Lotten – Sida 217 – den skrattande språkpolisen

Basketspelarna rules

Publicerat av Lotten Bergman den 25 januari 2009 11:14

”Obama” känns som ett förnamn eller en landsdel. Däremot känns ”Barack” som ett efternamn eller något friggebodskt. Fast det spelar ju ingen roll, huvudsaken är ju att karln spelar basket.

USA:s president är han där i mitten.

Cool bild, eller hur? Fast även om han är vänsterhänt, håller han bollen lite konstigt. Vad liten han ser ut, förresten. Varför har bara han joggingbrallor och inte shorts? Spelar han i ett eget lag eftersom han inte har ljusblått eller vitt? Hm, varför satsar försvararen stenhårt från sidan och inte precis mellan presidenten och korgen som man ska? Och vad i hela friden tittar de tre längst till vänster på – blickarna är ju riktade mot något som verkar finnas en meter ovanför bollen. Is it a plane?

Hu. Ve och fasa. Är bilden ett falsarium? Kan han kanske inte alls lira? (Jag tar mig åt hjärtat med ena handen, för den andra handens knogar mot munnen och biter lite i den samtidigt som jag flackar med blicken och darrar med underläppen, som en av våra mer kända författare hade kunnat skriva i ett sådant här krisläge.)

Puh. Han kan! Dessutom missar han straffar precis som jag.

Nu är frågan när vår statsminister får komma dit och spela lite en-mot-en.

Tensta Tigers 1980. Coachen Anders Hjortenklev har Reinfeldt i träningsoverall på sin vänstra sida.

Jag anmäler mig härmed som ytterst lämpad sällskapsdam när det väl sker. Meritbevis:

Höken Björks basketlag 1980. Var är jag?

32 kommentarer

På tåget mot föreläsning (uppdat.)

Publicerat av Lotten Bergman den 22 januari 2009 07:54

Sekreterare!

Jag sitter på tåget mot Stockholm för att senare i eftermiddag stå inför 120 personer som ska lyssna på mitt orerande om skrivregler. Arrangören har dock fått nippran och bett mig vara närvarande hela dagen som en spindel i nätet – den spindel som under hela dagen ska hålla ordning på tider, föreläsare som pratar för länge, kiss- och snuspauser samt stökiga åhörare.

Det där sista ser jag fram emot.

Om ni någonsin har varit på en presentationsteknikkurs, vet ni att man inte ska läsa innantill eller peta näsan mitt i en mening. Det sägs att man inte ska skriva på tavlan samtidigt som man pratar, men det tycker jag brukar funka alldeles utmärkt – precis som att man visst kan använda den gamla overhead-apparaten när åhörarna har tröttnat på punktlistorna och clip-arten i powerpointpresentationerna. (Det är inte helt lätt att hantera detta ämne utan de engelska orden.) Men vad man sällan lär sig är att hantera de störande elementen i publiken.

Jag ska idag peka med hela handen och be dem ta av sig kepsarna, sluta tugga tuggumm… nej, vänta. Det var en annan kategori åhörare än den jag ska ha idag. Idag har jag 120 sekreterare. De kommer förstås att sitta och blippa med mobiltelefonerna, klaga på kursinnehållet, avbryta föreläsaren och protestera mot skrivreglerna samtidigt som de ristar in stenografiska tecken i borden. Not.

Dagens sanning: det finns inte bättre åhörare än sekreterare. Men vad finner man för bilder om man letar efter en sekreterarillustration här? Jo, balkongbehåar, strumpeband, Dolly Parton och allmänt plutande quinnor med flinka skrivmaskinsfingrar. Sekreterare är tydligen en extremt pilsk grupp i samhället.

Hur ska jag kunna hålla 120 sådana i schack?

Sekreterare?

Uppdatering
Det kom ett mejl med en bild! Kolla:

Sekreterare!

Rapport 11:18 –
Nu har vi fikat två gånger och det är lunch om 42 minuter. Raap.

52 kommentarer

Allt är som det alltid har varit, ju

Publicerat av Lotten Bergman den 20 januari 2009 14:22

Kolla, den här är från 1830-talet:

Ja, redan för nästan 200 år sedan drunknade människorna i information.

Den franske tecknaren Grandville (som egentligen hette Jean Ignace Isidore Gérard, vilket alltid nämns när hans namn kommer på tal ungefär som om vi alltid skulle påtala att Madonna egentligen heter Madonna Louise Veronica Esther Ciccone [Ritchie] eller att Cary Grant hette Archibald Alexander Leach och Danny Kaye hette David Daniel Kaminski, vilket ju gör att man förlorar poängen i att ha en kort och slagkraftig pseudonym, säger jag som en gång i tiden skrev kåserier under pseudonymen Thalia) blev känd genom att rita politiska satirer där människokroppar hade djurhuvuden. Den poängen begriper jag inte alls. Jag bara föll för just den där bilden här ovan, som väl illustrerar hur jag känner mig.

Förra veckan hade vi datortema i Radio Sörmland, och intervjuade då Blind Höna om mikrobloggar. Idag läste jag Mymlans sammanfattning av Jaiku, Twitter och Bloggy – alltså mikrobloggsverktyg. Och känner mig fortfarande som på bilden ovan. Men på ett positivt sätt.

Jag är helt enkelt glad som en liten lärka, begravd under information och tekniska nyheter. För det här är ju hur kul som helst! Nu ska jag börja kvittertwittra. Och jojkajaikua samt bloggybluddra för att testa vilket som verkar funka bäst. Uppdatering: Enligt Salte Stellan är det så här:

”Du behöver inte kolla, det kan jag tala om. Bloggy funkar överlägset bäst, på Jaiku finns det massor av gamla Interneträvar som alltid häckat där och inte gärna vill flytta, och Twitter … Twitter är egentligen inte bra på något sätt, i jämförelse. Men det är stort, internationellt och omtalat.”

Ålrajt.
_______

Det här med att hela tiden vilja kommunicera med andra och rapportera om sina förehavanden är heller inte något nytt, förstås. (Ett litet förstås sådär på slutet i en mening är mycket effektivt när man vill vara besserwisser utan att irritera. Förstås.) Tänk på ”Herrskap och tjänstefolk” eller vilken 1800-talsroman som helst, där betjänterna och springpojkarna har ett himla sjå med alla dånande kvinnor som ideligen skulle ha sina små ”biljetter” levererade.

Atterboms bref till Euphrosyne, 1822.

Svenska Akademien funderar, 1801.

Gissa om det är svårt att googla på biljett i betydelsen ”brevlapp”. Billett och breflapp ger heller inte användbara träffar. Ur NE:

biljett, litet kortfattat brev särsk. av intimare karaktär [åld.]: grevinnans kammarjungfru lyckades överbringa en ~ till löjtnanten
HIST.: sedan ca 1690.

Kammarjungfrun och löjtnanten var förstås intimare än vi är idag, när vårt flackande kan läsas av hundratals på en gång. Om jag skulle twittra såhär, kanske:

Ses under stora eken som vanligt. Saknar dig och dina svettiga muskler så.

Bara för att kolla reaktionen?

15 kommentarer

Änder i galoscher

Publicerat av Lotten Bergman den 17 januari 2009 16:24

Konst är konst om än i trasiga krus. Men konst som jag inte förstår mig på, förstår jag mig inte på. Sedan finns det förstås konst som jag inte förstår mig på, som är cool ändå (geten med däcket runt magen). Värst är bittra konstnärer som inte kan försörja sig på sin obegripliga konst men som samtidigt är arga på samhället som inte förstår dem och inte vill försörja dem.

Dagens, månadens och årets häftigaste konstnär är:

Eric Langert

Den djefla mannen har ett uttryck på tungspetsen medan Eric Langert bara har ögon för fotografen.

Eric Langert tar bl.a. däck, sopborstar, underkläder, skor och element och gör om till djur. Han säger själv att han inte är särskilt förtjust i djur, men att de ju är roliga att skapa när materialet är intressant. När jag tog honom i hand och hälsade, försvann min i hans. Den var stor, stark och skrovlig som en dinosauriefot.

Simdynepingviner med vaxproppstuta i mössa.

Myrflaskborstsslok med gaffelgrepp.

Noshörningssoffa med underklädesstruts i bakgrunden.

Däckkrokodil.

Hockeyhandskar av krabba. (Påminner lite om Eric Langerts jättehänder.)

Fotnot
Det är inte Langerts namn på konstverken. (Nämen. Oj, förlåt, så dubbeltydligt. Jag menar: Eric Langert kallar dem andra saker än jag gör här på bloggen.)

29 kommentarer

Men inte är det som i Dakar-rallyt i alla fall!

Publicerat av Lotten Bergman den 16 januari 2009 05:50

Först ska ni kolla på den här sudderuddbilden och gissa vad som hände igår.

The Black Jack.

Har ni gissat? Nu kommer svaret.

Jag hade under gårdagskvällen ett tajt schema som innebar

lämning på basketträningar
brevpostning
mathandling
diverse andra ärenden som är för trista för att rabblas här
hämtning på basketträningar.

Men på väg från basketlämningen, ringde mobilen. Man ska inte köra och prata telefon, så jag stannade meddetsamma eftersom jag ändå bara var inne på en parkeringsplats och kryprullade.

Här har jag stannat. Framför mig har jag en låg, låg stenmur.

När jag hade lagt på luren (vilket man alls inte gör med en mobil eftersom man bara trycker på en minimal knapp med sina vinterstela fingrar), startade jag bilen och körde … uuuuuupp på den lilla muren som jag hade glömt bort … och duns, satt jag fast. Hängande på den lilla muren.

Bruuum, bruuum, som i Pippi Långstrump när Kling och Klang inte kommer någon vart.

I bilen fanns plåster och reflexvästar, vattenflaskor, ett cykelställ och opantade flaskor, men inte vantar och ingen domkraft. (Som heter så för att Dume är ”tumme” på tyska, och den tummen liknar kuggarna i domkraften.)
______
Uppdatering
Fel! Marianne rättar mig i kommentatorsbåset: ”Nja, ’tumme’ på tyska heter Daumen”. Hellquist:
Öh.
_________

Då ringde jag Bästisgrannen som var ute och körde med sin lilla gröna bil, utrustad med domkraft, vattenflaskor, snytpapper och ett kvastskaft. Men inga vantar. (Jag är tydligen alltid utan vantar.)

På riktigt flyttade sig muren inte.

– Men sicken tur att jag har en blogg! sa jag och tog denna bild.

Jag vevade upp bilen på Bästisgrannens domkraft och blev påhejad av en främmande karl som med Bästisgrannen puttade så att bilen kom loss. Då backade jag över den tippade domkraften som … punkterade däcket. (Det kan ha hänt i muröverkörningsmomentet också.)

Sedan följde ett komplicerat och tidspressat körschema som till slut inbegrep även Bästisgrannens man Skotten eftersom han till skillnad från andra män inte har ryggskott. Men jag lossade alla muttrarna själv och blev på helt egen hand jätteskitig till och med på nästippen. I väntan på en ny domkraft roade jag mig på detta vis:

Fälgkors, som faktiskt borde heta mutterkors.

Ser ni, där är världens plattaste däck, som faktiskt är fullt av sådant där vitt skum som finns på flaska men som inte räckte eller läckte ut eller vad det nu var som hände eftersom däcket inte fylldes ett enda dugg av det.

Tur att man har något att jämföra med.

De två bilderna här ovan är från Sportnytts gårdagsrapportering om Dakar-rallyt. Då trillade den vänstra bilen nerför ett stup och lade sig som en macka uppochner (båda i bilen klarade sig) medan en annan bil missade en liten varningsskylt och körde ut i tomma intet och sedan höll på att bli mosad av bilar som kom bakifrån. Pffft, vad är väl en liten punktering?

37 kommentarer

En tuff natt

Publicerat av Lotten Bergman den 15 januari 2009 00:02

– AJ!

Min djefla stånkande krake till make vägrar gå till doktorn med ryggskottet. Inte vill han ha knark av mig heller. (Citodon som jag fick när jag bröt tån.) Men sova bredvid mig ska karln.

– AJ!

Jag ryckte till och tittade på honom och väckarklockan. Åh, 01:23.

– Krrrxxzzxkkrrschhhschh.

Snark. Han har alltså ont i sömnen. Stackarn.

– AJ!

Jahaaa. Han sover igen. Vilket man plägar göra 01:47.

– AJ!

Men jädra sovgubbe. Usch, jag borde sova 02:22.

– AJ!
– Vill du ha något?
– Ja, en Ipren.
– Jaha. Som om det skulle hjälpa. Men ok, vänta här.
– Kan inte annat.

– Krrrxxzzxkkrrschhhschh.
– Vakna! Här har du Ipren.
– Va? Va? AJ!

Hoppas han sover resten av natten. Det här är ju som att vara en ammande moder. Jag ska upp 05:40.

– AJ!
– Huh?
– Lotten, jag måste bada.
– Ok. Klockan är 03:01. Klart att du måste bada.

Hoppas att han tar sig upp ur badet själv. Jag måste sova.

– … så då tänkte jag att det är ju synd att jag ska hålla dig vaken hela natten.
– Huh?
– Oj, sov du?
– Ja, käre make, klockan är … 03:44 …
– Hur länge har du lyssnat på mig?
– Sedan du väckte mig med orden att du inte ville hålla mig vaken.
– AJ!
– Vill du ha hjälp med något?
– Nejdå. AJ! Jag AJ! klarar mig.

Han har begåvats med en synnerligen god nattsömn, min djefla man. Han somnar snabbt, var som helst, hur ofta som helst och under vilka betingelser som helst. Innan jag ska somna måste jag dela upp bekymmer i högar, räkna bortsprungna får, tänka på min intervju hos David Letterman och någon eventuellt bortglömd deadline.

Efter radiosändningen och ickesömnen igår var jag mör som en välhängd hare. Med rosiga kinder och solsken i blick försökte jag fokusera på vad som helst, när telefonen ringde.

– Jag hade en förfärlig natt, stånkade min djefla man. Jag skulle nog behöva lite mer stöd, lite mer hjälp av dig när jag har ont på nätt…

Han kom förstås inte längre. Jag skrattade först omkull honom och ställde honom sedan i en imaginär skamvrå (han kan ju inte stå i en riktig på grund av värken) och förklarade sedan så pedagogiskt jag kunde vilket stöd han i fortsättningen skulle kunna räkna med.

Han mindes alltså ingaav mina insatser under natten.

Min djefla ryggskottsman går omkring så här.

32 kommentarer

Mästarnas mästare och Superstars

Publicerat av Lotten Bergman den 14 januari 2009 00:01

SVT hade chansen att göra världens mest Lotteniga tv-program. Koka en soppa på gamla idrottsstjärnor, tävlingsmoment och vindrickning och servera mig Mästarnas mästare any day!

Men tyvärr spökar det där förbaskade hemskickningsmomentet hela tiden. Som bara förstör. Om den som i Mästarnas mästare ligger sist inte lyckas fånga en blå istapp mitt i natten åker h*n ut. Pföh! Så dumt! Jag vill se alla deltagarna i alla program jue. De fokuserade blickarna, tårarna i ögonen när de får se sina bedrifter igenåigen, de nyfikna frågorna och alla skavsåren. Läs mer om deltagarna.

Men ok, vi börjar med lite historik.

År 1975 tittade vi i familjen på den första säsongen av Superstars. Detta program satte så djupa spår i min elvaåriga själ att jag till och med ville börja friidrotta eftersom stavhopparen Kjell Isaksson bara var så … bäst. (Jag hoppade 130 cm i höjd, var nöjd med det och friidrottade aldrig mer.) Utan några som helst problem kan jag nu lista minnena. Men för att göra det enkelt för mig kopierar jag bara dem jag mindes redan här:

Ricky Bruch dängde medicinbollen i väggen när de andra klarade att hysta den blott tre meter. Funktionärerna mätte i en vinkel upp på väggen.
Kjell Isaksson bad Ricky Bruch om teknikhjälp med medicinbollen och lyckades med hans goda råd komma tvåa i denna gren.
Ricky Bruch kallade Guy Drut för ”Drutten”.
Drutten hade så dålig kondis. Och skadade sig i ett avsnitt och fick avsluta sin karriär i och med denna skada.(Liksom Patrik Sjöberg, väl?)
Kjell Isaksson vann allting. I två år.
Ingemar Stenmark hade harpofrisyr och var helt bedårande.
Malcolm Macdonald kallades ”Supermac” och hade gigantiska polisonger. Himla populär var han.
Ricky Bruch sprang som en kråka, men var explosiv och snabb trots det. Han var hela tiden besviken. (”Äh detta konne jao ha jårrt bettår.”)
Johan Granath, som egentligen åkte skridskor, var en väldigt duktig cyklist. Låren, låren.
När Ricky hade simmat och låg som en utslagen säl på bassängkanten, begrep han inte att han skulle simma en gång till.
Kjell Isaksson gick på händerna upp till prisutdelningen.
Den värsta disciplinen var dips på barr, där en och annan hjälte knäcktes.

Eftersom stavhoppare inte var ovanliga som totalvinnare i tävlingarna, som pågick i nästan hela världen, har vi sedan dess sett på just dem som de mest vältränade av alla idrottsutövare. (Basketspelare är intelligentast.) Att Kjell Isaksson numera är elitbowlare är dock bara ett bevis på att bollen är rund. Förlåt – klotet.

Om SVT nu inte utesluter och på studs skickar hem Ara, Wassberg, Gärderud eller galne Gunnarsson (Susanne, som vann VM två veckor efter en förlossning), kan detta bli så himla kul. Nästa säsong förväntar jag mig en kamp mellan Stenmark, Borg, Haglund, Ludmila, Holm, Edberg och Sörenstam. Och min favvo Frank Andersson. Det enda kravet på deltagarna är att de inte får vara aktiva eller planera en come back. (Men … buhu … Ara då …)

Deltagarna 2009, där endast två är lag- och bollspelare. Ara är jättesmidig, jättestark och jättehjälpsam och Wassberg förvånansvärt sprallig. Stackars Gärderud blir nästan alltid vald sist när lagen bestäms. (Ja, på det där gamla hemska gympasättet.) Se första programmet här. Bild: SVT.

Men när kommer tävlingsprogrammet där deltagarna är avdankade, mediokra basketspelare som snyter barn och bloggar?

30 kommentarer

På tåget nu och då (uppdat.)

Publicerat av Lotten Bergman den 13 januari 2009 10:06

Ur dagboken 2005:

De riktiga pendlarna är mer luttrade än jag. När tågets avgång först flyttades fem minuter framåt, ryckte de på axlarna och läste vidare i gratistidningen. När en högtalarröst sedan meddelade perrongbyte, suckade de kanske lite, men tog sina ryggsäckar och lämmelvandrade till rätt ställe. När fina blädderskylten plötsligt visade att tåget var ytterligare 20 minuter försenat, grävde alla fram sina mobiler. Jag hörde vad de sade:

– Tågfan är försenad. Igen.
– Jag kommer, men jag blir sen.
– Ställ in mötet, vi får ta det i morgon istället.
– Klä på dig, jag hinner inte idag. Ssschh. Puss.

Va? Klä p… Va? Jag vred huvudet snabbt mot mannen som sa det, jag vred så där snabbt som de gör i tecknade filmer. Mina ögon ploppade ut så där som de gör i tecknade filmer och precis som i tecknade filmer rivstartade mannen sedan med ett friktionsmoln och sprang nerför trapporna.

Och var borta. Hallå, ville jag skrika, hallå, berätta mer! Varför är hon inte påklädd och vad skulle ni göra och hallå? Men jag sa inget utan fantiserade ihop en passionerad historia uppe i det blå.

Lite senare ombord på tåget togs jag ner på jorden igen. Damen i sätet bredvid inte bara fes som alla som sitter bredvid mig alltid gör. Hon drack även sprit ur medhavd plunta. Spritdoften blandades med den omisskännliga doften av ett nyöppnat paket köpeköttbullar. Damens yttre var perfekt, från klädmärke till nagellack medan det inre borde ha stannat inne. Själv somnade jag och väcktes strax före Stockholms Central av mitt eget snarkande. Fisande spritdamen tittade med avsmak på mig.

Julkalendern 1968.

Så långt den dagboken.

Nu ska vi se, hur var det förr i tiden när man åkte tåg? Jag minns mest att man kunde avbeställa och ändra alla biljetter huller om buller till och med efter att tåget hade gått och inte förlora en spänn på det. Och att maten i restaurangvagnen var mindre plastig, men absolut inte bättre och absolut inte billigare. Eller minns jag fel? Jag klev 1978 på tåget i Luleå vid femsnåret på eftermiddagen, sov i liggkupé med fyra mystiska män och en dam med enorma fötter och var framme i Stockholm vid åttasnåret på morgonen. Ur dagboken från denna resa:

”Han som ligger snett ovanför mig är lumpenkille och jätteäcklig. När han pratar med mig låtsas jag att jag inte hör. Tanten med världens största fötter gav mig en macka, men det var gammal ost på. Jag åt ändå för att tanten inte skulle bli ledsen. Nu har jag läst både Expressen och Aftonbladet två gånger för jag vågar inte klättra upp och hämta boken i väskan ovanför äckelkillen. Bara nio timmar kvar nu.”

Idag går det förstås snabbare. Hela 15 minuter snabbare.

Fast idag är det ju sanslöst krångligt med både sträckor, tider, förseningar, priser och platser – vilket kallas förbättringar. Har ni hamnat på plats 1 i förstaklass, förresten? Strax framför en gigantisk, öppen sopsäck som luktar lik? Det har jag.

I undersökningen som presenteras idag, står det:

”Anledningarna är, enligt SJ, ett ökande resande, slitna tågset och stora trafikökningar på godstrafiksidan. Över hälften av förseningarna beror på problem med spåren och spårbrist, menar SJ och skjuter problemet ifrån sig.”

Jag hade varit en bedrövlig chef för SJ eller vilket företag som helst utom mitt eget. För att inte tala om hur illa jag hade skött budget och planering samt personalvård. (Roliga firmafester och fina veckobrev hade vi dock haft på företaget.) Men SJ, SJ, gamle vän – gör biljetteriet kundvänligare, ta bort 30-sekundersregeln och styr om tidtabellerna så att de stämmer med verkligheten även om det ser illa ut. (Det enda som jag kan tycka har blivit betydligt bättre på tågen är internettillgången, som var bedrövlig 1978 och som bäst 2005–06.)

Jag gillade de forna småkupéerna. Källa.

Hur funkar tågen i andra länder, ni som reser runt? Ska vi skicka SJ på studiebesök eller bara åka tidsmaskin bakåt för att orka att fortsätta åka tåg?
____
Fler SJ-undringar:
Månhus
Studiomannen
Pysseliten
Ica

Annika Bryn

34 kommentarer

Ryggskott

Publicerat av Lotten Bergman den 12 januari 2009 11:09

Lämplig illustration.

Jag må ha fött fem barn, haft knaster i knäna sedan 18-årsåldern och dragit ut två visdomständer samt brutit en tå. Men vad är väl det mot den smärta som Min djefla man har fått utstå i sitt ömma liv?

När han häromåret drabbades av tandvärk och satt hohoande med våtvarma omslag som en seriefigur, skrattade vi åt eländet. Han knaprade en hel natt på isbitar och drack varma drycker som orsakade åsknedslag i munnen eftersom tandakuten som bekant är motvillig på helgnätter.

För fem år sedan gick han stånkande som Groucho Marx i ett par dagar. Ryggvärken kom från en liten kontraktur, sa han. När jag påpekade att han inte längre var 186 cm utan bara en tvärhand hög, sträckte han på sig tills han påminde om en cirkushund som går på bakbenen. Efter en veckas ”det är helt ok” fick han hämtas med ambulans, pytsas i morfin och läggas in på sjukhus på skattebetalarnas bekostnad i ett par dagar.

– Shoot ’em in the back! sa Uncle Fester där han stod och lyssnade på sin nya Ipod.

Precis som att jag inte längre ger mig på badminton (hög hälsenerisk), innebandy (hög handslagsrisk) och balett (allmänt hög risk för stretchrelaterade sträckningar) har min man nu beslutat sig för att gränsen går vid orientering. Gärna Långa Natten, gärna 15 km i hällande spöregn, gärna slutspurt över kalhygge, gärna 100 meter rakt uppför en rullstensås.

Men ingenting inne i en gympasal. För i lördags lekte han med barnen inne i en sådan. Han skulle bara vända sig om för att fånga en boll samtidigt som han tog två springsteg och vände på huvudet och klockan slog, tuppen gal och vinden vände. Spriongk! sa det i ryggslutet.

– Äh, det är bara en liten kontraktur, säger min man nu.

Den lilla kontrakturen är som en liten tuva. Den omöjliggör

bilkörning
tvätthängning
matlagning
städning
normalt trappgående
nattsömn
granborttagning
sittande.

Nattsömnen är utmärkt för Den djefla mannen själv. Jag – den lidande hustrun – väcks däremot numera inte blott av nattvandrande barn och snarkningar utan även av aaaaaaaaah-aaaahj och uuuuuuuhuuuuuuuuffff-aaahj.

Även Marat jobbade i badkaret.

När man har ryggskottsont, bör man stå och ligga men inte sitta. Nu står Den djefla mannen på sin höjd en meter över havet, ligger till bords som en romare i Asterix och jobbar i sängen eller badet. Ptja, allt är på det hela taget precis som det brukar vara.

Karl XIV Johan låg ju till sängs mest hela tiden under sin regenttid, Kar de Mumma skrev en miljard kåserier i sängen och Karl XII styrde och ställde när han bars omkring på en bår i Poltava eftersom han hade fått en kula i foten. Så vilka storverk kommer inte att skapas här hemma under den närmaste tiden?

Karljohansstil.

28 kommentarer

Hur ofta dammsuger ni?

Publicerat av Lotten Bergman den 10 januari 2009 11:43

Nyårsaftonsdukningen.

Nyårsaftonsdrickat. (Fint skareva.)

Nyårsaftonsefterrätten: Flambé skal au de banan avec chokladsauce.

Jag vet inte vad som är normalfallet, men tydligen dammsuger jag det var tionde dag eftersom detta under glada tjo och hurrarop – som när någon bestiger Mount Everest – hittades under soffan nyss:

Cigarr i champagneglas.

Nu kan man ju tycka att det intressanta i sammanhanget är att vi lyckades få ihop en någorlunda proper dukning eller att champagnen ju är från det bästa champagneåret någonsin. Men att städningen p.g.a. fyndet avstannar totalt och kameran letas fram och att det är lika stökigt som för en halvtimme sedan, tycker jag är spännande.

(Läs Per T:s minnen här nere om ni inte redan har gjort det, förresten.)

33 kommentarer

Lotten Inlägg