Hoppa till innehåll

Virgina Woolf hade en syster of her own

Trots rubriken ska det här inte handla om Virginia Woolf eller hennes mest berömda bok, utan om hennes syster: Vanessa Bell. För i hennes hus – Charleston Farmhouse – var jag igår.

Charleston Farmhouse. Den lilla boden som sitter fast på gaveln där till vänster är en ingång till köket. Coolt sätt att öppna en dörr till ett dörrlöst rum.

Lite grann är det som att vandra i Carl och Karin Larssons Sundborn eller Zorns hus i Mora – man säger ”ooooh” och ”aaaaaah” och tänker att ”så där ska jag göra hemma” (och så åker man bara hem och sätter upp en kastrull på väggen inne på toa, vilket ingen av de stora konstnärerna ju hade). Men jag fastnade mer för livsödena än konsten och försöker (än en gång) begripa hur tidens tecken ju står där hur tydliga som helst i nuet utan att vi ser dem.

En svävande keramikdam i Charlestonträdgården. (Gjord av Quentin Bell.)

Målningarna och konstverken och porslinet och tapeterna och gardinerna i Charleston Farmhouse är otroligt moderna idag, men ansågs som rent vansinne 1913. Gah. Jag vill kunna se framtiden bara för att kontrollera om det som vi idag anser vara totalknäppt kommer att vara naturligt om hundra år. (Kommer inte riktigt på vad som anses helknäppt idag. Plattång? Nä. Bensinbilar? Hm, måste tänka tvärtom. Miljonprogrammet! Nej, tänkte fel igen. Jag umgås nog i fel kretsar.)

Till livsödena nu! Försök att hänga med i svängarna, för så här komplicerat kunde det vara förr i tiden:

Vanessa gifte sig med konstkritikern Clive Bell och de fick två söner (varav en var Quentin som blev keramiker). Sedan separerade de (ingen regelrätt skilsmässa) och Vanessa flyttade ihop med den öppet homosexuelle konstnären (och ex-pojkvän till Vanessas och Virginias bror Adrian Stephen) Duncan Grant i ett stort hus i Charleston, som för att krydda denna anrättning lite extra hade med sig sin pojkvän – författaren David Garnett. Duncan och Vanessa delade säng lika mycket som Duncan och David, och snart var Vanessa gravid. Naturligtvis tog Clive (som ju inte bodde med sin fru) på sig faderskapet för barnet – Angelica. Som inte fick reda på att hennes förmodade pappa (Clive) var hennes fosterfar förrän hon fyllde 18 och hennes bror (ok, halvbror) dog i Spanska inbördeskriget.

Puh. Men det slutar inte där.

När lilla Angelica föddes, skrev hennes biologiska pappas (alltså Duncans) pojkvän (David) i ett brev till en kompis att han minsann funderade på att gifta sig med den lilla nyfödda. Och drygt 20 år senare gjorde han det – och de fick så småningom fyra döttrar. Endast två av dem är i livet, men 82 92-åriga mamma Angelica mår finfint och kommer och besöker sitt barndomshem om bara ett par veckor. Kan man kanske uttrycka det hela i denna vetenskapliga formel?

Vanessa+Clive→Vanessa+Duncan(David)=Angelica→David+Angelica=∞

Virginia och Vanessa.

But now to something completely different. Jag har nämligen idag lärt mig en farlig massa saker som jag måste skriva ner här för att inte glömma dem, eftersom min hjärna svämmar över av massa dumheter som jag kommer att få slänga ut nu när detta ska få plats. Det började med att jag fick äta en flapjack.

Flapjack. Den må se ut som Weetabix, men innehåller enligt alla källor osedvanligt höga halter fett och socker.

När jag då med smör och sirap rinnande ner på hakan hade klämt ner min flapjack, lärde jag mig att den finns nämnd i Shakespeares pjäs som heter Perikles (akt II, scen I):

”Come, thou shant go home, and we’ll have flesh for holidays, fish for fasting-days, and moreo’er puddings and flap-jacks, and thou shalt be welcome.”

(Fast där lär flapjack ha betytt något annat, en slags riktig maträtt med korrekt GI och så.) Och så till det mest överraskande: inte visste jag att Shakespeare hade skrivit en pjäs om Perikles.

“Du Perikles, ska man vara eller inte?” ”Vara, till evigheten vara.”
Share
Publicerat iBloggen

30 kommentarer

  1. ab

    Öh, jag trodde först Angelica gifte sig med sin pappa. Men det var alltså pappas pojkvän.

    Och så trodde jag flapjacks var pannkakor. Obildad är vad jag är. Men (tittar på bilden) det är alltså en massa hoppressade sågspån med fett och socker?

    Huset ser helmysigt ut. Säkert iskallt, men helmysigt.

  2. ab

    Men var är alla, sover ni? Klockan är ju tjugo i åtta!

  3. Den där ölburken gjorde mig nästan till en ölburkssamlare när jag var liten, hu!

  4. ab, “vi” har bakat sedan två timmar tillbaka 🙂 PK sitter i en bil på väg till Norberg som ligger i … ja, var ligger det egentligen? Långtbortistan, tror jag.

  5. ab

    Bakat i ottan? Ska “vi” ha tea party in the garden? (Sorry, blir så brittiskinspirerad här.)

  6. Åh! Mormors köksbord!

    (Märkligt. För varken mormor eller mormor drack öl. Men den där burken stod på deras köksbord. Var det morbror som ölade, månne?)

  7. Te och marmeladtoast absolut, välkommen! Jag önskar att vi hade rosor på framsidan och vita nätgardiner+tunga “varmgardiner” också, men så brittisk är jag inte. Kankse kan man hitta en burk haggis från 1992 i något skåp, fast det är ju skottiskt förstås.

  8. Och förlåt – fantastiska fakta förbigås och i stället börjar man snacka ölburkar. (Men vilka ölburkar!)

    Dessutom kanske du kan kvista förbi Ulrika Goods kommentarfält och måhända förklara bättre det jag yrat om, angående formen “grev” som i grev Magni gata.

  9. Nämen här var det ju tea party! Så trevligt! Själv ska jag gå upp och äta frukost — tea and toast.

  10. ab

    Jag hade halvrätt – Wiki: “I Nordamerika och Sydafrika anses en flapjack vara en segare variant av tunnpankaka.”.

    Den brittiska, däremot, innehåller havregryn, sirap, socker och annat kul.

    Men – “segare variant av tunnpannkaka”? Segare?

  11. De där invecklade släktskapsrelationerna påminner ju om ett grekiskt drama (till exempel Orestien, så fick jag det sagt igen). Skillnaden är kanske att de civiliserade britterna inte slog ihjäl varandra, åt sina barn etc.

  12. Nu är matte inte min starka sida – men nog är Angelica Garnett 92 år?
    Hennes Deceived with Kindness är läsvärd – och man förstår att det inte var alldeles enkelt att växa upp i den miljön.
    Jag har just beställt hennes senaste bok, The Unspoken Truth: A Quartet of Bloomsbury Stories, som även den lär vara mycket intressant.
    M

  13. Dörr till dörrlöst rum … Vad är det här för kvasipoesi? Vafalls? Vad menas?

    Dock, jag gick in på länken till huset och såg interiörgalleriet. Den andra bilden: tapeten påminner om dominostickning av Vivian Høxbro.

    Så du menar att vi haft uppe ämnet tidigare, det om icke-förekomst av hävstång på dörrlås?

  14. Tack Margaretha — matte är en av mina starka sidor och ändå reagerade jag inte för vad jag skrev. Guiden på visningen sa “eighty-two” och jag bara “jahadå, det låter gammalt” och tänkte inte efter en enda sekund.

  15. AB: Jag får nog hålla med om att den är lite segare, den liksom har ett tuggmotstånd som svenska tunnpannkakor saknar. (Säger jag som har ätit det i Dallas, men inte kom ihåg att det kallades flapjack.)

    Japp, Cecilia N., handtagsdiskussionen ägde rum när jag irrade runt i USA för tre år sedan. Men … jag hittar inte inlägget!

  16. Såg förresten en bild på en väska hos Elisabet (bild fyra) som gjorde att jag kom att tänka på dig av någon anledning … (inte pga nedre raden dock)

  17. Luna

    Amerikanska pannkakor är det ju bakpulver i, och det gör dem kanske lite segare? Och jag åt dem oftast under namnet short stack. Såg aldrig någon tall stack.

    Vad konstigt det såg ut när man skriver det på svenska. Men svenska pannkakstårta gjorde stor succé åver thär. Tycker för övrigt att radikala kulturpersonligheter verkar ha haft det roligare för hundra år sedan. Jämfört med de som finns idag. De förstnämnda är förstås övervägande döda, men ändå.

  18. Cecilia N. strör salt i såren genom att via Elisabets blogg visa upp en väska som ska påminna mig om alla mina borttappade persedlar.

    Men
    1) jag har köpt en ny rullväska
    2) jag har hittat ett nytt plommonstop som jag dock inte har köpt för det kostade 40 pund
    3) jag måste släpa med mig rullväskan from hell hem eftersom jag har köpt en massa dumma, men billiga ting.

    Nu måste jag citera Luna: “radikala kulturpersonligheter verkar ha haft det roligare för hundra år sedan”. Ja, men allt framstår kanske i ett romantiskt skimmer? Tänk på och beskriv era egna liv som vore ni sedan 50 år döda kulturpersonligheter!

  19. Nämen, så fort jag kommer efter med bloggläsandet så händer det ju massor. Londonresor och nerfallande grisar och jag vet inte allt. Det var i alla fall vansinnigt krångliga familjeförhållanden du redde ut, och först trodde jag att Angelica gift sig med sin pappa men det var ju pappans pojkvän hon gifte sig med. Jag får nog läsa när jag är lite piggare!

  20. “Hon reste land och rike runt och strödde personliga ägodelar omkring sig som vore de konfetti. Sedan åkte hon hem och lagade spaghetti och köttfärssås till sin förvirrade djefla man och fem barn samt femton andra personer som bara dök upp.”

    (Jag låtsas att jag är en sedan 50 år död kulturpersonlighet.)

  21. Yvonne — det är nog mitt krångliga beskrivande som fick dig att fatta fel.

    Men den fallande grisen satt som en smäck.

  22. Luna

    Hon lämnade karriären i staden och flyttade till ett stort och illa isolerat hus i skogen. Där plöjde hon fantasy-böcker med en marlboro-stump hängande i mungipan. På Konsum i Säffle mötte hon männen i sitt liv, och flyttade under återstoden mellan sina unga älskares bostäder i Kyoto, Warszawa och Chicago. Travvinsterna använde hon följdaktligen till resor. När hon förstod att hon blivit ekonomiskt oberoende växlade hon in hela sin återstående studieskuld till enkronor och insisterade på att två inoljade muskelbyggare skulle bära in henne och pengarna i gullstol på den mest avskydde csn-handläggarens kontor och tippa ut stålarna över hans skrivbord.

    Du har rätt, när man tänker på sig själv i framtiden så framstår man ju som mycket intressantare.

  23. Ta ett steg till; fundera på hur en arkeolog kommer att tolka dina lämningar om 1000.
    Om plommonstopen är för dyra så besök Camden Lock eller butikerna med begagnade kläder i Notting Hill (nära tuben). Eller definiera det som marknadsföring och låt den djefla mannen ta hand om kvittot.

  24. “Men den fallande grisen satt som en smäck.” Ny huvudbonad?

  25. ab

    Cecilia N: 🙂 ! (Framför allt ser jag för mig minen hos den som plötsligt får en ny huvudbonad.)

  26. PK

    Luna, strålande.

  27. Jack

    Se där! Tuborgaffischen hade vi på väggen på vårat utedass. Den väcker nu många roliga minnen.

  28. … för på utedasset har man så roligt ..?

  29. […] Häromdagen frossade vi här lite i Vanessa Bells och hennes släktingars livsöde. Och konstaterade att det numera är ovanligt att en karl ser en nyfödd flicka och bestämmer sig för att gifta sig med henne trots att hon är ens egen pojkväns dotter – och sedan verkligen gör det 20 år senare. Luna skrev i kommentatorsbåset: ”… radikala kulturpersonligheter verkar ha haft det roligare för hundra år sedan …” […]

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

wp-puzzle.com logo

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.