Den som uppfann den 11 oktober 2010: var god ta tillbaka. Ångra dig. Backa ett steg, ta ett skutt och landa på i morgon.
Tyvärr kan jag inte dra täcket över huvudet och be någon om centralstimulerande medel eller ens sätta på hög nostalgimusik och drunkna i gamla minnen, för jag måste var helskärpt och jätterolig och jobba.
För det första är saltet i den förbannade diskmaskinen slut. Då tjoar diskmaskinen på hjälp och blinkar rött tills man stryker den medhårs, viker sig dubbel, får filmjölk i håret och kryper in i det satans åbäket till kladdigt saltfilter för att pytsa på saltklumpar som inte alls vill klämmas ner i en tratt utan bara hoppa som popcorn över den rostfria ytan som inte mår bra av salt. Står det i manualen.
För det andra är det hopplöst att i denna sinnesstämning pricka rätt på tangenterna. Jag skriver fel och deleterar och om jah inte skriver rätt och ändrarmig så blir ammanhanget fel och stavningen cidrig.
För det tredje klev jag i jättemycket kokt pasta och leverpastej (vilken dum kombination, vem ordnade den fällan?) alldeles nyss när jag inte hade strumpor på mig och därför fick skrapa bort klegg med kniv mellan tårna!
För det fjärde slog jag huvudet jättehårt i en kökslucka som jag själv hade öppnat. Så jag kunde inte slå någon annan för att ge igen och dämpa min egen smärta.
För det femte (och kanske är detta anledningen till att allt annat dumt sker), stal en förmodligen väldigt liten men väldigt dum och inte alls nogräknad tjuv ännu en låst flickcykel ur vår trädgård inatt. Tioåringen författar i detta nu en skylt (se högst upp) till det kriminella elementet som med sin småväxta förbrytarfysionomi måste ha lidit alla helvetes kval under den hukande bortcyklingen. Det var nämligen inte en särskilt bra cykel. Men det var den enda vi hade till Tioåringen!
Sällan blir jag så arg som av cykelstölder.
Om andra cykelbovar:
Bunta ihop dem och slå ihjäl dem!
Blä.
Du har mina fulla sympatier. Tioåringen också.
Fast om man kliver i sån där sörja barfota så är det ju ”bara” att ta sig till diskhon utan att kladda ner för mycket på golvet på vägen dit, hiva upp foten och ”diska” av.
Har man en strumpa på sig så … nej, det kanske är lättare, att bara dra av sig och kasta i tvätten, men jag tycker inte om att trampa i smuts med strumpor på mig. Barfota är lite mer ryckapåaxlarnaenkelt.
Tjuven kunde ju tagit ett kilo äpplen istället och gjort sig lite mos eller äppelkaka.
Det står, förmodligen, eventuellt, kvar en cykel utanför Skogsängens centrum, som jag glömde (!) när jag flyttade från stan i januari. Svart och röd citybike. Kanske stulen, kanske (troligare, ty den har levt ostulen tio år i Uppsala) ett irreparabelt vrak, förmodligen för stor för en nioåring. Men OM ni behöver en cykel så har ni min välsignelse att gå dit och sno den. Jag kan till och med skicka nyckeln.
Det tycker jag var roligt, Stina — jag åker dit och tar din cykel ikväll!
Nu ska jag snart lägga ut lappen som Tioåringen har hängt upp ute!
Och så menade jag förstås tioåring och inte nioåring…
Som du kan se här finns det lindring när man slår sig. Cykelstölder däremot har jag inga forskningsrapporter om.
När cyklar saknades i mitt uppväxthem, gick vi till den närbelägna stationen. Fyra gånger av fem stod den där, lånad av en förmodligen sen typ.
Jag blir också jättearg av cykelstölder. Härförleden tog någon min då olåsta cykel som stod tiotalet meter bort under cirka en kvart på sonens fotbollsträning. Döm om min förvåning när flickan cyklarl på den snodda cykeln till samma fotbollsträning ett par veckor senare. Och jag som gick dit med min nyckel i fickan frågade tonåringen i fråga om det var hennes cykel. Det sa hon att det var, varpå jag hivade upp nyckeln och låste cykeln. Jag var så arg att jag efter en föreläsning av det kortare slaget om mitt och ditt (kryddat med ett par svordomar trots att jag aldrig svär) tog cykeln och åkte hem. Så arg var jag. Och inte blev jag mycket lugnare av att tjejen sa ”chilla tanten” och att ordet förlåt var långt borta i hennes vokabulär. Nu står cykeln i vårt garage. Vi hade hunnit köpa en ny. De av flickan påklistrade blåa lapparna är bortslitna av våra fyra barn och jag är aningen lugnare. Dock är pakethållaren och tramporna en skugga av sina forna jag.
Väninnan bestals på olåst cykel vid järnvägsstationen, tog bussen hem från stan – och där stod stulen cykel utanför porten. Låst med någon annans slanglås, bara att klippa av. Om detta talte grannarna aldrig.
http://www.stulencykel.se/
och
http://stulencykel.blogspot.com/
och en intressant tråd på Flashback: https://www.flashback.org/t352037
Vem vill man försöka fånga i en fälla av pasta och leverpastej?
Dina, svaret är enkelt. Nudelsoppor
Jisses, kolla Annas länkar — vart tar de vägen, alla cyklar? Köper alla människor överallt begagnade (stulna) cyklar i god tro?
Artonåringen kom på en idé: man köper sådana där små klisterlappar med sitt namn på och fyller cykeln med dem. Den som stjäl en sådan cykel får i alla fall ett himla sjå med att få bort dem.
Och, Stina, din cykel var inte kvar! (Kanske bara bra?)
Kolla gärna på Niklas länk till The Ig® Nobel Prize — då får ni se en bh på en näsa — och det är faktiskt väldigt intressant.
Imorrn ska jag cykla en runda här i grannskapet. Ända till stationen kanske. (Men det verkar ju så konstigt: en liten, lila, låååååååst sekruttcykel?)
Jag hoppas du svor ordentligt när du slog dig!
Som en liten bonus i sammanhanget så fick en av årets fysikpristagare, Andre Geim, Ig-priset i fysik 2000 för ett experiment med svävande grodor.
Vilken fin kalligrafi .
Cykelstöld har jag råkat ut för en gång och då blev jag så glad, så glad. Det var nämligen en gräsligt tung och trögtrampad, men billig, cykel av obskyrt fabrikat som jag blev av med. Hurra, nu måste jag köpa en ny, tänkte jag. Icke då! Det ringde en stolt pappa till en överambitiös liten flicka i en förort; ungen hade hittat min hoj. Nu fick jag resa ut till henne, betala hittelön ! och cykla hem igen på den jävla cykeln. Himla igliga unge!
Nudelsoppemadamen meddelar härmed att den 12/10 är en bättre dag! (Men att cykeln är och förblir borta och att vi klarade biffen genom en cykelrockad i morse och skicka Sextonåringen med buss eftersom Tioåringen måste ha cykel.)
Och, Ökenråttan: en sådan där cykel har jag. Den är bajsbrun och trög på alla sätt samt sladdrig på ställen där jag inte visste att cyklar kunde bli sladdriga. Och aldrig blir den stulen.
Enligt min bror, som är ett inbitet cyklo komplett med verkstad i lägenheten, så är enda försäkringen mot cykelstöld att köpa en hoj på biltema, alt sätta på Yosemite-dekaler på sin fina Nikishi (tex).
Fast nu såg jag ju på stulencykel.se att även en sån blivit stulen 🙁