Lotten – Sida 228 – den skrattande språkpolisen

OS: Handboll och basket – vad är skillnaden?

Publicerat av Lotten Bergman den 24 augusti 2008 11:53

Basket- och handbollsspelare brukar som bekant fnysa åt varandras sporter. Vi basketlirare anser att handbollsspelarna har fula skor, konstiga tröjor, fusk i form av klister på hela bollen, hela händerna och naturligtvis som följd även golvet. (Som vi ju sedan ska klafsa in på när det är vår tur att ha planen.) Handbollspelare (ja, jag drar som vanligt alla över en kam och alla på Hawaii har bastkjol) anser att basketspelare har för stora shorts, klumpiga skor, för många regler och för lite brutalitet på planen.

(Ha detta resonemang i åtanke nu när jag visar upp atleterna.)

Typisk basketspelare.

Typisk handbollsspelare. (Sigurdsson, isländsk försvarsbjässe.)

Öh. Typisk spansk basketspelare.

Sorry. I det spanska basketlaget ser alla ut som uteliggare och Bergen-Belsenfångar.

Vad ni nu ska veta om dagens aktiviteter – hittills – är att USA förstås vann basketfinalen mot Spanien och att kommentatorn Dennis Aulander där jämförde en spelares agerande med en pormask – och att man ju måste ”säkra safety”. I handbollsfinalen vann Frankrike, men det fantastiska var att Island tog silver. Island, som har en folkmängd som Malmö. Wow, liksom.

18 kommentarer

OS: Vaken mitt i natten

Publicerat av Lotten Bergman den 23 augusti 2008 03:47

Det känns som om jag ska ut på fågelskådning. Klockan är 03:50.

Man är inte riktigt klar i bollen när man går upp mitt i natten för att titta på pingis. Och när man går upp mitt i natten för att titta på pingis är man verkligen inte riktigt klar i bollen – jag satte nyss på tv:n och blev själaglad när jag såg Persson vinna. Vinna gårdagens match i en repris.

Nu måste jag ju ladda om. Matchen börjar om tio minuter.

Uppdatering 04:44
Jag undrar om Jörgen Persson är lika trött som jag. Visserligen förlorade han mot världsettan Wang Hao, men jag har ju suttit uppe och halvdött av spänning. Pfuh.

Senare idag: bronsmatch med temat Kör över en kines.

Uppdatering sent på eftermiddagen
Nu väntar vi alla på tidningarnas lista över fjärdeplatser som vi lyckades ”knipa” i detta OS. Men den mest fantastiska fjärdeplatsen måste Jörgen Perssons vara, så det så. (Han förlorade bronsmatchen men är min hjälpte hjälte ändå.) Snart måste vi väl även göra en lista på alla fjärdeplatser som orsakades av skador eftersom Karolina Kedzierska från Malmö nyss bröt tre tår och därmed förlorade sin bronsmatch i taekwondo.

Taekwondo är en tuff sparkidrott kampsport där man lätt som en plätt med undersidan av foten mosar motståndarens näsa. Idag blev en kuban galen av ilska och gav sig på domaren och sparkade till honom på munnen.

Det här fick kubanen inga poäng för.

Aftonbladet skrev om det, och ökade i ett slag antalet människor på jorden med drygt 994 miljarder.

Tsst, Ara Abrahamians beteende i förra veckan var ju en västanfläkt.

Nä, nu ska jag kolla på damernas basketfinal, för Australiens tjejer spelar ju i baddräkter.

Så här brukar basketspelare se ut. (USA)

Men Australiens lag har en body med ben. Och knäppning endast på ena axeln. ”Har alla kissat?” skriker coachen när matchdräkterna plockas fram.

USA leder, Australien spelar lite för mesigt.

– Det måste kosta blodiga knän och spräckta ögonbryn! tjoade kommentatorn Dennis Aulander nyss.

Snacka om att han hade gillat att se mig spela – jag har sytt båda ögonbrynen och har Sveriges trasigaste knän.

Uppdatering
Ara Abrahamian har fått rätt – han skulle ha fått lämna in en protest efter matchen som han plötsligt förlorade. Men bronsmedaljen som han i rena rama vredesutbrottet regelrätt vann, är för evigt förlorad. Jag upprepar: han slängde inte ifrån sig medaljen under prisutdelningen. Han lade den lugnt och värdigt ifrån sig i mitten på brottningsmattan.

15 kommentarer

OS: Boxning och pingis är nästan samma sak (uppdat.)

Publicerat av Lotten Bergman den 22 augusti 2008 10:39

Tänk er hur en boxare trippar på tå – den där dansliknande rörelsen som de ju övar upp genom att hoppa hopprep. Sedan kryper de ihop och fokuserar.

Se nu framför er hur en pingisspelare mellan bollarna trippar lätt på tå och sedan kryper ihop och fokuserar.

Lika som bär!

(”Mellan bollarna” är idrottsfackspråk och betyder alltså inte att någon står klämd mellan en massa bollar utan bara ”den tid som bollen inte är i spel”.)

Visserligen blev det inte någon medalj i kanot, men vi kan glädja oss ända till kl. 04 inatt över att Jörgen Persson har tagit sig till semin i pingis. Primorac [priimorats] spelade alls inte dåligt – Jörgen var helt enkelt bättre. Han har en specialbackhand som kommer oväntat som skjuten ur en kanon och fantastisk koncentrationsförmåga. Ni som inte har tittat och som kanske tror att pingis är en fjes- och messport som t.ex. basket, ska titta på denna snutt:

Jörgen Persson och J-O Waldner. Kanske är de inte jätteoffensiva, kanske drar de ut på det lite extra eftersom de tycker att det är så kul. Men det tackar vi för.

Tillbaka till boxning. Precis som i pingis är det ett himla torkande och vattnande i alla pauser. Pingisspelarna får sköta’t själva eftersom de ju har användbara händer och sällan hjärnskador, medan boxarna har assistenter. Nyss upptäckte jag en produkt som jag inte visste fanns:

Spill- och drällbrickan! Varför har inte alla småbarnsfamiljer en sådan under barnstolen?

Uppdatering
Carolina Klüft tappade farten i längdhopp, fick bara till 6,49 m och var inte bland de åtta som får hoppa vidare. (De åtta bästa efter tre hopp får hoppa tre gånger till.) Kommentatorerna i tv försöker analysera klokt samtidigt som de är lite förvånade. Jag och Anders Gärderud är inte ett dugg förvånade.

Däremot är jag lite arg å Robert Kronbergs vägnar, häcklöparen som inte fick åka till OS för att han ”sprang för långsamt och inte skulle kunna ta sig till final”. (Oj, kolla den här bilden!) Ska vi räkna upp alla andra som inte var i närheten av final? Jag anar en gravad hund.

Se, här har vi en längdhoppare som har specialstrumpor med lufthål eftersom hon är allergisk mot sand. (Jag hittar inte på. )

18 kommentarer

OS: Höjdhoppsfinalen

Publicerat av Lotten Bergman den 19 augusti 2008 13:45

De knotiga höjdhopparna tar av sig överdragskläderna – som de har på sig i 35-gradig värme. Så koncentrerar de sig i en dryg minut, skuttar högt, landar mjukt … och tassar iväg för att ta på sig överdragskläderna igen. Sade jag att det är 35 °C? Jag sitter här framför tv:n och väntar på att få se åkarbrasor.

Dagens hittills största bedrift stod britten Martyn Bernard för. När han på 2,20 m hoppade upp, skrapade han rumpan så tajt mot ribban (ja, höjdhoppsspråket är av naturen ekivokt) att den böjde sig som en banan, sprättade till och lade sig ovanpå höjdhoppsställningen. Ribban ligger bevisligen inte kvar på 2,20 m, men hoppet blev godkänt ändå.
– Va? Va? Va? NEJ! Nej, jag vill inte vara höjdhoppsdomare längre! (Ribban ligger alltså på toppen av den lodräta pinne som har små konsoler som man lägger ribban på. Kan jag kanske uttrycka mig ännu krångligare?)

Stefan Holm? Ja, än så länge kan jag sitta ner och låta bli att skrika. Han har klarat 2,20 2,25 2,29 2,32 m. Men kommentatorerna säger hela tiden att alla andra ser ut att vara i storform.

Uppdatering
Nu går det inte bra. Han har rivit på 2,34 en gång, sparat sina två sistahopp där till 2,36, där han har missat första. Bara en chans kvar att ta medalj.

Uppdatering, tyvärr.
Stefan Holm blev fyra. Hans pappa på läktaren gråter. Men spik i foten och putäll, då kan Stefan ju inte avsluta sin karriär här och nu, trallala. (Mycket återhållen glädje.)

13 kommentarer

OS: ”Helt plötsligt stod jag på huvudet” (uppdat.)

Publicerat av Lotten Bergman den 18 augusti 2008 14:21

Stackars, stackars Sanna, full med skrubbsår och huvudvärk.

Jag har några besvikelser i livet som jag ibland drar upp och berättar om när barnen gnölar över skavsår eller dåligt skolschema. Det kommer förmodligen Sanna Kallur också att göra vad det lider.

– Jo, förstår ni barn, jag var med i OS 2008, men i semifinalen tog jag mig inte ens över första häcken. Jag stod på huvudet och jag bara grät och grät. Journalisten Peter Jonsson frågade ”Hur kommer det nu att bli att uppleva finalen från sidan?” och jag lyckades faktiskt svara utan att kalla honom idiot.
– Ååååh, säger Sannas barn i korus.
– Men jag slet ju i fyra år till och fick mitt guld i London 2012!

Idag upplevde även Femåringen här hemma en liten besvikelse. Han började i sexårsverksamheten (”nollan”) och var beredd på att man om man vill prata måste räcka upp handen och sitta stilla. Men han hade inte förstått att man inte är garanterad att få svara bara för att man räcker upp handen. Helt korrekt reste han sig indignerad upp efter ivrigt handviftande medan de andra barnen ropade gissningar rakt ut.

– Men varför får inte jag svara? Jag har ju rätt svar. Sjutton!

(Jag dog förstås av stolthet.)

– Kom nu, alla sexåringar! sa lärarna efter en stund. Femåringen satt förstås kvar.

Nu ska jag lida med Sanna ett tag och strax efter tre kolla på Mustafa Mohamed som med fjärde bästa tiden i år springer 3 000 m hinder. Om Baumgartl faller på sista hindret blir allt bra, eller hur?

Uppdatering, tyvärr
Mustafa Mohamed, som jag tycker så mycket om, stumnade heeeelt på sista varvet och höll inte på att ta sig ur sista vattengraven efter att ha satsat totalt på att dra ut fältet eftersom han har en dålig spurt. Han kom tia.

– Vad ska du göra nu då?
– Äh – flås – det är – flås – bara att – flås – komma igen.

22 kommentarer

OS: Dagens outfit

Publicerat av Lotten Bergman den 17 augusti 2008 23:36

Men jisses, OS-deltagarna borde ju bara behöva koncentrera sig på att hoppa högt och långt, röra sig framåt i balans väldigt snabbt och … jättesnabbt … samt fokusera. Men de har inte bara kondition och kolhydratintag att tänka på, de stackarna. De måste trä på sig attiraljer som får en fäktares utrustning att blekna i sin komplexitet.

Gilda med sina handskar, vad hade hon väl att komma med när man kollar på trestegshopparn nedan?

Gilda.

Trestegsballerina.

Twiggy och alla andra runt 1968 – släng er i väggen med era minikjolar. Här har ni en trestegshoppares trosexponering som följs av brutal sandinskyffling!

Sedan finns det de som blir irriterade över lite grus i dojan.

Och så har vi knästrumpor. Det fanns en tid när knästrumpor bara var accessoarer som vilka sockor som helst. Men visa mig den människa som idag med hedern i behåll går omkring med knästrumpor och visar hela låren.

Ännu en trestegshoppare.

Och vad har Sverige gjort idag, förutom att

skicka hem ölpimplande simmare
sörja en höjdhoppare som missade i kvalet
se Anna Lindberg simhoppa till sig en sjätteplats
gråta bittra tårar över en seglare som inte hade flyt?

Jo, vi har fnissat med Sanna Kallur (Sssanna är tvillingen som ssssspringer, Jjjenny är tvillingen som jjjjooggar) och glatts med handbollstjejerna som är i kvartsfinal. Och så har Nadal förstås vunnit all tennis som går att vinna.

Men jag har mest häpnat över ett axelparti.

Jag återkommer i axelrapporteringen när jag har listat ut vem karln är och hur han blev ihopskruvad. Uppdat: Michel Bieniek heter han.

17 kommentarer

OS: Allt spricker idag – fast vi knep ett silver

Publicerat av Lotten Bergman den 16 augusti 2008 18:26

Igår hade kräftor i badkaret. Men mer om det senare.

Spricka nr 1: Gamla rekordet på 100 meter.
Min gamle farbror sprang 100 meter på 11,1 s någon gång på 1930-talet. Det var sååååå snabbt på kolstybb, i obekväma skor och för stora shorts. Nyss joggade Usain Bolt från Jamaica in på nytt världsrekord: 9,69 s. (När jag ska komma ihåg världsrekordtider översätter jag dem till något som jag kan minnas. Kreuger dog 1932 och Michael Johnson sprang 200 meter på 19,32 s. Vad Kreuger har med den bakåtlutande Johnson att göra har jag inte riktigt bestämt ännu. Nu ska jag memorera 1969 och associera till första månlandningen, eftersom Bolt agerar som en alien. Hm.)

Här stannar han nästan, snart slår han sig för bröstet och sedan går han i mål.

Spricka nr 2: Svenskarnas spel i tennisfinalen.
Men äh, vi fick ett silver och Federer är ju hopplös, så det så.

Snopna silvermedaljörer sörjer sitt spel.

Spricka nr 3: Roddarns lungkapacitet
Lassi Karonen blev sjuk och febrig och hur kommentatorn än påstod att han snart skulle rycka, så rodde han i sirap. Stackarn. (Norske vinnaren Töftes tid i finalen var alltså sämre än Karonens tid i försöken. Suck.)

Spricka nr 4: Tjejbrottarna
Det är urhäftigt att se dem, de är som … gummisnoddar med ståltråd i. Men medalj blev det inte.

Spricka nr 5: Therese Alshammars jävla badkostym
Grodmansdräkterna som de numera simmar i är tajta som jeansen 1977, men sköra som tyllkjolar som stöter ihop med kardborrband. Alshammar fastnade i omklädningsrummet med fem påklädningsassistenter som assisterade medan 41-åriga supersimmartanten Torres från USA hjälpte till genom att ute vid bassängen springa fram till funktionärerna och be dem hålla starten för Sveriges skull. (Ja, man vill nästan gråta.) Simmarbasen sprang omkring han också, och var på väg att råka snubbla i vattnet för att ställa till en scen och därmed fördröja starten.

Puh. Här står Tessan strax före start med sprucken baddräkt, alienbrillor och spruckna drömmar. Inom kort ska hon simma jättejättedåligt. Nämligen flera tusendelar sämre än de andra.

Dessutom blev Ara Abrahamian faktiskt fråntagen den bronsmedalj som han rättmätigt brottade sig till. Men som han demonstrativt och värdigt lade ifrån sig i bull’s eye under prisutdelningen. För honom betydde medaljen inget, men jag måste nu stryka hans brons från listan över medaljer som Sverige har tagit. Morr. Fast inatt ska handbollstjejerna slå Brasilien och sedan kliver ju Stefan Holm över ribban och min favvo Mustafa Mohamed kanske … ptja. Gör nåt. Kanske.

—
Tillbaka till kräftfesten hemma hos Bästisgrannen igår. Plötsligt hördes nämligen ett tjut ifrån Elvaåringen.

– Hallå! Det är kräftor i badkaret! Kräftor i badkaret! Vem har satt kräftor i badkaret? Hallå!

Nu ser ni väl liksom jag framför er hur badkaret är fullt med vatten och hur kräftorna kravlar omkring och över varandra? Kanske spiller några över kanten? Det låter klappklapp när kräftorna slår sina klor mot badkarskanten. De anar inte att de snart ska döden dö när de kastas levande i kokande vatten, eller hur?

Ja, det var ju inte riktigt så. Titta:

Ack. Så ynkligt.

Tillägg sent på lördagskvällen:
Jag såg nyss en intervju med Stefan Nystrand, som liksom alla andra simmare har missat medaljer och kvalheat med centimetrar. Journalisterna vädrar blod och vill ha en och annan hårlös simmarskalp på sitt samvete och ställer därför s.k. provokativa frågor.

Journalist till Nystrand, som har kommit åtta i två finaler:
– Skaru lägga av nu, orkar du verkligen fortsätta?
Stefan Nystrand (27 år) med ett stort leende:
– Lägga av? Nähedu, det här är alldeles för roligt!

Så underbart! Vi talar alltså om simning: meter efter meter, konstiga badkläder, rakning och badmössor, hopplöst duktiga motståndare samt tidiga morgondopp. Nystrand står från och med nu högt uppe på min positivismlista.

Uppdatering på söndag morgon:
Jahapp, där sprack Nystrands leende också. Han är tydligen hemskickad för att ha druckit öl.

7 kommentarer

OS: En cool fjärdeplats, brottning och fula jeans (uppdat. x 2)

Publicerat av Lotten Bergman den 14 augusti 2008 09:42

– Men vilken hemsk sport! utbrister den djefla mannen.

Så där fokuserad har jag inte varit en enda gång i mitt liv.

Vi sitter framför tv:n och äter andrafrukost, men sväljer tungt eftersom hjärtat verkar sitta i vägen för både mackor och te. Skeet heter sporten på engelska, lerduveskytte på svenska. Och där skjuter med fantastiskt fascinerande koncentration en Natalie Larsson. Ja, när simmarna simmar vilse och kommer sist i finalerna och brottningsdomarna har blivit galna och diskar Sverige, då sitter man plötsligt och kommenterar gevär och rosa moln. Nu är den djefla mannen inte pacifist eller skotträdd, utan bara fruktansvärt nervös för hur det ska gå.

När det visar sig att Natalie kommer fyra (tjoho ändå!), andas vi ut, skålar i ljummet te och koncentrerar oss på väsentligheter som kläder. För när alla andra har shorts med revärer, tröjor med flaggor och gympadojor med specialfunktioner, ser amerikanskan ut så här:

– Well, jag gick bara förbi här och tänkte att jag kunde svänga in och vara med lite.

När det gäller brottningen, är det så att Ara Abrahamian var bäst i sin semifinal (även med osvenska ögon), men domaren var galen och bestämde att Ara skulle diskas. Då blev Ara galen och nu vet man inte riktigt om han tänker dyka upp till bronsmatchen.

Tro’t eller ej, men trots att brottning i vissa ögonblick ser ut så här, är fysiken och tekniken mycket imponerande.

Uppdatering vid lunchtid
Ara Abrahamian brottade till sig ett brons. Men slet av sig medaljen mitt under prisutdelningen, slängde den på golvet och gick därifrån. Alla talar om domarskandal och är rent ut sagt urförbannade. Me like.

Uppdatering i kvällningen
Jag anser alltså att Aras protest under prisutdelningen var befogad, tuff, riktig och med pondus utförd. Av det lilla jag vet om brottning är dagens match en absurd historia där domaren inte var listig nog att fuska diskret. Dessutom ”slängde” Ara inte ifrån sig medaljen. Han snarare lade ner den … med värdighet. Gamle advokatbrottaren Pelle Svensson berättar i Aftonbladet vad som kan ligga bakom. (Maffiametoder och mutor.) Nu blir folk lite sura på Pelle och säger att han är en fegis som inte har sagt detta tidigare. Ah well, men det är ju bra om det kommer fram nu och inte om fyra, åtta eller tolv år.

I min fantasi har Aras handlande nu satt igång en jätteapparat – som inom gymnastiken och konståkningen för några år sedan – som kommer att revolutionera den idrott som heter brottning. Och som jag har gillat sedan en viss halvnelson 1977.

18 kommentarer

OS: En silvermedalj till!

Publicerat av Lotten Bergman den 13 augusti 2008 11:57

Först tittade jag ohyggligt koncentrerat på Emma Samuelsson, som skrattar och ler och bara är en vänsterhänt tonåring … men som åkte ut i kvarten.

Sedan kollade jag på skamgrepp i vattenpolo.

”Roddarn” var förut namnet på en cyklist, men är numera synonymt med Lassi Karonen. (Att ingen rubriksättare än har skaldat ”Jag mötte Lassi” är väl snudd på tjänstefel.) Hur som helst är roddarn med Sveriges största lungor i final nu.

Tur är det att jobbpolisen inte ser mig. Efter frukosteringen framför tv:n var jag tvungen att i alla fall se ut som om jag gjorde något vettigt. Jag redigerade en artikel, klistrade foton, svarade på Femåringens frågor, sneglade på tv:n och svarade i telefon, anmälde Sextonåringen till övningskörningsfabriken och åt knäckemacka samtidigt. (Och tjänade med andra ord ungefär 5 öre i timmen.) Mitt i alltihop vrålade tv-kommentatorerna i falsett om en Gustav Larsson som körde bra i tempoloppet – alltså en tävling som är som gamla skidlopp där man startar en och en och sedan mäter vem som har bästa tiden och slipper så mycket tjuv- och rackarspel.

Efter ohygglig vånda i målfållan, visade det sig att han kom tvåa. (Liksom ovan nämnde Roddarn i VM 1999.) Men tydligen var dagens lopp som en förlossning, för Gustav skulle aldrig i livet vilja göra om det. Han glömmer säkert snabbt.

Gustavs cykelskor påminner väldigt lite om forna tiders.

Dämpning, anyone?

12 kommentarer

Att skälla på okända

Publicerat av Lotten Bergman den 12 augusti 2008 19:20

Egentligen vill jag bara berätta om OS i dessa dagar. (Sverige har misslyckats i lerduveskytte, vunnit en fotbollsmatch och gått till kvartsfinal mot hopplösa Tyskland, vi har gått vidare i simning och en brasilianska har gjort mål med en bicykleta!)

När simmarna har gått ända in i kaklet, slänger arrangörerna ut stora handdukar i vattnet.

Bicykleta (alltså cykelspark) är som att dunka uppåner.

Men ok, här kommer något annat.

Vi har ju en skrytövning runt middagsbordet nästan varje kväll. Jag har beskrivit det tidigare, och så här lät det idag:

– Jag är den enda som har sprungit en orienteringsbana helt ensam, sa Åttaåringen.
– Jag är den enda som sov till efter klockan tolv, erkände Sextonåringen med (enligt sin mor) klädsam rodnad.
– Jag är den enda som ska delta i en live-chatt med Jonas Brothers idag, sa Fjortonåringen.
– Jag är den enda som vet hur en lök fortplantar sig, sa Elvaåringen (och fick till den samlade församlingen förvånansvärt nog rätt).
– Jag är den enda som visk visk visk, viskade Femåringen ohörbart och alla nickade medkännande eftersom det handlade om en toalettolycka.
– Jag är den enda som har sprungit upp för Vilstabacken, sa Den Djefla Mannen och var så nöjd så.
– Jag är den enda som har skällt ut en rysk man, sa jag och inväntade allas ”vaaaaaadåååååå?”.

För först hade jag ett kort och effektivt möte på Språktidningens redaktion. Visserligen gjorde jag först bort mig fullständigt genom att komplett ignorera en av medarbetarna och sedan rabbla strunt och trams med en kille som inte kunde svara eftersom han samtidigt var synnerligen upptagen med att tala i sin iPhone och sedan lämnade jag min kaffemugg odiskad i ett hörn och sa dessutom till chefredaktörn att han minsann var lite trög eftersom han inte förstod min finurliga fotbollsmetafor. Jag kanske håller på att förvandlas till en Karlsson på taket.

Sedan gick jag i en förvirrad malström av guidade grupper genom Gamla Stan. Trafikstockningen i Mårten Trotzigs Gränd var fenomenalt fascinerande, varför jag stannade till och skådade shortsklädda tyskar med ordningssinne kräva räta led av italienskor i minimala kjolar och höga klackar. Från Västerlånggatans bortre ände hördes samtidigt ett barns illvrål. Hu och hej, tänkte jag och vandrade mot skriket.

Det visade sig att det var en familj med två vuxna och två barn. De pratade ryska och var irriterade. Dottern skrek medan sonen tittade under lugg. Plötsligt gav pappan sonen en sjujädra hurring.

Jag vet inte om de förstod vad jag skrek till dem eftersom min ryska är värre än mitt pianospel.

– You don’t hit kids!
– Чего вы значите?
– You can’t hit children!
– Я не понимаю.
– Listen. You’re not supposed to hit kids. They don’t understand.
– Он тупоумн.
– Shit. Don’t hit your kids!
– Вы тупоумны.

Via mina flaxande armar och arga ögonbryn hoppas jag att budskapet gick fram. Om jag tror att det gjorde någon skillnad? Nej. Men Karlsson på taket mår bra.

17 kommentarer

Lotten Inlägg