Värmen ligger som en baksmälla över formuleringskonsten. Och den gör underliga ting med oss. De två ytterligheterna i vår lilla värld är jag och min djefla man.
Jag är lycklig och obekymrad som efter ett glas champagne – bubblande effektiv och irriterande storasystrig.
Den djefla mannen ligger som en strandad blåval på källargolvet och får strax sällskap av Tolvåringen som vaknade av värmen redan klockan 05:20 i morse.
Jag fokuserar på utomhusaktiviteter så att jag kan få njuta av svetten som rinner ner i ögonen och kan nästan tänka mig att påta lite i trädgården trots att det som verkligen skulle behöva påtas med är mina kläder, som på tonårsvis ligger på hela sovrumsgolvet.
Den djefla mannen sorterar penslar i källaren.
Jag är så glad.
Sjuåringen med fin frisyr.
Tillägg
Ser nu att jag har ett annat blogginlägg med exakt samma rubrik.
I tisdags stal en avskyvärd amöba till blötdjur Sextonåringens enligt alla konstens regler fastlåsta cykel vid järnvägsstationen. Pottsorkar och pajasar som stjäl cyklar vill jag hänga upp i öronen och sedan spela Larz-Kristerz’ cover på Purple Rain för tills de ångrar sitt erbarmliga tilltag.
Jag tycker alltså verkligen, verkligen illa om cykeltjuvar.
Hur som helst. Till saken. Sextonåringen måste ju ha en cykel. Ett begagnat underverk hittades i en annons som förde oss till Vingåker. Inte kan man åka en timme hemifrån utan att göra något på vägen, så vi bestämde oss för i tur och ordning utflykt, badpaus, cykelhämtning och slottsbesök. De fyra barn som ville hänga på fick dessutom uppleva ett fantastiskt träd.
Eller fantastiskt och fantastiskt. Hm. Om jag ska vara ärlig så var det ett väldigt tråkigt träd. Precis som att slottet var ett väldigt tråkigt slott och Vingåker ett tråkigt samhälle.
Ett inhägnat äppelträd. Jaha. Precis som på Louvren.Alla som vill redigera texten räcker upp handen! *sträääck*
Förlåt, Vingåker! Vi vill tycka om dig (med outletbutiker och billighetsporslin och fina cyklar), men … nej. Inne i Säftaholms slott (som ses på bilden överst) gick vi omkring och sa ”men va, hur tänkte de nu?” och ”kolla, en luftfläkt till” samt ”ett läsrum utan böcker!” tills vi äntligen kom ut.
Maken till slöseri på slottskuriosa har jag då aldrig varit med om! I och för sig finns det en intressant utställning med kvinnliga konstnärer, men … men … men … SLOTTET då? Jag vill ju veta vad som har hänt på slottet och hur de levde, om det som hände under Gustav Trolle Bondes tid, hur det kom sig att slottet stod tomt, få veta allt om åren när det var ”lekstuga för Vingåkers barn och ungdom” (!), ”skolhem för gossar” och när det hyste arbetsmarknadsstyrelsen. Och hur i hela friden det kommer sig att det är så fult renoverat. (Se än en gång på den översta bilden.)
I ett rum fanns en fullständigt fantastisk himmelssäng. Men när den var ifrån och vem som hade använt den och hur det kommer sig att denne har lämnat några persedlar på täcket, vet jag inte.
Se, där på sängen ligger en skjorta och en cylinderhatt.
Kom igen nu, Vingåker! Jag älskar svenska småstäder, men förvalta de pärlor ni har: ta fram kuriosadeltaljer, inred Säfstaholms slott så att man känner att man är på besök i dåtiden! Behåll gärna bröderna Östermans och de andras tavlor, men fyll på med fakta, fakta, fakta och åter fakta! Heja heja!
Men Sjuåringen njöt av och dansade hej vilt framför slottets alla luftblåsar. (Observera den tidstypiska plastblomman.)
Vem är väl jag att klaga på hotellmögel när det faktiskt ser ut så här på min egen veranda?
Mossa, mögel, smuts och damm!
Ritsch, ratsch, fillibom, fick jag fyra av fem barn att sätta sig med svampar, trasor och borstar att gnugga så det stod härliga till. Själv gnodde jag så att jag fick mjölksyrekänningar och kände mig som Gunde Svan. Eller nåt.
(Denna plötsliga energistädning kommer sig av att jag sedan fyra dagar sitter stilla och översätter en text från engelska till svenska. Den handlar om plastikkirurgi och jag kan meddela att gäddhäng inte finns på engelska och att tummy tuck inte finns på svenska. Samt att man numera lätt som en plätt transplanterar fett från en del av kroppen till en annan, sedan man först pytsat in ett gäng stamceller i fettet som ska flyttas. Injectable fillers hit och dit. Själv gillar jag mjölksyrekänningar mer än operationskonvalescens. Och när man får spring i benen av att sitta kontorsstilla för länge, ja då får resten av familjen lida och skura staket. Helt logiskt.)
Efter en stund såg det så här fint ut:
Vattenslangen ligger som en accessoar som fräscht bryter av mot det vita.
Och det var då jag började krafsa som en treåring på ett myggbett eller en apa på en apkompis eller min djefla man på mina pormaskar.
– Krafs, krafs, krafs bara. Lite här och lite där. Ah, översättningen behöver jag vila från en liten stund till. Krafs, krafs. Åhå. Ser man på. Någon har målat med plastfärg. Och överliggaren är inte ens impregnerad. Vem var det som … ah, det var ju jag. Vad dum jag var. Ack, den ungdomen.
Plötsligt såg det ut så här:
Staketet påminner nu lite om söndertuggade nagelband.
– Jahaja. Om man skulle ta och gå och jobba lite med översättningen nurå. Otoplastik hade ju suttit fint på mig, jag som ser ut som en vingmutter. Humdidum. Vänta nu, fläktkåpan som blev en talarstol måste ju upp!
Se, där finns det sedan tio år ingen kåpa.
(Ni förstår väl att jag bloggar om fläktkåpan som fortfarande står på golvet för att sätta press på mig själv? Fläktpress kallas det.)
Uppdatering
Nu höll jag nästan inte på att få upp fläkten för att jag var tvungen att skratta mig halvt fördärvad åt att Åsna i kommentatorsbåset berättade att gäddhäng på engelska heter bingo wings! Tack!
Men tadaaa:
Sjuåringen sitter och funderar på hur han nu ska hålla sina tal.
Jag sitter och tänker på hur saker och ting funkar. Det är ju bra att man numera kan betala med kort nästan överallt (även om jag inte gillar chip-insticket utan hellre vill dra med magnetremsan) och att eltandborstar gör tänderna glatta som marmor. Men det här med att flyga med billighetsflyg som t.ex. RyanAir har jag lite synpunkter på.
Frågan är: tjänar man verkligen på att köpa billig flygbiljett?
När jag åkte med Lufthansa slapp jag att stå i kö, kunde checka in relativt sent med en jättestor väska och fick gratis öl och macka uppe i luften. När jag senast åkte med SAS hade jag nästan för mycket plats för knäna inne i flygplanet.
Nu är det kanske inte billighetsflygbolagets fel att man står i kö sjutton gånger och att man får vänta när man inte trodde att man skulle få vänta eller att själva flygplatsen är helt felaktigt utformad. Men hur tänkte de t.ex. på flygplatsen i Girona?
Girona, lite stiliserad variant bara.
Den gula rutan är själva golvutrymmet, alltså lokalen. Det gröna är incheckningen, där alla luckor var öppna. De röda pilarna är köer, som var lite mindre snörräta i verkligheten:
Köerna på riktigt.
Och så till trasselsudden där uppe: det var folk som behövde ta sig till toa/kiosk/flygplanen/utgången/vågen/en kompis/informationen. Faktum är att passagen var max en meter bred. Och att folk nästan armbågade varandras näsor och sparkade i okända människors fotknölar bara för att det var så dumt utformat.
Jag spärrade vägen på ett synnerligen irriterande sätt för att kunna ta bilden utan en hel trasselsudd till folksamling i vägen. (Och helt opedagogiskt tog jag bilden från fel håll med köerna till vänster och väggen till höger. Sorry.)
Att checka in själv och klicka på pekskärmar och skriva in koder har jag inget alls emot. Det är bara kul – men när man ändå måste stå i kö sedan undrar man ju vari vinsten med självincheckningen kan vara.
Pekskärmen. Bekräftelsenummer med bokstäver och en osynlig Fortsätt-knapp.
Nu tänkte jag att detta blogginlägg skulle kunna vara ett tidsdokument som vi kan skratta gott åt när allt om en tre–fyra år är så förbättrat och uppdaterat att vi bara äääälskar att resa på detta sätt. Om inte någon äntligen kan uppfinna beam-me-down-Scotty-maskinen istället. (Please?)
Tillbaka till Spanien. Jag undrar nämligen vad detta var, som vi plötsligt serverades som en bonus när vi hade beställt 25 glassbomber och en Cava:
Bilden är förstås lite suddig eftersom jag ju var det just då.
Uppdatering!
Pernilla meddelar att det där nog är slånbärslikör, medan Översättarhelena löser namnproblemet med att tala om att de förmodligen kallades shots – på spanska ”chupito”. De två karlarna som var med mig vid tillfället slog sig inte för bröstet och vrålade att det var jättegott, medan jag slickade mig om munnen som en nöjd katt. Mmmmm, socker.
När man längtar efter frukost, trängtar man efter så olika. Jag är en frukostfrossare av storformat och kan börja längta redan strax efter kvällsmaten. Liksom:
Havregrynsgröt kanske? Mmm.
Med lite lingonsylt? Ah.
Och så förstås en rostad macka med ost, väl?
Filen, vi får inte glömma fiiilen! Med knäckebröd i! Ja!
Men nu är vi i Lloret de Mar i Spanien. Jag kan ju inte veta vad de äter hemma vid köksbordet eller om de ens äter frukost eller bara tar en utsökt cigg med svart kaffe. Men när vi – 25 hungriga vikingar – ramlar in i frukostrummet, får vi förutom fruktcocktail, chokladflingor, äggstanning och grönkokta ägg detta:
Grädden var inte grön i verkligheten, men lampan ovanför var … mysko. Ska man hälla lite på melonhalvorna?Muffins och sockerkakor som man tydligen skulle hälla chokladsås, mintgegga och jordgubbskräm på.Croissanter med vaniljkräm och chokladmuck.Bacon. Eller kanske snarare kokta fettslamsor med glesa inslag av kött?Äppeljuice! Vitaminer! Hurra! (Eller …?)
Men det konstigaste – för mig som ju blir förvånad över nästan allt överallt – var ändå när jag såg en dam sitta med ett vinglas framför sig. Klockan 08:06 stirrade hon med sömnpåsar under ögonen på ingenting. Då och då tog hon en tugga melon och sköljde ner det med vin. Och jag som en fjortis ba:
– Kolla, kolla! Tanten dricker vin! Stackarn tar en återställare out in the open! Hon dricker vin!
– Men Lotten, kolla, de där sju och de där tre och den där farbrorn därborta hinkar också vin. Det är deras filmjölk, liksom.
Mums till filen?
När det gäller den sportsliga delen, så kan jag meddela att Sextonåringens första match i basketturneringen var en absurd historia med rugbyinslag. Strax innan matchen skulle börja, kom ett gulklätt lag in och puttade bort det grönklädda som vi skulle spela mot. Alla började bråka och skrika och coacher tog åt sidan och mumlande svprdomar blandades med skrikröster och höttande nävar.
Det visade sig att det grönklädda hemmalaget som vi skulle ha spelat mot och som var anmälda enligt alla konstens regler, fick kliva åt sidan för ett lag från en grannstad. Det gula laget var inte anmält till turneringen och stod inte med i några listor och hade inte betalat någon som helst anmälningsavgift, men … de fick spela ändå. (Tydligen hade det gula lagets coach tumskruvar eller benknäckare med sig.)
Men vi vann. Även om Sextonåringen fick en smäll på ett ledband i knät och en annan tjej fick en spricka i bröstbenet och alla ser ut som Mike Tyson-offer, är vi glada och … väldigt mätta på socker och fett.
Slutligen: hur lång är ytterbanan på en normalstor friidrottsanläggning med åtta banor? (Jag springer där varje morgon och hettan gör att jag inte är männscha att räkna ut hur långt det är och mina få internetminuter räcker inte till googling. Ber om ursäkt för att kommentatorsbåset inte har någon värdinna i dessa spanska dagar!)
Klockan 02:45 inatt ringer väckarklockan. Då ska jag vara packad och klar för att tillsammans med Femtonåringen Sextonåringen åka iväg på en liten basketresa till Spanien och bo på fyrstjärnigt hotell (”Lloret de Mar vista dal Hastoria Park Hotel”). Tyvärr får jag inte spela själv, utan bara heja på dotterns lag. Eftersom jag aldrig har varit i Spanien och inte kan spanska, känns det som om jag ska åka till månen: väldigt spännande. Jag googlar och finner att hotellet i alla fall har bidé!
– Vart ska jag gå, vad ska jag göra, vad ska jag äta och … och … och …?
– Leta upp den stora shoppinggatan som heter LaBamba, La Lamba, La Rambla eller nåt. Där på en parallellgata finns det en saluhall, och ett hörn finns en servering med höga stolar och den heter nåt med Europa. Tror jag. Be om menyn med efterrätter så att du får jättemånga olika musslor att välja mellan och prata mycket med kyparen. Håll utkik efter den danske spanjoren.
– Efterrätter och musslor? Dansk spanjor?
– Åk linbanan upp till Mot … Non …. Montserrat? Man kan gå av och leka på lekplatser flera gånger.
– Nu är jag inte i lekplastslekaråldern längre och …
– Eller kanske heter det inte Montserrat. Bergen långt borta är det i alla fall. Och du ska åka upp till ett fort där du kan klättra omkring och leka i en kanon. INNE I KANONEN!
– Men varför ska jag leka i en ka…
– Sagrada Famiglia! Alltså Gaudís kyrka! Den är helgalen – ser ut som en korsning mellan en kyrka och nöjesfält. Och så är det tvåtimmarköer för att komma in och det kostar 15€.
– Tvåtimmarsköer är ok om man kan göra något annat under tiden, jag sku…
– Drick kaffe! Det enda som är billigt är caffé con leche, ungefär 1€. Och så måste du dricka den spanska champagnen. Som heter …? Äsch. Den som jag drack häromdagen. Du vet! Rimmar på lava. Pava? Nej Cava! Du ska sitta på uteserveringar med lekplatser intill.
– Det där med lekplat…
– Förrätt och Cava! Osttallrik och Cava! Och du måste ha hatt och solglasögon!
Så nu vet jag det. Hur är det med kommentatorsbåset? Har ni något annat än Cava, lekplatser och solbrillor att rekommendera? Jag är inte stadd vid kassa, så shopping blir det nog inte – däremot gärna besök på museer och caféer mellan basketmatcherna. (Lägg gärna märke till att museum inte har fnutt i plural trots att café ju har det. För att inte tala om bidé.)
För några år sedan smällde jag upp min bärbara dator lite här och där och hittade trådlösa nätverk som var öppna som uppslagna böcker. Schwåpp, knattrade jag ner en bloggrapport på en kvart och sedan trippade jag in i kommentatorsbåset då och då för att vara en korrekt värdinna även när jag var helt väck.
Men nu – när jag inte är ensam om att vara lika beroende av internet som någonsin frukost eller sköna skor – är det svårare. Även jag begriper ju att man inte kan släppa vågorne loss bara för att det är vår eller ens praktiskt. Men … kan inte någon uppfinna ett internetvågskvalp som funkar alltid och överallt? Jag betalar gärna för’t!
(Bara för nördarnas nördar: jag har alltid släpat med mig modem och nu på senare tid Iphonen. Men ibland funkar det, ibland funkar det inte. Och jag är inte människa att fatta vad det är som felar när det felar. Blogga från telefonen pallar jag inte; jag kan bara tänka från tangentbord.)
Om jag hade kunnat, hade jag realtidsbloggat om alla museerna som jag och delar av den femhövdade barnaskaran har betat av under de senaste dagarna:
Postmuseet: för tredje gången kom vi dit när det var måndagsstängt.
Medeltidsmuseet: måndagsstängt.
Att vi inte begriper att man inte ska gå på museum på måndagar är ju vårt eget fel. Men visst känns det precis som att tidningarna inte kommer på helgdagar: himla omodernt?
Sjuåringen och Tioåringen löser ett brott med hjälp av ledtrådar och förstoringsglas.
Polismuseet är … mesigt. Men ok. Jag jämförde storögt hur polisuniformerna har förändrats under åren, medan Tioåringen skrämdes halvt ihjäl när hon råkade hamna i ett par till synes oskyldiga hörlurar som visade sig innehålla en förfärlig historia om en kvinnomisshandlare.Visst, man kan sitta i en polisbil och man kan lyssna på små historier om en tjuv, en polis och ett brottsoffer. Och man kan få knacka på en skyddsväst. Men hallåhallå – med det material som finns, skulle Polismuseet kunna vara det allra intressantaste av alla museer. (Jämför med Fängelsemuseet som vi inspekterade förra sommaren.)
Sjuåringen bär på ett tungt ok på Nordiska museet.
Nordiska museet har jag alltid gillat – om inte annat för storslagenheten. Byggnaden är oerhört stor och Gustav Vasa som möter alla besökare i entrén är nästan lika stor som sin kusin – Regalskeppet Vasa. Man kan frottera sig med Strindberg och granska dockskåp och frossa i klädhistoria.
Jag fotograferar mig själv i min snygga utstyrsel.
Där kan man dessutom fotograferas som man går och står för att vara med i en dokumentation vad gäller nutidens mode. Jag, som ju är den minst moderiktiga norr om Sydpolen, måste ha sänkt ett eventuellt modemedel rejält.
En tillfällig utställning på Nordiska museet är just nu ”Plast”. Japp, plast genom tiderna – inklusive en plastcykel och hårtorkar. Glasögonbågar och tandborstar. Skålar, bunkar och termosar. Allt!
BH med plastdetaljer som får en att längta efter hallon.
Men det var denna BH som jag stirrade på såpass länge att barnen i lekrummet (bland oken i 1800-talsmiljö) började undra om jag hade gått vilse. Ser ni? Varför hade man skumgummikoner där? Vad är det för årtionde? Hur formades behagen då? Och jag fick inga svar!
(Jag är hemma igen. Där det alltså finns förtjusande, snabba, fungerande internetvågor. Aaah.)
Lisa och Johan dundrade igår in med två barn och ingredienser för matlagning i tre veckor. För de brukar göra så. Plötsligt sprang kommentatören Örjan in i köket med en foccacia stor som en storbilds-tv. Under tiden som Lisa och jag tittade på just en sådan tv och Den djefla mannen stretchade sin ryggskottsrygg, lagade Johan en lasagne. Den var vacker och underbar och full av grönsaker och när det bara var en enda liten kall portion kvar, kom jag på att den ju skulle fotograferas.
Lisa Förare Winbladhs matbilder brukar inte se ut så här.
Plötsligt hoppade Lisa upp ur tv-soffan och började stänka vin och delegeringar omkring sig och vips! stod en gigantisk chokladmousse färdig på bordet. Den höll på att skära sig och den höll på att bli grynig och den höll på att bli alldeles för söt eftersom jag hällde i en massa socker utan att bli tillsagd att göra just det och så höll den på att bli för stabbig eftersom jag vispade på full fart när man faktiskt ska vispa grädde ungefär som när man steker lök – långsamt och meditativt – och så höll grädden dessutom på att smälta bort eftersom jag ställde bunken på spisen.
När jag njöt i stora drag och verkligen älskade moussen, sa Lisa och Johan att jag hade fel eftersom den var helt misslyckad.
Och hur umgås man då i dessa moderna, elektroniska tider? Jo, alla med varsin dator. Alla med varsin mobil på armlängds avstånd. Alla med fantastisk simultanförmåga som möjliggör både slösurfande, dumsurfande och googlande samt upprörda diskussioner. Och alla med både mål och mat i mun.
Fyra människor, fyra datorer och 1: chokladmoussen 2: potatismjölet som hälldes över allt vinspill 3: en ouppsprättad bok 4: dagens gåta: vad är det där?
Mitt råd till alla i hela världen: skaffa vänner som bjuder in sig själva, tar med alla ingredienser, lagar all mat och – kanske allra viktigast – mår bra av en dator i knät.
Händelser och insikter har idag sammanstrålat på ett för mig synnerligen lönande sätt.
Händelse 1:
Den 25 februari 2009 brann Stadshotellet här i stan ner. Jag var där som radiojournalist och fotograf samt hyena.
Händelse 2:
Det brann på vår vind den 15 november 2009 och trots detta fanns det saker som inte förstördes. När jag tänker efter, var det faktiskt inte mycket som förstördes, även om allt luktade rök. Hm.
Insikten
För ett par månader sedan förstod jag att jag inte gillar energilampor. Kommentatorsbåset höll med och ord som halogenpitt, lågenergipitt och glödpitt kryddade den pittoreska energidebatten om feglysande lampor som göra oss alla skumögda och skadade av vuvuzelasurret som bor inne i vissa energipittar.
Händelse 3:
Idag såldes det minst brandskadade lösöret från Stadshotellet ut för en spottstyver. Och vad skådar jag väl i ögonvitan? (Kallades förr i tiden ögonvrån.) Jo, en karl som står och plockar ut enstaka glödlampor ur en flyttkartong! Jag plockade några jag också. När karln såg mig, skakade han på huvudet och sa:
– Det här är inte lågenergilampor, väl?
– Eh, näe. Det här är gammaldags glödlampor!
Jag skulle precis sjunga dessas lovsång och betyga dem min kärlek och få mannens medhåll, när han skakade på huvudet och lade tillbaka sina lampor.
– Usch, sådana ska man inte köpa, sa han och gick därifrån.
Inte köpa? Inte köpa? Klart man ska! Om inte jag köper, får ju någon annan dem!
Ungefär 300 glödlampor!
På lådan ligger även sotiga tallrikar, som jag köpte 20 av.
Sotet går bort lätt som en plätt. (Och naturligtvis ligger den smutsiga osthyveln där som ett litet smycke.)
Vad händer här då? Jomen det är ju sommar och då slår man hål på stortån mot asfalt, man har gräs under naglarna och man ser sin egen röda näsa i ögonvrån hela tiden.
– Ögonvrån? Vad menar du? säger Tioåringen nu bakom min rygg.
– Jo, sånt som man bara anar, sånt som man liksom inte tittar rakt på, förklarar jag.
– Ögonvrån? Nähe? Jag säger att man ser saker i ögonvitan! Kolla!
Och så sneglar hon på sina egna öronsnibbar – helt klart med ögonvitan.
Den djefla mannen, Sextonåringen, Artonåringen och så Tolvåringen högt uppe i högra hörnet.
Vad gör man mer på sommaren? Jo, vi åker lite tåg kors och tvärs för att kompensera för våra uteblivna utrikesresor. Numera är barnen tågproffs och vet precis var man sitter bäst, när det är dags att förbereda avstigningen och hur många datorer man behöver ha med sig för en timmes resa. Det där med att stilla sitta och se landskapet flyga förbi fönstret förstår de sig inte alls på. (Inte jag heller, om sanningen ska fram.)
Och så badar vi.
Jag och Sjuåringen för bara en liten stund sedan.
Och skylten där uppe då? Jo, den har jag skrattat åt i tre dagar nu. Och det är pun intended.
Koncentrera er nu.
Skylten sitter på en toa. Ok?
Den sitter på en arbetsplatstoa. Ok?
Den sitter på Broder Jakobs jobb. Ok?
Broder Jakob jobbar på … (nu kommer det) … Systembolaget!
