Styckvis!
I min lokaltidning finns en sportkrönikör som skriver en mening per stycke.
Glatt tjongar han fram ett nytt stycke efter varje mening.
Sammanfattningsvis pågår en och samma tankegång i tjugo små, små stycken.
Och det är inte lätt att läsa.
För man får inget flyt då.
När man som redaktör sitter framför en illa skriven text, är sökandet efter naturlig styckeindelning ungefär lika petigt som att bena ur en fisk. Men att leta fram de sammanfattande kärnmeningarna (som lämpligtvis kan inleda styckena) kan underlättas om du tar det i småportioner och tillåter dig att stundom dra fiskbenen ur munnen. (Det här med skribenter som kryddar sina textanrättningar med alltför många metaforer kan vi ta en annan gång.)
- Läs hela texten som vanligt folk (motstå alltså frestelsen att anteckna i marginalen eller att besviket sucka).
- Se upp, titta ut på himlen, tänk på Molgan och förklara för honom vad det nyss var du läste.
- Dyk in i texten och hitta kärnmeningarna – kanske just det du nyss berättade för din fantasikollega – och markera dem tydligt.
- Dela in texten i stycken med en sammanfattande kärnmening per stycke.
Akta dig för halvnytt stycke med bara en radbrytning eftersom det inte är tillräckligt tydligt. Om du sedan vill ha en blankrad mellan styckena eller bara ny rad och indrag spelar inte så stor roll. (Säger jag nu diplomatiskt i just denna tidning fastän jag tycker att blankrad är mycket, mycket tydligare.)
©Lotten Bergman
Jag gillar också blankrader. Ibland råkar man ut för böcker som ser ut som A4-sidor med bokstäver ända ut i kanterna hela vägen. Fast vid kontrollmätning är de inte alls så stora som A4 och tittar man noga så finns det små indrag här och var på vänsterkanten, men knappt på högerkanten.
Då brukar det kännas som att man vill ta paus i läsandet.
Ja, man liksom läser utan att hämta andan då.
Nu är det väl nåt jag inte har fattat som vanligt, men för mig känns det naturligt att använda ny rad så länge man är på samma resonemang och att byta till nytt stycke när man vill markera att det nu blir ett större eller mindre hopp i ämne, tid eller rum.
(ny rad) Jamenar det är väl inte antingen eller, eller? Fast du pratar huvudsakligen om tidningstext va, Lotten?
Mjäh, menar du med ny rad … bara enter en gång, liksom? (Som motsvarar ett drag i den silvriga armen på skrivmaskinen?) I så fall måste jag säga nä. Alltså, ett stycke innehåller inga andra nyradningar än de som kommer automatiskt för att raden tar slut. Nytt stycke är nytt stycke, några andra nyradingar finns inte. Inte i tidningstext, inte i uppsatser och inte … i min blogg. Öh.
Men ÄR det det du menar, Miss Gillette?
Ny rad och indrag fstås. De finns tyvärr inte i min blogg heller, för jag har inte fattat om det går att göra indrag och i så fall hur.
(ny rad, indrag — det borde jag ha skrivit i förre komm:en också)I tidningstext är det svårare att läsa, åtminstone i dagstidningar. I tidskrifter med längre reportage gillar jag fortfarande att man inte kör nytt stycke varje gång, utan har ny rad (och indrag) för att hålla samman ett pågående resonemang.
Lotten: hoppas du inte blir ledsen nu men jag vill i alla fall framföra följande. Läste just din text ”Det här med politik” från 2006. Briljant! Där visar du verkligen lejonklon och vad en strålande stilist och författare kan få till. (Önskar att du gjorde en re-run från 2010 års situation och undrar vad du skulle skriva om SD….)
Så mycket bättre än att komma med pekpinnar om hur folk skall, kan eller får uttrycka sig. Vem bestämmer det? Varför får inte din sportkrönikör hugga upp sin text om han vill göra det? Det är hans stilmedel – kanske du och många andra inte gillar det och tant pis – han förlorar kanske läsare och får väl då ändra sig eller också fortsätta i samma stil om han tycker det är viktigt. (Den senare strategin är min – jag skulle aldrig rätta mig efter någon sorts språkpolitisk korrekthetsdoktrin. Jag skriver som jag vill och om ni inte tycker om det är det ju tråkigt men det är det som jag vill göra.)
Vad värre är är ju när språkpolisen i Humpty Dumptys och Orwells efterföljd sätter upp regler för språket som gör att man också skall tänka på ett visst sätt. Det gör naturligtvis inte du skyndar jag mig att tillägga men när man börjar sätta upp regler för andra befinner man sig redan på the slippery slope.
Hoppas du inte missförstår mig. Jag gillar din blogg mest för att du skriver så kul och lättsamt. Jag gillar också den person som framträder i bloggen. Men låt mig och andra uttrycka oss på vårt säkerligen bristfälliga sätt.
Om jag säger så.
Tänk på Molgan? Ååå! <3
Bengt — den här språkpolissidan är språkpolissajten där jag är språkpolis. Det är det jag försörjer mig på: att språkpolisföreläsa. Jag kan inte bestämma hur man ”ska” skriva — men jag kan komma med råd. Och det gör jag.
Och bloggen är bloggen.
Lotten – tack för ditt svar. Jag anar liksom att min förra kommentar inte föll i särskilt god jord. Tro mig när jag säger att jag är glad att du funnit ett sätt att försörja dig på och jag önskar dig all lycka till. Att du är skicklig och kompetent framgår ju med all önskvärd tydlighet.
Likväl: ”komma med råd”. Om vad? Jag har själv mycket dålig erfarenheter från regeringskansliets klarspråksgrupp som arbetar med att förenkla offentlig text. Men om man skriver om beräkningsmetoden för den engelska EU-rabatten blir det garamterat fel om man försöker att förenkla. Som jag brukar säga: allt kan inte serveras med tesked här i livet.
Att fakta skall vara korrekta är däremot oerhört viktigt. Där ser jag min egen polisroll. Sen får det gärna bli litet komplicerat men rätt skall vara rätt.
Men som sagt: jag är säker på att du gör ett bra jobb. Ville bara komma med en kommentar ur en annan blickvinkel.
Bengt: jag kommer med råd till dem som vill ha råd. Du (som skriver alldeles utmärkt) och inte vill ha råd, behöver inte följa eller ens lyssna till mina råd om hur man ska skriva om man vill följa de svenska skrivreglerna.
Och jo. Ledsen blir jag. Svenska skrivregler är ju en av mina två passioner.
bengt o: Vad 21 år som yrkesspråkare har lärt mig är att det är väldigt nyttigt att lyssna till hur andra uppfattar mitt språk. Eftersom jag är medveten om att språket ständigt förändras vill jag vara lyhörd för det, försöka följa det i den mån jag kan utan att förlora mitt eget uttryckssätt. Dessutom blir man ju aldrig fullärd.
Som du såg hade jag också nån liten åsikt om det Lotten sa, fast hon sysslar å andra sidan med andra typer av texter än jag (som huvudsakligen håller på med romantexter). Den lilla diskussion som uppstod gav mig ändå en ytterligare infallsvinkel på skrivet språk i allmänhet och en för mig inte så välbekant texttyp i synnerhet. Även den insikten berikar och förbättrar mitt eget språkbruk.
Men att ens språk förbättras (här hade jag velat ha ny rad och indrag, inte nytt stycke ;-)) betyder ju inte med nödvändighet att man ändrar sig och följer andras råd blint. Många gånger har man en stark känsla för hur man vill uttrycka sig, men utan att riktigt kunna formulera en förklaring till det. Såna saknade uttryck kan man hitta, helt eller delvis, i andras råd och omdömen.
Slutligen (eller nej, det finns såklart upplägg för långlånga diskussioner på det här ämnet, men jag måste ta itu med min jobbtext typ för en halvtimme sen) måste man ju kanske inte ta alla råd och riktlinjer personligt alla gånger. För oss som är vana språkare är det lättare att sålla bland uppmaningar och rekommendationer. Men det är helt nödvändigt att ha en gemensam grund att stå på, att försäkra sig om att alla känner till reglerna (som i vårt språk faktiskt förändras organiskt i samspel med språkbrukarna) innan de kan börja köra fristil. Man måste först få insikt i hur stora avsteg det går an att göra för att fortfarande göra sig förstådd för målgrupp X, för målgrupp Y och för målgrupp Z. För mig är det lika självklart att man enas om reglerna i ett språk som att samma regler gäller för alla som spelar fotboll. Det finns ändå gott om svängrum för varje spelares individualitet.
lotten: Har glömt säga det, men rådet om att återberätta texten för sig själv eller nån annan är en av mina viktigaste ledstänger i översättandet. Journalister verkar dåliga på det överlag, det är många öade notiser och telegram som inte betyder det reportern tror att de gör. Så blir det när man inte berättar för sig själv vad det är man vill ha sagt.
Jag knyter fast i miss Gillettes ”slutligen”-stycke.
Om man kommer till en blogg där man uteslutande kör med stavning à la ”fopoll, hampoll, sekruttbil” m fl lottensiska skojeriord så tar man den kanske inte på allvar, blir ledsen över bloggarens bristande stavning och nonchalans för att det faktiskt finns stavningsregler.
Men kommer man hit och läser de där stavningarna så vet man att de är skrivna med ett fniss och att man kan väcka bloggbåsets deltagare kl fyra på morgonen och be dem stava orden korrekt och det sker.
Och där nånstans ska det komma nån sorts slutsats och knorr och punkt, men mitt huvud gick och lade sig nån annanstans och jag hittar det inte.
(För övrigt är det nu återigen sådär konstigt: man går in på bloggen och finner ”Politiker ska jag inte bli, men …” överst. Men längst ner på det ämnet när man har upp den enskilda sidan finns en länk till detta ämne som enligt logiken borde vara placerat överst på bloggen. Fast där finns ”det näst översta” överst. Varför gör du det så krångligt?)
Jag vet, det är alldeles krångligt det här med att jag försöker ha flera olika avdelningar med tusen miljoner texter som ska sorteras under 1) blogg 2) språkpolis 3) kåserier.
Nu har jag i alla fall lyckats med konststycket att kategori 2 och 3 inte hamnar på förstasidan utan bara på sina egna avdelningar. Men där kategori 3 även sorteras in under det datum som kåseriet verkligen skrevs och inte alls i den ordning som jag lägger ut dem.
Kanske vill jag bara att ni ska gå vilse? Ja!
Och tack för att ni skriver det ni skriver, Cecilia N och Miss Gillette.
Hon kan junte stava dendära Lotten. Fopåll skare va.
Lotten: om jag gjort dig ledsen ber jag förbehållslöst om ursäkt. Mina kommentarer var inte riktade mot ditt arbete utan syftade bara till att försöka presentera min egen, medgivet ointressanta, åsikt.
Miss Gilette: Jag skulle ha mycket att tillägga men avstår av uppenbara skäl. Vill bara nämna att efter era inlägg tittade jag på en website (ursäkta…) för ”Svenska skrivregler” och konstaterade dels att man måste betala en hel del för att få del av dem, dels att mina fördomar till stor del bekräftades när jag klickade på ett par av de (avgftsfria) länkarna. Dit hör t.ex. klarspråkstestet och framför allt den taffliga stavningen och dåliga förståelsen av de engelska ord som man uppmanas att undvika.
Än en gång, förlåt om jag sårade någon.
Här, Bengt, har du Språkrådet: http://www.sprakradet.se/
Det är de som bestämmer och ger ut böckerna om mina kära regler och de tar då verkligen inte betalt för något på sajten utan svarar gratis på alla frågor.
Tack för länken. Den jag använde http://www.sprakradet.se/2922 för att hitta ”Svenska skrivregler” upptar ett antal kostnadsbelagda versioner av skrivreglerna.
Tyvärr hittade jag också en länk till ”språkliga frågor och svar” från RK. Redan svaret på första frågan ”Kan man skriva ”akin”? får mig att storkna: oklart och rent felaktigt.
Man har faktiskt rätt att kräva litet ansträngning av läsarna också – allt kan inte serveras med tesked som sagt.
Och à propos ”onödiga engelska ord” – det heter faktiskt inte ”braindrain” utan skall heta ”brain drain” men här har väl den irrationella svenska fobin mot särskrivning slagit igenom.
Och säger verkligen någon ”affärsklass” för ”business class”?
Ja det finns mycket mer att roa sig med eller oroa sig över i ”reglerna.” Enda ljuspunkten är att man tydligen nu accepterat , åtminstone som alternativ, uttalet [eu´ro] istf den svenska specialaren ”evvro”. Men själva företeelsen är ju inte något man ofta tala om i Sverige.
Skall läsa mer men lovar att spara eventuella utgjutelser till min egen blogg där jag får vara så elak jag vill 😉
bengt o: Vad är RK?
De exempel du tar upp nu är ju enskilda glosor, i de flesta fall dessutom lånord (och du verkar inte tycka om att svenskan assimilerar lånord: du undviker ”apropå”, som ändå är en gamling i gänget, och ”webbplats” eller ”sajt” som båda är fullt gångbara alternativ till det i svensk text mer svårhanterliga website).
Hur lånord och nyord tas upp i svenskan är ju en ständigt pågående process. Den är i och för sig fläckvis intressant, man kan engagera sig i den om man har några favvoord som man brinner särskilt för, men när man är på den nivån och petar har man så att säga lämnat stadsplaneringen för att istället ägna sig åt inredningsdesign. Det är naturligtvis helt i sin ordning, men det kanske är bäst att inte förväxla de tu (även om de i nån mån griper in i varann).
@Miss Gillette. RK är Regeringskansliet. Det var ju förargligt att jag inte skrev ut det och mitt misstag blev väl en välförtjänt poäng för din sida.
Nu tar jag mig friheten att länka här till något jag skrev redan 2003. (Kanske är det inte OK att länka till sin egen sajt (sic!) och jag har all förståelse för om Lotten vill ta bort den här delen av min kommentar.) Men OM ni läser -och nu får ni tänka er att jag höjer rösten- så kom ihåg att min attack enbart gäller en speciell grupp av experter nämligen RK:s s.k. klarspråksgrupp. På intet sätt är det riktat mot den grupp av snälla och förnuftiga människor som befolkar den här bloggen och vilkas råd är väl värda att lyssnas på.
Språkexperternas dolda värderingar.
(Hoppas nu att kodningen fungerar)
Lite senkommet kanske, men här säger den oefterhärmlige Stephen Fry saker som skulle kunna sägas i den här diskussionen också. Själv häpnar jag över hur han lyckas dela ut såna smockor så hövligt och trevligt. Hans diplomati är väl värd att studera. Och hans röst är en njutning att lyssna till.
http://www.youtube.com/watch?v=J7E-aoXLZGY
Den är fantastisk, den där snutten. Fast jag blev sur över att han som har gjort den uuuuuuursnygga Youtubefilmen klippte innan Stephen Fry hann avsluta resonemanget. En av kommentarerna klagar surt på valet av typsnitt – Arial. Då svarar någon snabbt:
”[—]Arial is a perfectly readable font. This makes you, in the words of Stephen Fry, a semi-educated loser.”
För att inte tala om den här kommentaren:
”I wonder if he’s aware of the blazing irony in his sneering at those who sneer? Because Stephen, bless his heart, has spent an enormous amount of his career sneering at others himself. (Though he is much better at it than almost anyone else, or should I say, more amusing at it.)”
Språk har regler och språk behöver regler. De som behärskar reglerna kan med enkla medel trolla så att språket blir fantastiskt och underbart eftersom de vet vilka regler de kan bryta mot. De som inte kan reglerna och inte ens vet att de bryter mot dem har det lite knivigare när de ska … skapa.
Ja, jag är ju fullständigt ense med dig. Att man måste kunna reglerna för att kunna bryta mot dem med mening och elegans lärde jag mig redan som kalv, och då om bordsskick och andra sociala regler. Det var en av de stora insikterna i mitt liv vid den tiden, för den griper ju så vitt omkring sig.
Kära Lotten Språkpolis!
Jag lyssnade på en av dina mycket inspirerande föreläsningar/föreställningar på MDH i våras, och när jag nu stötte på ett språkligt dilemma kom jag osökt att tänka på dig!
Jag och mina text-kompisar har en liten tvist angående ordet Olik. Personligen så anser jag att för att någonting ska kunna vara olikt, måste det sättas i sammanhang med något annat.
Tex. meningen: En ganska olik miljö.
Olik vad? En ganska annorlund miljö kan jag gå med på. En ganska speciell miljö fungerar också. Men olik? Om det olika föremålet inte har något det kan vara olikt eller likt med, hör man då trädet i skogen?
Jag skulle gärna vilja stödja min teori med fakta, men bortsett från att meningen petar mig i ögat lite, så har jag ju inga egentliga belägg för att den är fel.
Det är här du kommer in i bilden med din expertis! Skulle du antingen kunna övertyga mig om att jag har fel, eller peka mig i riktningen vettiga argument, så skulle jag bli mycket tacksam!
Tack också för en himla rolig blogg!
Ps. Silvertejp är tokbra! Limpistolen är en annan favorit!
Mvh Textdesign- Frida
Kära Frida-med-världens-bästa-bloggnamn!
Vad säger om den här meningen?
John Cleese och jag går väldigt olika.
Här förstår vi att det är just vi som rör oss olika. Folk kan tänka olika också, och man förstår liksom underifrån vilka som är olika vem och vad som avses utan att det skrivs ut mitt på näsan.
Om vi tar ditt exempel ”En ganska olik miljö”, så är den skriven av en meningsofullständig AD. Ungefär. Och då håller jag ju med dig om att man undrar än vad/vem/hur och varför. Men det kanske beror på att meningen är ofullständig, bara?
(Jisses vad jag babblar. Nu går vi till böckerna istället.)
Enligt NE betyder ”olik” något eller någon som i viktiga avseenden skiljer sig mycket från någon annan företeelse (ofta av samma typ) eller sig själv vid olika tillfällen.
Och så kommer vi till en viktig betydelsenyans – men bara i plural. Då kan olika betyda skild(a) eller viss(a). Ex: ”Av (diverse) olika skäl lämnade han sin tjänst.”
Och så får vi veta att man ska kombinera ordet olika med någon eller något. Man är olik någon, den är olik något. Och i så fall är ju våra magkänslor på rätt väg: ”En ganska olik miljö” behöver en fortsättning och ”annorlunda” hade varit ett lämpligare ordval.
Kul att du gillar namnet! Det tog exakt en hel fnissig vinkväll att spåna fram! Du skulle bara veta vad vi valde som lösenord… 😉 Kolla gärna in och se om du hittar nåt annat av intresse, för vi både vinar och fnissar ofta!
Tack så väldigt mycket för hjälpen också! Nu ska jag gå och besserwiessra lite! (Du fattar inte vilket monster du skapat!)
Det är alltid bra att veta att man har någon man kan lämpa över sådana här viktiga frågor på om man skulle behöva!
Hoppas du får en superduperdag!