Hoppa till innehåll

Telefonskräcken

Det här med min telefonskräck tar sig underliga uttryck. Å radions vägnar ska jag snoka reda på bl.a. Clabbe af Geijerstam och Bert Karlsson för en ”grej” nästa vecka. Inga problem. Jag ringer och letar och ringer och luskar och ringer och finner att det där med att Bert alltid svarar i sin telefon är helt korrekt.

Men så ska jag ringa och boka hotell. Två dagar i september. Jag letar fram en hotellista och övar på mina krav: medelbilligt rum och trådlöst internet. Och så drabbas jag av kramp. Iiiih.

Vad händer om jag ringer? Någon svarar.
Vad händer om jag ringer fel nummer? Någon annan svarar.
Vad händer när jag ska säga vad jag vill? Jag säger förmodligen precis det jag ska.
Vad händer om jag inte ringer? Jag får förmodligen sova på gatan.

Lösningen blir förstås som alltid ett mejl:

Hej XXX (hotellnamnet)

Jag undrar vad ett rum för en person i två nätter (14 och 15 sep) kostar. Och så undrar jag om ni har trådlöst internet och en tekokare på rummet.

Svaren kommer under tre dagar (varför svarar de inte inom en timme i dessa datordagar?) och ser oredigerade ut så här:

1. Hej. Vi har rum dina datum. Vill du boka?
2. vi har rum den 14/9-15/9 vi har trådlöst internet men det kostar 50:- för 8 timmmar.
3. Hej!Det finns rum ledigt. Pris per rum/ natt är 595:- inkl. frukost.Internet har vi inte.Vill ni boka?
4. Vi har lediga rum från 950:- per rum/natt inkl frukost den 14-16/9. Trådlöst internet ingår i rumspriset. Vi ordnar en vattenkokare till rummet.

Självklart val, eller vad säger ni? Det är nu jag hyllar mejlandet och fnyser att telefonerna inte behövs. Telefonälskarna vänder förstås på steken och säger att hotell nr 1 kanske var billigare, mysigare och på alla sätt trevligare – men det kommer jag aldrig att få veta. Struntar väl jag i, jag slapp ju att lyfta luren. (Man borde sluta att skriva ”lyfta luren”, va?)

Men hur blev det så här? Jag citerar mig själv i en tidigare fundering: ”Mina syskon är likadana. Kanske tvingade våra föräldrar oss att prata i telefon för mycket när vi var små? Blev vi uppringda av Mårran, Scooby-Doo-spökena eller Storpotäten? Mamma och pappa kanske slog oss med telefonlurar?”

Nä, nu ska jag ringa Clabbe, rakt över hårddisk.

Jag vill tro att Prince blev inspirerad.
Share
Publicerat iBloggen

20 kommentarer

  1. Före mina nästan tre år som telefonförsäljare var jag precis sådan. Nu ringer jag vart som helst och frågar vem som helst vad som helst, men inte när som helst.

    Enda fördelen med att ha haft det jobbet. Usch.

  2. Jag är preciiiiiis likadan! Inga problem att ringa å andras vägnar och jaga fan och hans moster – men om jag ska försöka ringa en målare. Eller på en annons på blocket. Totalblockering! Det tar minst tre dagar innan jag kommer till skott. Och då känns det som en tåfjutt. Vad konstigt det är.

  3. båthuspernilla

    Jag kan ringa till folk jag känner väl och till totala främlingar i tjänsteärenden (mitt jobb eller deras jobb), men folk man känner till och kanske träffat eller pratat med någon gång tidigare är fruktansvärt att ringa.

    För övrigt såg jag Clabbe på en återvinngscentral för några veckor sedan. Han var på väg ut när jag var på väg in så fråga inte vad han återvann. 🙂

  4. Igår satt jag med min ettagluttare & hjälpte till med läxorna. Veckans bokstav var "L" och orden skulle skrivas under bilderna. Lök, Löv, Säl och Mål gick bra, men telefonluren var (aj!) lurigare… Telefon var för långt, och Mobil var det ju inte heller eftersom den hade "svans"…

    Undras om inte Internet-etiket vore ett bra ämne för skolan f'resten, då skulle du fått fler bra svar på hotellfrågan!

  5. Nu måste jag bara kommentera för att det var en rolig wv: huriup

    Det framgår inte vem som ska snabba sig, men jag tror inte det är du, Lotten.

  6. Här är en till med tefelonskräck. Det börjar bli lite bättre nu, men förra veckans samtal med en elektriker blev lite svettigt. Han ville liksom inte riktigt svara på mina svävande frågor och då blev jag ännu mer svävande.

    WV är en dyslektikers mardröm: ubpqpq.

  7. Jag som är så bra på att babbla har en oerhörd telefonskräck så jag förstår dig.

  8. Det där känner jag igen alltför väl. Att noga planera samtalet innan; vad jag ska säga, vad de kan tänkas säga då osv. Rädslan för att bli avsnäst. Rädslan för att säga fel namn när jag ska presentera mig. Oj, oj!

    Jag väntar hellre på att företag, kommuner och privatpersoner dröjer ett par dagar extra med att svara på mail.

  9. Åh, jag som trodde jag var ensam om sån där fjompskräck! Måste gå igenom precis vad jag ska säga och vad den personen kommer att svara då o s v. Och så tar det flera dagar innan jag kommer till skott. Speciellt om det är saker som är privata – till mig själv. På jobbet går det lite bättre nu. Jag älskar mailen. Varför ringa när man kan maila liksom?! 🙂

  10. Jag talar norrbottniska med en kulsprutas hastighet. Jag MÅSTE använda e-post för att bli förstådd.

  11. Ica

    Jag kan inte annat än instämma! Telefoner är hemska när man måste göra såna där bokningsgrejer eller helt enkelt prata med okända människor. Men jag kan inte ringa sådär inom jobbet heller. Däremot har jag inget emot att babbla nån timme med vänner.

  12. Tjoho, vi är ena fjompor allihop!

    Och Ica — när jag var lika purung som du var jag rädd även för att ringa till Bert Karlsson. (Vilket var tufft när jag var redaktör på Nationalencyklopedin och varje dag skulle ringa till framstående kändisprofessorer och med myndig stämma säga att deras artikel var kapad vid knäna.)

  13. Men, jag är också lika fånig. Jag kan nästan driva mig till vansinne över att jag måste ringa något samtal.
    Som tur var vilade jag inte på hanen när jag skulle ringa på min nya pålle – fast jag hade ju övat ett par veckor på andra.

    Men i vissa lägen är ju e-post klart att föredra! Det blev 4:an, eller hur!
    QED.

  14. orangeluvans...man

    Att ha telefonskräck kan visst vara trist. Men hur är det om man har motsatsen? Oklart vad man skall kalla det, men när man utan det minsta tvekan ringer till precis vem som helst om vad som helst. Kan vara jobbigt det med, när man har lagt på och insett vad man gjort. [Varför ringde jag till kungen och föreslog att han skulle använda siffror istället för bokstäver?]

    Räkna alltid till tio innan du ringer ett samtal.

    Min telefonskräck försvann efter några års arbete på en annonstidning, då jag upptäckte att telefon verkligen var mitt medium. Bland personalen var det klagomål hit och dit om jobbiga kunder, otrevliga kunder och arga kunder. sådana kunder fick aldrig jag och tänkte att det var ju tur det, ända tills jag förstod att det kan ha varit min telefon-talang som gjorde kunderna milda och goda.

  15. Anonymous

    Jag också! Hurra, så skönt att se att vi är MÅNGA! /Olsson

  16. Håller med, skönt att inte vara ensam om konstiga fobier.

    Apropå telefoner, det borde numera vara ett försäljningsargument att barnvagnen går att köra med bara en hand – alla, verkligen alla barnvagnskörare pratar i mobilen när de är ute och går. Stackars barn, ska bli intressant att se hur de blir när de växer upp…

  17. Men… är det inte läskigare att prata i radio än i telefon? Ute i etern hör ju precis alla när du snubblar över ord eller uttrycker dej obegripligt eller vad det nu kan vara man räds.

  18. Du har ju helt rätt, Suvi. Jag borde darra av skräck så fort jag är ute i etern.

    But no.

    Idag har jag ringt säkert 20 samtal till helt okända, men fått inleda med den trygga rabbelmeningen “Hej, jagheter Lottenbergman och jag ringer från radiosörmland och jagundrar om …” och då går allt som en dans.

    Tänk om jag mitt i alltihopa skulle kunna ringa till cykelreparatören som har haft min cykel sedan i april och först nu blivit “färdig” med den och jag nu funnit att den alls inte har fungerande växlar som den borde.

  19. Orangeluvans man är precis dom Den djefla mannen: helt orädd.

    – Okänt nummer har ringt, jag MÅSTE få reda på vem det var. Jag ringer några på måfå och kollar.

    – Kolla, ett 040-nummer som jag inte känner igen! Vad spännande!

    – Hej, det är jag, men nu kom jag på att jag ju redan har ringt dig idag och att jag inte har fler frågor. Nej, men så blir det ju ibland. Ska vi höras imorrn? Ja, jättekul — henne har jag aldrig pratat med. Hälsa henne att jag ringer imorrn!

    – Hej och trallalaaa, jag måste ha ringt fel nnummer! Nej, jag vet, man bara ringer och så … jaså, i Göteborg? Nämen dit ska jag på onsdag! Så trevligt. Jag sparar ditt nummer och så ses vi på en fika!

  20. Karlsloken och jag smider på en plan. Det är så att en Maria (uttalas: Mari-ja) har nästan samma telefonnummer som karlskloken, vilket förvirrar mig som ibland är disträ och därför ringer Maria hyfsat ofta!
    Om vi kunde utnyttja det på nåt sätt? Karlsloken kan ju ringa henne och fråga om hon hört ifrån hans fru, eller bara lämna meddelande via henne till mig, så slipper jag ju ringa fler samtal i onödan. (Eller kanske inte, varannan gång jag ringer fel är det ju Skärholmens närpolis som svarar!)

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

wp-puzzle.com logo

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.