När jag var runt fem år och bodde i höghusen (jättehöga – fyra våningar!) på Magistratsvägen 7a i Lund, bodde en ”rullstolstant” på nedre botten. Hon rökte och var arg, hade rosa läppstift och knotiga tår som låg som skedar på varandra.
– Nu får du den här glassen om du lovar att vara snäll! sa hon och gav mig en hemgjord isglass på plastpinne.
Jag har ingen aning om varför jag förärades en glass, jag som alltid var snäll.
– Men. Du får inte – inte – bita på pinnen. Hör du det? Bit inte på pinnen! Jag vill inte ha bitmärken på pinnen!
Jag minns tydligt min förvånade tanke: ”Varför skulle jag bita på pinnen? Jag är inte en pinnbitare”.
Tio minuter senare var glassen uppäten. Jag skulle lämna tillbaka plastpinnen till tanten och säga tacksåmycke. Men jag stod istället stel som en isglass och stirrade på en nybiten pinne. Hur gick det till? När bet jag? Varför hade jag bitit när jag ju inte fick?
– Förlåt, sa jag och lämnade fram liket av en glasspinne.
Jag fick sedan en utskällning som hördes ända ut på gården, där mina kompisar just då skrattade åt min lillebror – Broder Jakob – som nyss hade kissat på rutschbanan, stående högst upp. Trauma? Mjäh. Men relaterat till detta:
Tre dagar i veckan jobbar jag som morgonradiopratare i P4 Sörmland. Det allra lokalradioaste skedde idag, när vi idag blev uppringda av en förtvivlad dam som hade svikit ett förtroende som när jag svek glasspinnetanten i rullstolen.
– Jag skulle ta hand om min sons chefs mops och chefen har rest utomlands och jag har tappat bort mopsen och nu vet jag inte vad jag ska göra!
Inte försvunna mopsar.Detta föranledde min kollega Jonas att berätta när han skulle ta hand om en grannes mops. Jonas egen hund blev så förvånad när han såg den lilla hundavarten att han gav till ett jätteskall, varpå den lilla mopsen blev så rädd att de jättestora ögonen trängde ut ur ögonhålorna. Tydligen är detta inte helt ovanligt när det gäller mopsar, sa veterinären som inte kunde göra annat än att avliva den lille.
Ja, så då kunde jag ju inte låta bli att berätta att
- jag en gång i ungdomen skulle vattna åt en bortrest granne, som när hon kom hem möttes av döda krukväxter och en vattenskada på parkettgolvet
- en kompis som heter Sara en gång skötte ett jätteakvarium åt en bortrest miljonär och lyckades ta kål på alla fiskarna genom att mata ihjäl dem
- en kompis som heter Mårten en vinterdag på Östermalmstorg skulle kliva över en snödriva och på andra sidan satte ner foten rakt på en … knäckt … mops.
Det här är inte vandringssägner, då hade jag varit skrivit ”en systers kusins morbrors faster”. Nu är det upp till er: via mopsar eller inte – när har ni … liksom inte fullgjort ert uppdrag?
Inte en enda sak kan jag komma på. Jag måste vara världens ordentligaste människa. Jag tror att jag ska fundera vidare för något borde jag ha klantat till.
Vid närmare eftertanke är det kanske så att ingen någonsin vågat ge mig ett uppdrag!
Ja, nu kommer hon-som-alltid-vill-vara-värst och berättar om att sköta om bortresta vänners husdjur. Lille Maken och jag skulle ta hand om en liten alligator/kajman (?) som en god vän hade hemma hos sej i ett akvarium/terrarium? (Det var lite vatten i botten men inte ända upp – vad heter det då?) Kreaturet skulle lyftas ur, akvariet göras rent och så skulle man lägga tillbaka djuret och släppa ned små köttbitar till det. Vi tänkte att vi lägger, låt oss kalla den krokodilen, i en plastbalja, med en stor skärbräda över, medan vi städar dens lilla hem. Lille M hade grillvantar på händerna och fick över djuret i burken. Jag stod beredd och pang på med skärbrädan. Men den lilla krokodilen hoppade av ilska i baljan, så jag fick sitta på skärbrädan så den inte skulle flyga av. Hugaligen, vilken pärs det var, suckar Ökenråttan.
Min far och jag hjälptes en gång åt att klanta till det. När jag precis hade tagit körkort och var den som oftast använde bilen (familjens enda), sa morsan en dag att ”i morgon MÅSTE jag ha bilen, jag ska till lasarettet, jag har äntligen fått en tid”. Det var ett par mil till lasarettet, så cykla var inte aktuellt.
Den aktuella dagen cyklade farsan och jag glada i hågen till varsitt jobb med varsin bilnyckel i fickan. Morsan blev utan nyckel. Far min hade en telefon som gick att ringa till så han fick brådstörtat slänga sig på cykeln och trampa hem när morsan skulle åka. Nu blev den agiterade husmodern trots allt inte SÅ sen.
Som straff fick vi sedan äta stuvade skärbönor!
Åh Pribus! Stuvade skärbönor! Ett sånt fantastiskt straff!
Ökenråttan: Kan du inte aliasera dig så att du heter ”Ökenråttan” så att jag slipper få hicka av nervositet varje gång jag ser att ”anonym” har sagt något?
Nu hänger många frågor i luften:
1) Har moster Mjölgumpa verkligen skött sig hela livet?
2) Vad skiljer en alligator från en kajman.
3) Vad heter ett terrarium med lite vatten — akvarium eller något annat?
Oj, ska man verkligen gräva fram sånt man gjort sitt bästa för att förtränga? ; -)
Tja, det vet man ju hur ungar på Magistratsvägen är.
Stuvade skärbönor … evil!
Rätta mig om jag har fel, men ett terriarium är väl ett akvarium med väldigt lite eller inget vatten alls? Ungefär?
4. Vad har Godiva förträngt?
(Fast egentigen heter det numera inte förträngning om det inte handlar om t.ex. avsmalnande kärl. Den korrekta termen [hej alla besserwissrar] är idag bortträngning. Ja, det är ju faktiskt ett mer logiskt ord.)
4. Vad har Godiva bortträngt?
Kära (det lät väl gammelmammigt så det räcker?) Lotten – du är nominerad (hos mig)!
Jag är som pojken som skrev till Frans G. om julölet – Hur gick det med DAGENS mops, återfanns den?
Min värsta pärs var när jag skulle passa en ayerdaleterrier åt grannarna.
Kreaturen fick släpas in i vår tambur – där han sedan låg och ylade hela natten, trots behjärtansvärda ansträngningar från den samlade barna-skaran att förse honom med diverse godsaker – han ratade allt t.o.m vatten. Så fort husse nästa morgon steg in genom dörren störtade han fram till vattenskålen och slurpade glupskt i sig rubbet.
Så fort husse nästa morgon steg in genom dörren störtade han fram till vattenskålen och slurpade glupskt i sig rubbet.
Det var alltså hunden, inte husse som slurpade…
Ett väldigt roligt tema!
Jag hade att se till en sjuk väns hem under en tid. Av någon anledning hade hon hakat upp sig på att det allra viktigaste var att jag skördade och tog in en grandios pumpa, som hon hade växandes ute i trädgården. Med denna skulle hon vinna någon sorts tävling på sitt jobb, när konvalescensen var över.
Det var en gigantisk pumpa och det rätta hade varit att lägga den i skottkärran som stod strategiskt placerad bredvid pumpalandet.
Nu var ju jag stor och stark och skulle bära åbäket in i huset. Man är väl karl?
Det var en mycket tung pumpa. Dessutom var den våt av regnvatten. Den gled ur mina händer och landade på kanten av skottkärran. Den liksom satte sig där. Skåran in i pumpan var av det irreparabla slaget. Långt innan min kompis var utskriven hade pumpan ruttnat.
Endast tacksamhetsskulden för mina övriga insatser på ägorna räddade mig från hennes vrede.
Se där, en pumpa och ännu en hund! (Hade du bloggat då, hade ju pumpans sits på den där kanten varit en given bild.)
Tyvärr. Dagens mops är ännu inte återfunnen. Jag lovar att uppdatera med vidare rapporter!
Ordmärkaren säger apropå för/bortträngt:
Det som är bortträngt måste ju vara totalt bortträngt för evig tid, så att man inte ens vet att man bortträngt det? Medan förträngt betyder att man liksom hela tiden måste knuffa ut vetskapen om det hemska, det lyckas för det mesta men det ligger där och ulmar och hoppar fram rätt som det är.
Med andra ord: Jag efterlyser nyanser i trängandet!
Jaha, man borde kanske komma med en historia också… hm… jag skulle passa min lillasyster medan farmor, pappa och pappafru var borta.
Lillasyster grät och grät i sin spjälsäng. Jag stpd tafatt bredvid och försökte trösta. Ta upp henne vågade jag inte. Vi bodde inte ihop vanligen, och ingen hade talat om för mig vad ”passa” egentligen betydde.
Nöden har ingen lag. Jag la mig på en säng med en god bok och väldigt dåligt samvete och bestämde mig för att min uppgift endast var att rädda henne från tigrar och nedfallande meteorer.
Hon grät i timmar, stackarn. Sedan kom alla hem igen.
Mina egna ungar plockade jag upp så fort de pep!
Jädrans, jag skrev just en lång kommentar om en hamsterincident jag har varit med om, men den försvann! (Kommentaren, inte hamstern.) Och Wv var också inne på gnagartemat: sorkq
Nu orkar jag inte upprepa alltihop utan sparar det till en annan gång.
När min brorsa skulle passa sin flickväns hund fick den tarmvred och dog. Han hade absolut inget med saken att göra men har känt sig skyldig sen dess i alla fall.
En kompis till mig hade en 20-årig (JA,DET ÄR SANT!) golden retriever. Kompisen reste bort titt som tätt och lät alla oss bekanta turas om att passa den. Det var som rysk roulette vem som skulle få ge dödsbudet. Det blev inte jag.
Jag är en hemsk människa. Jag kan inte låta bli att börja asgarva när jag hör om mopsar som blir trampade på eller fått ögonen utploppade! Tror det är någon slags överslagshandling, jag gillar ju djur. Skämmes på mig.
En annan sak jag gillar är ab:s ord ”ulmar” -det har jag aldrig hört förut!
Rödhårig (egentligen fd blond) dumbomsfråga: aliasera, är det ett nytt lottenord (sekrutt!) eller finns det redan tidigare?
Och jag håller med om att Anonym är läskig.
MVH
Okänd men aliaserad fd Anonym.
När jag var sexton blev jag och min bästis bjudna på bio av hennes äldre killkompis. Han var jättesnäll och köpte två enorma popcornbägare vi alla skulle dela på. Bästisen och jag skulle bara uppsöka damtoaletten innan bion och där inne råkade någon av oss tappa den ena popcornbägaren och alla popcorn åkte ut på golvet. Varför vi inte berättade sanningen för honom vet jag inte. I stället samlade vi upp popcornen i sin bägare och gav den till killen och själva delade vi på den andra bägaren. Han dog inte och jag fick aldrig höra att han blivit sjuk. Men hua, så jag skäms idag, och ännu värre är att jag minns att innan vi gick ut till killen så trallade vi glatt på ”Popcorn” och dansade på smulorna som var kvar på golvet. Förlåt du grabb, vem du nu var!
Här är det förträngda grejor som popcornar upp:
När min brorsa skulle passa sin flickväns hund fick den tarmvred och dog.
får mig att tänka på när jag 13-årig skulle passa hönsen för min mormor som gått till granngårn med mostrarna.
De, alltså hönsen, gick nämligen frigång och skulle hindras att smita in i den närbelägn skogen.
Jag utrustade mig med en årgång Allers Familjejournal och lade mig på en filt strategiskt MELLAN hönsen och skogen.
De pickade fridfullt på gårdsplanen när sällskapet återvände…
MEN
Var är tuppen? sa, plötsligt min mormor.
Det visade sig, att medan jag var djupt försjunken i följetången, hade RÄVEN tagit tuppen – de sorgliga resterna återfanns i skogsbrynet.
Ha! Som om jag skulle berätta några pinsamheter ur mitt liv, bah!
Lotten är förresten nominerad hos mig också.
Oh, nu ser jag framför mig hamstrar som försvinner och mostrar med frigång!
Ulmar – det kanske är norska?
Vill man hitta roliga ord ska man annars läsa Georg Stiernhielm.
Jag hade en bekant som hade en kompis som hade blivit passad av sin mormor som barn. Efter ett tag började den lilla tjejen undra varför mormor satt och sov i fåtöljen, och varför det var så svårt att väcka henne.
En kollega på mitt förra jobb skulle resa bort. Veckorna gick och jag passerade dagligen hennes tomma rum. Tyckte att växterna började se mer och mer medtagna ut. Milt sagt. För att inte säga döda. Var det ingen som skulle vattna?
Då kom jag på det. Det var mig hon hade bett …
Lotten och alla andra som har legat vakna inatt:
Här kan man läsa om skillnanden mellan alligatorer och kajmaner. Djuret i Ökenråttans inlägg var med all sannolikhet en kajman. Det är i stort sett bara kajmaner av krokodildjuren som hålls i fångenskap i Sverige.
Ett terrarium med vatten i kallas akvaterrarium. Jag har själv haft ett sånt, men i det bodde det en orm.
Äntligen! Tack, Pseudonaja. Jag sitter här hålögd utan kraft att ens blogga pga. krokodilgåtan. Men nu!
See you later, alligator.
Why man, cry like a caiman.
Nu vill vi förstås att Ö-helena själv bloggar om hamsterincidenten.
Och mopshistorien har ännu inte fått sin upplösning. Hu.
En sommar jobbade jag som fastighetsskötare för typ ett halvt kvarter i city. Jag fick gå ”rundan” några morgnar med ordinarie vaktis för att lära mig rutinerna, innan han drog på semester.
Han visade var och när man skulle städa. Var sopsäckarna skulle stå. Vilka grejer som skulle kollas varje dag osv.
Bl a ett oljigt, hett-så-in-i-helvete, illaluktande pannrum, lååångt ner i källaren.
Där fanns någon kylanläggning, som sprutade ut vatten i en mindre bassäng. I bassängen fanns en pump som pumpade upp vattnet till avloppssystemet, som alltså låg högre upp än källaren.
Jag kollade den där pumpen varenda dag, men efter 3-4 veckor kollade jag varannan dag, sen kanske var fjärde dag…
Sen ringde brandkåren en söndagkväll, då ett lager vägg i vägg (Åhléns, btw) plötsligt fått vattnade golv. ”Ta på ett par stövlar och ta dig hit” var ordern.
Jaja, jag slog iaf ordinarie vaktmästares ”vattenlinje” på väggen med en 3-4 centimeter (dvs det var ca 35-40 cm djupt vatten i pannrummet)
Jag får jättekonstiga mentala bilder av en mops som förtvivlat springer omkring med ögonen dinglandes i fejset. Undrar om de fortfarande funkar när de har ploppat ut? Jättekonstigt…
Lotten, du är förresten nominerad hos mig 🙂
Pannrum och olja samt vatten i all ära, Rob the Bob. Men ännu mer imponerande är vad du ligger i och tränar! (Följ länken och kolla hans träningsblogg. Nu ska jag äta praliner för att jämna ut lite.)
Hihi, Lady in Las Vegas — du är ju verkligen i Las Vegas! Och läser bloggar! Skäms, ut på gatorna och roa dig istället!
Jag skulle vilja veta vad som hände när min gå-docka sov över hos min kompis Ellen, för när hon kom hem till mig dagen efter hade hon tappat båda benen!
Vad jag vet däremot, är varför Viktor 3 år och mjölkintollerant lyckades peta sönder min storeborsas fyra stycken svindyra högtalare (mittkonen var intryckt), samt plocka ut varenda LP ur sitt konvolut (han satt på golvet i ett hav av utspridda skivor och omslag) när jag var barnvakt. Jo, jag låg ju på badrumsgolvet och skurade eftersom jag gett barnet två glas mjölk!
Pysseliten: Tänk, den som ändå bloggade just den gången när alla LP-skivor låg nakna, där på golvet. Vilken underbar bild.
(Jag har bilder på när mina barn åt jord eller rev ut varenda bok ur bokhyllan, men LP-skivor är ett strå vassare!)