Hoppa till innehåll

Lotten Inlägg

Kalla mig gärna Fläskläppen

Vi är inte helt olika varandra just nu, jag och Nicole.

Jag har nämligen helt utan synbar anledning slängt en kökslucka i munnen på mig själv. Jag skulle bara öppna den för att sätta in ett glas, men tappade i samma ögonblick glaset i golvet och koncentrationen på luckan, som jag fortsatte att öppna i full fart. Splaff, sa det i överläppen. Uff och stånk sa jag, medan tårarna rann utan att jag riktigt ville det.

Minns ni barndomens ohyggligt frustrerande smärta som egentligen inte var något att bry sig om? Som att skrapa upp stortåskinnet på asfalt? Knäskrubbsår mot grusplan? Blånagel pga. dörrspringa? Panna mot annans panna? Sprucket ögonbryn mot gunga? Sprucket ögonbryn mot marmorgolv? Sprucket ögonbryn mot grannens framtand som var avslagen och därför knivskarp?

kändes det.

När jag stod där och huffade och puffade kom den djefla mannen och skulle vara deltagande.

– Hur gick det? Har du ont? Lotten? Får jag se? Hur är det med d…

Note to all of you: var inte deltagande när jag har ont. Av någon anledning blir jag arg, ilsk och tuff. Som när man kallar Michael J. Fox för ”chicken”. Jag svarade som en fullständigt normal hysterika:

– Den där jävla filmen med fåniga finnpajsare som du tvingade mig att se var så förbannat dålig och dom där dryga två timmarna som försvann får jag aldrig tillbaka! *snyft*

Jag har nu lugnat mig. Vi (jag och mina läppar) ska titta på Åskbollen. Det gör ju bara ont när jag skrattar.

Åskbollen. Efter 1,23 står faktiskt en hund och kissar mitt i bilden. Efter 1,34 syns faktiskt en snygg bikini. (Så fokuserad är jag på handlingen.)

Uppdateringsäsch.
Klockan är efter 02 – mitt i natten – och jag kan inte sova. Så fort jag blundar har jag cyklop på mig och så kommer hårige Sean och sticker en harpun i mitt öga.
Share
23 kommentarer

Snällaste, mesigaste bloggen goes crazyyy (uppdat.)

Ok, varning: alla med ”intresseklubben antecknar” i tankarna kan dra åt pepparn.

(Se inlägget nedan för förklaring. Snabbversionen kommer här: vi har anlitat riktiga målare för att måla huset färdigt. Och för att måla alla halvmålade fönster förstås.)

Målarna jobbade på utav bara helvete (hon svär!) och stänkte ner halva verandan, alla utemöbler och en linneduk. Fine. Jag är inte petig eller noggrann och kunde faktiskt ha städat undan ömtåliga saker i förväg om jag bara hade tänkt efter. Which I did not. (Som vanligt.)

Igår kväll försvann målarna med ett halvmålat fönster stående i trädgården. Men det var en varm natt och ingen fara – Den djefla mannen ålades vakttjänst i Gästrummet Utan Fönster och eftersom vi inte lever i en amerikansk halloweentonårsfilm, överlevde alla natten.

Men nu!

Det är 14 °C varmt och både gästrummet (nere) och det rum som hyser tre barn (uppe) saknar fönster.

Pil till höger VÄNSTER (!): lift som vi inte kan hantera. Pilarna från cirkeln: gissa vad som passar var!

Jamen är det inte bara att sätta in fönstren då?

Nope. De väger alla runt 25 ton styck, öppnas utåt och är halvmålade och några saknar plötsligt ruta. Sönderslagna? Jag vet inte. Vilket fönster passar i vilket fönsterhål? Vet inte. Var är målarna? JAG VET INTE! Men svarar inte målarmäster i telefon? NEJ! Någon ska dö! Och lida!

——
Paus. Andas.
——

Såja. Det här blir ju jättekul. Under mitt skrivande har

  • utetemperaturen sjunkit till 12 °C (antingen skriver jag långsamt eller så är en kallfront på snabbt intågande)
  • mitt humör under irish coffeens inflytande stigit
  • alla fem barnen installerats i ett och samma rum med två våningssängar och en miljard madrasser
  • en dator preparerats med perfekt barnfilm (Hitta Nemo)
  • en annan dator preparerats med perfekt halvvuxenfilm (Run Fatboy Run)
  • någon gjort en potta te till mig.

Livet är underbart.


Uppdatering
Vi led under spöregn hela natten, men huset har ju varit med om värre saker. Så på förmiddagen hittade vi målarmäster, som i telefonen svor eder och förbannade den av sina anställda som tydligen hade missuppfattat sitt uppdrag totalt. Trodde vi.

Men … det visade sig att den anställde led av getingskräck. När han hittade ett getingbo fem meter från den sista gaveln som skulle målas, flydde han helt enkelt fältet utan att meddela oss eller arbetsgivaren. Fönstren förträngde han, den omålade panelen låtsades han inte se. Målarmäster skickade snabbt en annan jobbare.

Nu sitter fönstren på plats och de rutor som mystiskt nog saknar fönsterglas har fasttejpad kartong som skydd för regnet som ska skvala i dagarna tre. Nu återstår bara att se vem som kommer hit för att måla det sista. I regnet?

Share
29 kommentarer

Ingen lyder Patron Bergman

– Gå dit! Stå där! Ta den! Spika hårdare! Måla fortare!

Så där känner jag mig just nu. Vi har (vår vana trogen) snutit ännu ett lån ur husets näsa eftersom vi inte kan fortsätta att vänta på att vinden ska vända och tuppen gala så att målningen ska passa in med allt annat.

Ungefär denna utsikt har alla stackars grannar stått ut med i snart tre år. (Den vackra busken med vita blommor är för övrigt orsaken till avloppskollapsen. Mer om det en annan dag.)

Jag – Patron Bergman – har fått smak för detta med att ha åsikter, bestämma och ge order. Vad kan då få en sådan person att tappa humöret? Jo, att på en och samma dag besöka följande inrättningar:

  1. Max, där man först beställer sin mat hos en kock och sedan går tre meter till höger till kassören/fritören och rabblar samma beställning en gång till.
  2. Lidl, där man lastar upp sin mat på ett sju kilometer långt rullband och sedan måste springa till kassören och snabbt, snabbt kasta ner sina varor i vagnen igen utan att packa i påsar eftersom ytan efter kassören är 27 cm långt.

(Måste kolla … Ja. Det finns en person i Ohio som heter Max Lidl.)

Vi var två vuxna och åtta barn som rabblade och rabblade.

Patron Bergman säger nu med len röst (fastän hon vill rya och ge order):

– Om Max’ kock hade en liten papperslapp med rutor att kryssa i skulle kassören/fritören kunna ta den lappen. Och om kocken dessutom friterade, skulle kassören/fritören slippa känna sig splittrad och riskera flottfläckar på sedlarna.
– Vi tvättar händerna varannan minut!
– Ja, jag ser det. Men det hade varit effekt…

Tyst, min mun. I några minuter i alla fall.

Lidls kassa kassa.

Patron Bergman halvviskar en stund senare till kassören på Lidl:

– Hur kommer det sig att man måste humpa iväg alla sina varor så här snabbt före betalningen för att sedan gå iväg till bänken där borta för att försöka sortera och packa? Då måste man hantera allting jättemånga gånger och det hade varit med effekt…
– Det här är effektivt för oss.
– Men för kunderna är det som att gå in i väggen. Nej, som att springa på stället. Nej, som att cykla in i kaklet. Nej, jag menar … äh.

Tyst, min mun. En liten stund till i alla fall.

Tills det skulle göras varma mackor. Patron Bergman röt:

– Dumma mackor, sluta ha hål!

 

– Dumma fluga, ät inte min mat!

 

Lite extra:
Att döma av kommentatorerna här, är vi kunder tyvärr varken påhittiga, unika eller särskilt roliga. Patron Bergman ska vakta sin tunga i fortsättningen. Tack och bock.
Share
26 kommentarer

Gissa vad jag ska göra (uppdat.)

Men denna bild är den enda ledtråd som serveras.

Den som vinner får pris! En bok eller en t-shirt eller en degskrapa eller några plåster. (Egen företagare, jajamensan.) Vinner gör man kanske genom att svara rätt, kanske bara genom att vara fyndig.

The Pale Green Woman kom först med rätt svar (rensa och sortera i stora skafferiet), och Pseudonaja får hederspris för den synnerligen absurda idén om att jag skulle skriva en kokbok.

Eftersom jag sedan en dryg vecka inte har blott fem utan hela åtta barn, delegerades jobbet ut till dem. De fick alla en timmes projektanställning och anslag med arbetsorder sattes upp på tre ställen i köket.

Swisch, swosch, så slängdes oöppnade mjölpaket från 2004, hittades ett glas med fyra mjölktänder (”Oj, dem hade jag glömt”, sa Tioåringen) och bestämdes att vi kommer att äta citronfromage till efterrätt i en vecka.

Nu ska de få snickra en veranda.

Share
29 kommentarer

Vad händer i Stockholm idag? (uppdat.)

  • Idag klockan halv åtta spelar Kent på Zinkensdamms IP. Suck, jag som ju gillar Kent.
  • Hela dagen kan man också gå på stadsvandringar med visningar av hemliga, mystiska ställen. Gruff, jag gillar ju stadsvandringar.
  • Det finns också en loppis på Täby Galopp. Men där hade jag väl bara drabbats av allergichock av alla hästmjäll.
  • Utanför riksidrottsmuseet hade jag till och med kunnat prova på casting – en sport som jag inte kan tala illa om innan jag har testat den.


Men inte ska jag till Stockholm för att göra något som jag gillar, inte. Jag ska dit som förkläde.

 

Ur Rowellskatalogen 1967. (Reprisbild.)


Avril Lavigne spelar i Globen. Fjortonåringen ska dit med en kompis. Men som de små lantisar de ju är, får de inte åka ensamma eftersom stockholmare av naturen slår ihjäl och äter upp små barn.

Men nu till det riktigt absurda: jag har inte biljett utan ska sitta utanför och vänta! Hur blev jag curlingdrottningen över alla curlingdrottningar? (Jag ville jag vore castingförälder.)

Uppdatering
Kan ni tänka er, konsertarrangören hade bara en enda ingång öppen så att kön gick som en mamba runt ekvatorn på Globen. (Ojoj, jag hamnade via vit kidnappartaxi på en balkong i solnedgången på Söder. De två små ungdomarna får klara sig själva en stund, iförda öronproppar à la Shrek.)

 

Ding dong sa kyrkan, skräää skräää sa måsarna och skräää skräää sa underligt nog även grannens skrikande lilla bebis.

Uppdatering 2

Te, levande (och förvånansvärt svårtända) ljus, en intressant artikel i DN (som jag övertalades att läsa högt för den samlade lilla gruppen) och så lite mer te.

Sedan diskuterade vi: är det ok skriva sådär? Hrrm. Fotnot 1. Fotnot 2.

Share
30 kommentarer

Ono-mat-opoesi

Don Martin-lexikon här.

Onomatopoetiska ord är ljudhärmande. Som exempel brukar man alltid rabbla sörpla, bom, susa, krasch, knarra, slafsa rissla, pang och kvittra. Själv brukar jag dra till med kartong. (I alla fall om man slår på den och den inte är full av kuddar, så det så.) Prutt, fis och fjärt kan få till och med antikunskapsfolket att fnittra.

(Liten parentes bara. Har ni träffat dem – antikunskapsfolket? Som säger:
– Nej, ska du börja berätta om ord nu igen!

– Vaddå, vasarunu, nej förklara inte, prata bara som folk! Tyst!

– Nej, det har jag inte hört talas om, och inte vill jag veta något om det heller.
Ah vaddå, jag var inte född då.
– Blablahajblablablaj, jag är liksom fem år och stoppar fingrarna i öronen!

Är det fullt i hjärnan, eller? Nåväl. Slut på liten frustrerad parentes som alls inte kommer från oben utan bara kommer.)

I gårdagens kommentatorsbås skrev jag att smör rimmar på beurre. Inte vet jag om det var det som triggade associationskonstnären hakke att börja fantisera om onomatopoetisk mat. Vips drog Veka upp fler exempel, som ju måste dras upp till blogginläggsytan.

  • gurgelvatten (som ju inte är mat)
  • pangkakor (som näppeligen smäller)
  • näktergalstungor (say what?)

Jo:

Aldrig satte Lucullus sin fot i köket.
Honom bjöd okokta näktergalstungor emot.
Han ville se färdiga rätter och snygga pastejer.
Han älskade bordets plaisirier och middagens trivsel.
Så aldrig satte Lucullus i köket sin fot.

(Alf Henrikson)

Knake är en onomatopoetisk, lundensisk korv som är så tjock och blank så, påminde Agneta om. Skinnet är så hårt spänt att det med ett kraftigt knak spricker när man sätter tänderna i det. Kex är förstås onomatopoetiska om de inte har glömts bort i en gammal utflyktsväska eller doppats i varm choklad.

(Ibland öppnar man dörren till kommentatorsbåset och vinkar in lagom många anfallare och försvarare som gör som de ska så att vi vinner matchen. Ibland fylls kommentatorsbåset av fantastiska, helt oberäkneliga tusenkonstnärer och gökungar. Nu öppnar jag båsdörren och har ingen aning om vad som komma skall. Lovely.)

Share
28 kommentarer

Älska din väska, och jag ska säga vem du är

Antinomi behagar kräva väskredovisning. Och inte duger det att skylla på att jag inte använder handväska eftersom det duger finfint att hälla ut ryggsäckens innehåll, säger hon. I all hast så här på morgonkvisten följer jag order. Det kan ju inte ta lång tid, tänker jag. (Innan jag börjar fnula med text inne i bilden. Skrrnff.)

(Klicka på bilden vid skumögdhet.)

Hump och släng – jag borde förstås ha arrangerat och tänkt efter och lagt till några saker som ska få mig att framstå som … något.

  • Förstoringsglas (en nyfiken en).
  • Tändstickor (en hjälpsam en).
  • Nycklar (en helt normal en).
  • SAOL (en helt normal en).
  • En leksakspistol (en kontroversiell, rädd pacifist till joggare).

Behöver jag förklara att nubbeglasen bara råkade glömmas kvar häromdagen? Att fickkniven har hängt med sedan artonhundrafrösihjäl? Att det som ser ut som en basketboll är ett anteckningsblock? Eller att mobilen inte är med på bilden eftersom den inte bor i väskan utan i en ficka? Och att bilden de facto är tagen med mobilkameran eftersom storkameran ju är med på bilden? Näh.

Men … sickna små pengar som ligger där på datorn. Vad kan de vara av för nationalitet? Jag åker ju aldrig utomlands. Vi tar en närmare titt.

Självklart är det en ettöring (1855–1972) och
tre tioöringar (1855–1992).

Och vad är det där obeskrivbara bredvid den lilla ensamma halstabletten?

Ett kycklingben, förstås.

Sensmoral? Öh. Jag citerar förstås Oscar Wilde, som ju brukar ha rätt.

”It is a very sad thing that nowadays there is so little useless information.”

Fast idag hade han fel.

Share
28 kommentarer

Idag ska jag ringa till Midsommarvägen

Vad ska ni göra?

Jag har lyckats tillverka en midsommarkrans som ser ut som dagen efter.

 

Såja. Nu har vi i direktsändning ringt till Börje på Midsommarvägen i Luleå för att önska glad midsommar. Annat var det häromdagen, när Sulo …

… kom till studion …

… för att göra armhävningar.

Jobbar man på midsommarafton? Ja, så här:

(Nej. Jag fick inte testa nubbar i SR. Jag fick inte ens klirra med flaskorna.)

Om jag hade vågat vara lite crazy hade jag nu satt mig på en parkbänk med sushi och glögg. Jag hade kanske klätt mig i lederhosen och nynnat på Stairway to Heaven. Istället ska jag försöka hitta fyra liter jordgubbar som 1) smakar något 2) kostar mindre än 40 kr litern.

Bilduppdatering 1

Femåringen och jag lägger här sista handen vid Godzillafastsättningen. I år nådde vi inte ända upp. Om jag har krympt, stången vuxit eller gropen blivit grundare har vi ännu inte bestämt oss för.


Bilduppdatering 2

Bästisgrannen (som har slutat snusa) stal cigarrfimpen av sin bror (som har slutat snusa) och spetsade den på en gaffel för att – som vore cigarren en tandkrämstub – tillsamans med min bror (som har slutat snusa, men börjat igen) klämma ut det allra sista nikotinet. Själv satt jag och övade mig på att skriva svårlästa meningar.

Share
26 kommentarer

Telefår

Att gå på museum är kul. Jag tar alltid med mig mer eller mindre frivilliga barn och så hör jag mig själv förklara sådär mammigt att konst utvecklar sinnena och att man får använda sin egen fantasi ibland men att ibland fattar man precis vad konstnären har velat förmedla. Jag tror att vi en gång stod i en hel timme framför tavlan nedan, läsandes om vilka konstnärliga friheter Carl Gustaf Hellqvist hade tagit sig när han målade.

Konstverk som blev ett metakonstverk där inte verket i sig utan historiska fakta gjorde verket så mycket mer intressant.

Och se här! Vilken succé hade jag inte gjort med dessa konstföremål tillsammans med barnen?

– Titta barn! Underbart!
– Ska jag säga något konstigt, mamma?
– Eh, ja?
– Ska man tänka att vi låter som får när vi pratar i telefon?

Via. Konstnären heter Jean-Luc Cornec. (Egentligen hittade jag fåren någon annanstans via en länk på en länk på en länk, men jag gick så att säga vilse i länkeriet. Sorry.)

Share
14 kommentarer

Gissa vem som kom på besök

Gitarrist med känslig syn?

Nope, det där på bilden är inte mitt vardagsrum. Det är Sveriges Radios väntrum.

I radiostudion får jag intervjua en vansinnig massa människor varje dag. Mina programledarkollegers roll är att säga:

– Men ska det verkligen vara på det här viset?
– Vad tänker just du göra åt saken?
– Hur länge ska det få vara på det här sättet?
– Ligger inte en stor del av ansvaret på dig?
– Hur känns det?
Hur känns det?
– Hur känns det?

Min roll är att säga … äh, jag vet faktiskt inte, men det brukar bli:

– Åh … åh … kommer du ihåg hur det var 1979 när …
– När jag var liten kunde man …
– Men jag har läst att …
– Precis som jag!
– Fast min pappa som är kemist …
– Förlåt att jag avbryter, men vad menar du med ”alla säger att arbetarklassen inte finns längre”?

Den där sista flög ur mig häromdagen när vi intervjuade en mycket, mycket, mycket lyckad författare. Som fräste ifrån, blev arrogant och snorkig. Och liksom började föreläsa om marxistisk teori. Författaren är upprörd för att

  1. samhället i 20 år har påstått att arbetarklassen inte finns (visste jag inte!)
  2. arbetarklassen finns visst (självklart!)
  3. ingen respekterar arbetarna längre (vem respekterar inte vem saru att du sa?).

Arbetarna? Längre? Respekterar? Finns? Vabaha?

Jag menar … arbetarklassen? Here I am! (=Jobbar konstant, föder för många barn, bor i en industristad och är fattig som en kyrkråtta. Såvaddå? Men det duger nog inte. Som arbetarklass ska man tydligen jobba med musklerna. Men jag går ju på gym också ..?) Bah.

Men är det inte ..?

Då är det roligare att ta emot två fullständigt bedårande musiker: Joachim Nätterqvist och Jonas Olofsson, som kallar sig Narcissistic Street. Och ja. Det är Arn. (Ytlig? Vaddå, jag?)

—-
Bonuscitat
Tillie: I don’t care to see a member of my own race getting above himself.

Share
15 kommentarer