementfärgen gul. Det är väl svårt att förstå?
Inom fysiken har man (med viss hjälp av Einstein) kommit på en massa. (Höhöh – massa, fysikerskämt.) Till exempel att atomer – som man förut trodde var odelbara eftersom de är så pyttesmå – är uppbyggda av protoner, elektroner och neutroner.
Men! Vad består protoner, elektroner och neutroner av? Jo, kvarkar och leptoner – som ju låter som keso och rosa läppstift. Alla fysiker håller andan av spänning eftersom man nu med hjälp av världens största apparat (har inte faktakontrollerat detta med Guinness Book of Records) kanske ska få veta vad det finns inne i kvarkarna.
Men precis som när en grottmänniska slår en sten mot en annan sten för att få veta vad som finns inne i stenen (sten, duh), måste forskarna slå sönder kvarkar för att få veta vad som finns inne i dem.
– Tänk att man måste ha något så jättestort för att få mäta något så pyttelitet, sa David.
Fakta 3
Man måste ha en ohygglig massa (hihi igen) energi för att få till denna krock, som ska ske i närapå ljusets hastighet. (Ljusets hastighet är förresten en baggis att uppnå så länge inte materia är inblandat. Skugga på väldigt stort avstånd kan t.ex. röra sig snabbare än ljuset.)
Oj. Jättestort. (En vetenskapligt korrekt karta hade haft skalan tydligt någonstans.)
Apparaten ligger under jord i Schweiz och Frankrike och är lika stor som hela Stockholms tunnelbanenät (2,7 mil lång). Forskare från hela världen samarbetar otroligt nog alltså mot ett gemensamt mål. (Förutom några fransmän, som har ett annat projekt som heter ungefär ”eater”. Hjälp mig med namnet, ni som vet!) Tyvärr kan man då jämföra när hela världens fysiker fick order om att hitta på atombomben. Vilket de gjorde. Men nu glömmer vi det.
Fakta 4
Det forskarna vill upptäcka är mörk materia.
Simulering och pop art.
Så hur kan man upptäcka något som inte syns? Jo, precis som med Den osynlige mannen, så ser man hur andra saker rör sig i relation till den mörka materien. Lägger den osynlige sig på huvudkudden, så ser vi ju det även om vi inte ser honom. Och kan den mörka materien äta upp jorden som en blob eller triffid? Nej, det kan den (nog) inte – sådana där kollisioner sker naturligt varje dag här och där ute i rymden, och den mörka materien verkar försvinna lika snabbt som den uppstår. Som chokladkakor.
Typisk osynlig man längst till vänster.
Är fysikernas (särskilt då partikelfysikernas) forskning verkligen nödvändig för nutiden och framtiden? (Eller ooooooh, dåtiden om de nu lyckas förflytta materia i tiden, oooooh.) Ja, här skapar de kanske kunskapsbasen för framtidens farkoster och energikällor – osynlig
hetsdräkter och teleportrar. Har de gjort någon nytta hittills då?
Ptja, det var ju pga. fysikernas forskning som cancerbehandlingen blev mer effektiv. Och så var det den där uppfinningen som de kom på. Vahettere … vahettere … www, det börjar på www …
”Back-up dancers prefer anonymity.”
Brasklapp:
Ni som nu har orkat läsa ända hit och ser att jag har fel någonstans, får gärna påpeka det.
Känsliga läsare varnas. Igen. Allvarligt talat. Det blir blod. Läs inte om du är känslig. Läser du trots att du är känslig, får du inte bli arg på mig utan på någon annan. Jag lovar att skriva om ofarliga saker imorrn.
Det var en gång en liten mus som hade byggt sig ett bo i ett gult hus i mellersta Sverige. I ett hörnskåp fanns det nötter, under diskbänken fanns ett utrymme som varje dag fylldes på med slarvigt ursköljda mjölkkartonger och i skafferiet fanns guld och gröna skogar samt stora mängder pasta.
Häromkvällen bestämde sig musen för att nu, nu var det minsann dags att visa vem som var boss i huset. Trots att männschorna satt och fnittrade vid köksbordet, var det läge för en uppvisningspromenad.
– Humdidum. Trarajdiraaa. Se där. Jaha. Vissel, vissel. Pfuh, ska bara vila en stund. Såja, nu går jag in dääär och sover.
Sedan mindes musen inte mycket mer. För vad som hände (nu byter vi alltså tvärt point of view, vad tusan heter det på svenska – berättarjaget?) var att jag och Åttaåringen satt vid köksbordet och fick se en ovanligt välgödd mus stillsamt vandra på sitt livs sista promenad alldeles bredvid oss. Uppdat! Ulla förstod vad jag menade: ”det narrativa perspektivet”.
Den stannade till, tittade på oss, gick ett par steg, vände sig ett varv runt, promenerade framåt igen, tog ett par steg åt sidan och gick sedan vidare mot hallen. Vid tröskeln tvekade den – som Burt Reynolds eller Rödöga gör när de närmar sig ett vattenfall eller stup – och skuttade sedan vidare in i en vedlårsliknande sittbänk som vi har skarvsladdar i. Jag och Åttaåringen ropade:
– Kom! Kom!
– Kom! En mus!
– Stor som ett hus!
– Den är inte rädd!
– Kolla!
– Kom!
Alla kom – men lite för sent. Efter fem minuter var alla övertygade om att musen var stor som en liten ponny och att den nog var väldigt gammal.
Den djefla mannen gillrade sedan snabbt vår snällfälla som garanterat knäcker offrets nacke på det allra humanaste sättet.
(Djurvänsparentes: Det funkar inte att fånga dem och släppa ut dem långt bort. Fångafällorna är inte humana eftersom musen ju är rädd och skrämd och instängd under obestämd tid, vilket kan vara flera timmar. Och sedan är den ju helt vilse när den blir fri igen! Dessutom kan vi pälsdjursallergiker inte hantera mössen utan att drabbas av snor, snörvel, kli och andnöd. Var finns alla människovänsaktivister när man behöver dem?)
Fällan placerades alldeles utanför vedlårens musingång. Under tiden skrev Åttaåringen i sin dagbok:
Ja, dagböcker är hemliga. Men just denna sida har jag fått tillåtelse att visa upp. (Klicka gärna.)
Men det var inte slut där. Snällfällan fallerade under natten. De till frukosten nerdansande barnen möttes av en mus i kläm. En levande mus i kläm. Tjo och tjim och ropanden och den djefla mannens snabba agerande med sprint ut i trädgården och splatt och tjoff och pang med ett vedträ … så var musens saga all.
När den djefla mannen var forskare och skulle disputera på muskelfibrer, lärde han sig att man genom att klämma med två fingrar över musens nacke och ett snabbt ryck i musens svans kunde vara både effektiv och djurvän samt mördare. Men det var då det.
Åttaåringen och den … ehum … JÄTTESTORA musen …
Apropå bilden: i vilken film är det ett öga som inte riktigt sitter där det ska?
Alla mina dagböcker är upp till nian fyllda av hemliga bokstäver. Tyvärr har jag inte kvar chiffernyckeln, men det står förmodligen bara ”Anki är dum” eller ”Micke är söt” eller ”Jag pluggade till biologiprovet men i skolan sa att jag inte hade gjort det”. Så här ser det ut på nästan alla sidor:
Naturligtvis kan man dechiffrera detta om man klurar ett tag. Men varför? Det får helt enkelt vara hemligt.
När jag ser de hemliga bokstäverna idag, tycker jag att schwungen i pennan påminner om mina nästan dagliga korrekturtecken. Och att jag kom att tänka på mina krumelurer, beror på att jag igår kom att tänka på några andra, korrekturteckensliknande streck:
Att jag kom att tänka på dem, beror på att jag på väg hem från Sundsvall igår inspekterade konduktörernas tänger. Många har dem, medan andra har övergått till trista pennor som de har för att krafsa ner en kråka på biljetten med.
Booooring.
Tängerna tillverkas inte längre och om man är tångälskande tåganställd, ser man till att kvittera ut en innan de tar slut och de elektroniska biljetterna tar över. Jag gillar tängerna. Ibland säger de iiiiiiiiiioiiiiiii som om de kände till sitt öde – att utrotas. Ibland kärvar de som om de har en egen vilja och bara inte har lust att knipa hål i sju biljetter på en gång. Ibland tar jag foto på dem.
Bruno K Öijer – arketypen för alla kulturarbetarwannabees på Smålands Nation i Lund under 1980-talet – har efter endast sju års skrivarmödor klämt ur sig en hel diktsamling: Svart som silver.
I en intervju i SvD (15/9 2008) avslöjar Öijer sin inställning till det av språkpoliserna så omhuldade semikolonet.
”Komma och punkter bär han ingen särskild aversion emot, förklarar [Öijer], men semikolon är pretentiösa och onödiga, och ropar ’se vad jag kan’.
– Jag har hört att de är på väg ut ur den franska litteraturen. Lika så gott det.”
Språkpoliserna är kränkta och kommer att genomföra en kraftfull protest: vi låter bli att köpa Öijers bok, utan lånar den på biblioteket istället.
Språkpoliserna tycker för övrigt det är sällsamt att höra uttrycket ”jag har hört” i Wikipedians, diskussionsgruppernas och webbtidningsarkivens tidevarv.
Adress och abonnemang i all ära, men det allra svåraste är ett annat.
Jag lärde mig att stava till dubbel i kanske sjuårsåldern, men det skulle dröja tills jag var 24 år innan jag förstod mig på detta:
dubblett
Då hade jag redigerat en 500 rader lång artikel på Nationalencyklopedins redaktion och på det snygga manuspapperet med två karbonkopior plitat och fixat och ändrat dubblett till ”dublett” 123 gånger. Jag fick bannor och skämdes. Stava fel? Jag? Som är bäst i världen på att stava? Ha!
Fotnot
Det är klart att vi blir förvirrade – konsonanter brukar ju inte dubbeltecknas efter obetonade vokaler. Språkrådet tar som exempel kotlett, rosett och fasett – fast då brukar jag skrika
– Pollett!
Duplett (som alltid får mig att tänka på ”dyblöt”, vilket dels är helt absurt, dels inte hör hit) betyder samma sak som dubblett. Vilket ju bara gör saken värre eftersom det stavas med ett p. Fan ska vara rättstavare.
Kuriosa
Nordisk Familjebok, den kära, har faktiskt felstavningen som alternativ hääär.
I våras hamnade jag på ett skumt patientmotellhotell i Göteborg – med möbler som hade rödmålade naglar och antika muskelmaskiner med damm överallt. Igår installerade jag mig helt tvärtom i ett gammalt, fantastiskt hotell i Sundsvall.
Jag provsprang här tyst som en indian Usain Bolt och höll på att få en öppnande dörr i ansiktet som vore jag Chaplin.
Här borde jag väl gå i en frasande krinolin och ropa på Clark Gable.
Här borde jag väl träna mina förtvinande muskler.
Min säng, min dator, mina hundra miljarder sladdar och temuggen. Samt ett meterlångt … pomadaskydd?
Och mitt i allt som är fantastiskt, har någon länsat minibaren inför min ankomst. Magnus Uggla hade förstås omedelbart ringt och bett om ett nytt rum. Jag stängde bara försiktigt så att inget skulle rubbas och satte sedan på lite tevatten.
Och nu: stadsplaneringsakuten!
Huset där borta är Sundsvalls Stadshus 1899. Det byggdes i två omgångar med en brand emellan av arkitekten Birger Oppman 1865 och arkitekten Andreas Bugge 1891. (De gamla bilderna här kommer från Sundsvallsminnen.)
De tre som inte är gulnade är från 1800-talet, det sista är från 1915.
När jag nu läser på om huset och dess storslagna arkitektur, famlar jag bland ord och uttryck som
konstrikt utformade smideskonsoler över dubbeldörrarna
kraftiga risaliter som ytterligare förstärker den centrala betydelsen för att skapa den pampiga inramningen
putsarkitektur
lisener
mittpartiets betoning och lanternin
takfotens konsolfris
fönsteromfattningarnas listverk
fönster med avgjord renässanskaraktär
slätputsad attikavåning och en takfot utan en gavelfronton
platt konstruktion med överljus av säteritaksmodell
skulpturgrupper som kröner de bägge mittrisaliterna.
De gjorde minsann ingenting slumpmässigt, de där grabbarna. Men hur är det numera? Hur har alla arkitekter det i dessa dagar? Frågan är hur man beskriver dagens pendanger:
Sundsvalls Stadshus idag. De små friggebodiska ciborierna kontrasterar kraftfullt mot huvudbyggnadens fialer, samtidigt som fristående mezzaniner accentuerar torgets kvaderstenar … kanske?
Låt höra nu – är jag ett gammalt surkart som inte tycker att detta är estetiskt tilltalande? Eller är jag bara avundsjuk för att jag också vill ha en korvmoj i trädgården?
Uppdatering
Kolla!
Man kan tappa en skruv, tappa förståndet, tappa kilon, tappa håret och tappa ledningen. Och i Sundsvall tydligen sitt vänstra öga snett nedåt.Foto: Lena, North of Sweden
Alldeles nyss: till vänster en pingvinpappa och till höger Rolf Fredriksson, som jag pryade med på Nordnytt 1979.
Originalet utan Rolf.
Igår såg vi ”Pingvinresan” med barnen. Det är en på alla sätt förtjusande film som får mig att tänka på ”Ängeln på sjunde trappsteget” eftersom man efter att ha sett dessa två aldrig mer kan klaga på hunger eller kyla, skav- eller munsår eller ens internettillgången i förstaklass.
Man kan sitta i kartongfåtöljer, ta skydd under kartongtak och plocka böcker ur kartonghyllor medan man blir upplyst av kartonglampor. 
Ser ni NE-tatueringen? Encyklopedidefinitioner is da shit. (Konceptet är däremot bara snott direkt av min Hemlisbloggartröja från 2006.)
Kalsongkillarna roar sig hos ett förlag som heter Kraft & Kultur. Jag drog bara upp brallorna lite, lite.
Så sitter jag nu.
Den djefla mannens senaste bokserie och den glada redaktören.
Benny Haag (Xerxes!) och jag provade in på scenskolan samtidigt 1984. Han kom in.
Alexandra Zazzi till höger. Hon var banne mig 1,90 m lång! (Helt i onödan. Så dumt. Hon spelar ju inte basket.) Foto: Översättarhelena.
Här kommer Peter Stormares livvakt och drar honom bort från mig. Vi hann bara vara överens om Bröderna Karamazov och Rasmus Nalle. Foto: Översättarhelena.
