Lotten – Sida 192 – den skrattande språkpolisen

Säng-säng-säng, sova-sova

Publicerat av Lotten Bergman den 24 maj 2010 10:24

Det är kul med uppfinningar och ny teknik. Och så är det vansinnigt kul med uppfinningar som man inte visste att man behövde. Som Iphonen – det lilla telefondatoriserade surfunderverket som egentligen är av rätt klumpigt format om man har vant sig vid en liten telefon som får en att spreta med lillfingret eftersom den är just det – så liten.

Nu ska vi kombinera min Iphone med mina sovgener.

För så är det – jag har i perioder haft svårt att somna. Om jag ser tillbaka på dessa perioder, så är det inte underligt alls utan fullständigt självklart: 80-timmars jobbveckor på Nationalencyklopedin med två timmars bilpendling varje dag gjorde att jag istället för att sova låg och tänkte på alfabetisering och statusuppdateringar. (Statusuppdatering på NE var inte som på Facebook utan en kod. En artikel som fick status 18 var inskriven, status 23 innebar att faktakollen var gjord och 60 att artikeln var färdig för tryckning.)

Numera har jag bara svårt att somna om jag har druckit espresso eller om jag lägger mig för tidigt. Och det var det jag tänkte att jag skulle kontrollera via Iphonen. Så jag skaffade ”Sleep Cycle”. (Det här kommer inte att låta riktigt klokt för er om ni inte känner till modern teknik. Men min telefon mäter alltså min sömn.)

Man kalibrerar först telefonen så att den verkligen känner av rörelserna i sängen. (Ehum.) Sedan lägger man den bredvid sig, men inte under kudden. Om man har dra-på-lakan med resår som kniper åt, kan man till och med lägga in telefonen under lakanet. Och så ställer man in när man senast vill bli väckt – och så somnar man. Jag har som sagt kommit på att tricket för mig är att inte lägga mig för tidigt – mitt sovtåg går runt midnatt och innan dess är det ingen idé att stå på perrongen och huttra.

Här ser man hur jag satte på Sleep Cycle klockan 23:30 och hur jag slutade röra på mig strax efter midnatt. Och … och … hur jag tydligen var medvetslös och låg helt stilla till strax efter 06 på morgonen.

Det måste ju vara fel, sa jag och lade telefonen lite annorlunda natten efter. (Öronpropparna är ett måste eftersom valrossbrölet från min djefla man inte går att stå ut med.)

Natt nummer två var bättre ur registreringssynvinkel men inte lika skön vad gäller sömnen. Jag somnade tydligen när jag lade huvudet på kudden och glömde därför att trycka in öronpropparna. Strax efter 03 började huset skaka av snarkningarna och tydligen drömde jag under denna natt. (Som vanligt minns jag ingenting.)

Innan alla sovforskare kastar sig över mig och påpekar felmarginaler och personliga sovmönster och yttre påverkan, så ska jag brasklappa själv: jag veeeet. Det här är inte vetenskapligt korrekt och förmodligen är Iphonen och Sleep Cycle ett trubbigt instrument – men det är ju så intressant!

Fredagskvällen blev lugn – jag jobbade lite, såg lite film, jobbade lite mer och lade mig som den festliga fredagsmänniska jag är redan vid halv tolv, full av enbart förväntan inför vad som skulle komma att registreras under natten. Jämför nu denna kurva med den första. Gah! Mäh! Pah! Tråååk!

Nu är vi framme vid natten mellan lördag och söndag. På lördagen var jag först på kusinkalas med massa vin och sedan hemma hos Anna Toss med ännu mera vin och så sprang jag till sista tåget och cyklade hem utan cykellampor mellan polisbilar, bovar och banditer och kom hem till ett hus som var igenbommat och låst och ingen nyckel hade jag … så när jag väl kom i säng var jag liksom inte sömnig utan bara allmänt galen.

Men tydligen somnade jag utan problem – eller om jag bara slutade röra på mig? Tyvärr har jag ingen att fråga när det gäller mina aktiviteter eftersom jag sov i en annan säng än min djefla man (och därför inte behövde öronproppar).

Vad hände klockan halv fyra? En mardröm? Kanske skulle jag precis sätta en trea i en NBA-match och vaknade utan att få njuta av känslan?

Nu börjar jag misströsta. Alla säger ju att man sover dåligt efter alkoholintag, men antingen gör jag de inte eller så är Iphonen och Slep Cycle inte Lotten-kompatibla.

Och hur var det inatt? Booooooring!

Hallå, gör mig till ett projekt på en sömnklinik! Jag sover tydligen helt stilla med händerna på täcket och om jag drömmer, handlar drömmarna om … bokläsning, frimärkssamling och avslappningsövningar?

Hoppsan, nu har jag förträngt den egentliga anledningen till att folk gillar den här uppfinningen: att man väcks när man är på väg upp ur djupsömnen och därför inte känner sig lika trött som när man väcks av en hänsynslös skrällväckarklocka eller en klockradio med Gert Fylking-vrål. Om detta vet jag intet – jag har vaknat av mig själv innan alarmet hinner börja klinka sin stilla gomorronmusik. Och jag har varit precis lika glad som den lärka jag alltid är.

Som bonus på laxen och extrainformation på moset ska ni än en gång få mitt insomningstrick: jag räknar baklänges från 100. Siffrorna måste jag visualisera – inte bara räkna – och jag ser dem som numrerade basketlinnen som glider fram på flygande galgar. Om jag kommer av mig och börjar fundera på t.ex. oförrätter, efterrätter eller upphovsrätter, måste jag börja om från 100. Och jag har aldrig kommit ner till noll.

_________
Uppdatering

Kanske är det bara jag som bryr mig om min sömn och som vill registrera den, men nya frågor och svar dök upp i morse när jag verkligen inte kunde vakna. Telefonens väckarklocka ringde när jag hade bett den ringa och när någon rörde sig på det knarrande golvet i sovrummet stönade jag ”kolla så att Tolvåringen och Tioåringen får med sig gympakläder” och så somnade jag om utan att ens öppna ögonen och kolla vem det var jag hade pratat med. För jag kunde inte vakna!

Tur att jag hade möjlighet att ta sovmorgon till 09, för det gjorde jag. När man kollar på grafen för denna natt, så ser den lite jobbig ut – men framför allt befann jag mig i djupsömn precis när jag skulle vakna. Och det går ju inte.

En fråga som inte får ett svar: varför sov jag som en prinsessa på en liten ärta fastän inga förutsättningar var annorlunda jämför med andra nätter?
Ett svar på en fråga som inte har ställts: ja, man är helt klart trött om man väcks mitt i djupsömnen.

42 kommentarer

Jag är på krigsstigen!

Publicerat av Lotten Bergman den 22 maj 2010 13:01

Jag mejlade nyss detta till Magdalena Ribbing, som är bra på att uppfostra vuxna människor:

”Hej!

Jag skulle behöva en ribbingsk åthutning i form av en tidningsartikel att sätta upp i den lokala affären eller dela ut i brevlådorna i hela grannskapet eftersom mina åsikter inte väger lika tungt som dina.

Igår – när det var rena rama julivädret ända till midnatt – kördes motorgräsklippare till halv tio på kvällen. Och i morse kl 07 var det dags igen i en annan trädgård. Helst skulle jag förstås vilja att ALLA klippte gräset med sina förbaskade brumbrum-maskiner endast kl 10 på tisdagar, men det går ju inte.

Jag ställer alltså ingen fråga, utan vill att folk som läser dig får sig en tankeställare. De river sönder sommarstiltjen … de knuffar omkull mina vinglas … de tänker sig inte för … och det är inte en generationsfråga. Ung som gammal kör de utan att tänka sig för. Däremot verkar det vara en intressant – mycket stor – övervikt vad gäller könsfördelningen.”

Man kan ju inte lagstifta om sådant här; det handlar ju bara om vanligt folkvett. (Och eftersom jag pga. motorgräsklipparna inte kunde sitta ute på verandan och dricka vin igår, är jag full av vett.)

Fyll kommentatorsbåset med åsikter och tips, kaloriförbrukningssiffror och muskelträningstabeller och förklara hur vi kan göra detta med handjagare till en folkrörelse! (Ni som är motorgräsklipparmissbrukare kan få erkänna det också. Vi lovar att vara snälla mot er … trots allt.)

__________
Uppdatering
Magdalena Ribbing verkar ha etikettjour hela nätterna, för jag fick oerhört snabbt svar från henne. Däremot fick jag formulera mitt problem i en korrekt fråga först:

”Jag är vän av ordning och väluppfostran och försöker inordna mig i både skrivna och oskrivna regelverk. Men nu undrar jag vad som är av god sed när det gäller motorgräsklippare, slipmaskiner, motorsågar och Per Gesslemusik i ett helt normalt villaområde i Sverige.”

Svar:
”Allt mänskligt umgänge, inte minst det som innebär viss ofrivillighet såsom med grannar, kräver hänsyn. Därmed menas både att ta och att visa denna hänsyn. I begreppet hänsyn finns också tolerans. Du skulle inte ha ställt frågan om du inte var, är förmodligen, störd av hänsynslösa grannar. Du har rätt att kräva viss hänsyn av dina grannar, och de har rätt att förvänta sig att du visar dem viss tolerans.

Alltså: motorgräsklippare, slipmaskiner osv enligt din uppräkning, liksom grillande och annat ljud- och luftburet störande, ska ske med stor hänsyn till omgivningen. Likaså ska omgivningen ha tålamod med andra som kan behöva köra sin gräsklippare-motorsåg-korvgrill eller öva körsång på tomten då och då.

Någon absolut tystnad kan man inte förvänta sig. Men man kan utgå från att andra inte medvetet stör, i alla fall inte i intill outhärdlighet. Därför kan man grannledes komma överens om när det är rimligt att buller och osande kan spridas. Som granne är man en del i en gemenskap oavsett om man har valt den eller bara råkat hamna i den. Gör upp med dina bullrande grannar om att gräsklippningen, motorsågandet med mera inte får utövas mellan kl 16 och 20, exempelvis, eftersom det kan vara vettig sällskapstid utomhus för flertalet grannar. Skriv ett likalydande älskvärt meddelande till alla i grannskapet, eller ta upp ärendet på exempelvis vägsamfällighetens nästa möte. Det gäller att skaffa majoritet för beslutet, helst total enighet.

Men du kan också gå den enkla vägen, med de risker detta innebär, att ta direkt kontakt med störarna, och säga som det är: ”vi har svårt att klara ert motorgräsklippande-sågande-musikutövande hela dygnet, kan vi enas om att ha tiden mellan kl 16 och 20 som fredad?”

Alla förstår inte att deras motorgräsklippare och musikmaskin inte upphör att låta vid tomtgränsen. Det måste du visa tolerans för och vänligt förklara detta akustiska fenomen.

Magdalena Ribbing”

Jag gillar särskilt slutklämmen: att jag när jag ber om tolerans ska visa tolerans.

40 kommentarer

Jag har skådat framtiden!

Publicerat av Lotten Bergman den 21 maj 2010 09:57

Igår kvistade jag över till Stockholm för bokbytarpicknick i Humlegården, alldeles framför KB. (Kolla vilken mening, man blir ju alldeles knollrig av alla positivt laddade ord!) Man skulle ju kunna tro att jag bor bortom all ära och redlighet, men det tar faktiskt bara en timme för mig att komma till Centralen – ungefär som att ta tunnelbanan från Alby. Alltså ”kvistar jag över”.

Orsaken var bokbyteriet – men inte för att byta någon speciell bok utan bara för att vara social och trevlig och träffa nya människor. Men som alltid annars, satte jag mig med dem jag redan kände: Anna Toss och Petra Jankov. Men så dök Deeped upp och så kom Bengoboy och så ringde twittrade vi till Sandra och så plötsligt pratade vi med både Metro och Råd & Rön. Stora Bokbytardagen är helt enkelt en förträfflig idé. (Jag hade med mig ungefär åtta böcker och blev av med alla utom en bedrövlig en, av Ulf Lundell, som vi till slut använde som sittunderlag. Den lade jag lite senare på en bänk på Centralen. Nya böcker med mig hem hade jag också: ”Eunuckens gåta” och ”Sighsten”.)

Vid sådana här tillställningar är det brukligt att en väldigt liten minister kommer. Under förra regeringen var det alltid Pagrotsky, igår var det integrationsministern Nyamko Sabuni.

lillalilla_mini-stern — Nyamko Sabuni mellan initiativtagarna Joakim Karlsson och Ida Torkkeli.

Jag ber om ursäkt för att jag som en omogen fjant inte lyssnade på Sabuni – jag var fullt upptagen med att spekulera i vilka i publiken som var livvakter. Då såg jag dessutom att en av åhörarna var Magdalena Ribbing. Jag tänkte gå fram och ta henne i hand, knixa lite grann och tala om att jag tycker om hennes humor. Men så tvekade jag så länge att hon hann försvinna i vimlet.

ribbing — Paparazzifoto på Magdalena Ribbing.

När Alice Thorburn (bibliotekarie vid Stockholms Stadsbibliotek) skulle komma fram till micken och prata lite om poesi, presenterade Joakim Karlsson henne med orden:

– … och föra ett intressant samtal om poesi, vilket låter både kontroversiellt och motsägelsefullt.

Jag ville ställa mig upp och vråla PROTEST och som Majakovskij springa runt i gul skjorta och måla flygplan i mitt ansikte och deklamera Gråbergssång av Fröding bafatt … bafatt. (Kanske ska jag erbjuda mina tjänster som pekoralistpoet och visa hur kul det är med dikter?) Men istället för att protestera mot en medveten provokation blev jag strängt upptagen med att hitta papper och penna för att kunna skriva upp citatet exakt.

Fast jag har ju glömt att berätta om hur jag skådade framtiden! En av talarna var Alex Schulman, som berättade om sin morfar Sven Stolpe samtidigt som han bjöd upp till en lustiger dans.

schulman_lustigerdans_lottenbergman — – Put your right foot in …

Alex Schulman sade bland annat att Sven Stolpe hade ofattbart många böcker, ”tvåtusen eller så”.

Och det var då jag skådade framtiden! (Han måste ha sagt fel, för i runda slängar 200 000 böcker är mycket. Ungefär 2 000 är det inte.)

Så här kommer det att låta i framtiden:

– Du, ser du henne, hon där borta?
– Jaa … vadårå?
– Det är hon som har … sssccchhhhhh … nästan hundra böcker.
– HUNDRA BÖCKER?
– Inte så högt!
– Men hundra … hundra enskilda böcker? Vad ska hon med dom till?
– Vet inte. Kolla, det ser man ju på henne. Keff guss.
– Man kan ju inte hantera mer än en bok i taget, vad ska hon med hundra till?
– Vet inte, skäll inte på mig!
– Hon suger fett.
– Mmm. Kom, nu sticker vi och badar i Gamla Biblioteket.

Eller hur?

______
Uppdatering
Mina bilder på den dansande Schulman har publicerats även här av nyss nämnde Schulman i ett inlägg där han rättar sig och berättar att Sven Stolpe inte hade 2 000 utan 20 000 böcker.

36 kommentarer

Gårdagen i bilder, bara

Publicerat av Lotten Bergman den 18 maj 2010 10:32

Det var meningen att jag igår skulle stå på huvudet i flyttlådor som fortfarande är fulla av saker sedan huset brann. Och att jag skulle fylla bilen med saker som skulle till tippen. Samt att jag skulle kunna gå i alla fall två meter i källaren utan att behöva klättra över något.

Men ack. Jag stötte på så många hinder på vägen att källaren idag är identisk med gårdagens källare.

Först hittade jag en hängmatta bakom en brädhög och blev tvungen att rigga upp den utomhus. Sedan hittade jag en vattenspridare och satte igång den – utomhus. Då kom sju barn i badkläder rusande och distraherade mig så vansinnigt att jag blev tvungen att leta fram kameran. Vilket ju tog jättelång tid!

hopp_o_stok — Läskburken som Sjuåringen har i handen får sin förklaring nedan.

Plötsligt stod gräsklipparen framför mig. Uppfordrande. Det är en handjagare eftersom jag anser att motorgräsklippare är så himla tramsiga. Folk åker till gymmet och tränar sina muskler för att sedan pruttklippa gräsmattan utan att behöva anstränga sig! (Gräsklippning innebär dock för just mig lite planerande och medicinerande eftersom jag är gräsallergiker.) Vår tomt är på 900 kvadratmeter och huset upptar 120 av dem, så det är inte så farligt alls – det går på en timme högst. Eller kanske inte:

När jag hade kapat maskrosdjungeln med handkraft och svordomar, hittade jag en maskrosuppdragare och satte igång med den tills jag tröttnade och bestämde att barnen kunde tjäna 1 kr per maskrosrot. Sjuåringen drog upp sju och tog sina pengar och köpte en läskburk av sin storebror (se studsmattebilden), medan Tolvåringen drog upp tolv och lade pengarna i sin sparbössa.

När jag sedan försökte påtala för min djefla man att det var hans plikt att omedelbart gå ut i trädgården och i konsekvensens namn dra upp 46 rötter, gick det sämre. Han somnade på stört. (Betingad reflex.)

Sedan kom Artonåringen med en död humla som såg levande ut, varför han placerade den i diverse intressanta positioner. De spelade tv-spel tillsammans, de läste läxor tillsammans, de spelade lite basket och sedan åt de.

humlans_mat — ”Smaskens”, sa Humlan och högg in.

Ni förstår att man inte kan rota i källaren när det är så intressant ovan mark? När jag i källaren stötte på mina gamla håltänger från en pysselperiod runt 1988, kunde jag dessutom laga studsmattans kantskydd och en älskad presenning. Efter en halvtimmes intensivt hålande, föll tången i småbitar. Pah, åttiotalsskräp.

Under kvällsmaten insåg jag att jag tydligen har snöat in på en krydda.

Koriander som smakade tvål för bara ett par år sedan, har sedan pinjemunsattacken – som gör att rödvin fortfarande smakar plåttermos – smakat bättre och bättre. Underliga äro smaklökarnas vägar. (Även celebriteter drabbas, klicka här.)

Resultatet av gårdagens pyssel är alltså inte en framkomlig källare utan maskrossvullna fingrar, träningsvärk i rumpan och ett axelparti som signalerar att jag är fullkomligt och komplett pantad och en helt oerfaren soldyrkare.

solbrand — Axeln såg på bilden liksom inte ut som en axel, så jag stoppade in några förklarande ord.

Uppdatering: Suvi bidrar med en rolig fluglänk!

50 kommentarer

Vem är ”Tugg” i Stjärnornas krig?

Publicerat av Lotten Bergman den 15 maj 2010 10:55

Jag har misslyckats som förälder på två punkter.

Inget av barnen skriver dagbok.
Artonåringen ifrågasätter svenskan som språk.

Häromdagen när vi satt vid kvällsmaten och pratade om smutsiga strumpor eller buckliga tapeter, sa Artonåringen plötsligt:

– Men egentligen behövs ju inte svenskan som språk. Egentligen. För om alla i världen hade ett och samma modersmål skulle vi väl egentligen inte förlora något på det? Egentligen?

Förmodligen svimmade jag, för sedan minns jag inte mer. Den dumma ungen har ju rätt. Egentligen. Här försörjer man sig på och älskar det svenska språket och så antyder han att man skulle kunna kapa den gren man sitter på. Liksom. Egentligen.

Det ena följde på det andra och igår satt vi och tittade på ”Stjärnornas krig” – den som är den första filmen egentligen. För att bevisa nyttan och nödvändigheten av att ha en dagbok, sprang jag när filmen var slut ner i källaren (springa är fel ord, man måste trippa, klättra och åla) och hämtade dagboken från våren 1978 för att visa vilket fantastiskt stort intryck just denna film gjorde på mig då. (Och för att visa hur roligt det är att ha en dagbok, förstås.) Jag upphöjer härmed navelskåderiet till en konst och låter er alla ta del av en nybliven 14-årings inre: jag skrev och ritade allt jag mindes om filmen direkt när jag kom hem. Märk väl, ungdomar, att det här skedde på den tid när man inte hade datorer hemma och inte kunde frossa i bilder och kuriosafakta utan var tvungen att ta allt direkt ur minnet. (Kursiv stil är ordagrant ur dagboken 1978, rak stil inom parentes är mina kommentarer år 2010.)

22/2 1978

”Idag var jag med Kicki, Bitto, Broder Jakob och pappa på STJÄRNORNAS KRIG! Den var för bra!”

(Här ska ordet ”för” alltså markeras starkt, ungefär som det nutida ”fett”.)

dagbok_1978_lotten_16kr — Och 16 kr motsvarar idag 60 kr.

”Den handlade om två robotar som hette R2D2 och C3PO. Dom var på ett rymdskepp som plötsligt invaderades av skurkar. Där fanns också en smart prinsessa som blev tillfångatagen av skurkarna. Dom två robotarna flög i en kapsel till en annan planet som bara var öken. Där blev dom och en massa andra robotar förda till en huvudcentral av små, små gubbar med gröna, lysande ögon. Där bodde också en skitsöt kille som hette Luke.”

(Så nu vet ni det: Stjärnornas krig handlar om två robotars irrfärder och ingenting annat. Prinsessan är smart, Luke är söt och man flyger i en kapsel.)

”Han valde ut R2D2 och C3PO till ett jobb. R2D2 talade ett obegripligt språk, som bara C3PO förstod, för han talade alla språk.”

(Ojoj, nu är vi där igen: språk och mångfald samt nyttan av tolkar och översättare.)

”Sedan träffade Luke en gubbe: Ben Kenobi. Han hade en kraft som Luke skulle lära sig. Lukes faster och farbror blev dödade av skurkarna. Då for R2D2 och C3PO, Luke och Ben och skulle rädda prinsessan.

Dom mellanlandade på en planet för att dom skulle hitta ett rymdskepp som flög fortare än deras eget fordon.”

dagbok_1978_lotten_luke — Luke och hans fordon. (Och en väldigt markerad uppnäsa.)

”Dom gick in på ett café på den nya planeten och där fanns det jätteroliga monster.”

dagbok_1978_lotten_baren — Hur kunde jag memorera allt detta där jag satt i biosalongen?

(Som den oskuld jag har varit i hela mitt liv, insåg jag inte att det fanns något som hette bar, utan trodde att alla ställen där man samlas och har det trevligt, var caféer.)

”Sedan hittade dom en söt kille med en jätte-apa-gorilla-björn som hade ett rymdskepp som kunde flyga 5 x ljusets hastighet! Och dom for iväg.

I det nya skeppet/fordonet spelade R2D2 och ’Tugg’ – som apan hette – ett slags schack som var skitskoj. Och så kom dom av misstag in i ett skepp som var stort som en planet. Men … prinsessan fanns där! Med skurkarna!”

Vänta. Stopp. Tugg? TUGG? Chewbacca eller Chewie hette alltså TUGG? Jahaja. jomen, det här med det svenska språket kan ju förgylla vilken svensk översättning som helst.

dagbok_1978_lotten_tugg — Mina nonchalanta blasé-barn lade nästan inte märke till denna scen över huvud taget.

”Dom slogs och det var SKITSPÄNNANDE och ROLIGT. Dom befriade prinsessan och höll på att bli ihjälklämda i ett soprum. SKITSKOJ! Sedan slogs och skojade dom i ett kör. SKITSPÄNNANDE!

Ben dog sedan – med vilje – och Luke fick hans kraft. Sen for dom iväg till prinsessans planet. Sen for Luke och prinsessans planet-bor iväg för att spränga skurkarnas planet.”

Ni ser vilket outplånligt intryck Darth Vader gjorde på mig? Noooot.

Såja. Nu känner ni väl att det är bra att skriva dagbok och att … att … ja. Det var kanske bara det. (Jag vill ha kvar alla språk i världen, även de utdöda och jag älskar att man kan behärska flera språk, men egentligen … snyft.)

– Men mamma! säger Artonåringen nu. Jag har ju sparat alla mina msn-konversationer sedan 2005! Som en dagbok liksom!

Ah. Bra. Min fiiiina son.

– Fast nästan allt är på engelska förstås.

Jädra unge.

27 kommentarer

Historieskrivning (och man kan vinna nåt!)

Publicerat av Lotten Bergman den 14 maj 2010 11:12

karriarklattring — Symbolisk bild: karrärklättring.

Häromdagen frossade vi här lite i Vanessa Bells och hennes släktingars livsöde. Och konstaterade att det numera är ovanligt att en karl ser en nyfödd flicka och bestämmer sig för att gifta sig med henne trots att hon är ens egen pojkväns dotter – och sedan verkligen gör det 20 år senare. Luna skrev i kommentatorsbåset:

”… radikala kulturpersonligheter verkar ha haft det roligare för hundra år sedan …”

Och jag svarade:

”Ja, men allt framstår kanske i ett romantiskt skimmer? Tänk på och beskriv era egna liv som vore ni sedan 50 år döda kulturpersonligheter!”

Varpå Luna lydde:

”Hon lämnade karriären i staden och flyttade till ett stort och illa isolerat hus i skogen. Där plöjde hon fantasy-böcker med en marlboro-stump hängande i mungipan. På Konsum i Säffle mötte hon männen i sitt liv, och flyttade under återstoden mellan sina unga älskares bostäder i Kyoto, Warszawa och Chicago. Travvinsterna använde hon följdaktligen till resor. När hon förstod att hon blivit ekonomiskt oberoende växlade hon in hela sin återstående studieskuld till enkronor och insisterade på att två inoljade muskelbyggare skulle bära in henne och pengarna i gullstol på den mest avskydde csn-handläggarens kontor och tippa ut stålarna över hans skrivbord.”

Och nu är det er tur!

Ni kommer att kunna se tillbaka på er nutid i ett romantiskt skimmer och vara rätt nöjd med den oavslutade akademiska karriären eftersom den kan synas vara ett välplanerat, strategiskt val i en ständig strävan efter oberoende. Eller nåt.

karriarspaning — Symbolisk bild: spaning efter den tid som flytt.

Men ni kan ju också leta upp någon av de där gamla historiska personerna som har en fantastisk levnadsbeskrivning? Kolla här: Bertha von Suttner svarade på en kontaktannons där en man som hette Alfred Nobel sökte en ”språkkunnig dam, likaledes vid stadgad ålder, som sekreterare och hushållsföreståndarinna” och 29 år senare tilldelades hon Nobels fredspris.

Klara, färdiga gå! Tre av alla som skriver något i kommentatorsbåset vinner en bok eller en t-shirt eller något annat genom att jag på julkalendervis drar lappar ur en hatt. (Skicka gärna hit alla era mostrar och bekanta – alla får plats i kommentatorsbåset.)

__________________

Uppdatering på söndag kväll

Mycket inspirerad av Översättarhelenas slumpgeneratortips (och mitt eget plommonstopskrångel) bad jag datorn om hjälp att utse vinnarna. Naturligtvis kan man fuska genom att klicka och klicka tills man själv blir vinnare (som Översättarhelena gjorde), men här har allt gått rätt till. Som vanligt.

slumpvinnare — Nummer 58, 69 och 15. (Sedan gällde det att hinna presentera resultatet innan någon skrev kommentar 71 och förstörde statistiken.)

Då räknade jag till de tre vinnarna Åsna, PK och Ingela. Förlåt alla ni andra, men slumpgeneratorn var inte på er sida. Ni tre som vann kan få välja pris beroende på er kroppsliga storlek: en bloggtröja, en julkalendertröja eller en överraskningsbok som jag kan rota fram i källaren. Apropå böcker, så måste vi ju se till att skapa en succébok av alla fantastiska alster i kommentatorsbåset.

”I maj 2010 tog livet en drastisk vändning för den snabbt åldrande Lotten. Genom att utnyttja sina bloggkommentatorers begåvning och skriverier samt utan att fråga om lov ge ut hela kommentatorsbåset under eget namn, såg hon snabbt till att bli åtalad och dömd för egenmäktigt förfarande. Sedan 20 år avtjänar hon som den ende internen sitt straff på det återöppnade Alcatraz.”

87 kommentarer

Vilse i London

Publicerat av Lotten Bergman den 11 maj 2010 08:47

Det gnager i mig. Det är en irritation som karvar hål i mig. Jag har gjort något klantigt som jag inte vill berätta om, men som jag inte kan hålla inne i hjärnan. Det läcker ut genom fingrarna ner på tangentbordet och ut på skärmen och om en liten stund kommer jag säkert att klicka på ”publicera” utan att jag egentligen vill det.

Min måndag var full av London. Och det ska gudarna veta att i London, där hittar jag inte. I och för sig hittar inte ens britterna i London, men jag är verkligen vilse oavsett var jag hamnar. Särskilt när jag inte har karta, vilket jag inte hade igår eftersom jag hade min fina Iphone med jättefina ”applikationer” som skulle leda mig rätt, men som inte funkade. (Det var min djefla man som av omtanke hade stängt av funktionerna.) Först investerade jag i ett ”Capital Card” som tog mig från Brighton till London och runt på alla tunnelbanor hela dagen och sedan från London till Brighton igen. Eller. Hm. Det var i alla fall tanken.

Nu kommer det. Jag … jag … tappade bort kortet. Och det är det som gnager i mig. För när jag hade tappat bort det träffade jag en massa otrevliga människor som inte var riktigt kloka – och när jag nu tänker efter kanske de var knäppa och otrevliga bara för att jag var konstig mot dem eftersom jag var irriterad över att jag hade kastat en massa capitalkortspengar i Themsen. (Themsen symboliserar ”sjön” – var kortet de facto tog vägen har jag ingen aning om för hade jag haft det, hade jag ju inte tappat bort det.)

När jag en stund senare skulle försöka köpa ett nytt kort, sa killen i kassan att det inte fanns ett ”Capital Card” och så tjafsade vi om det tills jag sa ”don’t be snippy”, (varifrån det ordet kom, vet jag inte riktigt). Då tvingade han mig att köpa en engångresa. Och jag lydde! Så irriterande! Med blixtar i ögonen och rösten dryyyyypande av ironi sa jag när jag gick:

– Well. Have a really nice day, sir.

Naturligtvis letade jag i detta läge upp en av pubarna som Cruella i kommentatorsbåset beordrade mig att besöka: The Red Lion.

red_lion_london — Lägg gärna märke till mitt frysande huvud.

Men då visade det sig att det var lunchtid och då var jag ju tvungen att köpa en riktigt läskig portion kyckling. (Fast ölen var den godaste jag någonsin har druckit, tack Cruella!)

dassig_kyckling — Kokt kyckling utan kryddor och halvrå, men brun potatis.

Och när jag åkte till Portobello Road och faktiskt inte hittade till just Portobello Road, så visade alla människor mig åt fel håll! Ungdomar i lila skoluniform fnös åt mig och en karl spottade ut något brunt mitt på trottoaren framför mina fötter. Jag tror helt enkelt att jag spred dåliga vibbar omkring mig.

sopor_london — Najs. Luktade finfint, jorå. (Förmodligen var det mitt fel att sopbilen hade glömt denna gata.)

Dessutom var det skräpigt och sopigt överallt runt Portobello Road, gatan som jag aldrig hittade. Efter drygt en timme gav jag upp Portobelloprojektet, köpte nya tunnelbanekort och gick på en långpromenad längs Themsen istället. (Helt logisk reaktion, ja.)

Efter åtta sekunder filmar jag himlen – där det var ett mystiskt flygplan som omringades av tre helikoptrar. Det syns inte alls på filmen, så ni kan titta på den intressanta karlen i bobby-hatt och balettkjol istället. Och si, vad har jag på huvudet?

kaffe_london — Och så köpte jag kaffe med dopp! (Varje gång jag skulle ta en bild, spillde jag kaffe på mig och kameran.)

Dessutom försökte jag tränga mig in på 10 Downing Street, vilket var en upplyftande upplevelse. Not. Inte ens det nyköpta plommonstopet fick poliserna att se på mig som en av seriositet uppfylld människa som vill diskutera det brittiska valsystemet som inte verkar funka så bra.

Det var poliser och avspärrningar precis överallt – av förklarliga skäl. Man vet ju inte vem som ska bo på 10 Downing Street i dessa röriga valtider med ”hung parliament” och måste hålla extra uppsikt över skumma svenskar på dåligt humör. Men så hittade jag in på Tate Modern! Och plötsligt var alla så fantastiskt trevliga – utom Andy Warhol, som gav mig huvudvärk.

Egentligen tog jag inte bild på Andy Warhols verk utan på killen som tar bild på Andy Warhols verk. Det står nämligen helt glasklart överallt att man inte får ta bilder inne på Tate Modern – men alla gör det ändå. De står nästan med armarna runt konstverken och fotograferar sig och sina kompisar. Jag frågade personalen om detta, och fick svaret att det här med ständig fotografering är ett nytt fenomen som de har blivit tvungna att anpassa sig till. Man får alltså fotografera, men inte med blixt. Wow, liksom.

Men innan jag hann fara omkring och fotografera alla nakenfoton och en konstig film med en kvinna som häller blod över hela sig och sedan rullar sig i fjädrar, stängde museet.

Får man fotografera inne på svenska museer?

27 kommentarer

I mataffären i Brighton

Publicerat av Lotten Bergman den 10 maj 2010 09:16

Att vandra i Brightons centrum är som att gå lite vilse i Köpenhamn, fast ännu roligare. Det är måsar och vatten och gatuliv och småstånd med kufisk mat och gatumusikanter överallt. Som en storögd turist går jag omkring och pekar och fotograferar dumheter och allt är bara positivt. Alla ber om ursäkt hela tiden, till och med tiggaren som frågar om småpengar ber först om ursäkt och det är så trevligt.

När jag kommer hem igen, ska jag be om ursäkt sådär trevligt och ofta, det ska jag.

Men här i krokarna finns även – tadaaa – en supermarket som heter ASDA! (Låster som det gamla hederliga namnet Asta när det uttalas.) Och där inne fanns all den där maten som Jamie Oliver kämpar mot: halv- eller helfärdiga rätter som kostar bra mycket mindre än ofärdig mat. Nästan alla lådor med två portioner kostar ett pund – men vacker är den inte alltid.

steak_ale — Ännu en resa till 1970-talet!

Hemma i Sverige står ju mamma Scan och lagar köttbullar till alla och envar. Sedan jag fick reda på att hennes köttbullar kokas i talg innan de paketeras och att det är talgen som gör att det luktar prutt när man öppnar paketen, har jag blängt ilsket på mamma Scan. Talg! Va? Hur kan de då smaka så gott som de ju gör?

Men se här hur talgfria Storbritanniens köttbullar är:

meatballs — Tänk ändå. Råa köttbullar ser ju ut som jordgubbar.

Hur ser fiskpinnarna ut på ASDA då? Jo, som fisk!

flipper_dippers — Själv har jag ätit fiskbullar som inte såg ut som bullar utan som fisk.

Det är särskilt den här maten Jamie Oliver kämpar emot: den ser rolig ut och innehåller nästan bara skräp och är så billig, så billig. Barnen kan inte förmå sig att stoppa ny mat i munnen och tycker att ”smak” är helt fel. På de skolor som har infört det nya tänkandet med grönsaker och nyttig mat som smakar något utan att friteras, vägrar många barn att ens närma sig matsalen. Så då kommer deras mammor till skolan och ger dem hamburgare!

Tänk, jag som trodde att Tetra Pak styrde mjölkvärlden. Inte en svensk tetraförpackning så långt ögat når! Lite upprörande är det väl? Och dessa plastdunkar måste man väl återvinna?

atervinning_mjolk — Jahadå – i containrar stora som våningar längs Strandvägen i Stockholm.

Återvinningsplatserna i Storbritannien är inte som i Sverige tre–fyra containrar med yttepyttesmå öppningar eller minimala som i Schweiz. Nej, här kliver man uppför trappor och ställer sig på en avsats för att dumpa det man har. Det tar en sekund. Och så påminner det lite om scenen i Stjärnornas krig när Luke Skywalker simmar i sopor och nästan kläms ihjäl. Dessutom tas allt användbart här tillvara och säljs på plats. Det är som en egen liten by!

Att jag inte visar upp fler bilder på hur fantastiskt stor återvinningscentralen var, beror på att jag blev tillsagd på skarpen av en återvinningsstationsbevakare.

– Stop! You have to get a permit to take pictures!
– Ah, good, can you please give me a permit?
– Are you daft? You have to apply for a permit weeks in advance! Off you go!

Om återvinningsstationsbevakaren har ett besvärligt jobb med att tillrättavisa alla idioter som kommer och tar bilder, så har denna tjej i mataffären det lite lugnare:

space_here — ”Space here” står det på skylten.

Köanvisningsassistenten ställer sig som en ståndaktig soldat vid den kassa som för tillfället har kortast kö. Undrar om hon har en blogg – tänk vad hon har tid att tänka ut inlägg.

Anyway. Idag ska jag gå vilse i London.

13 kommentarer

Virgina Woolf hade en syster of her own

Publicerat av Lotten Bergman den 8 maj 2010 00:42

Trots rubriken ska det här inte handla om Virginia Woolf eller hennes mest berömda bok, utan om hennes syster: Vanessa Bell. För i hennes hus – Charleston Farmhouse – var jag igår.

charlestonfarmhouse — Charleston Farmhouse. Den lilla boden som sitter fast på gaveln där till vänster är en ingång till köket. Coolt sätt att öppna en dörr till ett dörrlöst rum.

Lite grann är det som att vandra i Carl och Karin Larssons Sundborn eller Zorns hus i Mora – man säger ”ooooh” och ”aaaaaah” och tänker att ”så där ska jag göra hemma” (och så åker man bara hem och sätter upp en kastrull på väggen inne på toa, vilket ingen av de stora konstnärerna ju hade). Men jag fastnade mer för livsödena än konsten och försöker (än en gång) begripa hur tidens tecken ju står där hur tydliga som helst i nuet utan att vi ser dem.

liggandedamen_charleston — En svävande keramikdam i Charlestonträdgården. (Gjord av Quentin Bell.)

Målningarna och konstverken och porslinet och tapeterna och gardinerna i Charleston Farmhouse är otroligt moderna idag, men ansågs som rent vansinne 1913. Gah. Jag vill kunna se framtiden bara för att kontrollera om det som vi idag anser vara totalknäppt kommer att vara naturligt om hundra år. (Kommer inte riktigt på vad som anses helknäppt idag. Plattång? Nä. Bensinbilar? Hm, måste tänka tvärtom. Miljonprogrammet! Nej, tänkte fel igen. Jag umgås nog i fel kretsar.)

Till livsödena nu! Försök att hänga med i svängarna, för så här komplicerat kunde det vara förr i tiden:

Vanessa gifte sig med konstkritikern Clive Bell och de fick två söner (varav en var Quentin som blev keramiker). Sedan separerade de (ingen regelrätt skilsmässa) och Vanessa flyttade ihop med den öppet homosexuelle konstnären (och ex-pojkvän till Vanessas och Virginias bror Adrian Stephen) Duncan Grant i ett stort hus i Charleston, som för att krydda denna anrättning lite extra hade med sig sin pojkvän – författaren David Garnett. Duncan och Vanessa delade säng lika mycket som Duncan och David, och snart var Vanessa gravid. Naturligtvis tog Clive (som ju inte bodde med sin fru) på sig faderskapet för barnet – Angelica. Som inte fick reda på att hennes förmodade pappa (Clive) var hennes fosterfar förrän hon fyllde 18 och hennes bror (ok, halvbror) dog i Spanska inbördeskriget.

Puh. Men det slutar inte där.

När lilla Angelica föddes, skrev hennes biologiska pappas (alltså Duncans) pojkvän (David) i ett brev till en kompis att han minsann funderade på att gifta sig med den lilla nyfödda. Och drygt 20 år senare gjorde han det – och de fick så småningom fyra döttrar. Endast två av dem är i livet, men 82 92-åriga mamma Angelica mår finfint och kommer och besöker sitt barndomshem om bara ett par veckor. Kan man kanske uttrycka det hela i denna vetenskapliga formel?

Vanessa+Clive→Vanessa+Duncan(David)=Angelica→David+Angelica=∞

virginia_vanessa — Virginia och Vanessa.

But now to something completely different. Jag har nämligen idag lärt mig en farlig massa saker som jag måste skriva ner här för att inte glömma dem, eftersom min hjärna svämmar över av massa dumheter som jag kommer att få slänga ut nu när detta ska få plats. Det började med att jag fick äta en flapjack.

När jag då med smör och sirap rinnande ner på hakan hade klämt ner min flapjack, lärde jag mig att den finns nämnd i Shakespeares pjäs som heter Perikles (akt II, scen I):

”Come, thou shant go home, and we’ll have flesh for holidays, fish for fasting-days, and moreo’er puddings and flap-jacks, and thou shalt be welcome.”

(Fast där lär flapjack ha betytt något annat, en slags riktig maträtt med korrekt GI och så.) Och så till det mest överraskande: inte visste jag att Shakespeare hade skrivit en pjäs om Perikles.

perikles2 — ”Du Perikles, ska man vara eller inte?” ”Vara, till evigheten vara.”

30 kommentarer

Att vara moderator på Hjärndagen (uppdat.)

Publicerat av Lotten Bergman den 6 maj 2010 10:02

Som föreläsare på pyttipannadagar, där folk kommer för att få lyssna på många olika talare som samsas under ett någorlunda enande ämne, möts man av en moderator. Alltså en lektant, coach och reseledare.

Moderatorn inleder och presenterar, sammanfattar och avslutar samt agerar glad spelevink. Jonas Hallberg och Erik Blix är de enda jag själv har mött i moderatorsställning – och nu är jag själv en sådan. Ämnet är hjärnan (pdf) och under dagen ska jag omfamna och berömma hjärnforskare, minnesmästare och inspiratörer.

sixtinska — ”Adams skapelse” av Michelangelo. Är det en genomskuren hjärna till höger?

På min rotvälska till amerikansk engelska med brittisk brytning ska jag dessutom inleda med poesi. I give you Emily Dickinson!

The brain is wider than the sky,
For, put them side by side,
The one the other will include
With ease, and you beside.

The brain is deeper than the sea,
For, hold them, blue to blue,
The one the other will absorb,
As sponges, buckets do.

The brain is just the weight of God,
For, lift them, pound for pound,
And they will differ, if they do,
As syllable from sound.

Min egen hjärna är som en hink full av blandsvamp, kryddad med en och annan toppig giftspindling. Himla besvärligt i lifvets omelett som steks på alltför hög värme.

Oj, nu ska jag presentera Torkel Klingberg, som har skrivit ”Den översvämmade hjärnan”. (Just den boken skickade kommentatösen Ingrid till mig efter en av mina mer besvärliga dagar.) Nu citerar jag Torkel: ”De som har bra arbetsminne är bra på att sålla bort distraktioner.” (Om ni vill arbeta upp ert arbetsminne kan ni kolla på www.cogmed.com.)

Fortsättning följer – jag ska nämligen distrahera mig med att blogga i pauserna mellan alla föreläsningar eftersom mitt arbetsminne är som en som en häst.

ardenner — Ardenner. (Med en vit prick på rumpan?)

Uppdatering 1 (kl. 11:36)
Nu ska jag strax presentera Mattias Ribbing, minnesmästare från Eskilstuna. Jag gav honom nyss en hel kortlek som han på tio minuter memorerade och rabblade upp helt utan misstag.

Och nu ska ni få lära er!

Allt handlar om kopplingar och associationer. Istället för att tänka på 16 som ”16” eller ”sexton”, ska man tänka på det som en bild. En bild av (nu hittar jag på) en kastrull. En stoooor kastrull!

Kastrull = 16.

Nu säger jag dessutom att 28 är en svart sko. En stoooooor sko!

Svart sko = 28.

När jag nu ska komma ihåg att regalskeppet Vasa sjönk år 1628, ser jag båten framför mig och på däcket står en jättestor kastrull med en gigantisk sko ovanpå. (Mitt förnuft talar förmodligen om för mig att årtalet inte är 2816 om jag skulle bli förvirrad och glömma i vilken ordning siffrorna kommer.)

Mattias har bestämt vad ruter åtta och alla de andra korten motsvaras av för sak, och så staplar han sakerna på varandra som en vision inne i huvudet. En kikare med ett smörpaket på, med en sax med en skrivmaskin med ett segel ovanpå, motsvaras av (nu hittar jag på igen) ruter sju, klöver tre, klöver åtta, ruter kung och spader sju.

När jag träffade Mattias Ribbing i höstas, förändrade han mitt liv. Jag förstod nämligen att man kan minnas om man bara anstränger sig. Tyvärr glömde jag efter bara ett par dagar bort vad han hade sagt.

Uppdatering 2 (kl. 12:25)
Kan man lära sig att lära sig saker bättre? Finns det skolor som använder den här visuella minnestekniken? När jag pluggade inför prov, läste jag och läste och hoppades att fakta skulle fastna automatiskt utan att jag behövde anstränga mig eftersom all ansträngning i tonåren är så jobbig sååå. (Det fanns klasskompisar som läste in fakta på kassettband som spelades upp medan de sov. Jomenvisst, de satte väckarklockan på ringning när bandet skulle vändas.) Jag skrev också frågor till mig själv – frågor var så ingående att jag aldrig hann förhöra mig innan det var dags att sova.

Ropen skalla – studieteknikskunskap till alla! (Redan de gamla grekerna använde sig av den här tekniken. Å andra sidan har de nog glömt den kunskapen med tanke på hur det står till i Grekland just nu.)

Uppdatering 3 (kl. 13:45)
Swooosch, hjälp, nu blev jag omkullsprungen av kreativitetskonsulten Johnny Sundin i en vansinnigt snygg kostym. Allt går så snabbt, orden flödar, bilderna flyger och övningarna aktiverar oss intensivt för att vi ska våga bryta och byta tankemönster. Hur ska jag orka vara kreativ nu?

Uppdatering 4 (kl. 15:20)
Nu kan jag andas igen. Åke Pålshammar pratar lugnt och försiktigt med oss om hjärnans förmåga att hantera stress, onödiga adrenalinpåslag och hur hippocampus och amygdala liksom kramas – och att amygdala kan förstöras av överstimulering.

– Visst blir man nyfiken på det här? Ja, jag blir också jättenyfiken, för jag vet inte riktigt vad jag kommer att säga härnäst, fnissar Åke.

Sedan berättar han om när en liten flicka blev intervjuad av Sven Jerring i radio. Hon svarade inte på frågorna som farbror Sven ställde, hur han än försökte lirka med henne. Till slut frågade han varför hon ville var med i radio när hon faktiskt inte sa något. Då öppnade hon äntligen munnen och sa klart och tydligt så att hela Sverige hörde:

– Mamma har sagt att jag inte får prata med farbröder som luktar sprit.

Alla dagens föreläsare är överens om att man mår bra av att träna – om det så är kropp eller knopp. Men att detta tar tid som inte finns. Och att det blir allt viktigare att kunna söka kunskap är att ha kunskap.

Tänk ändå att så många ändå faktiskt ägnar en hel dag åt att lyssna på föredrag.

Uppdatering 5 (kl. 15:27)
Ett intressant problem har uppstått. Mitt jobb som moderator tar slut 17:15 och planet till London lyfter 18:20. Den stress detta faktum skapar i min hjärna måste jag ta upp med Åke Pålshammar.

Uppdatering 6 (kl. 18:00)
Precis när siste talaren Olof Röhlander berättade om hur han i måndags hade dubbelbokat sig och blev tvungen att hyra ett privatplan från Kävlinge till Åre, smet jag ut ur lokalen och försummade mina plikter å det grövsta. Nu är Olof en erkänt duktig inspiratör som säkerligen klarade allt galant och lysande – men kanske skulle jag istället för att rusa till Arlanda ha bokat ett privatplan?

Nu är jag på plats. Och jag låååååååter:

Förresten kunde jag ha stannat kvar och ställt intressanta frågor och skött mig. Planet är försenat.

35 kommentarer

Lotten Inlägg