Oftast är mitt självförtroende helt okej. Till och med riktigt gott. Ibland är det lite för bra – jag kan få för mig att jag kommer att vinna hoppa-säck-tävlingen med en potatis på en sked i munnen när jag istället borde tänka ”ingen människa kan klara av att blanda ihop två lekar på det där sättet”.
Tävlingsinstinkten och den livslånga kärleken till basket hjälper förstås till. Även sådant som inte alls är tävlingar kan få mig på vinnarhumör trots att jag inte ens berättar vad som är på gång utan bara tänker:
– Jag kommer att vinna potatisskalartävlingen!
– Jag kommer att komma först till bilen!
– Nu ska jag vinna vakenhetsmästerskapen och vara pigg till efter midnatt!
– I am the winner!
(Nejdå. Lugn. Jag är faktiskt helt normal.)
Igår spelade vi basketmatch. Det handlar division III och lagen som vi spelar mot är vanligtvis fulla av motionslirare i 25-årsåldern eller blivande, 17-åriga storstjärnor som tränar sex gånger i veckan. Vi brukar vinna serien och tacka nej till avancemang eftersom vi är gamla och relativt sett lata. Vårt lag består av 23 spelare födda 1960–89 och vi har faktiskt en massa rutin i våra breda höfter.
Igår mötte vi ett nytt lag i vår serie: Visby. I förväg har vi aldrig någon aning om vilka som dyker upp – från en säsong till en annan kan ett lag bytas ut från att vara ett ungdomslag till att bli ett veteranlag och tvärtom. Det lag som dök upp igår, skrämde livet ur mig. Man kan nästan säga att självförtroendet och livslusten rann ur mig som vattnet ur en fjärilshåv. Tävlingsinstinkten kändes endast som en irriterande fluga i ena hjärnhalvan. (Kan inte riktigt bestämma mig för vilken halva.)
Susanne Rosengren.
De kom med sju spelare medan vi ställde upp mangrant med maximala tolv. De hade sammanlagt sjutton triljoner landskamper och femtioelva säsonger i högsta serien i bagaget. Vi har noll. Jag spelade, för att ta ett närliggande exempel, i division I under en säsong för 26 år sedan.
Jag spelade försvar på tjejen på bilden ovan: Susanne Rosengren som har spelat 151 A-landskamper. Etthundrafemtioen. I ena sekunden hade jag koll på henne – placerad som jag var på korrekt sätt mellan henne och korgen – med en armbåge lite lätt i hennes ryggslut. I nästa sekund stod hon tio meter bort och satte ett långskott. Förmodligen handlar det om teleportering.
Om jag hängde i hennes armar och samtidigt trampade henne på båda fötterna, sa hon möjligtvis ”huff” innan hon gjorde poäng. (Nu blir det lite basketspråk.) När jag satte en screen, trollade den som jag screenade så att jag inte på något sätt i världen kunde rulla för att få bollen och gå på korgen – den som jag screenade låste liksom fast mig utan att för den skull foula!
Vi förlorade med 53–100.
Idag spelar vi returmatch. Deras spelare har vunnit SM, de har rest jorden runt med landslaget, de kan sätta trepoängare i sömnen och de är helt hopplösa att stoppa utan knuffar, tjuvnyp, fälleben och dop(n)ing. Men jag lovar att vi inte förlorar med mer än 47 poäng!
Och så kan de ju bara försöka slå mig i potatisskalning.
Uppdatering:
Ack. Vår målsättning att göra fler poäng klarade vi av att uppfylla. Dock gjorde de också lite mer: 55-103 … satans hakar! Dessutom blev de irriterade på oss. (Eh. Mig.)
Igår skrev jag om frånvaromeddelanden och trodde som En Dum En att kommentatorsbåset skulle fyllas av roliga förslag på kreativa frånvaromeddelanden som får oss alla att fnittra och verkligen läsa vad det står. Istället hoppade nästan alla direkt på pudelns kärna: vad heeeeter det? (Jag har berört detta tidigare, en gång redan 2006.)
Så här trista är alla illustrationer i detta ämne.
Så här är det ju med nya begrepp och importerade ord: de vilar obekvämt i munnen och sätter ner hälarna i tungroten när vi ska böja dem. Antingen kommer då någon (Språkrådet eller SAOL) och pekar med hela handen och ger order samt skapar lagar, eller så säger folk som de vill tills alla plötsligt säger och stavar likadant. Då har det ordet med just den stavningen ”vunnit”. Men så här var det med krångelordet juice:
I SAOL som kom ut 1950 var uppslagsordet juice.
I SAOL från 1973 stod det juice – med jos som alternativform.
I SAOL från 1986 envisades redaktionen trots glåpord med båda formerna: juice och jos.
I SAOL som kom ut 1998 hade någon gett upp kampen: juice stod som ensamt uppslagsord.
I SAOL från 2006 står det fortfarande juice … trots att allt fler nu börjar skriva … jos.
Juice vann på knockout trots att jos har rest sig upp på 11. Liksom.
Minns ni tape? Som man inte kunde verbifiera eftersom ”tapa” inte ser riktigt klokt ut? Som blev till tejp och tejpa, vilket alla tycker är helt naturligt idag. Ungefär där är vi nu när det gäller den elektroniska posten som vi alla lever och andas med dagligen. Alternativen äro många, nämligen
datorpost (allomfattande som e-post, mindre vanligt idag, men skrevs först 1990)
e-post (finns liksom inte som ental, är ett stort begrepp som omfattar hela grejen, uppstod 1992)
ett e-brev, många e-brev, de där e-breven (dök upp redan 1993)
e-mail
mail
ett mejl, många mejl, de där mejlen (dök upp allra först 1995).
De två röda orden är röda för att de känner sig lite generade och utanför; de finns nämligen inte med i SAOL. Jag har en liten helt crazy idé som innebär att vi kanske skulle ta och säga … ”post” istället. Eller ”brev”? Bafatt jag inte tror att man kommer att skilja på post, brev och mejl om ett par år.
Och ja, jag föredrar stavningen mejl framför alla de andra alternativen. Eller ska vi skriva fauteuil och portefeuille? (Självklart drar man alltid upp gamla franska lånord för att de ju har hopplös stavning.)
När man får skriva om gammaldags post finns det bra mycket roligare bilder.
Uppdatering:
Jag – som är en i alla bemärkelser bedrövlig twittrare – slängde ut en fråga på Twitter. Och fick svar för en gång skull!
Observera hur väldigt ledande frågan är, suckar statistikerna. (Man kan klicka på bilden. Men det vet ni ju vid det här laget.)
Kanske lite mer feedback på Twitter?
Man läser alltså nerifrån och upp. Och även på Twitter får folk ångesthicka om de stavar fel till mig. (Det gör inget, Stellan!)
– Hoppas att dom som läser inte tror att jag har stavat fel på ”lilla”, sa Tioåringen. (Datumet är fel, men jag tyckte inte att det spelade någon roll.)
Den som uppfann den 11 oktober 2010: var god ta tillbaka. Ångra dig. Backa ett steg, ta ett skutt och landa på i morgon.
Tyvärr kan jag inte dra täcket över huvudet och be någon om centralstimulerande medel eller ens sätta på hög nostalgimusik och drunkna i gamla minnen, för jag måste var helskärpt och jätterolig och jobba.
För det första är saltet i den förbannade diskmaskinen slut. Då tjoar diskmaskinen på hjälp och blinkar rött tills man stryker den medhårs, viker sig dubbel, får filmjölk i håret och kryper in i det satans åbäket till kladdigt saltfilter för att pytsa på saltklumpar som inte alls vill klämmas ner i en tratt utan bara hoppa som popcorn över den rostfria ytan som inte mår bra av salt. Står det i manualen.
För det andra är det hopplöst att i denna sinnesstämning pricka rätt på tangenterna. Jag skriver fel och deleterar och om jah inte skriver rätt och ändrarmig så blir ammanhanget fel och stavningen cidrig.
För det tredje klev jag i jättemycket kokt pasta och leverpastej (vilken dum kombination, vem ordnade den fällan?) alldeles nyss när jag inte hade strumpor på mig och därför fick skrapa bort klegg med kniv mellan tårna!
För det fjärde slog jag huvudet jättehårt i en kökslucka som jag själv hade öppnat. Så jag kunde inte slå någon annan för att ge igen och dämpa min egen smärta.
För det femte (och kanske är detta anledningen till att allt annat dumt sker), stal en förmodligen väldigt liten men väldigt dum och inte alls nogräknad tjuv ännu en låst flickcykel ur vår trädgård inatt. Tioåringen författar i detta nu en skylt (se högst upp) till det kriminella elementet som med sin småväxta förbrytarfysionomi måste ha lidit alla helvetes kval under den hukande bortcyklingen. Det var nämligen inte en särskilt bra cykel. Men det var den enda vi hade till Tioåringen!
Det här är en tradition som vi ju inte kan sluta med. Men klockan är bara kvart i ett än så länge. Jag uppdaterar kl. 13:01 vem som kommer att tilldelas nobelpriset i december och ägnar mig inte alls åt gissningar i förväg eftersom jag inte är en god gissare ens när det gäller fotbollsderbyn och julklappspaket.
Om jag läser på och letar efter andras förhandstips, vimlar namn som dessa omkring:
Adam Zagajewski (polsk poet – vilket bara det är en snygg allitteration) Adonis (vacker syrisk-libanesisk poet) Alice Munro (kanadick som skriver lite psykologiskt om sin barndom) Amos Oz (israel som studerar människans villkor, vad nu det kan innebära) Chinua Achebe (nigerian som skriver om Afrika ”med universell giltighet”) Cormac McCarthy (amerikan som skriver våldsamma och blodiga historier) Haruki Murakami (japan som skriver allt möjligt, bl.a. reportageböcker) Ian McEwan (britt som gärna skriver om makabra och motbjudande situationer) Janet Frame (nyzeeländskan som skrev ”En ängel vid mitt bord”) Joan Didion (amerikanska som bl.a. har skrivit om narcissistiska kvinnor) John Ashbery (amerikansk poet som dessutom är konstkritiker) Joyce Carol Oates (amerikansk samtidsskildrare) Kazuo Ishiguro (britt, född i Japan, som skrev ”Återstoden av dagen”) Ko Un (sydkoreansk poet, f.d. buddhistmunk) Les Murray (australisk poet som skriver om landsbygden) Margaret Atwood (jättekänd kanadensiska som har skrivit hundra miljoner böcker) Mario Vargas Llosa (peruansk [spansk] författare som sägs ha ett stort socialt patos) Michel Houellebecq (fransk författare till ”Elementarpartiklarna” – och man vet inte hans födelseår : 1956 eller 1959) Milan Kundera (tjeck som skriver i alla genrer – minns ni Lena Olin i ”Varats olidliga lätthet”?) Roddy Doyle (irländaren som skrev ”The Commitments”) Thomas Pynchon (amerikan som skriver svart humor) Tomas Tranströmer (say no more – vår poet som förlorade sitt talspråk 1990) Umberto Eco (italiensk författare och filosof som skrev ”Rosens namn”)
Oj, vad jag har många böcker kvar att läsa i mitt liv. (Lägg gärna märke till hur jag behandlar alla författare lika genom att ställa dem i bokstavsordning efter förnamnet.) Vill ni se mitt nattduksbord?
Inte en enda nobelpristagare här, inte.
Jag tror att jag hoppas lite på Chinua Achebe bara för att han ser så vansinnigt barsk ut på den här bilden:
”Sätt handen på hakan som om du funderar” sa fotografen som trodde att han hade kommit på något nytt. [CC]
Ni som har tråkigt på lunchen kan ju se tillbaka på 2009, 2008, 2007, 2006 och 2005 (fast skrivet två år senare, det är väl en intressant och väldigt bruten kronologi?).
Uppdatering 13:01
Förläggarna står och trampar vid dörren som Peter Englund väl står bakom och darrar, kantänka. Han kommer ut i grå kostym och säger … KLICK! Ljudet försvann! Jag hörde inte vad han sa! ”Kartläggning av maktens strukturer …” Aha, nu kommer det på engelska! Mario Vargas Llosa! Oj, nu pratar Peter katalanska ett läspande språk!
Uppdatering dagen efter: Nejdå, det var alls inte katalanska, säger Översättarhelena som ser världen genom en lupp (vilket jag är mycket tacksam för). Han sa ”kastilianska”. Vilket egentligen är vanlig, hederlig spanska … Slut på extrauppdateringen dagen efter.
Ur NE alldeles nyss:
Peter Englund hade ringt till Mario (och nu lade vi bort titlarna) klockan kvart i ett för att berätta. Han var då på väg till Princeton (N.Y.) för att undervisa.
Motiveringen löd tydligen:
Den peruanske författaren får priset för hans kartläggning av maktens strukturer och knivskarpa bilder av individens motstånd, revolt och nederlag.
Hans? Vems? Sin måste det väl vara? Ska se om jag kan hitta ett klipp på hur han sade, den gode Englund.
—————-
Men himla klantreporter! Som säger till förläggare Björn Linell:
– Hur gammal kan Vargas Llosa vara idag?
– Ptja, vad kan han vara? Sjutti…åtta? Sjuttinie?
Vad ska de stå där och spekulera i det för? Slå snabbt upp det för bövelen!
—————
Nu sitter de i studion i SVT1 och är sura och förvånade och bestörta och besvikna för att Vargas Llosa blev nyliberal och så säger de att det ju är alldeles för sent att få priset nuuuu. ”Hans tid är förbi!”
Det är sannerligen inte lätt att välja pristagare så att kulturkoftorna (ett ord jag verkligen gillar och använder utan att för den skull vara negativ; kofta är ett fint plagg) blir glada. Men ska man läsa något av honom fastän han är så gammal och liberal, ska man välja ”Bockfesten”, säger de nu.
Kritikern Ulrika Milles kan inte förlåta honom för att han i en bok var gubbsjuk.
– Jag är sur! Jag tappade bort honom för länge sedan! Jag gillar inte det här!
Och så intervjuar de folk på stan som säger ”näe, jag tycker att det det är roligare när de väljer lite mer okända författare som man inte har läst”. SVT rotar i arkiven och kan inte hitta något nyare klipp än en intervju som gjordes 1990, när han kandiderade i presidentvalet …
Och TV4 visar trav …
—————
Ja just det – han var bästis med Gabriel García Márquez, men de blev sedan ovänner när Márquez tilldelades nobelpriset. De slogs till och med!
Uppdatering: Den skarpögde Örjan (som läste artikeln som jag ju länkar till här ovan) vet att de slogs redan 1976, när (nu blir det krångligt) de två männen med sina familjer var på semester och ”Vargas Llosa left his wife and children for a stunning Swedish woman”. Enligt artikeln grät frun ut hos García Márquez och hans fru, som rådde den försmådda att ta ut skilsmässa. The stunning Swedish woman försvann ur bilden, Vargas Llosa och hans fru blev vänner igen och förmodligen berättade hon vad hon hade fått för råd. Varpå slagsmål utbröt. Eller så bedrog alla varandra på alla håll och kanter, vilket jag håller för troligare, så det så. Slut på uppdatering.
Gabriel García Márquez med blåöga. [CC]”Sätt pekfingret på hakan som om du funderar” sa fotografen som trodde att han hade kommit på något nytt. [CC]————
Ursäkta, men … jag kan inte släppa det här … har jag eller Svenska Akademien fel i motiveringen? Är det inte ”för sin kartläggning …” det ska vara? Vänta …
Ah, vad skönt: det är två olika citat som cirkulerar och Svenska Akademien formulerar sig korrekt. Det som är fel står inte Akademien för. Puh. Där skriver de helt riktigt:
”Nobelpriset i litteratur år 2010 tilldelas den peruanske författaren Maria Vargas Llosa för hans kartläggning av maktens strukturer och knivskarpa bilder av individens motstånd, revolt och nederlag.”
Språkpolisen drar härmed något gammalt över sig och går i kloster eller nåt.
———–
Lite senare:
Språkpolisen satte sig tillrätta för att slå upp några ord i SAOL på nätet. Men ack. SAOL hade gömts undan bakom nobelprisgardinen – alla gamla, trygga länkar gick bara till Akademiens förstasida. Men till slut kom jag rätt.
I min lokaltidning finns en sportkrönikör som skriver en mening per stycke.
Glatt tjongar han fram ett nytt stycke efter varje mening.
Sammanfattningsvis pågår en och samma tankegång i tjugo små, små stycken.
Och det är inte lätt att läsa.
För man får inget flyt då.
När man som redaktör sitter framför en illa skriven text, är sökandet efter naturlig styckeindelning ungefär lika petigt som att bena ur en fisk. Men att leta fram de sammanfattande kärnmeningarna (som lämpligtvis kan inleda styckena) kan underlättas om du tar det i småportioner och tillåter dig att stundom dra fiskbenen ur munnen. (Det här med skribenter som kryddar sina textanrättningar med alltför många metaforer kan vi ta en annan gång.)
Läs hela texten som vanligt folk (motstå alltså frestelsen att anteckna i marginalen eller att besviket sucka).
Se upp, titta ut på himlen, tänk på Molgan och förklara för honom vad det nyss var du läste.
Dyk in i texten och hitta kärnmeningarna – kanske just det du nyss berättade för din fantasikollega – och markera dem tydligt.
Dela in texten i stycken med en sammanfattande kärnmening per stycke.
Akta dig för halvnytt stycke med bara en radbrytning eftersom det inte är tillräckligt tydligt. Om du sedan vill ha en blankrad mellan styckena eller bara ny rad och indrag spelar inte så stor roll. (Säger jag nu diplomatiskt i just denna tidning fastän jag tycker att blankrad är mycket, mycket tydligare.)
Jag är sugen på fest! Har ju inte varit på tillställning sedan … eh. Förra veckan. Men mitt sug beror mest på att jag nyss hjälpte en kompis med en rolig festdetalj: att få folk att hålla tal.
Jaja. Det är hemskt obehagligt att hålla tal, säger ni kanske. Men om man tycker att det är lite kul men ändå är blyg, kan man roas av följande.
1.
Man fixar en talarstol eller ett litet podium. (Inte alls nödvändigt. Men lite kul.)
2.
Man skriver för dagen passande ledord på hemliga blåa, gröna och röda lappar. Färgerna har liksom med kategorier att göra.(Se nedan.)
3.
Man skriver på ett plakat som är synligt för alla upp fraser som ”klistrar ihop” talet. Till exempel (om festens mittpunkt råkar heta Bosse):
Jag skulle vilja tacka Bosse för ….
… och dessutom måste jag påminna om
… för att inte tala om när
Och en sak som inte många vågar tala om när det gäller Bosse är …
… och inte visste jag att …
Jag minns det som vore det igår när
… dessutom lovade du ju att
Redan sommarlovet 1977 …
Första gången jag såg Bosse var när …
Som litet barn var Bosse alltid …
Bosses mamma sa en gång till mig att …
Avslutningsvis måste jag bara …
Vi ska nu inte avsluta med en skål som man alltid annars gör utan …
På de blåa lapparna – som man tar upp ur en hatt i början av talet – kan det stå saker som har med nutiden att göra: garderob, de goda skratten, hjälpen med dammsugaren, stå på huvudet, resa till Åmål (här kan man också bli helt crazy och skriva ”äta upp katten” eller ”vrida om näsan”).
På de gröna lapparna kan det stå saker som har med dåtiden att göra: snor i handen, kalsongryck, snattade på Ica, hångel i kartrummet (eller ”älskade att sticka nålar i min syster”, usch).
På de röda lapparna ger man inspiration till hur man bäst avslutar talet eftersom man kanske inte vill göra det med en simpel skål utan med hjälp av uggle-hoho, armhävningar, indianhopp eller jojk.
Då kan talet (som oftast bara blir tre meningar långt) låta så här:
”Jag skulle vilja tacka Bosse och hans stora familj för de underbara åren i garderoben. Jag säger som Bosses gamla mamma en gång sade till mig: man ska inte snyta sig i handen om man är på finmiddag. Avslutningsvis höjer vi våra glas och låter som ugglor.”
Fast så här i skrift låter det ju bara fånigt, ser jag nu. Men jag lovar att folk skrattar på festen.
Fotnot: Åttaåringen här hemma håller tal så fort han kommer åt, och har så gjort sedan han var sex år.
”Klä dig gärna tidstypiskt” stod det på inbjudan, och här har ni en som lyder. (Även om jag kanske misslyckades.)
Jag hade behövt cykla damsadel igår, när jag i fotsid, röd kappa och pälsbräm for som ett jehu över kullersten och vägarbeten. Dessutom hade jag behövt stötdämpande inlägg i mina snörkängor som egentligen inte alls kan misstagas för att vara från förra sekelskiftet men som i alla fall hade snörning. Det enda som var riktigt rätt, var plommonstopet. (Men det var ju egentligen fel eftersom det inte satt på en man utan på mig.)
Det hela handlade om en PR-tillställning på Hallwylska palatset i Stockholm. Jag var medbjuden (och hette då +1, som uttalas plusett) av Lisa Förare Winbladh, som agerade mamma åt mig och köpte allt jag pekade på – t.ex. ett kokt kalvbröst. (Mer om det längre ner.)
– Se vilket vackert ljus! sa Lisa, varpå jag tog en bild på henne och alls inte på det vackra ljuset. (Observera den stukade högerfoten.)
När man är ute med matnördar eller arkitektstuderande eller för den skull musikproducenter, hamnar man på sådana här ställen:
Men inte håller de för stt svinga sig i, inte.
Kristallkronorna ovan hänger på Börsen Berns, där en extremt snorkig och korkad bartender inte hade en susning om vad han sålde om det var något annat än öl. Vi satte oss på extremt höga hästar och knyckte på nacken och sa … äh. Vi sa faktiskt inte mer än ”tack” och ”förlåt” och gick vidare. Detta kanske byggde upp känsligheten till senare på kvällen. (Mer om det längre ner.)
Det första som hände när vi klev in på den Hallwylska innergården var att människor kastade sig i klasar över Lisa och sa att de älskade henne och allt hon gör. (Tur att detta inte händer mig; jag hade blivit högfärdig och krävt konstanta strålkastare och nakna män med stora palmblad, viftande bort ohyra och pöbel.)
Jag, blundande Lisa, Ted Valentin strax ovanför henne och Teds arkitektkompis (Teds plusett) med näsan utanför kanten. (Nej, det här var sannerligen inte en bra bild.)
I grupper om 30 slussades vi med 5-minutersintervall in i huset, där vi sades vara det nyanställda tjänstefolket. Guiderna tog på sig rollen som besvärade tjänare som tyckte att vi var svårbemästrade och malplacerade.
Självklart finns det spöken i huset.
Ibland kan sådana där rollspel kännas fåniga och krystade, men det gick ett ett fruktansvärt högt tempo och var faktiskt jättekul!
Hör ni? Berns!
I detta skede fick vi också höras tala om den hygieniska vattenbestrålningen ovanifrån – det moderna påfundet ”dusch”.
Sickna klänningar! (Ni förstår väl nu att det här är ett underbart ställe?)
Dessutom fick vi komma in i kööööket – som nästan aldrig är öppet för visningar. Hela tiden spanade både Lisa och jag efter det utlovade ”tilltugget”, men när vi inte hittade något attackerade vi den stackars tjänstestaben som bara kunde skaka på huvudet och beklaga: både vinet och tilltugget var slut.
– Det är en ynklig skara, dessa nya tjänare!
Yra av hunger vandrade vi i väg till legendariska Restaurang Prinsen, för att där höja blodsockret med mat. Eller, ptja, mat och mat. Det vette attan vad vi fick. För det var inte alls gott, inte alls. Potatisen luktade sur matbespisningsskinnpotatis och riset var inte färdigt. Mitt kokta kalvbröst var trist som papper även när jag hade saltat och pepprat på, medan Lisa satt och petade i sina skaldjursqueneller som påminde om stelnad havregrynsgröt.
Den kokta kalven före inmundigandet.Särskrivningseldorado på Prinsen: höst äpplen, Ingrid Marie äpplen, kardemumma smulor. (Det är inte bara jag som är korrgalen; Lisa hittade felstavningar som ”brässera” i menyn.)
Nu kan man förledas att tro att det uteblivna tilltugget och den bedrövliga maten på Prinsen förtog upplevelsen och att jag aldrig mer vill gå på PR-jippon och konstiga restauranger.
Inget kunde vara mer fel. Jag har sällan så kul som när det blir lite fel. Dessutom åt vi oss faktiskt rejält mätta på smör.
Smörbyttan, som vi nästan slickade ur.
Uppdatering (läsarna rasar!) på allmän begäran:
Jag vet minsann precis hur man som modebloggare förväntas posera.
Påminner om en patient jag hade en gång – i sträck pga. komplicerat benbrott.
Nu kan det tyckas lite konstigt att jag endast är ute i svängen och går på tillställningar samt frotterar mig med ”folk”, men jag lovar: de är människor de med. Här kommer nu en rapport som ska orsaka skyfall i snålvattensavdelningen: smakmingel i Hötorgshallen!
(Och inget snack om avund från er sida nu; då slänger jag er i bloggfängelset. Jag rapporterar ju så att ni inte ska bli avundsjuka utan bara känna att ni nästan var där.)
Vid entrén spelade ”Kvartetten raekan” jättecoolt med tamburiner på fötterna.
Kön utanför Hötorget var frusen, förväntansfull och fruktansvärt lång. Vi var borta vid Kungshallen (ni som inte är bevandrade runt Hötorget: det är jättelångt dit!) när jag hörde att man tydligen kunde fixa inbjudningar på konstiga sajter – för det gjorde de andra i kön hela tiden och de gick på premiärer och åt godismat varenda kväll. Själv fick jag ett mejl från en kompis, bara. (Jag står alltså inte på roliga listor med roliga människor som har vett att blogga om allt som händer dem utan har kompisar som känner någon som sitter på alla inbjudningar. Tack för att ni tar med mig fastän jag kommer ostruken och okammad samt oblyg.)
Så här ser Hötorgshallen inte alls ut längre. Men 1953.
Hötorgshallen ligger alltså under jord och är en saluhall med precis hur mycket mat som helst. Och denna kväll hade nästan alla affärsidkare ställt upp med smågott, plockmat, vin, kaffe och olika efterrätter. Jag fastnade länge framför en spansk tjej som skar upp grislår (heter det kanske inte) så det sa swisch och swosch. Tydligen var hon EM-vinnare i grislårskarvning (heter det kanske inte) och den mängd kött som hon skar upp under kvällen var enligt butiken värd 38 000 kr.
Swisch-swosch, skvätte det uppåt väggarna. Hm. Jamie Oliver tillagade en gång i tv ”leg of pork” och övade sig på att skära tunnare än tunnast. (Hjälp mig gärna med termerna! Heter det ”skinka” på svenska trots att det sitter på benet?)
Maten var inte bara god och underbar, utan även snyggt upplagd och tillpiffad. Vi som inte har bacillskräck åt, knuffade oss vidare, gick till nästa butik och åt lite mer och hällde vin på varandra. (Mer om det nedan.)
– Köttet först! Osten sen! sa köttmästaren med rynkad panna. Jag lydde och njöt. (Vad händer om man äter i fel ordning?)
En av favoriterna var små brödbitar med chevre-ost och honung som grillats lite i ugn. Jag åt fyra stycken och blev så till mig att jag pratade med mat i munnen och vinklade vinglaset bara några grader för mycket.
Nu tycker jag att ni ska ta fram anteckningspapper och skriva ”ordna mingelparty, inled med bröd & chevre & honung”.
Vin fick vi bara ett glas per person – men efter min lilla olycka så … va? Jaha … den vill ni höra allt om?
Jo, jag hällde hela innehållet i mitt glas i ryggen på en tant. (Be mig inte definiera tant.) Jag höll andan och väntade lite, men tanten fortsatte att tugga på surdegsbröd och smör. Då knackade jag henne på axeln och sa:
– Förlåt, ursäkta, du känner det inte genom kappan, men jag hällde just vin över hela dig. Jag ber om urs…
– Men vad gör väl det en kväll som denna? Hämta ett nytt glas och kom och ät surdegsbröd med mig!
– Men man får bara ett gl…
– Tssssssst! Om man ber snällt och säger att man har spillt ut sitt vin på en tant, får man mer.
Och det fick man. Och det måste jag säga: alla var så där glada som tanten. Själv var jag nästan hög av lycka.
Sedan jag blev pinjenötsförgiftad i januari, dricker jag nästan aldrig rött vin om det inte är svindyrt. Och jag sörjer det billiga, röda vinet.Min absoluta favorit på hela kvällen var faktiskt den här osten. Jag sa åt den att gå hem med mig, men den lydde inte.Ett finskt bröd med mögelostkräm. (Jag kan inte läsa min anteckningar och därför inte ge mer information än så.) Uppdatering! Det är enligt kommentatorsbåset Auraost!Jovisst ser det ut som mögelodlingar i dragskåp på ett labb. Men det är pumpasoppa med ingefära och korianderolja.Färskpotatiskräm med lingon, kantareller och finskt sidfläsk.Helt vanlig och simpel latte, som jag råkade svepa samtidigt som jag hade blåmögelost i munnen.Ber om ursäkt för suddet, men det var trångt och mörkt här: anklevermousse med fikonmarmelad och ”balsamico”. (Som kanske är vanlig balsamvinäger?)Rostebröd med marmelad – precis som hemma liksom.”Äppelpaj på svenska äpplen”. (Här råkade jag se priset – en liten form på ca 15×20 cm kostar 50 kr. Ni är alla välkomna att hämta hur mycket äpplen som helst i min trädgård: vi har aldrig haft så mycket förut.)Det fanns inte bara mat i Hötorgshallen, utan även män i hemknypplad spets.Choklad med chili i är godare än kaffe med mögelost, kan jag säga.Och vem tror ni också var där? Är det månne Gösta Ekman? (Det där fattar man bara om man har läst min rapport från Bokmässan häromdagen.)Kolla vilket bra tips till er mingelbuffé: den lilla tallriken med glass och hjortronsylt passar perfekt mitt i vinglaset! Glassvinglas!Här är de oläsliga anteckningarna. (Jag har alltså fula visitkort i ett snöre om halsen. Och så antecknar jag på detta vis och kan inte läsa vad jag menar en timme senare.)
Detta är ett inlägg som kommer att uppdateras uppdaterades under hela dagen.
09:28
Varning! Varning! Varning!
Gå för allt i världen inte in på Moderna museets toaletter om ni vill må bra. Lysrören inne på toan lyser upp speglarna så att jag sedan igår kväll – när jag senast tittade på mig – har fått mustasch, vårtor och ytliga blodkärl som påminner om Londons tunnelbanesystem.
Men annars är det fint här. Jag önskar mig detta av denna dag:
spirituella föreläsare
ickeflum
proffsiga powerpointbilder utan de förbaskade punktlistorna och grälla färgerna
frågvisa åhörare (250 personer!)
en massa mat.
09:38
Huga, de spelade muzak-jazz-versionen av Nirvanas Come as You Are strax innan det hela satte igång. Moderatorn Tilde de Paula klev upp på scenen och berättade hur irriterad hon var på sin man. Hm, tänkte jag, som en halvtimme tidigare hade sett henne kyssa just denne karl otroligt intensivt utanför Moderna museets entré.
Tilde har jättemånga fingrar.
”Bibliotek är en helt unik företeelse, det är helt fantastiskt att vi har det i Sverige!” sa Tilde nu. (Och så sa hon ”tv4” ungefär 13 gånger. Precis som att jag nämner ”basket” i varannan mening.)
09:45
Oj! Wow! Daniel Kjellsson livebloggar på uppdrag av Företagsuniversitetet! Här! Så unikt! (Gah. Jag är alltid sist med det senaste.)
Kolla, Kjellsson får blogga med headset! Och prata med Tilde!
09:53
Lars-Gunnar Andersson, som svarar på frågor i Språket i P1, har en poäng i att det spelar stor roll i hur man uttrycker sig. Det räcker liksom inte med att man är korrekt. Ha! Han kallade talpedagogen i skolan för ”läspefröken”!
– Den stora skillnaden om man jämför med ”förr i tiden” är att idag kan alla – vem som helst – publicera sig. Förr var det den bildade medelklassen, de som var som jag – akademiker på universitet – var normgivande. Idag stavar vissa grupper ”ju”, medan andra skriver ”juh” – s.k. subversiv verksamhet!
– Prepositionen var så häääääär lång!
10:05
Allmänna tendenser när det gäller förändringar i språkmiljön är enligt Andersson (Lars-Gunnar kallar sig själv ”Andersson”) att
dialekterna utjämnas
skriftspråket har blivit allas egendom
alla tilltalar varandra vardagligare
språket anglifieras
språket teknifieras
skriftspråket fungerar dialogiskt – man säger att man pratar med någon fastän man faktiskt bara har chattat eller sms:at
språket visualiseras – skrivmaskinerna har blivit textmaskiner med diagram, staplar och bilder.
Allt stämmer på mig (alltså Lotten, inte Andersson): jag har ingen dialekt, jag bloggar som en tok, jag duade aldrig min mormor (men hade gjort det idag), jag får fokusera väldigt för att inte släppa in engelska uttryck all the time, jag älskar all ny teknik och jag sms:ar hellre än ringer samt tycker att det är trist när jag bloggar utan illustrationer.
– Ett exempel på hur språket förändras: man säger och skriver ”att bero på” istället för ”apropå”! säger Andersson.
10:18
Ojojoj, nu kommer han in på grammatik och hjälpverb och det allt oftare försvinnande ”att”. Hur ska publiken reagera på detta? Kommer den att somna? Kommer den att börja tänka på kvällsmaten?
– Adverb är väldigt svårt att beskriva. Men jag vet ett sätt: det är det som är resten! Alltså de ord som man inte kan placera in i en av ordklassgrupperna är resten – alltså adverb! sa Andersson.
Hela publiken skrattar våldsamt. Heureka!
10:30
Lena i publiken har skickat in en fråga i förväg: när ska man säga före (preposition) och innan (konjunktion)? Andersson säger att vi faktiskt har använt innan som preposition i 500 år … så det borde faktiskt vara ok att göra det fortsättningsvis. Men jag (och förmodligen Andersson också) vet att man riskerar att irritera den petiga läsaren och den obstinata lyssnaren såpass att de sätter armarna i kors och vägrar ta in vidare information om man säger ”innan klockan fem”.
En annan fråga kommer: visst är det bedrövligt med folk som säger hennes/hans istället för sin?
– Sin har sin syftning inom samma sats, men det är inte solklart vad som är samma sats, säger Andersson. Måste sin syfta på subjektet. Nja, det verkar inte så. Nya brott mot den här regeln är av exemplet ”Eva gick hem till hennes mamma” när man faktiskt menar Evas mamma. Det är fel, och blir vanligare. Men hur ska man säga det här?
”Jag ska hem till hon som är snäll.”
”Jag ska hem till henne som är snäll.”
(Jag säger ”jag ska hem till henne, hon den där som är så snäll”.)
10:36
– Ett hett tips för att kolla hur ord används är att kolla konkordanserna! Det är en utmärkt källa till hur orden används idag och användes förr! Aktör t.ex., användes förr bara om skådespelare men är nu ett ord för alla som agerar på något sätt.
Nu är Andersson lite stressad:
– Oj vad tiden går!
– Oj vad länge jag pratade om det här då!
– Jag skyndar på lite för jag märker att jag inte hinn..
Här kommer Lottens Lathund för föreläsare: tala inte om att du är stressad eller att du inte kommer att hinna med allt du har tänkt. För det bryr vi i publiken inte oss om. Låtsas att allt sker helt enligt planerna.
10:44
Oj, nu är vi oense, jag och Lars-Gunnar Andersson! Han har fått frågan om man ska använda ”Du” för att vara artig. Jo, det är ok, säger Andersson.
Och det tycker jag inte att man ska eftersom väldigt få idag anser att det är artigt utan faktiskt bara svårläst. Jämför de här två texterna som jag (Lotten, alltså) brukar använda i mina föreläsningar:
”När Du besöker dina vänner i Eskilstuna måste Du be dem att visa Dig vägen till Sundbyholm. Där ska Du ta Dig en titt på Sigurdsristningen – ett fornminne som säkert kommer att göra intryck på Dig. Tänk om Du hade levt på vikingatiden! Hur skulle Du ha klarat Dig då?”
”När du besöker dina vänner i Eskilstuna måste du be dem att visa dig vägen till Sundbyholm. Där ska du ta dig en titt på Sigurdsristningen – ett fornminne som säkert kommer att göra intryck på dig. Tänk om du hade levt på vikingatiden! Hur skulle du ha klarat dig då?”
Har jag rätt eller har jag rätt?
11:15
Jag är sockerhög. Jag ser blommor, färgglada sifoner och snurriga skor när jag blundar och tänker på gula ubåtar. (Ok, jag överdriver bara lite.)
Hur ofta får man wienerbröd i dessa fruktstundstider?
11:25
Susanne Sznajderman Rytz – språkvetare, mentor, retoriker och förespråkare av jiddisch ska prata under temat ”från ordbruk till jordbruk”. Men vill hellre kalla sig språkryttare än språkpolis. Så gärna så, jag är gärna Sveriges enda regelrätta språkpolis.
– Alla ord och uttryck som lever kvar från tiden när vi livnärde oss på jordbruket är ett arv, en kronlogisk ordning som visar att andra gått före och att vi har tagit över. Varje tid formar sin norm, säger Sznajderman Rytz.
Hon heter Snajdermanryts. Underbart. Eller Znajdemanrutts med lite tysk brütning där på slutet? Åh, varför heter jag bara Bergman. Jag vill ha ett bättre namn, ett sådant som alla minns och som jag måste bokstavera. Fast när jag hette Stenson och fick bokstavera pga. det där lilla ensamma s:et var jag ju inte så gl… Oj, förlåt. Jag irrar bort mig. Måste lyssna.
11:40
– Redan de gamla grekerna visste att språket kunde tjäna olika syften, att språket gynnade samhällsbygget, att talspråk och skriftspråk varierade och att form, innehåll och funktion stod under ständig förändring, säger Susanne. Är språket var mans egendom idag?
Susanne Sznajderman Rytz såg bakifrån ut lite som Karlsson på taket. (Det gäller att ha skärp eller linning eller i alla fall ficka när man föreläser, annars kommer teknikpersonalen och knäpper fast batteriet i bh:n.)
11:45
– Ordet och språket är obegränsat – svenskan kan bygga hur många nya och hur långa ord som helst. Får jag höra nr den stora svenska språkreformen ägde rum? säger Susanne.
Jag rycker till. En fråga som jag kan! Vill någon annan svara? Nej! Jag kan, jag kan! Frööööken!
– Ja – du som viftar så ivrigt där borta, kan du?
– Nittonhundrasex! Stavningsreformen 1906!
(Jag tycker att just detta årtal och denna reform är synnerligen intressant och begriper inte att firandet 2006 inte existerade över huvud taget.)
– Nej. Nej. Det jag tänker på är förstås Gustav Vaaaasas biiiibel. Har vi ett arv kvar från den tiden?
Åh. Varför lyssnar jag så slarvigt. Varför tror jag att jag kan svara på frågor när drömmer mig bort i sockerdimmorna? Jag ska aldrig mer någonsin räcka upp handen. Eller äta wienerbröd.
12:10
– Vet ni hur det kommer sig att och stavas så ologiskt?
Ja. Jag vet. Men jag tänker inte på några villkor räcka upp handen. Jag tänker sitta här och veta utan att svara.
– Man hade att välja mellan dessa stavningar: oc og ogh och ok ock okk å åg ågh åkk – men i kraft av den heliga skrift (att man skrev så i Bibeln) vann ”och”. Och det är det enda ordet som i svenskan uttalas [k] men stavas med ch, säger Susanne.
Visste jag väl.
– Minns ni stencilerna? Den underbara doften av nytryckta papper med texten till Den ljuva sommartid! Berusningsmedel för skolever!
Nämen stopp. Nu satt jag och tänkte på wienerbröd. Hur kom vi in på stencilerna?
– Det har skett en stor förändring, och det är att talspråket gick före och bestämde hur skriftspråket skulle utvecklas. Men numera sker förändringarna simultant i tal och skrift. och många hävdar att vi är på väg tillbaka till ett symbolspråk med alla förkortningar och smileys i sms. Ooooj, vad tiden rinner på! utropar Susanne förskräckt.
Ajajaj. Lottens Lathund säger att man inte ska tala om det där med tidens flykt. Sa jag ju alldeles nyss. (Är det ingen som lyssnar på mig?)
– Om man som svensktalande pratar engelska med någon som inte heller har engelska som modersmål, kallas det globish.
Globish! Det hade jag ingen aning om! Ordet globish har jag aldrig stött på! Vad lever jag i för bubbla egentligen? (Ok. Wienerbrödsbubblan.)
– Vissa nyord är väldigt laddade. Ta t.ex. galna chipssjukan, pimpa, fickla, jobbtorg, skajpa och inåskad – om Islands vulkanaska, fortsätter Susanne.
Nämen vänta, om det handlar om vulkanen på Island borde det vara inaskad ..? Ska jag fråg… Nej. Jag kan gå fram efter föreläsningen och humma lite. Oh, hör vad kul:
– Grannen har köpt en ny, riktigt fet tv!
– Vi har en tjock-tv.
– Samma sak, väl?
Punktlistorna brinner upp! (Föga anade jag hur passande detta skulle vara bara en liten stund senare.)
12:11
Om man vill twittra språkfrågor till arrangörerna och bloggaren Kjellsson, kan man göra det med hashtaggen #sprakvard.
Oj. Tilde de Paula säger att hon är ”för gammal för allt det här nya med Twitter och sånt”. Nejnejnej, din toka. Du är född 1972.
12:12
HJÄLP! DET ÄR BRANDLARM! VI UTRYMMER LOKALERNA!
12:32
Tillbaka! Ingen brann upp! Det var bara matos i köket, sa brandmannen här nedan.
Strax bakom mig stod en annan brandman och sa ”tänk att alla brudar alltid ska fotografera just dig”.
Brandmannen och jag var rörande överens om att brandsäkerheten och utrymningen hade funkat bra förutom det lilla faktum att alla som satt i Moderna museets restaurang fick äta på i lugn och ro och titta på oss, där vi stod och huttrade.
Restauranggästerna inringade där uppe. (Frågan är hur i hela friden de kunde sitta ute; det är ju svinkallt idag!)
12:34
Tilde de Paula och Jessika Gedin.
Något försenade sätter sig Tilde de Paula med Jessika Gedin på scenen för att diskutera om språkliga tendenser – använder vi alltför för stora ord, för många superlativ, för många utropstecken och punkter i vårt språk? På Twitter skriver samtidigt Ola Johansson:
”Jessica Gedin, språkdramaqueen i Språkvårdsdagsdrama: brandlarm och utrymning.”
Jessika:
– Alla, nej inte alla, men väldigt många ger ut böcker, alla skriver, många bloggar – och man måste synas i bruset. Och då kanske man använder för svulstiga ord. Kolla på den här tidningen ”Laila påhoppad efter sändning – är i chock”. Det handlade om att det var jättejobbigt att välja ut vilka av finalisterna i Idol som skulle få stanna kvar. Ja, det här är kopplat till musikprogramsfenomenen som Idol och Melodifestivalen – och förstås kvällstidningarna. Det rasas nästan aldrig för något relevant.
Jag håller förstås med. Särskilt gäller det Aftonbladet och Expressen. Man läser rubrikerna om chock, rasande, påhopp, terror och vendettor som bara drabbar xx-stjärna. (Musikstjärna, tv-stjärna, idrottsstjärna.) Men kanske har jag nu när jag tänker efter en teori om varför det blir så här. Men oj, jag måste lyssna på svaret till Tildes fråga:
– Vad säger det här om vårt samhälle?
– Vi är väldigt oroliga, säger Jessika. Rentav rädda. Det finns något som heter mis-lit – misery literature. Det är som om vi värderas genom våra svårigheter på ett konstigt och hopplöst sätt. För att inte tala om självhjälpslitteraturen, som innehåller de lite gladare tillropen. Men varför skriver de inte om att du måste hjälpa dig själv. Det kanske är någon annans fel att du behöver hjälp eller att någon annan kan hjälpa dig ut ur misären.
– Men finns det någon motreaktion? säger Tilde.
– Jorå, nja, man får ju hoppas att vi går från detta till glädje och hurra och lyckliga rubriker, säger Jessika. Det är förresten intressant med alla som skriver så mycket utan att vara särskilt vana vid att skriva. Jag tycker faktiskt att smajlisarna är ganska vedervärdiga – man tar liksom tillbaka det man just sagt. Det spritter faktiskt av hopp när folk experimenterar på t.ex. Twitter. Där jobbar man väldigt hårt på att fylla de där 140 tecknen med så mycket innehåll eller mening som det går.
– Jaha … så Twitter …
– Twitter är vår väg ut ur språkchocken!
Och med de slutorden rör vi oss alla ut mot maten, som nyss tillagades med sådan frenesi att brandkåren fick rycka ut.
13:33
Alla har ätit färdigt och kissat, snusat, tagit en nypa frisk luft och ingen av åhörarna har kommenterat min fina t-shirt.
”Skrava” är alltså skriva/stava/skarva.
13:50
Daniel Kjellsson ställer sig nu på scenen för att prata om ”Språket under internetattack”. Jag funderar på om man skulle kunna använda en av Abbas sista låtar ”Under Attack” som en inledning:
”Don’t know how to take it, don’t know where to go
My resistance running low
And every day the hold is getting tighter and it troubles me so”
Apropå språk då. Han skulle kunna sjunga … lite?
Men nej, Daniel berättar istället att han ansvarar för i runda slängar 674 miljoner tidningar på Aller Internet (det som vi andra kallar Allers, fast nätavdelningen).
– Hela vår värld bygger på att ”vinna klick”, alltså få uppmärksamhet. Nya kanaler ger nya beteenden och nytt språk. När man har klickat på ”publicera” har man bara gjort 20 % av jobbet. Sedan måste jag hitta läsarna – ute på Twitter, ute på bloggarna och jag vet inte allt. Vi måste böja oss för läsarna på ett helt nytt sätt!
Säger Daniel och jag tänker ”hjälp … jag jobbar alltså bara 20 % … hjälp” eftersom jag är helt oförmögen att hitta läsare på ett annat sätt än att … eh … klicka på ”publicera”. Han visar i mikroministil olika skärmdumpar.
Daniel Kjellsson och bokstäver små som myror.
Vi kisar och fnittrar när han visar att han har skrivit:
”va de nu vi skulle köra”
– Vilka av er skulle döma mig om ni såg att jag skrev så här? frågar Daniel.
Och nästan bara jag räcker upp handen. Så skäms jag och inser att ”döma” betyder att jag skulle se ner på honom. Vad jag menar är att jag medvetet eller omedvetet skapar mig en bild av skribenten. Jag låter Daniels svada åka genom mina fingrar ner på tangentbordet:
– Embraca det här. Jag försöker proklamera det här med att om folk vill uttrycka sig, måste vi uppskatta det: som mediekanal är det enda chansen, vi har inget val annat än att acceptera det här. Nya media-lingon är ungdomarnas förstaspråk! Vi kanske ser en växande klyfta ta vid! En bloggare som har 50 000 unika i veckan kanske bara skriver skriver om vad hon åt till lunch, och det är en smäll i ansiktet på oss att hon inte bryr sig om sitt varumärke när det är allt för oss. Vi [på nätsidan] ser det som att printmagasinen inte ser. Ni vet bättre än mig vad talspråket har gjort för utvecklingen av skriftspråket. Jag och mina medarbetare agerar korrekt som journalister – inom vissa ramar. Äh. Nu går vi vidare med de oerhört pretentiösa slajdsen.
Puh.
Daniel fortsätter:
– Språkets ambition får aldrig vara att distansera folk, det måste föra alla närmare varandra. Om man uttrycker sig på ett sätt – som kanske är felstavat, googlar man ju på samma sätt. Måste vi då stava fel för att de ska hitta oss via Google? Vi måste alltså börja skriva ”smutsigare” för att folk på internet skriver så. Lösningen är att vi välkomnar engagemang, relevans och närvaro.
14:20
Daniel Kjellsson med några av de tidningar som han basar över.
En intressant situation uppstår när Tilde de Paula ställer några frågor till Daniel. Han visar upp vilka tidningar han ansvarar för med orden ”ja, vi har ju haft en hel del grejer om dig på de här”. Tilde kommenterar:
– Jodå, jag har haft en av redaktörerna på knä. Han bad om ursäkt. Journalisten i mig står nu och svettas.
– Jomen jomen jomen … börjar Daniel.
– Äh, kan vi inte bara enas om att vi inte är överens? säger Tilde.
– Ja, fast du har fel! svarar Daniel.
Vi i publiken skrattar.
14:30
Karin Sten Pettersson och Ola Johansson från TeliaSonera AB och Camilla Lindholm och Charlotta Carlberg Eriksson från Skatteverket ska nu berätta hur de jobbar aktivt med språkvård på sina respektive företag. Skillnaden mellan de två instanserna är att alla måste ha kontakt med Skatteverket – oavsett om de vill det eller inte – medan Telia vill ha kontakt med folk som inte nödvändigtvis söker upp Telia.
– Konkret, hur stora är ni? säger Tilde.
– Jag är i alla fall 1,78 säger Karin Sten Pettersson.
Vi i publiken skrattar. Jag tänker hm, kanske har hon spelat basket.
Telia har en ordbank, där de listar termer som de behöver vara överens om att använda: 3G-mobil och inte vice, 3G-lur, videomobil, terminal. Karin Sten Pettersson förklarar:
– Vi tyckte till för några veckor sedan att smart-phones skulle kallas datormobil. Det tycker vi inte längre. Observera att det här är inte vad vi tycker att alla ska säga utan vad vi tycker att vi ska säga. Kanske säger vi något annat om två år!
14:50
– Vilken är den största utmaningen för er när det gäller språket på Skatteverket? frågar Tilde.
– Gamla föreställningar om hur det ska se ut när en myndighet talar och skriver, säger Camilla Lindholm.
– Och att det produceras ohyggliga mängder text – vi kan inte kontrollera allt! säger Charlotta Carlberg Eriksson.
– Skulle man kunna anmäla er om man hittar en broschyr från Skatteverket som man faktiskt inte begriper? säger Tilde.
– Ptja, jo, ja, det skulle man ju.
Det tycker jag är en lysande idé: när man inte fattar vad Skatteverket skriver, säger man till. Man behöver kanske inte JO-anmäla, men man kan ju i alla fall klaga till Camilla Lindholm och Charlotta Carlberg Eriksson.
Tilde de Paula, Ola Johansson, Karin Sten Pettersson, Camilla Lindholm och Charlotta Carlberg Eriksson.
– Ni på Telia, vad stöter ni på för problem? frågar Tilde Telia.
– Ja, vi har tung teknik i ena änden och användarvänlig teknik som sms i andra änden. Och alla användare är på sin egen nivå. Vi hade en tekniker som hotade att säga upp sig om vi envisades med att skriva ip istället för IP, svarar Ola Johansson.
Jorå, det där känner jag igen. Jag har haft några kursdeltagare som har gått ut ur föreläsningslokalen när jag inte har gått med på att de får stava hur som helst. Språkanvändare är ett envist folk.
Alla fyra på scenen är rörande eniga om att det är bättre att försvenska ord än att ta ett engelskt och med våld klämma in i det svenska språkbruket. Och att man blir lite smartare när man kommunicerar på sitt modersmål. De berättar att för tio år sedan sa nästan alla ”lap top”, numera säger de ”bärbar”. Hm. Jag säger minsann bara ”dator” jag.
14:59
– Vet ni vad! säger Tilde plötsligt. Jag måste få säga till er alla fyra att jag inte gillar när ni sorterar in oss under personnummer! Jag har sagt till alla instanser som jag möter att de ska fråga efter mitt namn – inte personnumret. I och för sig … det hjälper ju att heta Tilde de Paula. Jo. Ja.
– Själv heter jag Ola Johansson, säger Ola Johansson.
15:05
Kaffe med sockerchock!
15:34
Tilde de Paula är mycket, mycket skicklig som moderator och hålla-i-tråden-människa. Hon kallade nämligen upp mig på scenen för att berätta lite om bloggen.
Som vanligt ser jag ut att vara 3 meter lång.
15:35
Nu kommer Fredrik Skavlan. Man kan säga att jag var förband till honom.
Fredrik Skavlan, fast han ser ju ut som … Michael Palin?
Skavlan berättade att han är så glad att man har slutat undertexta honom på SVT eftersom han numera pratar svorsk så bra att svenskarna nu tror att de förstår norska.
– Vet ni vem jag är? säger Skavlan. Man tror nämligen som tv-personlighet att man är kändare än man är. Men det finns faktiskt människor som tittar på en utan att veta att man är den man är.
– Det här med kommunikation är svårt, särskilt när man ska kommunicera om kommunikation. Det är svårt att bedöma vem som är bäst på att kommunicera eller använda sitt språk eftersom man svårligen kan bedöma den grenen.
– I Norge har vi ett stort problem med massa polfarare – de åker till Syd- eller Nordpolen och när de har gjort det, har de inte något mer att göra och måste hitta ett yrke. Och då blir de föreläsare. Vi har så många polfarare som åker runt och föreläser om … något.
15:47
Nu berättar Skavlan om när Robbie Williams fick Fredrik Strage att fria till sin flickvän i tv – när det egentligen var Skavlan som var programledare. Han berättar att han aldrig har fått så mycket beröm för någon intervju som för den. Där han inte fick en syl i vädret!
– Men vad skulle jag göra? Skulle jag ha stoppat honom för att jag ju hade en plan och visste precis hur intervjun skulle ha gått till? ”Ursäkta, men tyst nu Robbie, jag ser att du håller på att skapa tv-historia här, men jag vill också synas.” Nej.
Här är den korrekta (jag hade fel förut):
(Säg till om ni hittar intervjun någonstans med lite bättre kvalitet.) 15:55
Skavlan berättar hur viktigt det är att bli sedd och förstådd. Och att det syns väldigt tydligt efter en sändning.
– Gäster som skulle ha kunnat gå hem för länge sedan, håller sig kvar och cirklar runt studion … för de väntar på beröm! Som sälar väntar på sill! Negativ kritik är bättre än ingenting – man vill ha återkoppling!
Det är likadant som all annan uppmärksamhet. Om man går in i en affär och inte blir sedd, fortsätter Skavlan, går man ut.
– Därför har jag på mig ett par svindyra, svenska jeans som jag köpte i N.Y. Och jag köpte dem bara för att han i affären var så trevlig. Jag ville inte ens prova jeansen, men plötsligt så stod vi bägge två i provrummet! Och affärsinnehavaren sade till mig ”Aldrig i hela min karriär har jag sett en man som bär upp sådana här jeans som du gör just nu”. Aldrig i hela min karriär har jag tagit upp mitt betalkort så snabbt, skrattar Skavlan.
16:02
Och så fortsätter han och berättar om lögner. Om hur vi alla ljuger. En gång träffade han en f.d. gäst som han inte mindes. Men han låtsades och ljög sig blå om att han kände igen henne för att inte såra. Men den f.d. gästen vidhöll att hon såg att han inte mindes henne. Lika envist förklarade Skavlan att det gjorde han visst, men när han ljuger, talar han i falsett. Till slut sa han:
– Jag minns dig visst, men jag minns bara inte vad du jobbar med.
– Jag är vittnespsykolog, sa f.d. gästen.
– Jahaja. Så du såg att jag ljög nyss?
– Jaadå.
16:13
Skavlan har en teori om att de som är folkkära är det för att de säger som det är. De ljuger inte.
– Det handlar om att våga vara närvarande i en situation, när man inte är inne i sina planer och sina förberedelser. Jag har problem med det här. Ibland kan jag titta på mina egna program och tänka ”jaha, jaså, det där blev tydligen sagt”. Man blir distraherad hela tiden och är inte närvarande. När jag intervjuade Kofi Annan kunde jag inte sluta tänka på om jag kanske borde sitta på min kavaj eller inte.
– För att inte tala om hur distraherad man blir av sin egen plan! Tänk er att man ställer en fråga till den man intervjuar. Och i svaret får man svar på den tre nästföljande frågorna! Vad gör man då?
16:25
Nu berättar Skavlan om hur det gick till när han var ung och skulle intervjua två personer och han inte hörde vad de sa eller såg vad de gjorde, för han var bara full av sin egen planering och hur han hade bestämt att de skulle svara.
Den unge Skavlan och den nutida Skavlan.
16:30
När George Harrison dog, intervjuade Skavlan Paul McCartney. Och inte förrän Skavlan var tyst och inte ställde frågor, började Paul McCartney berätta om hur det kändes. Alltså: journalister måste våga vara tysta.
En gång intervjuade han Meat Loaf, som tog över intervjun och till och med bytte stol med Skavlan. Han insåg under intervjun att han blev fullständigt förödmjukad – men också att han ju hade gjort bra tv och tagit fram den sidan av Meat Loaf som kanske Meat Loaf ville ha fram.
16:41
Såja. Det var det!
Varje tillställning med självaktning avslutas numera med vinmingel. Och segelbåtar. (Jag misslyckades med att flytta på möblerna där i bakgrunden och kom inte på att jag ju kunde ha flyttat på vinet.)
Jag har under dagen flera gånger fått frågan ”varför gör du det här?” och har egentligen bara ett vettigt svar:
Kommer ni ihåg när Prussiluskan säger till Pippi Långstrump att hon ska bo på ett barnhem? Pippi svarar:
– Men det gör jag redan! Jag är ett barn och det här är mitt hem. Alltså ett barnhem.
Här kommer min variant på samma tema:
Det finns något som heter Företagsuniversitetet, som arrangerar Språkvårdsdagen. Jag har ett företag och jag lever på språkvård. Alltså är jag Företagsuniversitetets Språkvårdsdagsbloggare som rapporterar om allt från snorkråkor till semikolon!
Schemat (som jag har snott här) tisdagen 27/9 28/9 2010 på Moderna museet (utan fnutt på e):
09:45 Rätt och fel i språket 2010 – fråga Lars-Gunnar Andersson! 11:15 För språket i tiden – språkvetaren Susanne Sznajderman Rytz visar hur språket och samhället utvecklas tillsammans, speglar varandra, och på vilket sätt det påverkar oss i arbetet. 12:00 Är du en språklig drama queen??? Tilde de Paula samtalar med Jessika Gedin om språkliga tendenser, bland annat om hur vi ofta använder alltför för stora ord, för många superlativ, för många utropstecken och punkter i vårt språk. 13:45 Språket under internetattack – hur mycket tål vi? Daniel Kjellson, journalist, bloggare och redaktionell chef på Aller Internet talar om hur allt från bloggar och Bloggy till Facebook och Twitter har förändrat vårt sätt att uttrycka oss. 14:30 Så gör vi – språkvård, profiler och policies. Karin Sten Pettersson och Ola Johansson från TeliaSonera AB och Camilla Lindholm och Charlotta Carlberg Eriksson från Skatteverket berättar hur de jobbar aktivt med språkvård på sina respektive företag. 15:30 Trygghet, säkerhet och närvaro i kommunikationen”God kommunikation handlar mer om vad du inte gör än vad du gör” säger Fredrik Skavlan.
(Jag har gråmarkerat ett ord som är lite fel. Policy fanns förut inte – precis som rymden – i plural. Numera finns det, men ska stavas policyer. Språkpolisen har talat. Moahahaha.)
Om föreläsningarna skulle råka bli jättetrista lovar jag att blogga rejält om fikapauserna, eventuellt mögel inne på toaletterna och konstiga skor. Eller är det något annat ni vill läsa om?
(En gång i tiden var jag föreläsare på Företagsuniversitetet, bl.a. i ämnet ”Personaltidningen”. Det var, känns det som, väldigt länge sedan. Jag lärde alla deltagare att inte använda Altavista, Yahoo eller Ask Jeeves utan vahettere den där nya … Google.)
